lördag 27 augusti 2011

Hur man skapar vänner

Det var inte så länge efter att skolan slutade som jag hittade på det som jag då trodde var min första låtsasvän. Mellan mina fattiga och ovilliga besök på arbetsförmedlingen, min roman som stod stilla i brist på både idéer och förmåga, och min fullkomliga okunskap i konsten att fördriva tid i stora kvantiteter hade jag oerhört tråkigt. Och jag var, naturligtvis, väldigt ensam.

Så kom Nina Noll, döende från den dag hon föddes av en melodramatisk hjärntumör. Vilket lyckligt barn jag var, kan vi konstatera såhär i efterhand, med en osviklig känsla för dramatiskt historieberättande kombinerat med ingen som helst insikt i vilka historier som redan berättats tusen gånger i film och TV. Det var en oerhört dramatisk vänskap, laddad som en åskstorm, fylld med aningslösa klichéer.

En minnesvärd replik: "Jag föddes med en missbildning som gjorde mig steril, jag kunde aldrig ha fått barn. . .det är som om det aldrig var meningen att jag skulle leva."

Och så dog hon, skallig som en biljardboll och enögd som Oden. Ingen visste det utom jag, och jag begravde henne på en äng i hennes barndoms by (på låtsas) och kände av påtagliga sorg-relaterade hjärtproblem (på riktigt). Jag samtalar fortfarande med hennes spöke emellanåt.

Sedan kom A. Det var efter att jag rymde hemifrån till Amerika en sväng, gick på arbetslöshetsprojekt, fick min diagnos, flyttade hemifrån och började skriva på allvar. Kan inte minnas precis vad som motiverade hennes tillkomst. Antagligen var jag bara ensam.

Konstigt då att jag inte spenderade mycket tid med henne själv. Kanske var hon mer av ett skydd för mig att nå ut till främmande människor genom. För mest chattade hon bara på Internet. Fast det var många roliga stunder. Vid ett tillfälle hindrade hon ett som vi fortfarande tror seriöst självmordsförsök. En väldigt upprörd och ledsen ung man berättade för chatten att han skulle skära halsen av sig med en machete. A lovade då att om han försvann skulle hon skära halsen av sig (mig) med ett rakblad. Jag tror att hon menade allvar. Det var ett väldigt spänt ögonblick, men efteråt var alla glada och tacksamma.

Så inspirerande var A:s målmedvetna positiva attityd trots de hemska (påhittade) saker som hänt henne, att ett par i den här chatten döpte sitt barn efter henne. Min reaktion till den nyheten kan sammanfattas med hjälp.

Så började jag, helt omedveten om sammanhanget, komma på anledningar för A att hålla sig borta från Internet. Hon träffade en tjej, for på en lång resa österut och försvann till slut under oförklarliga omständigheter för att aldrig ses igen. Allt bara för att försäkra att ingen skulle få reda på sanningen. (Jag utelämnar här hennes namn av samma anledning.)

Det var också då jag slutade ljuga. När min nästa skapelse, Jenny Creed, började göra mig sällskap på mina små strandpromenader och berätta för mig om sina fantastiska äventyr i andra världar, skrev jag bara ned det för mig själv. Jag började så på min roman i något som liknade dess nuvarande form, omkring 2002 eller 2003. 2004 började hon företräda mig på Internet, men under öppna former. Jag hittade nämligen Altermeta, och dess oerhört vänliga community full med folk som roade sig med att låtsas vara vargar, hundar, getter, enhörningar och i flera fall drakar. Jenny, som råkar vara till hälften drake, välkomnades med öppna armar. Värt att tänka på för den stora majoritet som ser på så kallade furries med avsmak: De älskar människor utan förbehåll för kön, ras eller vanföreställningar. Det spelar ingen roll vem du är eller vill vara eller låtsas vara.

Men i alla all. Det var mina låtsasvänner. Utom en verkligt pinsam som jag hoppade över.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har åtminstone en vän av kött och blod som inte är en nära släkting.

torsdag 25 augusti 2011

Hur allt började

I sjätte klass började Cristofer Diaz och gjorde våra liv något svårare. Mest mitt, tyckte jag. Han slogs och knuffades hårdare än de andra mobbarna, och han besatt en slags storslagen dumhet som lät honom ta varje ofattbart korkad, meningslös och ogrundad förolämpning och upprepa den med glödande entusiasm i dagar, veckor eller år. "Jag har mer hår mellan mina tår än vad du har mellan dina lår" lät till exempel en nidvisa som han sjöng så ofta att jag utan problem minns den i varje detalj femton-sexton år senare. Ett typexempel på hans hån eftersom det var så missriktat: Jag kunde inte ha brytt mig mindre om min brist på kroppshår eller hur omanlig han tyckte att det gjorde mig. (Jag skulle fortfarande inte ha något emot att aldrig behöva raka mig.) Och han vägrade fullständigt förstå att han hade fel. Men just det oresonabla i hans missuppfattning att sången var sårande, tillsammans med den oändliga upprepningen, gjorde honom irriterande, precis som han ville.

Men hursomhelst. På väg till matsalen, som vid just det här tillfället låg i en annan skola, kom Cristofer på att håna mig för att jag inte hade någon flickvän. I ett anfall av ren skadeglädje, i förvissningen att han aldrig kunde besegra mig eftersom jag tänkte i cirklar runt honom, sa jag "Det har jag visst." Jag visste att jag gjort det rätta när jag såg hans och de andra grabbarnas attityd förvandlas inför mina ögon. Plötsligt såg de på och tilltalade mig med respekt. Nästan vördnad. Eftersom de frågade, kom jag på vem hon var. Hon hette Sara, var Japan, gick på en liten privat byaskola långt ute åt Yttersjöhållet. Vi träffades på byagårdens ungdomskväll. (Jag bodde vid den tiden i Djäkneböle, en liten liten by sexton kilometer utanför Umeå.) Det var hon som tog första steget. (Det var flickorna som frågade om det.)

Fast Sara inte kunde hittas i någon skolkatalog accepterades det att hon fanns, eller möjligen att jag hade en skruv lös och att det vore bäst att låta mig behålla mina hallucinationer. Också roligast.

Det var ett par år då jag vidhöll historien för klassen, utan några större bieffekter än en och annan sarkastisk teckning på temat asiathoror och nördarna som ligger med dem. (Vi var ganska mycket för målning och konstnärliga övningar på Waldorfskolan.) Men desto viktigare för mig, hade jag skapat en människa ur tomma intet och fått folk att tro att hon fanns på riktigt. Jag gick ofta för mig själv och dagdrömde fram detaljer av mitt och Saras förhållande, konverserade med henne för att vara beredd om någon frågade vem hon var, hur hon mådde, vad hon gjorde, vad vi gjorde. (Jag fick aldrig många frågor.)

Eller, jag trodde då att det var därför, att jag utvecklade dessa fantasier för att göra min historia mer trovärdig. Det slog mig inte förrän flera år senare att Sara var min första låtsasvän, som jag lärde känna bara för att vara minde ensam. Att andra människor trodde att hon fanns på riktigt var viktigt för att det gav henne en nivå av verklighet som gjorde mig mindre medveten om att jag hittat på henne. (Det tog två ytterligare låtsasvänner och flera sårade verkliga personer innan jag lärde mig cykla utan det stödhjulet.)

Jag skriver fortfarande för att bli mindre ensam. Men nu är förhoppningen förstås att du ska uppskatta mina lögner, inte tro på dem.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag levde en gång efter orden "Jag kan göra vänner själv, jag behöver inte människor."

Stå upp och berätta för klassen vad du vill göra med ditt liv

Två saker. Först vill jag skriva. Mer exakt vill jag skriva en viss historia som plågat mig sedan slutet av nittiotalet, när jag kom på de första kornen av det som skulle bli historien i dess nuvarande form. Det har gått långsamt att hitta den rätta formen för historien, och att utveckla min förmåga för att kunna skriva historien så bra jag någonsin kan.

För det förtjänar historien.

Det är en historia om någon som inte är som alla andra och därför går genom livet med få vänner, men många intressanta saker händer henne. Om det inte verkar som en genomskinlig metafor för mitt eget liv, beror det på att du inte känner mig. Det är en historia som njuter av att böja det svenska språket till bristningsgränsen i strömmande poetiska meningar. Det är en historia om ensamhet, vänskap, tillhörighet, kärlek, förlust och mod; en historia om att växa, om att välja, om oskuld, lycka och sorg. Just nu skriver jag på ett kapitel om två svärd- och pistolsvingande lesbiska vampyrjägare.

Historien utspelar sig i en värld som alltid är större än du tror. Den sträcker sig oändligt långt i alla riktningar; dess rund kröker sig genom tid och rum. Länder ligger dolda i kartans veck och utanför dess kanter. Världen har plats för allting - allting som människan någonsin föreställt sig och allting som hon inte föreställt sig, och för varje ting hon upptäcker finns ett dussin till. Världens historia är lika osäker som dess geografi, lika osäker som dess framtid, lika beroende av sin betraktare som en målning är beroende av sin målare. Det enda vi kan veta säkert är vad som finns här inför våra ögon och nu i detta ögonblick. Ungeför som vår egen värld alltså.

Och så vill jag älska. Jag vill ta risken att om jag älskade en enda människa över alla andra skulle jag stänga ute resten av mänskligheten. Jag vill ha - och ge av mig själv till - någon att bli gammal tillsammans med, att ha ett liv tillsammans med, att utforska verklighetens gränser och fantasins tillsammans med. Jag vill bli kysst. Det är här du kommer in i bilden, kära läsare.

Jag är trettio år gammal och jag har inte tid med små lekar. Vad jag skriver här är till stor del baserat på förhoppningen att du som läser det kan se en möjlighet till kärlek. För att inte gå som katten kring het gröt: Om du gillar vad du ser, skriv mig. Om du är en kvinna är det ett plus, åtminstonde i teorin. Adressen är skapare@gmail.com.
Eller för all del ring 090-313 18.

Apropå att vara desperat skrev jag en liten dikt om det härom veckan. Med risk för att upprepa något av det ovanstående:

Letar du efter kärleken, hittar du den aldrig.
Det fick han höra redan som liten.
Det är när du slutar leta som du kärleken finner.
Och han trodde på det.
Det var ofta så här i världen, tänkte han,
att saker blev tvärtemot vad man kunde vänta sig.
Att gräset var grönare på grannens gård.
Att han måste äta sin pölsa innan han fick lakritsbåtar.
Så han slutade leta.
Han gav upp alla försök.
Han stannade inne.
Och väntade.
Och längtade.
I trettio år.
Han var en sådan hängiven romantiker.
Och han ville så gärna bli kär.
Så en dag, en vacker regnig sommardag,
tänkte han att han kunde vara litet praktisk.
Att om kärleken just för honom fanns,
så skulle hon liksom han tycka om att vandra i regnet.
Vandra på de öde vägarna neråt älven.
Bland åkrarna i utkanten av stan.
Och önska och längta och hoppas
att kärleken tyckte om att vandra i regnet.
Så han gick ut i regnet.
För att vandra natten lång.
På leriga vägar.
Genom grönskande fält.
Och hitta kärleken.
Han var en sådan praktisk man.
Och han ville så gärna bli kär.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag rodnade bara litet när jag skrev det ovanstående.