fredag 23 september 2011

Mitt drömjobb

Om jag kunde ha vilket jobb som helst, skulle det vara:

1. Ett jobb där jag kan jobba så mycket eller litet jag vill, när jag vill. Det är det allra viktigaste. Om jag känner för att ta ledigt en dag, eller en halvtimma, eller ett halvår, måste jag kunna göra det utan förvarning, utan förklaring och utan att riskera att bli av med jobbet. Om jag råkar vara vaken mitt på natten och känner för att jobba ska jag kunna det också. OB och övertid vore inte nödvändigt, men ett plus.

2. Jag måste ha en absolut garanti att jobbet alltid finns kvar; inte kan bortrationaliseras, utlokaliseras, ersättas med en robot eller på annat vis göras otillgängligt för mig. Jag skulle inte kunna sägas upp utom möjligen om jag bröt mot lagen.

3. Jobbet måste vara lokalt i Umeå så att jag kan ta mig dit närhelst andan faller på, och aldrig kunna tvinga mig att flytta.

4. Jag måste få minst 100:- i timmen efter skatt. Det skulle göra ett jag behövde jobba som mest två och en halv arbetsvecka per månad för att behålla min nuvarande livskvalitet, och redan det verkar nog för att skapa oroande mängder tvång.

Jag hatar tvång. Det hatet är det enda som står mellan mig och galenskapen - OCD. Du vill väl inte underminera min kamp för friheten från mina egna tvångstankar? Om jag blev tvungen att upprepa den ena eller andra handlingen en stor del av min vakna tid; tvungen att vara någonstans en viss tid så gott som varenda dag för all framtid för att överleva; om något sådant kan hända, vad finns det då för argument kvar mot tvångstankarna? Är det ens någon skillnad på det tvång som kommer av yttre eller inre krafter?

5. Jobbet ska gärna påverka så litet som möjligt och inblanda få människor. Ansvar gör mig nervös. Och att umgås med arbetskamrater är väldigt psykologiskt tröttande i nästan varje fall. Idealiskt skulle jag kunna prova på ett obegränsat antal kandidater tills jag får arbetskamrater jag trivs med, fast det vore nog orealistiskt.

6. Vad gäller själva arbetsuppgifterna, är det det minst viktiga. Jag klarar av det mesta. Jag kan filtrera bort dåliga lukter, störande ljud och jobbiga människor. Jag är hyfsat stark och har hög smärttröskel och kan äta vad som helst utom surströmming. Jag har lätt för att lyda order och djur tycker om mig. Vad tusan, skriv en rad om du har ett jobb du tror att jag passar för. Det här är nu en annons.

(Ansökningar från Kim Jong-Il undanbedes.)

onsdag 21 september 2011

En helt vanlig onsdagmorgonspökhistoria

En del av nittiotalet utspelade sig min lyckliga barndom i den lilla byhålan Djäkneböle, i huset på kartan till vänster. (Klicka för att förstora bilden.) Det finns många historier härifrån, men idag av någon anledning minns jag de oförklarliga.

Mitt rum, som påpekats, var gigantiskt. Det var det jag gillade med det. Oftast vann det över alla andra överväganden, som att tanten som bott i rummet före mig dog rakt utanför huset en kort stund innan vi flyttade in. Det stora skåpet som tillhört henne var den enda möbeln hennes familj lämnade kvar.

Om jag minns rätt hade skåpet en låg, bred, skum och bucklig spegel upptill som aldrig speglade någonting tydligt. Det hade bestämt en liten hylla, som jag genom åren fyllde med skatter; osannolika objekt jag hittat. Där fanns en plastbehållare med en form jag aldrig sett förr eller senare; en trave blanka mynt, eller kanske snarare myntformade metallobjekt; ett par kraftfulla magneter som med tiden smulade sönder varandra med sin attraktionskraft; saker med små små utrymmen som jag roade mig att gömma hårt hoprullade och -vikta hemliga meddelanden eller sedlar i.

(Jag var väldigt paranoid mot alla som kom in i mitt rum. Jag gömde också sedlar mellan sidorna i mina tråkigaste böcker.)

Men framför allt, verkar det i efterhand, gjorde jag allt för att blockera skåpets psykologiska närvaro under ett gytter av mer meningsfulla, kraftfulla objekt. Kanske ogillade jag skåpet starkt på någon nivå. Kanske skapade jag omedvetet ett magiskt försvar mot det.

Det hände bara en enda gång. Det skulle till och med kunna vara en dröm. Men en gång väcktes jag mitt i natten av ett dunk från skåpet. Det lät som ett bowlingklot föll inuti skåpet, eller som en häst sprang in i husväggen bakom skåpet. Eftersom mitt rum låg på andra våningen verkade det förra mer rimligt. Fast ingenting fanns i skåpet, visste jag väl, som kunde ha gjort det ljudet. Även om traven med gamla skolböcker, frimärkssamlarklubbtidningar och annat skräp som jag staplat för att gömma några porrtidningar fallit ihop, skulle det inte ha bullrat nog för att väcka mig. Och ljudet som väckt mig var högt. Jag vågade inte röra mig och låg kvar tills jag somnade om.

Nästa dag såg jag efter, och hittade ingenting som rubbats en centimeter.

Och sen hände ingenting mer. Utom getingarna.

En vacker sommardag kom jag hem från skolan och hittade sju döda getingar på rad intill tröskeln till mitt rum. Dörren var öppen. Det var knappast någon av mina föräldrars eller bröders stil att framställa ett så bisarrt konstverk utan att omnämna det, och katterna skulle inte ha gjort det utan att lämna märken på getingarna.

Det var inget särskilt med så många getingar, de kom ofta in i mitt rum om fönstren var öppna. (Efter några år kom någon på att svalboet under taknocken ovanför var ett getingbo.) Men varför skulle de komma in och sedan flyga ut genom dörren, falla ned och dö? Inte en eller två eller tre eller fyra eller fem eller sex, men sju getingar?

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vet ingenting.

torsdag 15 september 2011

Några tankar av världens ledande expert på ensamhet

Det var länge sedan jag upplevde en sådan sen, kylig, mörk och ensam kväll som den här. Hungern efter mänsklig närhet känns som faktisk, fysisk hunger och driver mig att äta för mycket. Frånvaron av samtal driver mig att uppfinna alltmer bisarra fantasier för att sysselsätta tankarna.

Det är onekligen användbart för mitt arbete. Den bästa historia jag hittills avslutat skrevs i det tillståndet. Fast inatt har jag inga fler sagor att komma på och jag sitter bara med en växande klump i halsen och tänker mörka, sorgsna tankar. Som hur lite tid jag spenderat med mina vänner, och hur den lilla tiden ofta under de senaste månaderna i tre fall av tre präglats av frånvaron av ögonkontakt och frånvaron av djupare samtal.

Inte för att jag är särskilt kunnig i ämnet fejstajm, men mina vänner kan spendera hela dagen med ryggen vänd mot mig, uppslukade av datorskärmar, telefonsamtal eller båda delarna samtidigt. Så jag frågar mig konstant om jag bara är vansinnigt tråkig att vara med eller om jag gör fel som ägnar hela min uppmärksamhet, varje tråd av medvetande åt den vän som sitter i rummet med mig; som hejdar mitt vanligtvis konstanta Internetanvändande ibland flera dagar i sträck och låter törsten efter information vänta tills jag har tid för mig själv.

Jag har ägnat omkring tio år åt att lära mig medvetet att kompensera för min medfödda saknad av sociala instinkter. Typiskt min tur om resten av världen samtidigt bestämt sig för att bli som jag.

Men. Även i mitt mörkaste ögonblick letar jag efter lösningar. Kanske beror det på Internet, de fundamentala skillnaderna mellan kommunikation i verkligheten och på nätet. Bara Facebooks blotta existens påverkar hur vi tänker på samtal, vänskap, människor, allting, oavsett om vi ens använder Facebook. Vi ser till exempel en trend mot något som på engelska kallas narrowcast, motsatsen till broadcast där information skickas godtyckligt till breda samhällsskikt. Den i praktiken oändliga mängd information som genereras och absorberas är ju inte tillgänglig för någon männniska. På Youtube laddas i genomsnitt upp tio timmar videos per sekund, trettiosextusen gånger mer än en enskild människa hinner se på.

Så vi filtrerar vad vi vill höra, och med tiden lär vi oss filtrera vad vi vill säga och tänka. Eftersom vi har lätt för att ignorera allt som inte stämmer överens med vad vi vill ska vara sant, slutar det ofta med att vi sitter i en liten, sluten cirkel av jasägare, där alla är varandras sykofanter och ingen någonsin behöver höra någonting de inte tycker om. Det är narrowcasting, ett som jag ser såhär i efterhand nästan helt meningslöst sidospår.

Men kanske meningen i allt vi säger och trovärdigheten hos alla som lyssnar på oss urholkas när vi har så väldigt många att tala och lyssna till. Kanske vi behöver mer nära, personliga, mänskliga kontakter än Internet erbjuder. Kanske Facebook lurar oss att distansera oss från dem vi älskar. Kanske lider vi av social näringsbrist, likt en kolibri som matas med kalorifritt sötningsmedel och snabbt svälter ihjäl medan den tror att den äter sig fet på socker.

Sluta genast läsa det här, kära läsare. Stäng av datorn, stäng av telefonen och gå på dina bara fötter till din närmaste vän och ge honom eller henne en kram och prata om någonting viktigt. Prata om någonting du vill göra som du kan se tillbaka på när du blir gammal utan att önska att du inte slösat så mycket tid på att göra det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har abstinens av sockerfri pepsi.

tisdag 6 september 2011

Och nu, en slumpmässig lista

1. Var är din mobiltelefon? Fickan.
2. Var är din andra hälft? Därute.
3. Ditt hår? Kortkort.
4. Din mamma? Mammig.
5. Din pappa? Stockholmare.
6. Det bästa du vet? Människor.
7. Din dröm i natt? Mörker.
8. Din dröm/ditt mål? Skriva.
9. Rummet du är i? Hemma.
10. Din hobby? Skriva.
11. Din skräck? Tvång.
12. Var vill du vara om sex år? Hemma.
13. Var var du igår kväll? Familjeaffärer.
14. Vad är du inte? Pratsam.
15. En sak du önskar dig? Framtid.
16. Var växte du upp? Ume.
17. Det senaste du gjorde? Läste.
18. Dina kläder? Gamla.
19. Din tv? DVDspelare.
20. Ditt/dina husdjur? Dammråttor.
21. Din dator? Distraherar.
22. Ditt humör? Disträ.
23. Saknar någon? Alltid.
24. Din bil? Nej.
25. Något du inte har på dig? Utsmyckning.
26. Favoritaffär? Billig.
27. Din sommar? Jobbspäckad.
28. Älskar någon? Oklart.
29. Favoritfärg? Röd.
30. När skrattade du senast? Nu.
31. När grät du senast? Inatt.

En liten egopost

Här är en annan bild från den där fotoexpeditionen. Jag som sitter och lutar mig mot en björk, som en Umeåbuddha. Om mina pupiller ser omänskligt svarta ut är det för att de såg omänskligt röda ut innan jag rörde till det med Photoshop.

Flaskbottenvarning ser jag nu. Borde verkligen skaffa andra glasögon. Mindre glasögon och särskilt tunnslipade linser.

Men i alla fall. Såhär ser jag ut.

Helt utan sammanhang kommer här ett urval av saker jag tjuvlyssnat om mig själv:

"Härligt låg röst. Jag älskar hans accent. Borde göra något åt skäggstubben."
-Kvinna på ett härbärge i Texas. (Översatt från Amerikanska.)
"Snuskig."
-Klasskompis på en syslöjdslektion i gymnasiet, efter att jag fått veta att en del av vävstolen kallas bröst och dragit det oundvikliga skämtet. Tänk vilket tråkigt folk som inte fattar det roliga med ett ohyggligt banalt och uttröttat skämt som man drar bara för att uppmärksamma hur dumma vissa traditioner är och därmed utmana dem och traditioner i allmänhet.
"Den där killen är en snäll kille."
-Fullständigt främmande flicka på kanske fem år i kön på Mias Grill i Umeå. Fast i just det fallet var det mer frågan om att inte kunna undvika att höra något som ropades så högt att alla i hela restaurangen vände på huvudet, än att tjyvlyssna.
"Jag tror att han hör allt vi säger."
-En av två kanske fjortonåriga flickor på sätet bredvid mitt på en buss, efter flera minuters intensivt, barnsligt rättframt och nyfiket samtal om mig som får mig att le som en idiot utan att kunna hjälpa det.
"Jag tycker synd om den som ska behöva sitta bredvid honom."
-Flygvärdinna på ett flygplan i Amsterdam där jag just satt mig ned efter en springtur genom hela flygplatsen, eftersom jag fått veta att jag hade fem minuter på mig att komma ombord. (Planet är fortfarande nästan tomt.)

Om ondska

Ironiskt nog, fast jag lever på Försäkringskassan saknar jag helt försäkringar. Av flera anledningar.

För det första tror jag inte på försäkringar. När du betalar regelbundna avgifter - å, vad jag avskyr regelbundna avgifter - så vill du få något i utbyte därav. Det är grundläggande psykologi. Och för att få utbyte av en försäkring måste du eller din egendom bli skadad. Så du skapar en situation där du vill bli skadad. Även om man inte tror på sådana kvantmekaniska teorier som säger att din vilja och dina förväntningar påverkar verkligheten på subatomisk nivå (fast försäkringsbolaget hoppas och vill att du inte ska bli skadad så det kanske jämnar ut sig), så påverkar du utan tvekan din egen psykologi. Och mer eller mindre medvetet anstränger du dig i en viss utsträckning för att bli skadad. Och chansen att du blir det ökar.

Jag har aldrig behövt en försäkring. Jag har aldrig haft tillfälle att ångra att jag inte haft någon. Kanske har jag bara tur, eller kanske anstränger jag mig litet extra för att jag inte vill göra mig illa.

För det andra är jag fattig. Även om allt jag ägde blev förstört skulle det knappast kosta mer att ersätta än vad jag skulle ha betalat i försäkringsavgifter på de tretton år jag varit myndig. Den som äger mer än sju ting riskerar att bli ägd av tingen, och den som inte har något av värde har heller inte något att förlora.

Och för det tredje är försäkringsbolag onda. Om du läst på litet så vet du om dussintals fall där försäkringsbolag har vägrat betala ut för att låta sina kunder överleva de mest spektakulärt orättvisa, inhumana, förnedrande och brutala sjukdomar, olyckor och så vidare. När du verkligen till slut behöver försäkringsbolagets hjälp som du godtroget betalat för så länge kan du lita på att ingenting händer förrän flera års hänsynslös mediabevakning får försäkringsbolagen att kapitulera av ren skam. Medan deras direktörer glider runt i privata jetplan och äter lyxmat serverad på guldbrickor.

(Faktiskt, brickor av guld. Det har vi fått veta av en försäkringsbolagsdirektör som avgått efter att ha utvecklat ett litet samvete och nu ägnar sig åt att uppmärksamma hans kollegors ondska.)

Jag har roat mig med att sammanställa en topplista över onda människor. Dessa är de yrken som drar till sig personer som utsätter andra människor för obegränsade mängder lidande för att tjäna pengar:

6. Terrorister: Kännetäcknas av att de dödar människor för att framföra ett politiskt budskap. En användbar baslinje precis på gränsen under det acceptabla och långt bättre än några av de andra yrkena på listan eftersom de gör det de gör för att de tror på något större än dem själva, och inte bara för att tjäna pengar.

5. Organiserade brottssyndikat: Tjänar vanligen pengar på knarkhandel, människohandel och beskyddarverksamhet. Tjänar så stora mängder pengar att de ofta tillåts politiskt inflytande och naturligtvis laglig immunitet, precis som de flesta andra på listan. Skillnaden är att det de arbetar med är direkt och uppenbart olagligt och ovärdigt människan, vilket gör deras ondska mindre eftersom alla kan se den och ibland till och med bekämpa den.

4. Banker: Tjänar pengar på att handla med folks pengar. Eftersom de har mest pengar kan de ge lån till hög ränta och ta lån till låg ränta, så att alla stackare som inte kan förstå att de lån de tar förr eller senare måste betalas får sina liv förstörda. (Det kan verka självklart, men om man ser på de klagomål folk framför till Kronofogden handlar de nästan uteslutande om att Kronofogden är orättvis som tvingar en att betala vad en lånat.) Och det är ju inte bara bara det att banker tillåter oss sådana dumheter som att låna pengar och orsakar lånekriser, men ett mer grundläggande problem: Banker kanaliserar stora mängder pengar från olika personer för att kunna göra större affärer än någon enskild människa. Detta utgör grunden för så kallad ekonomisk tillväxt. Och när pengar växer går överskottet till de som har mest pengar. De rika blir rikare, och de fattiga blir fattigare.

3. Försäkringsbolag: Se ovan.

2. Oljebolag: Tjänar pengar på att förstöra miljön. Jag har för mig att fyra av världens tio mest inkomstdrivande företag är oljebolag; det vill säga att de tjänar enorma mängder pengar på att förstöra miljön. Och att få folk att stressa runt och dö före sin tid. Och att hålla tillbaka teknologiska framsteg som skulle göra stressamhället mindre beroende på olja. Och att starta krig.

1. Hallickar: Tjänar pengar på att äga sexarbetare. Jag tror inte jag behöver förklara det närmare. Sexarbetare skulle ha det så mycket bättre utan hallickar. Gissningsvis skulle 99% av dem inte ens vara sexarbetare. Jag säger inte att någon borde behöva hyra ut sina könsorgan för att överleva, men när nu folk måste det skulle de kunna klara sig utan hallickar som slår, drogar, våldtar och tar ifrån dem all möjlighet till personlig frihet, laga skydd och grundläggande mänsklig värdighet för att de (hallickarna) tycker att de ska ha de pengar sexarbetarna tjänar. Vi har överseende med denna ondska för att vi sedan flera tusen år tror att det är värt vilket pris som helst att kontrollera kvinnors sexualitet.

Oj, vi gick liksom till ett "dark place" där en stund. Jag hade tänkt skriva en djupsinnig post om vikten att inte bry sig för mycket om och sätta sin kärlek till saker som kan brinna upp. Att söka värde i mer beständiga ting. En annan gång kanske.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag är en hängiven, insistant optimist.

September 2: Återkomsten

Det är bra konstigt, jag hittade just ett par små trevliga gamla dagboksliknande saker jag skrivit och det visar sig att jag skrev båda två i September! En förra året och en gissningsvis 2008. Du får i varje fall avnjuta bägge på samma gång:

Timmen är noll, tiden är intet.
Det skulle jag veta även om jag hade en klocka.
Nattens milda Septemberregn rinner i håret och gör allting litet suddigare och litet ödsligare.
Mörk len nyvält asfalt blänker, våt, mjuk under mina bara fötter.
Vattnet rinner över gatan som om den vore oljig teflon, i nätmönster som bildar runor i något okänt språk.
Kanske stadens självgenererande infranäts egna språk.
Fem bilar kör förbi i en tät klunga, som vänner. Jag gömmer mig i det höga gräset vid sidan av vägen och blir blöt.
Jag är inte det minsta orolig för att slockna.
Jag är på väg hem.
Jag brinner ännu. Jag har varit med om något stort.
Vänskap.
Nattens obegränsade tomhet kan inte suga bort mig. Mörkret kan inte skrämma mig.
Kärlekens tårar är inte mer än de glänsande pölarna under mina fötter.
Så på jorden, och så i himmelen.

Låt oss titta närmare.
Och.

Så jag satt och väntade på bussen. (Hur många bra historier börjar på det viset?)

En semtemberdag i Norrland, med vasst solljus som får allt att avteckna sig i skarp relief och en bris som skakar om de gulnande björklöven och skär genom kläderna. Det verkar liksom verkligt.

Byggarbetsplatsen tvärsöver vägen tystnar så lunchdags närmar sig. Den ser övergiven ut, ett halvt framgrävt byggnadsskelett som står på en gammal fotbollsplan där jag som barn fnyst nedlåtande åt sportfånarna. En ensam hammare bankar högljutt mot stål någonstans därinne. Så sätter radion igång, väldigt högt. Den ekar över planen med sin plåtiga, raspiga röst. Jag kan praktiskt taget höra högtalarna. De kanske kan höra dem en kilometer bort.

Låten som spelas är Dire Straits Brothers in Arms. Det är underbart. Folk som går förbi saktar på stegen och ser sig omkring som om de vaknat upp. En del av dem hummar melodin. Jag sjunger, tyst.

Och så slutar sången och bussen kommer och allt är över. Det sägs att allt som har något värde måste ha en ände.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag börjar redan upptäcka återkommande mönster hos mig själv genom att föra dagbok.

Poesitimme

Den här dikten saknar titel.

En gång fanns bara mörker.
Nu finns det ljus.
I den ogripbara rörelsen från mörker till ljus ges vi att förstå:
Att tingen kan bli bättre.
Att något kan komma från intet.
Att mening kan finnas i tomhet.
Att universum vill oss väl.
Att i skapelsen finns en en självmedvetenhet, en emergent godhet som tvunget kristalliseras alltsom världen och dess medvetande växer.
Att ingenting är lika illa som det ser ut.
Att allting kommer att bli bättre.

Det finns någonting när det kunde ha funnits ingenting.
Det betyder all nåd, all visshet, all förtröstan, allt hopp. Det betyder allting.

Mitt namn är Emil Wikström, och den här posten tillägnas God is an Astronaut.

söndag 4 september 2011

September

Jag tror September är min favoritmånad.

Jag fick ett infall att gå ut i kväll och sätta mig i en korsning mellan två små grusvägar. Kanske skulle någon dyka upp, tänkte jag, sådär envetet hoppfullt. Fast när jag väl satt där var det väldigt trevligt.

En ihållande bris som var så varm att ett lager svett hängde vid ansiktet. En lukt av höstjord från alla de skördade fälten, sur och god. (Många gillar inte lukten av jord, men för mig är det lukten av liv.) Ett molntäcke med lager av olika färger blandade om varandra så att all känsla av form försvann, ett sånt där abstrakt landskap som jag försökt måla ibland där det verkar som himlen försöker tala i ett bildspråk som våra ögon och våra sinnen inte räcker till att förstå. Ett ögonblick hängde dessa moln likt en klippväg i skyn, upplysta av den sista bleka solen, innan de svartnade.

Lika fascinerande var gräset och träden omkring mig. Allt verkade ha gulnat och torkat som om hösten kommit med stormsteg, men trots färgen var växterna ännu mjuka och levande. Det var gatubelysningen, kom jag på efter ett tag.

Och så fick jag tråkigt och tog ett par bilder. Ovan syns mitt försök att avbilda korsningarnas mytologi, de skrämmande vägarna som leder bort i mörkret och främligen som väntar lutad mot lyktstolpen. Fast min kulmage kanske förstör stämningen nästan lika mycket som den tveksamma bildkvalitén.

Men det var en minnesvärd kväll. Laddad med mystik, spontanitet och rena känsloupplevelser. Fast till slut kunde jag inte vänta längre utan blev tvungen att gå hem och skriva det här för dig, kära hypotetiska läsare. Utan att dela denna upplevelsen med dig verkar den bara meningslös.

Mitt namn är Emil Wikström och jag önskar att du var här.

fredag 2 september 2011

I förbifarten

Den senaste veckan har jag knappt gjort något utom att skriva, sova, äta för mycket, läsa gamla serier för att koppla av från att skriva, och försökt jogga. (Det var jobbigt.) Jag lever och andas jobb, spenderar varje vaket ögonblick till hälften i Jennys huvud eller mer.

Så vad kan jag säga? Jag har skrivit ungefär tio sidor våld och tjugo sidor sex. Våra hjältar står just nu inför min största utmaning: En konversation med mer än två deltagare. Det är svårare att skriva än man skulle kunna tro. Kanske för att jag aldrig varit bra på att delta i dylika konversationer. Det brukar alltid vara enklast att lyssna, utan att försöka förutse öppningar där jag kan tränga mig in i mitten av folks samtal. Eller tänka ut saker att säga.

Fast mest handlar det om att avbryta. Jag står inte ut med att avbryta någon som pratar. Jag förstår mig inte på den mest grundläggande samtalsdynamik, så hur kan jag skriva ett realistiskt samtal mellan sju personer? Utan att förlora den omedelbara närvaron förstås. Det är enkelt att beskriva samtal lite på håll, och bara förmedla meningen i det som sägs och i stora drag vad deltagarna gör, men det gör historien distanserad och tråkig. Jag vill skriva intensivt, närgånget, få med varje ögonblick och varje ord och nyans av språk och kroppsspråk och den rent fysiska upplevelsen av känslorna som mina karaktärer erfar. Då duger det inte att sammanfatta.

Så jag tar en paus och skriver det här för att gnälla av mig litet. En fördel med att ha en blagg.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag kanske respekterar folk för mycket.