Mina vänner är mina bästa vänner. Det finns liksom inget mellanläge. Jag gillar att tänka att jag inte har någon tid för ytliga bekantskaper, för personliga relationer med människor som jag inte är beredd att stoppa en kula för.
Så jag har inte så många vänner. Med tiden har de till och med blivit färre. När jag var liten hade jag en som jag hade fantastiskt roligt med då vi lekte superhjältar, men han flyttade till Obbola och strax därefter Kiruna. Jag hade en vän som lärde mig om tevespel, porr och att supa, men han har inte hört av sig sedan jag för tredje gången på ungefär femton år försökte förklara för honom att hans rasism och komiskt obildade konspirationsteorier inte hjälper någon.
Faktiskt är min kusin Matilda just nu den enda jag räknar som en verklig vän. Men vi har ju också varit svårskiljbara sedan födseln. Vi föddes trettioen dagar ifrån varandra och bor nu femton minuter ifrån varandra. Inom kort kommer vi antagligen att dela plats i rymden, åtskilda av endast den tunnaste kvanta av tidsdilation.
M. är antingen den människa jag sårat värst eller den enda som ärligt talar om sina känslor för mig. Antagligen båda delarna. När hon har det svårt är jag glad att kunna hjälpa henne; när ensamheten blir svår för mig är jag glad att hon har någon tid för mig; när vi har det bra är jag glad att kunna dela nöjen och äventyr med henne; när hon har tid läser hon till och med mina historier. Det är vänskap, tror jag. Det är, och läs noga nu för det här är viktigt, allt jag vet av vad den här världen kan ge, och det är en generös värld som ger mig så mycket.
Mitt namn är Emil Wikström och jag har ännu inga vingar, men det är inte så illa ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar