fredag 30 november 2012

Ditt namn/alias är Emil och du är vaken mitt i natten

Jag tänkte skriva om mina erfarenheter av Internetdejting, i form av en instruktionsbok, fast det skulle bli en kort bok:

Först lokaliserar du en dejtingsajt, och så skriver du en personlig presentation som får dig att tänka "Hur kan jag berätta allting om mig själv, vad är det viktigaste jag borde berätta om mig själv och hur ska jag berätta om mig själv på ett coolt avslappnatt sätt som får mig att verka intressant" medan fingrarna fumlar efter ord. Du kommer att få lust att skriva både jaha, hmm, ääh, ööh och uuh och det finns ingen som kan stoppa dig. Om det är en snål sajt som kräver pengar för att låta dig ta kontakt med din utvalda kan du försöka gömma din emailaddress i kod, till exempel kan de stora bokstäverna i texten stava D-I-N-A-D-D-R-E-S-S-A-T-S-E-R-V-E-R-P-U-N-K-T-C-O-M. Det kan kräva att du skriver med stor bokstav där det behövs i stället för i början av meningar och dylikt, men som alltid i språket måste vi väga konvention mot kommunikation.

Sedan kan du börja spana och skicka stammande tafatta innehållslösa meddelanden till andra medlemmar där du måste brottas med ungefär samma problem som om du ville hälsa på vilt främmande människor på gatan. Gå igenom långa perioder av så liten respons att du på allvar börjar tro att du kanske är osynlig. Försök att inte låta den tilltagande desperationen visa sig i dina meddelanden. Utbyt några artigheter som inte leder någonstans med en två-tre personer. Upptäck att det finns diverse bloggar som roar sig med att hänga ut de mest stammande, tafatta och innehållslösa meddelanden som skickats över dejtingsajter och undra om ditt namn finns med där någonstans. Ge upp på den formella köttmarknaden och starta en egen blogg istället.

Slut.

Men nu fylls i stället mitt sinne av varma minnen från Internets barndom och chattarna som då begav sig. Jag tror det var 1995 vi först fick Internet, precis i början eller kanske till och med litet innan fiberoptikrevolutionen och "sandens fjärde tidsålder" enligt Douglas Adams. En liten 386-burk med piratkopierat Windows 3.1 och en skärm som avgav ett förtrollande grönt skimmer efter den gången styvfar slog den så hårt han kunde och ett 56 kilobits modem hade vi, och den månad eller så innan vår telefon blev avstängd var jag den gladaste tonåring som någonsin smugit ned till vardagsrummet mitt i natten och bäddat in ett modem i filtar för att dämpa uppkopplingsljudet för att kunna läsa allt om Warcraft 2.

Och chatta förstås. Televerkets hemsida, som var den enda startsidan man kunde ha, hade en chatt som var kanske inte hela min värld, men säkert 80%. En primitiv chatt även med dåtidens mått, fast det visste ju inte jag. Här kom alltså antagligen hälften av landets Internetanvändare och skrev in sitt namn och valfritt meddelande och så skickade man och scrollade till botten av sidan där då meddelandet syntes i slutet av de 100 senaste meddelandena. Så läste man de nya, kanske fem eller tio meddelandena och svarade efter humör.

Det var kanske ett ohållbart system, och inom kort ersattes den här chatten med en länk till Passagen som på den tiden såg mycket annorlunda ut. Det fanns vill jag minnas tre olika chattrum (som fungerade precis som det gamla), fast de växte och blev ett slags community utspritt över dessa rum, som ett hus med okänt antal invånare. Jag kunde, och kan fortfarande, inte sprida min uppmärksamhet nog för att prata i mer än ett rum i taget och jag kunde inte heller stänga ut möjligheten att den mest fantastiska konversationen i historien utspelade sig i rummet bredvid, så jag vandrade från rum till rum ungefär som jag brukar göra på fester.

Fast litet mer pratsam.

Det var Entrén, förstås, det neutrala rummet utan given stämning eller några glada färger. De flesta kom aldrig längre in i det här huset, så det mesta hände här. Och Exilen, som tydligen fungerade som samlingsplats för chattare som blivit över från en annan chatt som lagts ned som jag aldrig kände till. Dämpade grå färger och en melankolisk eller nostalgisk känsla verkade hänga över rummet som en lukt. Basement med svart bakgrund där en pratade mycket alternativ musik och/eller livsstil. Amore med sina genitalrosa färger lät folk stöta vilt på varandra på något vis utan att skämmas. Retro, tror jag det sista rummet på listan hette, där IP-numret som vanligtvis hängde efter ens användarnamn som en signatur ersattes med "(null)" och där väldigt få människor tycktes prata. Stämningen var kanske snarast bekymmerslöst experimentell. Någon kunde kopiera ditt användarnamn och - eftersom IP-numret var osynligt - bli din identiska dubbelgångare.

Så hade vi ett antal mindre minnesvärda rum, ett hemligt rum som jag aldrig hörde talas om förrän flera år efter att det slutade vara populärt, ett oändligt antal privata rum som jag ska gå in på senare och min favorit, Sommar. Sommar, med pastellsoliga färger och en konstant stämning av lata sommardagar och The Way och svettig het dåsig lekfullhet. Sommar, där jag kunde tro att sommaren aldrig skulle ta slut.

Jag minns egentligen ingenting som sades eller någon av människorna jag pratade med, men intrycket av rummens specifika atmosfär är outplånligt och ganska märkligt eftersom jag varken förr eller senare, i verkligheten eller på Internet, varit särskilt haj på den sortens generella iakttagelser.

Men de privata rummen då. Det var bara att hitta på ett namn, helst då något unikt och svårgissat, och vips så hade en ett rum som bara den kunde komma till som kände till namnet. Väl användbart när det hettade till och en inte ville råka skriva en parantes fel så att hela Entrén fick se ens cybersex.

(Om en inledde ett meddelande med någons användarnamn inringat av paranteser, nämligen, skickades det som ett privat meddelande som bara han eller hon såg. Det visades i röd text i slutet av meddelanderaden, kanske för att vara svårt att missa men effekten var mest sexig och hemlig.)

Det var en annan tid. En tid då ingen hört talas om digitalkameror eller webkameror eller för den delen användarprofiler. Det användarnamn du såg var vanligtvis allt du någonsin fick veta om den du pratade med, och på något vis litade vi på varandra ändå. Det verkar så osannolikt att minnas. Särskilt som vi gjorde det så levande för oss själva. Jag låg med kanske förtio kvinnor på mindre än fem år, på Internet, och jag kände aldrig någon anledning att tvivla på någonting de berättade om sig själva. Fast jag själv antagligen var en av de största lögnarna i Internets historia.

I alla fall så saktade samtalen ned och medlemmarna dog ut, så sakta att det tog lång tid innan jag faktiskt märkte att jag inte besökte Passagen längre. De gjorde om allting och gjorde det lättare att hålla sig borta med gott samvete, men ändå ångrar jag att jag inte var där för avskedsfesten när de till sist stängde chattarna.

Ett citat från Garden State passar här. Du vet nog vad jag menar, kära läsare.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag saknar sommaren.

onsdag 14 november 2012

Även om du har rätten att vara en skitstövel gör det dig inte till en god människa att vara en skitstövel; du är fortfarande en skitstövel

Det verkar vara många som missförstått denna finess med demokratin. Jag tänker här främst på en miljon svenskar som påstås sympatisera med Sverigedemokraterna.

Mitt namn är Emil Wikström och jag skulle vilja flytta till ett land där de inte hatar utlänningar.

lördag 3 november 2012

Den sista resan: Om klassresor åk 10-12

Det har tagit tid sedan min förra post att fatta mod nog att skriva om mina fem sista klassresor. Det kanske ligger för nära fortfarande, för många dumheter som inte nog kan ursäktas med att jag var ung och dum och en annan människa än jag är nu. Emil i tionde klass är en människa jag helst skulle vilja glömma. Men ett par deciliter Jägermeister låssar tydligen på tangentbordets band. Låt mig för omväxlingens och min stora skams skull berätta om hans äventyr i tredje person.

Under stora delar av årskurs tio bedriver man välgörenhetsarbete för barnhemmen i Ryssland; säljer bröd på torg och annat för att tjäna ihop pengar till bussresa, presenter och rena donationer för att stödja barnhemmen i Umeås vänort Petrozavodksk. Det kanske är en bekant historia för dig, kära läsare, eftersom det brukar gå att läsa om den i tidningen varje år? Varje år sedan året efter att Emils klass reste, vill säga.

Hans klass är försökskaninerna, som går in i det oprövade okända utan någon som helst vägledning eller mediasupport. Anna Kristensen har gjort liknande resor, förstås, men inget fullt så våghalsigt som att ta med sig en hel skolklass och utsätta dem för det ofattbara lidande som utspelas på Ryska barnhem. Det är en helt annan värld för pojken, bortom alla referensramar för civilisationen som han upplevt fram till dess.

En sak som verkligen öppnar hans ögon är en nyhetsrapport han ser på statens television som berättar att Amerikanska bombattacker mot Bosnien som för närvarande utförs - låt vara enbart för att distrahera folket från president Clintons affärer med fröken Monica Levinsky - har träffat ett kärnkraftverk. Stora delar av före detta Sovjetiska länder är förintade, förtärda under atomens skugga, såvitt Ryssarna och deras gäster från Umeå vet

De femton-sexton tonåringarna och deras lärare bor i en skola som utrymts för deras skull. De delar på ett klassrum och sover i sovsäckar i en stor cirkel, ensamma i den enorma vidsträckta övergivna betongbyggnaden. Oftast sover mer än hälften av eleverna borta, i par hos värdfamiljer där de får uppleva vardagslivet i Vitryssland. Men gossen sover i klassrummet varenda natt hela veckan som vistelsen varar. Hans fruktan för det okända döljs bakom föraktet han känner för Daniel, den klasskamrat han parats ihop med och motviljan mot att ha någonting överhuvudtaget med honom att göra.

Förutom de stabbiga luncher på fullkornspasta med diverse tillbehör eleverna bjuds på, lever han främst på medvavda pulversoppor kokade på medhavt vatten. Hans favorit är räksoppan som han senare ska få veta gör hans bajs grönt.

Så större delen av kvällarna sitter gossen på sitt liggunderlag och läser tidningar med eller utan sällskap. På dagarna syr han gardiner och målar väggar på barnhem och försöker ibland tala med jämnåriga föräldralösa barn fast han inte kan säga någonting på ryska utom "Hejdå" och de oftast inte kan ett ord engelska. Han kolkar billig varm coca-cola från kiosken runt hörnet och hänger i bakgrunden när klasskamraterna pratar med en engelskkunnig urinvånare vid namn Igor (uttalas Igår) som berättar om surrealitiska saker som varuhuset i stan som alla går till för att ringa eftersom ingen har telefon hemma. Och han pratar med en flicka som säger alla de rätta sakerna och som vill pussas eller kanske mer än så men han blir rädd för att visa sig sårbar och det slutar med att de byter addresser och förvirrade försöker reda ut skillnaden i priset på frimärken deras länder emellan och blir brevkompisar som efter ett eller två brev förlorar kontakten.

Och gossen drabbas av ett ögonblicks pinsamhet så storslaget att det aldrig ska överträffas vare sig förr eller senare.

När han till slut - den fjärde eller femte dagen - blir dragen tillsammans med ett par av de mer socialt kompetenta eleverna för att åtminstonde besöka en lokal familj, om än inte övernatta, nöjer han sig inte med att göra bort sig genom att storsvulet bredvilligt lära familjens tioåriga son ett ord på engelska (refrigerator) eller avnjuta middagsssoppan so omsorgsfullt att alla andra hinner äta färdigt och anklagar honom för att tycka så illa om maten att han inte ens kan tvinga den i sig. Nej, utan när frun i huset frågar om man vill ha te eller kaffe efter maten lyckas han med något så osannolikt som att svara på den lätta frågan med helt fel timing.

Husbond, son, svensk gosse nummer ett och svensk gosse nummer två kommer snabbt och lätt överens om att de vill ha kaffe. Gosse nummer tre som ogillar kaffe drabbas av ett ögonblicks panik när samtalet börjar röra sig mot ett annat ämne innan han hinner öppna munnen, och han säger till om att han skulle föredra te en liten, liten aning för sent. En liten aning för sent och en liten aning för skarpt.

Samtalet stannar upp. En för gossen obegriplig, kanske till och med omärklig, serie ögonkast och tystnader tar vid. Känslan av att ha sagt fel sak sprider sig i gossens bröst som frätande syra, men det är en av känslorna han håller på att vänja sig vid och lära sig övertyga sig själv att han inte känner och han fortsätter smutta i sig sin soppa med oberört ansikte och anar inte vad som håller på att hända.

Sedan händer det, omärkligt, samtidigt som husmor dukar av bordet. Hon dukar nämligen på mellan varven, en opulent silverbricka med minst sju sorters kakor, en sirligt smidd kanna, en juvelbesatt sockerskål, en gräddsnipa som kan vara flera hundra år gammal, en bytta med honung, en liten skål särskilt för tepåsarna, och så vidare, och så vidare. Det lilla bordet täcks fullständigt av fikaattrialjer och spisen går varm med olika kok och gossen vet inte tillräckligt om kaffe för att förstå vad som händer förrän han plötsligt sitter med en tekopp i näven, ensam i köket medan de andra sitter i teverummet och dricker kaffe och småpratar och skrattar glatt.

Kanske tar gossen sin tekopp och går och ser på teve med de andra. Det vore rimligt att anta att han gör så. Han ska inte minnas någonting själv. Han kan mycket väl sitta och smutta på sitt te och provsmaka alla kakorna i evinnerlighet, bara för att slippa se de andra.

Det nästa han vet säkert är att han vaknar långt innan alla andra en mörk morgon i cirkeln av sovsäckar och ser en kvinnlig klasskamrats bara bröst. Han tar på sig glasögonen och sätter sig i skräddarställning och anlägger en avslappnad drömlik min och stirrar sidledes genom halvslutna ögon. Det är bara ett stackars bröst som virrat sig ut genom behå och sovsäck, men det är det första livs levande bröst gossen sett i sitt liv och han är fullkomligt hypnotiserad.

Och långt innan någon annan rör sig stiger han upp och utforskar den ödsliga skolbyggnaden så långt han vågar.

På något vis vågar han sig på att skriva en dikt till en helt annan kvinnlig klasskamrat, mer eller mindre på beställning. Dikten uppskattas och flera av flickorna beställer dikter om sig själva som gossen entusiastiskt går in för utan att skriva ett enda ord.

Gossen smakar sprit för första gången, tvingad av gästfrihetens traditioner när han hälsar på en av värdfamiljerna. En liten nubbe efter maten, och han ska sedan ägna timmar åt att analysera sitt sinnestillstånd under en guidad tur till Petrozavodsks alla sevärdheter. En kanon utställd framför ett rådhus av något slag; en önskebrunn omkring en liten fackla som brinner för evigt, ett utlopp för någon naturgasfyndighet.

Och värdfolket bjuder på någon slags gymnastisk föreställning i en närbelägen sal vars budskap tycks vara att Ryssland kan och alltid har kunnat producera fantastiska atletiska förmågor. Kanske är människorna glada att ha talanger som nu tillhör dem själva, istället för staten.

En liten flicka, typ sju år, besöker klassen uppenbarligen på eget bevåg. Ingen vet var hon kommer från, ingen kanprata med henne, men hon lär oss i alla fall det ryska ordet för servett: "Salfjetkij".

Besökarnas lilla klassrum omringas av hotfulla tiggare, knappast äldre än tretton. De dunkar rytmiskt på fönstren och väggarna, knappasr hårt nog för att förstöra någonting men kanske hårt nog för att få de få närvarande eleverna att öppna fickorna.

Eleverna har trehundratusen rubel i fickpengar per skalle, med en offeciell växlingskurs på femhundra rubel per krona. De är kanske förmögna. Gossen spenderar hälften av pengarna på en elva lager tjock babushka-docka. Det är det enda han köper på hela resan, utom en tunnelbaneresa eller två och en hel hög enochenhalvliytersflaska läskeblask för fyrahundra rubel stycket. Nästan alla hans klasskamrater spenderar så mycket de vågar på kartong efter kartong av billiga ryska cigarretter, trots att de vet precis var gränsen går för smuggling och hela klassen får svettas när de passerar gränsvakterna med maskingevär som de fått höra blodisande historier om av Anna Kristensen.

Och vägen tillbaka går precis likadant som vägen dit; tjugofyra timmar på bussen där gossen trängs ihop med sin hatade klasskompis Daniel, de två som kunde vara utstötta tillsammans om inte gossen stötte ut Daniel mer förtvivlat än hela resten av klassen tillsammans, Daniel som spenderar precis hela bussresan sittand iklädd vinterkläder orörlig utom då han reser sig för att släppa ut gossen vid minsta raststopp.

Det medhavda vattnet har tagit slut och gossen förstår inte varför ingen vill dricka av de dussintals billiga ryska läskflaskor lärarna köpt på hans initiativ.

Semt på natten, oförmögen att sova sittande upp, lutar gossen sitt säte tillbaka och råkar i springan mellan hans och Daniels säte få syn på ännu en klasskompis av det kvinnliga slaget som sover i mittgången bakom honom. I sömbristens grepp bryr han sig inte om vem som kan råka se honom när han stirrar i timmar på klasskompisens som lyckats krångla av sig behån fasta små bröst som våta av svett lyser genom hennes ljusa tröja.

Och gossen önskar att han vågade tala om sina känslor, om sin attraktion. Tala med klasskompisen som två år senare ska bli sårad när han öppnar sitt hjärta och säga honom att hon trodde att de två var vänner.

Och två tre veckor efter hemkomsten, i slutet av tian, bär det av söderut till Dalarna där klassen ska studera trigonometri under handfasta former.

Under en vecka bor de på och ritar en karta över en gård av något slag, med sällskap av en annan Waldorffklass med bara åtta elever. Gossen är avundsjuk som måste trängas med dubbla antalet klasskamrater, avundsjuk och fylld av längtan och törst efter det okända. Särskilt törstar han efter en flcika i en andra, främmande klassen som har ett alldeles eget sätt att vara och ett grått ögonbryn och en grå tofs i sitt stora vilda hår.

Han ser med längtan på flickan som utmärker sig i skämtsamma sångdueller och tänker på henne varje vaket ögonblick till sådan distraktion att han täljer ett djupt jack i knogen på sitt vänstra pekfinger när han ska tälja markörer för kartritarna och blir körd till sjukhuset med en vansinnigt omtänksam gosse i den andra klassen som håller hans skadade hand uppsträckt ända mot taket i skåpbilen, varje meter av vägen fastän gossen tröttnar och gnäller och stretar emot för att slippa värken i armen.

Han fick fem stygn och skulle aldrig därefter ha några besvär av sin skada, och flera dagar därefter ägnar de tjugofyra ungdomarna åt avslappning och lek som gossen just då och där faktiskt känner att han är en del av.

Som när hans klass' kärlekspar spontant skapar en levande actionfilm av Amerikanskt mått. Hon låtsas kidnappas av ett låtsat gäng vansinniga skurkar som släpar in henne i bastun; han kastar sig in genom det lilla högt sittande fönstret och låtsas ge skurkarna spö och bär henne ut i sin famn till allmänna applåder och de kysser varandra till svällande bakgrundsmusik. Sådana lekar hittar barnen på, på fläcken och utan att tveka, och gossen ser på och förundras och önskar att han kunde fantisera lika snabbt och hämningslöst och liksom i synk med alla andra.

Han spelar med i massageormgroparna och brännbollsmatcherna med bokföring av stilpoäng och han spelar schack med en av främlingarna och förstår inte hur han ska göra för att vara en god förlorare och täcker handen och blundar faktiskt på riktigt den gången han besöker flickornas stuga och Cecilia som han tycker mycket om som pratar med honom ofta och tillsynes utan ansträngning kliver ut ur duschen och går genom sällskapsrummet iförd - försäkrar hon honom senare - en handduk.

I minibussen på väg hem, utanför Ikea, får han se en sportbil, kanske en porshe, med den bästa registreringsskylten genom tiderna: JAS 039.

Och så i elvan reser gossen till Lovund, en liten ö väster om Norge där lunnefåglar häckar och en gnutta så kallad västatlantisk regnskog växer. Mer intressant natur än man kan tänka sig ryms på en liten ö som inte är mycket mer än ett trehundra meter högt kalt spetsigt berg som sticker upp ur Atlanten och dessutom rymmer en fiskefabrik.

Här sover klassen i en liten koja med två rum och kök och en vägg helt täckt av spindelkolonier, om natten. På dagen åker de runt i ishavet i jetdrivna katamaraner och osänkbara plastbubblor och tittar på olika märkvärdigheter som regnskogen som är omkring trettio grader kallare än man brukar tänka sig regnskog; en storslagen grotta som de övernattar i precis som folk gjorde tiotusen år tidigare och en kolsvart tunnel som slingrar sig i en spiral upp genom ett berg. Tunneln slutar framför en NATO-bas som barnen knappast har tillstånd att se på och de går tillbaka ner igen. De mer räddhågsna barnen tar till ljus från armbandsur, cigaretter och annat krimskrams bara för att ha någonting att se i mörkret; gossen traskar obekymrat med uppmärksamheten fäst vid sina fotsulor som rör vid det lösa gruset vid sidan av asfaltvägen och sin hand som rör vid bergväggen.

Daniel, ständigt denna Daniel, visar sig stå kvar på bergets krön, för rädd för att våga sig ned samma väg som han kommit upp, och klassen skrattar rått åt hans dumhet. Utom Cecilia, den medkänslosamma, som klättrar uppför bergets lösa klippblock och leder honom ned. Större delen av klassen skäms för att inte de vågat visa samma medmänsklighet. Gossen surar för att han skulle ha föredragit att Daniel stannat kvar däruppe, fångad av sin egen feghet och fantasilöshet tills han skulle ha tvingats tänka ut och genomföra en lösning till sitt problem.

Gossen har ännu inte förstått hur hårfin skillnad de flesta ser mellan honom och Daniel. Under ett behagligt samtal ute på kullarna en natt avslöjar Cecilia helt odramatiskt i förbifarten att hon har en pojkvän och gossen, som efter alla promenader med hållna händer är halvt säker på att han är hennes pojkvän, faller närapå till marken av besvikelse. Det faller honom inte in att han kanske kan säga ett enda ord till Cecilia om vad han tänker och tycker.

En helt annan dag hoppar gossen runt med tre-fyra andra pojkar på ett fält av lösa stenblock, helt i onödan. Han tänker sig att det är såhär en sandstrand ser ut för en myra och skuttar glatt från bock till block. Han är en av de kortaste, klenaste pojkarna i klassen men mycket bra på att hoppa och oroar sig inte alls förrän fotfästet utan varning försvinner under honom och han faller ned i ett hål mellan två stenblock sådär tre-fem meter i diameter.

En liten björk, knappast mer än en meter lång, är det enda som räddar honom från att kanske bryta ryggen eller värre. Han griper tag i den sega plantan utan någon som helst tanke, utan att ens veta på något medvetet plan att den finns där, och håller i den hårt nog för att hans hand ska värka hela nästa dag. Den bryter inte hans fall, men glider mellan hans fingrar och bromsar fallet och han landar sittande på en stenbumling två-tre meter ned och börjar mycket försiktigt leta efter fästen för fingrar och tår för att ta sig upp.

I strid mot alla hans illusioner om utanförskap märker de andra pojkarna nästan genast att han försvunnit och ropar hans namn. Han skriker att han är okej, så högt han kan, vilket inte är väldigt. Pojkarna hjälper honom upp och han hoppar vidare ett par steg innan han märker att han vill ligga ned och går in.

Och så går ännu en vecka nästan utan pinsamheter. Gossen smyger vid ett tillfälle för att spionera på ett gäng flickor som smugit iväg för att bada i havet, men han glömmer sig och vandrar rakt ut på klippkanten han sett ut ovanför stranden istället för att krypa så nära marken som möjligt och vänder om så fort han ser flickorna nätt och jämt framkomna til stranden, fast inte snabbt nog att inte bli upptäckt och uppläxad om det olämpliga med hans beteende av de inte alls längre badsugna damerna.

Kanske förstår de gossens förvirring och okunskap, för han drabbas inte av något märkbart straff eller skvaller och en annan dag när han kommer med idén att bestiga berget Lovund följer tre-fyra klasskompisar med och han får rentav en trevlig utflykt. Barnen pratar obekymrat om hur de vill ha sin begravning om de skulle råka dö på det här branta berget som de bestiger helt utan tillstånd från lärarmakten, utan att ens ha berättar för någon var de är.

Kanske är detta äventyret gossen alltid drömt om; kanske delar han med de andra barnen nu ett ögonblicks gemenskap som han alltjämt förut och efteråt ska sakna. Han är exalterad. Han skriker, när barnen utmanar honom och påpekar att ingen av dem någonsin hört honom höja rösten ovan ett ittiterande tystlåtet mummel, och han bryr sig inte när de påpekar att hans skrik låter som om han fortfarande var i målbrottet. Han upptäcker vid bergets topp en meterhög avsats som öppnar sig för en lodrät bergsvägg minst trehundra meter hög där man kan kasta ned stenar och se dem försvinna bortom synfältet långt låmgt innan braket hörs då de landar i regnskogen nedanför.

Han uppfinner en lek där man låtsas kasta sig från bergets topp men landar på avsatsen, flera decimeter från avgrunden, fast ingen av hans följeslagare visar någon vidare entusiasm för leken. De lägger sig, och gossen också, i den glesa gräset på bergstoppen och suger i sig av storslagenheten och ensamheten och tystnaden.

Och så klättrar de ner igen och sjunger på sånger de vill ha spelade på sina begravningar. Gossen tänker att han skulle kunna dröja kvar i den här stunden för alltid, ensam med kanske de närmaste människor han har i världen, med ett berg bellan sig och resten av världen och solen i ögonen och atlantluften i ansiktet och ingenting annat att göra än att försöka ta sig fram utan att falla, att se till att ens fall inte drar med sig någon annan, att hålla ett öga på de andra för att kanske kunna fånga dem om de faller och ingenting att prata om utom det allra viktigaste.

De ser inte röken av några lunnefåglar med de regnbågsfärgade näbbarna på hela resan. Det är fel årstid för det.

En oanmärkningsvärd resa inträffar i början av tolvan, då klassen far till Öland för att studera flora ihop med ett flertal andra tolfteklasser.

Gossen och Daniel, de överblivna, de som inte hör ihop med någon grupp, delar på en husvagn där gossen bevittnar många dråpliga eller sorgliga olyckor och genomlider många tröga samtal. Värst av allt, tycker gossen, de måste dela på en mager matbudget som Daniel konstant försöker förbruka på de mest vettlösa sätt - han vill använda minst förtio procent av sin halva av pengarna på en burk sylt för att förgylla en middag på två eller tre pannkakor, han vill laga invecklade rätter som deras pengar tillsammans knappast räcker till och som han som så sent som den förra resan visat sig katastrofalt oförmögen att koka te eller skala morötter nu visar sig inte ha en aning om hur han ska laga.

Gossen tar långa promenader varje morgon, lunch och kväll; i stort sett varje ögonblick som han annars skulle nödgas tillbringa vaken i husvagnen. Han lär sig mycket om trädens biologi som han sedan snart ska glömma.

På nätterna sitter man kring lägereldar och småpratar i mörkret. Det är den mörkaste sommaren gossen har upplevt, och kylan tycks orimligt vass så fort han lämnar elden för ett ögonblick. Alla tycks röka utom gossen, som ju har ett avtal med sina föräldrar om att undvika sådana nedbrytande aktiviteter tills han fyller arton.

(Senare på hösten ska han vara den enda i klassen som inte får rösta i riksdagsvalet.)

Han har haft en stark motvilja mot att röka sedan han fick smaka på mammans cigarrett en gång när han var fem och har aldrig frestats att bryta sitt avtal, men röken som virvlar omkring honom och klibbar fast i huden i den fuktiga havsluften tycks efter en tid smaka gott, eller åtminstonde uthärdligt.

Men den störa höjdpunkten kommer när sommaren närmar sig, efter att klassen klarat av sin teaterpjäs (Hjälten på den Gröna Ön) och innan den avslappnade brännbollsturneringen som markerar läsårets slut. Barnen har samlat och sparat i två år för att bekosta en resa i syfte att studera arkitekturhistoria, och de visar sig ha råd med tre dagar i Paris och sex i London.

En omtumlande överväldigande intensiv upplevelse tar vid då de sexton tonåringarna delar på flygplan, vandrarhem, tunnelbanor, turistattraktioner, frukost, lunch och middag dygnet runt medan det långsamt börjar gå upp för alla att skolan som styrt deras liv de tolv senaste åren i praktiken är slut. Till och med den tystlåtne gossen tar del i de många sinnesförvirrade men muntra samtalen och sångerna och löpningen uppför Eiffeltornets tvåhundra meter trappor.

Ingenting händer som gossen ska ångra, utom ett ögonblicks skam då det visar sig att han ensam i klassen misslyckats både med att förbereda sin föreläsning om sin utvalda sevärdhet (Notre Dame-kyrkan) och att meddela detta tidigare än sista minuten så att magistern inte haft en chans att kompensera för denna brist i planeringen. Men gossen påminner sig om att allting kommer att vara över om några dagar och kanske börjar han i detta ögonblick övervinna sin kamp mot skammen.

Från Eiffeltornets topp kastar gossen ett pappersflygplan och ser det försvinna in i skymningen. Han viker flera olika plan för kamraterna att kasta, och de har mage att klaga för honom på hur planen flyger. Men det finns inte längre någon aggression, inget undertryckt hot av våld mellan någon i klassen - som gossen kan förstå - och äventyrets obrutna spänning blandas på något vis med en okänd ny nivå av lugn.

Klassen upptar hela det parisiska vandrarhemmets vindsvåning och förvandlar den mer eller mindre till en maddrasserad cell där man ligger och läser serier och skrattar och pratar och sjunger obehindrade av tid, rum och könsbarriärer hela nätterna, när man inte vandrar i små grupper på daskigt belysna kullerstensgator på jakt efter någon främmande värld som skymtar litet vagt i dunklet, en drömlik värld med uteserveringsssittande kulturelit och rödvin och cigariller och obegripliga språk som aldrig riktigt går att förklara. Kanske är det bara jakten som betyder något.

London i jämförelse är mer tillknäppt, med en välordnad på något vis djupt Katolsk boning med pojkar och flickor i skilda hus och väl avgränsade, strukturerade dagar. Till och med staden tycks bestå av flera delar utan kontakt med varandra, som olika världar tänker gossen när han en dag smiter undan och går för sig själv och försöker hitta från en tunnelbanestation till en annan. Utan framgång.

Och mycket av tiden glider förbi utan att göra något avtryck på gossen. Utom kvällarna då han alltid tycks vandra med en grupp på tre eller fyra flickor som tycker om att sjunga Bellman och riva sönder de små korten som sitter uppklistrade över hela insidan av varenda telefonkiosk, i tjocka lager, kort som gör reklam för olika porrklubbar och eskorttjänster som de spontana demonstranterna lämnar i stycken i stora drivor på marken var de går.

Klassen går på teater och ser på Rocky Horror Show en dag och gossen förstår inte hälften av skämten eller varför publiken aldrig håller tyst. Till minne köper de, fräckt fnissande, minimala läderunderkläder till lärarna. Gossen lägger ut för detta inköp då hans reskassa av någon anledning vida överstiger någon annan elevs. Han ska få tillbaka kanske en tredjedel av pengarna och önska att han antecknat allas skuld på något vis för att åtminstonde slippa undra varje gång han springer in i någon på gatan de följande årtiondena om de är skyldiga honom pengar och hur mycket.

(Säkert är i alla fall att pojken som skötte själva inköpet aldrig ska ge tillbaka ett öre av de trehundra kronor som blir över.)

Och i Kew Gardens en regnig dag får gossen veta att det är sant som man säger att grönt är skönt; han har aldrig tidigare kunnat föreställa sig sådan skönhet och sjunker ned i skuggan av ett träd för sig själv och inser kanske för första gången att han har ett hjärta och det värker och han önskar att han inte var ensam.

Gossen går till en musikaffär stor som ett slott och köper ett kassettband med musik från Peer Gynt, som han får lyssna på i en klasskamrats freestajl när hon sover. Annars händer ingenting anmärkningsvärt förrän hemresan då en klasskamrat lyckas irra sig bort till fel flygplats, en bedrift i flummighet enbart överträffad av hennes kompetens då hon själv lyckas boka om sin biljett för att åka med ett plan som måhända flyger alldeles bredvid det som resten av klassen flyger med.

Och så kommer de hem och vinner brännbollsturneringen och får som vanligt perfekt väder på sin avslutning på lördagen och sedan ses de aldrig mer. Alla de viktigaste kanske kommer till återträffarna, men även om klasskamraterna är där finns klassen inte mer. Det är slut. Allt de gjort tillsammans, allt de sett tillsammans, som de var för sig måste leva med, som gossen här försökt dela med dig, vad betyder det egentligen?

Ingenting kommer någonsin att vara som förut igen.

fredag 2 november 2012

Om värderingar

Om allt jag lärt mig om livet av Amerikanska komediserier på teve är sant så finns det tydligen en allmänt vedertagen lista på egenskaper en människa ska ha för att någon ska överväga att vara ihop med honom eller henne.

Jag vet inte exakt hur den ska gå, det finns ju några små variationer. Det kan vara snygg, smart, rolig och känslosam eller rolig, smart, snygg och självsäker eller något ditåt. Ted Mosby till exempel rabblar gärna en serie på fyra eller fem adjektiv helt utan tanke eller inlevelse innan han börjar beskriva sin drömfru som en mänsklig varelse. Det brukar oftast vara tre: Någon kombination av två av de tre grundpelarna smart, rolig eller snygg och så kanske något helt otippat som punktlig eller rädd för att binda sig som kanske är tänkt att måla talaren som en individ med personlig smak men mer låter som en eftertanke.

Du som inte är åtminstone rolig och smart kan se fram emot att dö ensam, tydligen.

Själv vet jag inte vad som egentligen menas med något av dessa ord. Så jag har tänkt de senaste månaderna för att komma fram till min egen lista. Den går glad, vis, snäll eller ensam. Vem som helst som har åtminstone en av dessa kvailiteter tror jag att jag skulle vilja träffa.

Ensamhet är väl ingen positiv kvalitet, kanske du tänker. Men då frågar jag vad det är som får dig att tänka att de andra är det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har väldigt lite krav.