lördag 29 september 2012

Det är visst bokvecka eller nåt sånt

Låt oss ta ännu en Linn-sta:

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade: 
Om jag tänker för mycket på vad som menas med "vuxen" eller "bok" blir det väldigt förvirrat. Jag älskade Kalle & Hobbe när jag var sju och det är helt klart en serie som uppskattas av och är skriven för vuxna, fast jag läste denna dagstidningsseriestripp i en serietidning så det räknas kanske inte som en bok, fast den har ju också tryckts i flera samlingsvolymer som är böcker. Så har vi Lost Girls av Alan Moore som är väldigt mycket för vuxna, och på en helt annan nivå än någon porr jag hört talas om. 

Och mitt faktiska svar, Det av Stephen King, är odiskutabelt en bok och odiskutabelt från vuxenhyllan, men den handlar om barn så oerhört mycket så jag vet inte vad jag ska tro. Jag läste den först när jag var elva, precis som huvudpersonerna, och jag tror jag uppskattade den på ett sätt som vuxna inte kan. 

Jag skulle kunna prata i timmar om vad jag gillar med boken, det är inte bara det att den är läskig, fast det är en mycket bra rysare: Störande, djupgående, omfattande, full inte bara av äckliga och överraskande ögonblick men men en slags eftertänksam, långsamt metodiskt undersökande aspekt som avslöjas bit för bit - och aldrig i sin helhet - och målar upp en bild av en ondska som är skrämmande för att den når så långt. Den sträcker sig genom och över och under och omkring en hel stad, dess historia och dess innevånares hjärtan. En ondska som är både helt omänsklig och alldeles för mänsklig.

Som när en mobbare drar en kniv och ställer sig och karvar in sina initialer på en pojkes mage, mitt på gatan i fullt dagsljus, och en vuxen man som sitter tre meter bort på sin veranda och läser tidningen reagerar genom att gå in i huset. 

Rysligt, förvisso. Men framför allt har vi utanförskap, vänskap och äventyr (ungefär i den ordningen), historia, framtid, minnen, nostalgi, förlorade skatter, funna skatter. Den har bleknat litet med tiden, men Det är nog fortfarande tio-i-toppmaterial.

Bok som förändrat mitt liv mest: 
The Invisibles av Grant Morrison. Har jag nog nämnt förut. Det är en hel serie på sju böcker plus en desinformationsguide full med intervjuer och analyser och skojs, och handlingen är nästan helt meningslös. Tanken med serien verkar vara att presentera så många så storslagna glamorösa idéer så snabbt att läsarens medvetande överbelastas och mjukas upp för att lättare ta emot förändringarna den vill åstadkomma. Vilka förändringar är det frågan om, undrar du? Kommer du fortfarande att vara dig själv? Det finns inget att vara rädd för, jag lovar. Fast det är litet svårt att beskriva. Jag har litet svårt att minnas hur jag var, hur jag tänkte förut, men jag kan föreställa mig. Jag var mindre, mer rädd, mer paranoid, mer självupptagen. 

Sedan ungefär fjärde gången jag läste om den tror jag att jag blivit mer medveten, mer öppen för världen och nya annorlunda tankar, känslor och upplevelser. Mina tankar känns liksom lättare, rörligare, fritt flygande genom luften istället för trampande med blytunga leriga fötter. 

Bok jag tycker är överskattad: 
Så många. Fast det är knappast böckernas fel om folk bryr sig om dem mer än jag tycker att de förtjänar. Låt oss istället lyssna på när Gilbert Gottfried läser Femtio Nyanser av Honom och ha roligt.

Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom: 
Julian Jaynes' The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind kommer nog närmast. Det är i alla fall den bok jag pratar mest om att jag önskar att jag orkade läsa till slut. Ja, jag måste nog göra ett till försök snart. 

Vet inte hur klassisk den är, fast den borde vara det då det är det enda någotsånär seriösa försöket att ta reda på vad människans medvetande faktiskt är, vad det gör och var det kommer ifrån. Som jag vet om.

Författare vars böcker är underskattade: 
Alan Moore, Warren Ellis, Garth Ennis, tidigare nämnda Grant Morrison, superkända Neil Gaiman. Även Bryan Lee O'Malley, Brian Michael Bendis, Brian K Vaughan, Brian Clevinger, Yukito Kishiro, Joakim Pirinen, Tom Siddell, Evan Dahm, Hiromu Arakawa, Jamie Hernandez, Mike Mignola och till och med galningen Frank Miller. Dessa damers och herrars liv och arbeten har ingenting gemensamt, men de finns ändå på samma hylla i biblioteket. Om biblioteket ens bemödat sig med att införskaffa deras mästerverk.

De skriver nämligen serietidningar. Det är inte författarna eller deras verk som är underskattade utan det medium de arbetar i. Det är litet deprimerande. (Men å den ljusa sidan har biblioteket så många av mina favoriter på samma hylla och det är bekvämt.)

Jobbigaste bok jag läst: 
Snackar vi mekaniskt jobbiga, intellektuellt utmanande, tålamodsprövande eller känslomässigt svårhanterade böcker här? I det första fallet säger jag utan tvekan Absolute Sandman av Neil Gaiman, i fyra jättevolymer på typ fem kilo styck som gav mig värk i armarna att läsa, för att inte tala om projektet att bära dem hem från posten. Tre av böckerna kom i samma paket som var så tungt att jag fick betala några hundra i "importskatt". . .

I det andra fallet har vi Mordmysterier, en liten novell också av Gaiman så tätt packad med saker som gick över mitt huvud att det tog kanske tre genomläsningar innan jag ens anade hur många mord historien handlar om. (Det är fler än ett.)

Och annars ligger Odysseus av James Joyce bra till. Jag har faktiskt bara läst några utvalada sidor av den för att redovisa i skolan, en gång i tiden, och det var sidor som fröken valt ut för att de hörde till de lättlästa, nära början av boken innan berättandet faller isär till förmån för ren medvetandeström. Men det var ändå dödligt tråkigt att traggla igenom berättarpersonens inköp av en bit njure hos slaktaren.

Och i den sista kategorin tror jag på en novell av Chuck Palahniuk som jag tror hette Breathe, som i huvudsak innehåller en påträngande övertygande scen där berättarkaraktären fastnar med ändan i en sugande ventil i botten av en simbassäng och tuggar av sin tjocktarm för att överleva. Bara minnet av att läsa den gör det litet svårare att andas.

Läser helst: 
Betryggande historier som jag läst förut. Långsamt insupande varje ord, lutad tillbaka i soffan med en skål godis och bakgrundsmusik. Böcker som ingen hört talas om och som innehåller världar och idéer som ingen kunnat tänka sig. Lite allt möjligt.

Önskar att jag läste mer: 
Mer av allt möjligt. Särskilt allt jag inte har läst förut.

Bästa barnboksförfattaren: 
Inte för att jag läst några av hans böcker men Maurice Sendak verkar som en underbar människa. Om jag ska säga den bästa författaren som skriver barnböcker blir det Gaiman igen, fast den författare som skivit bäst barnböcker är nog Astrid.

Gillar jag inte längre som jag gillade förut: 
X-men, Spider-man och alla de där historierna som aldrig någonsin tar slut. De saboterar ryktet för seriemediet, och de har inte tillfört världen någonting nytt sedan typ 1970. De skulle kunna vara min största trygghet om jag lät dem, som en oändligt stor snuttefilt av papper.

Roligaste bok: 
Liftarens Guide till Galaxen, utan konkurrens. Att läsa den är lite som att se ett avsnitt av Qi som aldrig tar slut och där ingen pratar otydligt ens ett ögonblick. 

Bok som berört mig mest: 
Svårt att säga. De lämnar så att säga avtryck nästan varenda en. Det är väl inte värt att lägga ned tid på att läsa något (eller kanske göra något överhuvudtaget) som inte resonerar på djupet. Jag skulle kanske kunna mäta vilken bok som gett mig mest drömmar eller flest tårar, eller som jag ägnat mest tid åt att prata om eller läsa, eller som inspirerat mitt eget arbete mest. En historia eller en annan kan nog vara lika viktig om en bryr sig om den.

Recencera din senast lästa bok:

Jaa vad läste jag senast egentligen. Håller på med fyra böcker just nu. Som jag kommer ihåg. Men den bok jag senast avslutade för första gången tror jag var serien Scott Pilgrim. Jag har sedan dess läst den omkring sju gånger till vilket antagligen bevisar att jag borde läsa nya böcker oftare.

Rolig historia förresten, jag hörde först talas om serien när jag såg reklamen för filmen, som verkade hur rolig som helst. Så jag laddade ned serien som jag tror nätt och jämnt blivit färdig vid den tiden (inte så vacker på datorn) och laddade ned filmen så fort den gick att få tag i (en hemsk piratkopia inspelad med dold kamera på en Rysk bio) och köpte böckerna så fort jag hittade dem i bokhandeln och såg filmen två gånger på bio (släpade med mig sällskap också) och köpte den på blue ray så snart det var möjligt. Moralen i den här historien är att piratkopiering är bra.

Nästan lika bra som Scott Pilgrim. Det är en historia som utspelar sig i en oändligt mystisk värld full av underligheter som ett flygande universitet och talande dödskalleringar från framtiden och mithril-skateboards och band som skapar musik med sina egna kroppar som passerar i en ruta i förbifarten och aldrig nämns igen, och där folk bryter ut i slagsmål som demolerar hela stadsdelar utan minsta eftertanke, och slår varandra tills de förvandlas till högar av pengar. Och en värld full av helt mänskliga människor som lever med dessa konstigheter för att det är den enda värld de känner till, och älskar och hatar varandra och sig själva precis som vi.

Scott har problem som gör honom till en smått hemsk människa. Det handlar mest om att han anstränger sig för att glömma allting han inte tycker om med sig själv. Och även om han kan glömma sina bekymmer bara genom att sparka sin negativa dubbelgångare i ansiktet måste han precis som vi bestämma sig för om han kan lära sig av sina misstag. Och på den färden får vi se all slags sorg och glädje och spänning och kärlek

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har svårt att bedöma tingens kvalitet.

tisdag 25 september 2012

30. Ett sista ögonblick

Det är en kall, blåsig dag som kunde vara deprimerande om inte solen lyste genom molnen. Nu är den bara uppfriskande och litet roligt melodramatisk med vinden som blåser i håret, och kylan gör inget när man har ordentliga kläder. Eller när man är Jenny, tänker Jerika. 

Hon har aldrig sett något som den här himlen, säger hon, poetisk. Ser ut som den är gjord av eld och guld. Och kanske har jag yrsel eller nåt men jag har svårt att se var himlen slutar och bergen börjar. De ser så lika ut. Till och med det där torra lilla trädet ser ut som, jag vet inte vad, okroppsligt. Nånting med det här ljuset.

Nåja, du är ung, säger Jenny med spelad cynism. Men det är bra fint. Hon känner en tår leta sig nedför ärret på hennes kind och Jerika torkar bort den och ser så söt ut och Jenny vinglar och tror att hennes hjärta skulle kunna spricka.

De ser på skyn och bergen och förlorar sig själva och tycker att de faller, hand i hand, in i himlen.


Det är så Jenny vill minnas henne. Den perfekta dagen. Hon tar minnet och håller om det, som ett barn, och lovar att aldrig släppa det.

Jag skrev och ritade det här ovanstående för flera år sedan. Du kanske anar att det är ännu en del av boken jag aldrig slutar prata om, och då har du rätt. En sista tillbakablick på Jerikas liv, många år fram i tiden, för att få litet avslutningskänsla på utmaningen. Som omväxling till att prata om mitt eget liv i tjugonio poster.

Det är litet svårt att tro att jag klarade av en månads skrivande på mindre än två dagar. Jag började kring midnatt i måndags, fast det känns som en livstid sedan. Jag har gått igenom hela mitt liv förstås, djupare och under längre tid och från fler olika infallsvinklar än jag någonsin gjort förut. Hoppas du orkar läsa alltihop, kära läsare. Det var betydligt minde avslappnande att skriva än jag hade tänkt.

Det är det alltid.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag ångrar inte att jag stannade hemma från skolan för att göra det här.

29. Aspirationer och drömmar

Nu kommer jag och tar dig, utmaning.

Det är förstås min ambition, och har varit det i omkring förtio timmar. När jag upptäcker att jag vill göra något så gör jag det omedelbart, med all kraft, utan uppehåll, om jag kan. Kanske är det därför jag är så försiktig med att skaffa mig större, mer omvälvande eller djupgående planer. Jag har svårt för att bry mig om att göra saker som tar mer än en dag eller så. Jag vill förverkliga mina planer och drömmar, och jag vill inte vänta på något.

Utom boken jag hållit på med sen 1999.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har antingen allt tålamod eller inget tålamod.

28. Om saknad och längtan

För att förstå vad längtan är, påstår en gammal skämtteckning av Joakim Pirinen, måste du vara en fågel född utan fungerande vingar.
Blott de lama fåglarna har en längtan,
säger den här bilden av en koltrast som ligger nedbäddad i en säng och tittar ut genom sin fönsterglugg på en avlägsen fågel som flyger förbi. Det är ännu mer hjärtslitande än det låter. Och jag tror historien har en poäng.

Att veta att det finns något det är meningen att du ska ha, som alla andra har utom du som aldrig haft och aldrig kommer att få det, det är längtan. Visst kan man bara titta på ljuset på kvällen, den där stunden då allt är blått, för att ana längtan, men det är barnpotatis i jämförelse.

Vad jag längtar efter? Behöver du ens fråga vid det här laget?

Saknad då. Vad är egentligen skillnaden mellan saknad och längtan? Vi kallar det saknad när vi längtar efter något vi haft men förlorat, men vi har ju precis konstaterat att längtan är efter något vi aldrig haft. Det är helt skilda koncept. Jag tror smärtan av att ha förlorat något viktigt är det som definierar saknaden; omställningen, den ovälkomna förändringen. Sådant kan rubba det grundläggande mänskliga behovet av trygghet och rutin. Själv har jag kämpat hela mitt liv för att motstå det behovet, och jag tror inte jag förstår eller vill förstå vad saknad är.

Om jag säger att jag saknat dig, tro mig inte. Jag menar nog snarare att jag längtat efter att träffa dig: Ett möte jag aldrig haft förut och föga vågat hoppas skulle hända

Mitt namn är Emil Wikström, och jag hoppas på det bästa och förbereder mig på det värsta.

27. En favoritplats

Utmaningen här blir att hålla mig till bara en plats. Jag gillar så många, och mest gillar jag kanske att röra mig mellan dem.

Det sägs att vi Skorpioner dras till gränsland, som stränder och bergstoppar och skymningsljus och födelse, och det stämmer nog i mitt fall. Jag gillar att sitta på en vågbrytare på stranden i Hörnefors på ett mindre klippblock som liknar en tron, och se på horisonten. Ett underligt minne när jag var där förra julen och såg en klarare himmel än jag visste fanns, med hundratals nya stjärnor mellan varje stjärnbild som fick allt att se obekant och spännande ut.

Men oftast sitter jag bara där och ser på havet. Man måste se havet ibland, som seglarna säger.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har svårt att sitta still.

26. Min största skräck

Det enda som faktiskt skrämmer mig är att ge efter för fruktan, att låta skräck kontrollera mitt liv och mina handlingar.

Visst är jag rädd för att leva och dö ensam, utan att få älska eller bli älskad, utan att ge ut min bok, att bli bortglömd av alla, att glömma bort allt själv när demensen löser upp min hjärna som jag vet ska hända. Det är förtvivlande, outhärdligt sorgligt och inte särskilt osannolikt. Och jag försöker ta steg för att undvika att denna skräck besannas; jag låter den påverka hur jag lever mitt liv. Men jag försöker inte undvika att tänka på skräcken. Jag försöker konfrontera den, besegra den. Jag tänker att det finns många goda anledningar att göra vad jag gör, som inte är skräck: Det skulle kunna göra mig lycklig att inte leva ensam, det skulle kunna göra flera människors liv bättre och det skulle kunna göra mitt arbete bättre och det skulle kunna tillföra världen något.

Jag är inte rädd för att medge att jag är rädd, och då förlorar fruktan sin kraft och kan bearbetas. Skräcken skrämmer mig inte.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag är fri.

25. För första gången

För första gången tror jag att utmaningen talar i förtäckta ordalag och egentligen vill veta om första gången jag hade sex. Vilket är omöjligt idag.

Men jag kan tala om första gången jag gjorde vad som helst som jag jag gjort mer än en gång men det är jag rädd vore tråkigt. Den första gången är vanligtvis inte den bästa. Den första gången jag gjorde ett försök att skriva en historia till en uppsats i skolan skrattade folk, och jag kan inte anklaga dem. Första gången jag uttryckte mitt intresse för en flicka fick jag en grundlig föreläsning i ämnet "Jag trodde vi var vänner". Första gången jag snattade åkte jag fast tre dagar senare, när jag återvände med den larmade grejen som jag aldrig skulle ha haft använding för fortfarande i fickan. Vilket i och för sig måste betraktas som anmärkningsvärt.

Första gången jag såg på film var med en fantastiskt opraktisk, gigantisk "moviebox" som med nöd och näppe fick plats under den lilla, svartvita teven. Och det var Bröderna Lejonhjärta, som jag redan hade läst och kunde utantill.

Första gången jag var ihop med någon var ett skenförhållande som varade i tio minuter över telefon och som jag dessutom hittade på från början till slut, bara för att en mobbare lovade att han skulle börja röka om jag blev ihop med någon. Det verkar kanske osannolikt att han lovade att börja röka istället för att sluta, och att jag gick till sådana längder för att få honom att börja, men du måste förstå att jag hoppades på största allvar att han skulle få cancer.

(Han började röka efter en tid i alla fall, fast han inte trodde på mina lögner.)

Första gången jag läste The Invisibles var den bara okej. Det var först efter andra läsningen den började förändra hela mitt sätt att tänka.

Första gången jag såg Fight Club var det med en lösmynt yngling som inte riktigt kunde hålla inne med den stora hemligheten. Första gången jag var full var jag för paranoid för att njuta av det; samma sak med första gången jag var hög. Första gången jag körde något motorfordon - en traktor när jag var på bondeprao i åttan - kom jag tio meter innan jag vägrade fortsätta. Fast jag har senare haft en del skoj med gocarts.

Den första gången jag hade den där tanken att jag skulle kunna drömma hela resten av mitt liv och vakna upp lika gammal som jag var då var jag bara fem eller sex år, minns inte vilket. Så om jag vaknade till det skulle jag ha en hel del att göra om. Vilket kanske inte vore så dumt.

Och så har vi första gången jag upptäckt, insett, förstått, lärt mig eller räknat ut något jag inte visste förut. Vad som helst. Den där känslan av att se en större värld för första gången är lika bra varje gång.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror att varje gång är den viktigaste.

24. Sånt som får mig att gråta

Föga känt faktum: Gråt är kroppens sätt att dumpa överskott av stresshormoner ut genom ögonen.

Det är en matematikers svar på frågan. Helt korrekt, helt missförstått och helt meningslöst.

Jag gråter mest åt sorgliga historier i böcker, sång och film. Jag kan gråta så fort jag hör (eller läser) ordet "eldflugor" (eller "fireflies"). Jag kan fälla en tår åt en solnedgång, en vacker tanke eller kurvan av ett bröst.

Om jag tänker på saken tror jag att allt som finns är värt att gråta för, allt är värt att bli rörd av, allt är värt att bry sig om.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag gråter när jag måste och skrattar när jag kan.

23. Sånt som får mig att må bra

Utmaningen går som på löpande band. Vad gäller allt som får mig att må bra rekommenderar jag som läsning  allting jag någonsin skrivit.

Skrivandet själv får mig att må bra. I själva skapandets ögonblick är jag Gud, jag jonglerar med hela världar i mina händer och får deras spår att korsas i överjordiskt vackra mönster och skrattar; jag målar upp bilder lika stora och svarta som yttre rymden och spräcklar tomheten med några små modigt lysande stjärnor; jag ger liv och tar liv och försöker inte bry mig för mycket om deras lidanden som ju ändå bara är på låtsas.

Jag undrar om Gud finns och om Hen i så fall tycker att vår verklighet inte är mer än Hens fantasifoster. Det skulle förklara mycket men det skulle inte direkt få mig att vilja tillbe, älska eller lita på min skapare.

En annan sak jag trivs med är att tänka stora vilda tankar. Särskilt att forska i verklighetens natur.

Och musik. Gärna sorgliga sånger. Just nu lyssnar jag på "Moder Svea" av Maggnus Uggla, av alla saker, och undrar vad denna tidlösa samhällskritik egentligen går ut på. Låten kan tolkas som ett fördömande av giriga ljugande politiker och de patrioter som begår halsbrytande logikpiruetter för att ignorera dem och "bevara sin tro på sitt land", eller så uppmuntrar Herr Uggla till barnslig fosterlandskärlek trots att våra korrupta makthavare saboterar landets världsliga del.

Jag litar på den första versionen och lutar mig tillbaka i Ugglas sjaskiga, liksom tyst desperata vision av åttiotal, betongförort och natt-teve och utser låten till Sveriges svar på "Born in the USA".

Och väntar på att videokvällen med min bästa vän ska börja.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag mår alltid bra.

22. Sånt som gör mig upprörd

Krig, miljöförstöring, svält, fördomar och Moderater. Mest det vanliga. Men för att gå in på djupet och leva upp till utmaningen.

Det som frustrerar mig mest i världen är människor som underskattar människor. Det är en extremt tilltalande illusion, jag vet precis hur det fungerar och tränar dagligen för att stå emot men lockas ofta att göra det ändå. Det är så enkelt och så tillfredsställande att tänka, till, exempel, "Varför fattar inte folk att Big Bang Theory förolämpar både sina karaktärer och sin publik? Varför tror den stora massan att det är det roligaste som finns att döma av hur de ser på programmet mer än någon annan komediserie? Den stora massan, majoriteten av befolkningen, är helt klart idioter med liten förmåga till självständig tanke, små förutsättningar för att kunna utvecklas som människor och i slutändan mindre väsentliga än jag är." Den sista delen kanske en mer moralisk person inte skulle kunna formulera medvetet i ord, men tankesättet finns där. Det är likadant för varenda människa som överhuvudtaget har ett ego. Och det stör mig att se folk tänka så utan minsta medvetenhet om vad de gör.

Det gör världen så mycket ljusare att tro väl om andra, att överkomma den där impulsen att förringa. Det får dig att må bättre. Det får dem att må bättre. Om du behandlar folk som vuxna kanske de svarar med att bete sig som vuxna. Det enda som lider är ditt ego, och det är som det ska vara. Så det stör mig när detta inte händer.

En annan sak som gör mig ledsen är när människor låter sina liv bli små och grå av rädslan för att misslyckas med saker. Inte för att du kanske inte har råd med en viss risk, men när du låter bli att göra någonting du vill bara för att du fruktar att kanske få uppleva känslan av att misslyckas, att ha fel, att bli besegrad. Jag har länge försökt förstå hur någon kan leva med villfarelsen att någon av dessa små känslor på något vis är värre än själva fruktan. Det har antagligen att göra med att skräcken är så stark att vi inte vågar erkänna dess existens alls.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag önskar människan mod.

21. Ett annat minne

Jag har ju, som påpekats, så många minnen. Ibland tror jag att minnen och drömmar är allt jag har. Ett liv helt i mitt eget huvud, ensam med mina fantasimonster. Fast jag minns, jag tror jag minns, den första gången jag kände att jag inte var ensam.

Det var kusin Matilda, typiskt nog, som lärde mig att andra människor faktiskt delar min värld och är lika mycket människor som jag. Bara genom att hålla min hand, en gång, sent på natten, för att förankra sig själv.

Jag är inte en av de stackare som inte gillar att bli berörd. Jag har bara haft mycket liten erfarenhet av det. Jag har aldrig varit säker på hur jag ska hantera det. Mycket möjligt kan det tolkas som att beröring gör mig obekväm av finkänsliga personer som därför undviker att röra vid mig, och så får jag sällan tillfälle att träna. Utom med Matilda då. Detta var en känsloladdad handfattning, som gjorde mig nervös och handsvettig, men vi höll oss i varandra ändå och hon stannade kvar på jorden och jag förstod att jag kan bry mig om andra människor.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag bryr mig om dig.

20. Denna månad

Jag skrev om min dag medan den hände och min vecka som ännu inte hänt, så det naturliga nu verkar att skriva om min månad som redan har hänt. (Dessutom har jag inga planer så långt fram.)

I slutet av förra månaden begravde jag mamma förstås. För att vara teknisk var hennes syskon och präst som begravde henne, men jag var på begravningen. Det är konstigt att man väntar så länge med att få det jobbiga överstökat, tycker jag. Det tog en vecka innan vi ens fick se hennes kropp och börja acceptera verkligheten i hennes död. (Och även den dagen fick vi vänta så länge som möjligt för att göra allting som var mindre viktigt och mindre svårt först.) Sedan vänta två veckor till för att planera begravningen och begravningsbyrån att fixa alla detaljer och ta saftigt betalt för dem. Nu var det förstås den här fredagen som passade bäst för de flesta av de närmast sörjande att komma till begravningen, men jag ogillar själva konceptet.

Om jag fått bestämma skulle jag ha tagit kroppen med mig så snart vi tittat färdigt. Jag skulle släpat kistan ned till stranden, ensam om nu ingen ville hjälpa till, byggt ett bål och ordnat kremeringen med mina egna händer, utan att vänta. Jag har fått höra att det verkar som en morbid idé men jag tycker inte döden blir mindre morbid för att man lämnar hantverket åt någon annan.

Men i alla fall har det färgat min månad mer än något annat. Jag hade ett par drömmar där mamma var med och eftersom jag visste att hon var död fick jag omedelbart klarhet i att jag drömde och kunde börja flyga. Kanske finns det någon metafor i att det är lättare att flyga nu när hon inte finns mer, fast isåfall är flygandet inte värt det.

Vädret har varit nästan uteslutande grått, rått och kyligt med oförutsägbart regn, som om världen deppade med oss. Skolan har varit, som jag nämnde igår, oengagerande. Den sista biten av det där kapitlet jag avslutade tog mycket längre att skriva än jag gillar att medge. How I Met Your Mother har haft uppehåll. Jag har haft mycket mindre besök hemma sen jag satte stopp för övernattningar utom i nödfall. (Min bror gillar att stanna tre-fyra-fem dagar i taget och jag kan inte sova när jag har besök.) Jag har förfallit till spelet med rymdskepp på Internet som vanligtvis brukar bli aktuellt när vinterdepressionen sätter in på allvar. När jag tänker på saken verkar det ha varit en osedvanligt tråkig månad.

Men jag har skrivit. De gånger jag arbetar verkar inte så små eller korta som de borde; de fyller upp tid bortom tid. När jag skapar glömmer jag tid och rum, och efteråt minns jag allting.

Och jag har haft ett par dagar med mina vänner. Aspråkslösa dagar, men de räknas ändå mer än vilka dagar som helst utan dem, oasvett vad för vettigt jag gör med dem.

För ett tag sedan det någon som frågade om jag inte ville bli rik. Jag har haft många långa år och en del svåra år på mig att tänka, och jag tror att jag har en god idé om vad jag tycker är viktigt och inte. Och jag sa att rikedom för mig är att ha någon som tycker om mitt arbete och att ha tid att spendera med mina vänner.

Så det har varit en rik månad. De brukar vara det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vet att alla pengar i världen inte kan köpa en minut mer.

måndag 24 september 2012

19. Något jag ångrar

Utmaningen fortsätter! 60% klart på under 24 timmar. Wow.

Jag har gjort många dumma, själviska, impulsiva, destruktiva, förvirrade, ovälkomna och farliga saker i mitt liv.

Men om det är något jag ångrar är det de tusen tusen saker jag inte gjort utan någon annan anledning än att jag var rädd. Allting jag inte vågat göra. De förlorade åren tynger mina axlar som stora stenar. Det värsta är att jag slösade bort min ungdom paralyserad av fruktan för något så fånigt som vad folk ska tycka om mig.

Sommaren 1997, till exempel, kommer aldrig tillbaka. Då var jag sexton, odödlig, outtröttlig och oändligt vis. Det är kanske inget sammanträffande att Jenny i den här boken jag pratar om hela tiden är sexton år för evigt. Det är, enligt min åsikt, den perfekta åldern och om världen var enbart god skulle vi tillåtas vara sexton så länge vi ville. Själv var jag bara sexton länge nog för att spela hela Final Fantasy 3 och få se den svarta skärmen på slutet som belöning för min importerade kassett.

Mitt namn är Emil Wikström och jag önskar att jag aldrig hade hört talas om Defending Your Life.

18. Min bästa födelsedag

En svårare utmaning, för jag har aldrig haft en särskilt bra födelsedag.

Till exempel minns jag inte ens någonting av när jag fyllde tjugo. Nej, inte för att jag var så full. Jag minns tydligt att jag planerade att fira genom att inte köpa någon som helst sprit. Jag tror att jag inte fick tag i några jämnåriga utan firade med familjen, precis som jag brukade. Jag fick bestämma vad jag ville ha till middag, det kan ha förekommit marängsviss och chips och videofilmer.

Jag började misstänka att det var något fel med hur jag firade mina födelsedagar när jag fyllde femton, det stora hoppet mot vuxenvärlden. Vad är det nu man får göra vid femton? Knulla, det kunde man ju drömma om. Köra moppe, har jag aldrig i mitt liv förstått tjusningen med. Se på vuxenfilmer på bio, hade jag varken pengar eller intresse till. Ja, pengar fick jag i och för sig; min present det året var en femhundralapp som mamma gav mig när jag kom ned till köket på morgonen, fullkomligt ceremonilöst och med bara den minsta gnista entusiasm. Hon var väldigt trött så det är inget jag ifrågasätter, jag bara konstaterar att det var det matematiskt absolut enklaste möjliga födelsedagsfirande och den mest underväldigande transformativa upplevelsen i mitt liv - absolut ingenting förändrades från en dag till nästa, eller ens den månaden.

Fast jag minns att jag fick kusinerna ut på landet några dagar senare för litet avslappnad fest. Vi såg faktiskt på barnförbjuden videofilm, en mähäig thriller som handlade om en kvinna som manipulerade sitt svin till man så att hon kunde mörda honom i självförsvar. Jag har en känsla av att det var det första eller möjligen enda videoaffären kunde erbjuda med femtonårsgräns. Men kul hade vi.

Mest misslyckad var kanske min artonde födelsedag då i en repris från nummer femton absolut ingenting förändrades och jag inte gjorde någonting av det jag nu fick göra förrän långt senare. Jag var den enda i min klass som inte fick rösta i valet 1998, så det gjorde jag inte förrän fyra år senare. Och till min besvikelse hade inte päronen råd att ge mig de tvåtusen spänn jag förtjänat genom att inte supa, röka eller göra någon med barn. De lovade att jag skulle få extra mycket julklappar i stället, men när tiden kom hade de inte råd med det heller. Det var ungefär vid den här tiden jag började förstå att vi var fattiga som kyrkråttor.

När jag fyllde tjugofem fick jag löften från Försäkringskassan om en bidragsökning som var för bra för att vara sann, samt en kupong för en Schwarzwaldtårta från Ica eftersom jag i ett förvirrat ögonblick några månader tidigare blivit medlem. Jag betalade till slut sexhundratvå kronor för den där frysta tårtan, som jag åt upp själv och fick ont i magen av.

Nej, min bästa födelsedag var när jag fyllde fem och hade mitt första kalas. Fem eller sex grannungar som sprang runt och skrek i sådär två timmar i sträck minns jag, och så den märkliga mäktiga känslan av att vara officiellt centrum för allas uppmärksamhet och få frossa i tårta, kakor, godis och bullar och få presenter. Allt för första gången.

Nu, tjugosju år senare, slår det mig att mamma kanske ville lära mig något när hon lät mig bestämma vilka jag ville bjuda, fast inte fler än fem, och jag inte tänkte igenom det över huvud taget. Jag valde bara de fem jag först kom att tänka på, antagligen med resonemanget att fler gäster betydde mer presenter, och utan någon som helst tanke på om de tyckte om eller ens kände varandra. Och inte anade jag att jag kanske inte trivdes så bra med så många människor på en gång. Om jag fick göra om mitt livs bästa födelsedagskalas skulle jag göra allt annorlunda.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag gillar egentligen inte fester över huvud taget.

17. Ett favoritminne

Jag har redan gått igenom några stycken idag, men ett riktigt bra minne.

Nej, det är bara fel minne som kommer för mig. Inget glatt eller lyckligt eller positivt. Ett intensivt, obegripligt, skrämmande,  traumatiserande, trasigt vackert minne utan sammanhang eller medmänsklighet. Vi var för unga för att veta vad vi gjorde, för unga för att känna skuld eller skam som vi skulle och för påhittiga och beslutsamma för att lämnas ensamma. Det är inget minne jag kan tala om här i vilket fall.

Men jag kan minnas utan att döma, utan att se till minnets kvalitet. Det är inte bra eller dåligt, det är bara sig självt. Och det är så annorlunda allt annat som hänt i mitt liv att det inte kan jämföras; en upplevelse på sin egen skala, med sina helt egna referensramar. Om mina vanliga minnen existerar i spektrat av synligt ljus är minnet inte något närapå synligt som ultraviolett; det är radiovågor och gammastrålning. Och det, tror jag, är dess värde. Det ger en färg som inte ens finns till mitt livs pallett.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vill inte komma ihåg bara det bästa.

16. Min första kyss

En lätt match, för det är en riktigt bra historia. Som jag aldrig har berättat för någon.

Det var i åttonde klass, under ett av våra episka snöbollskrig. Det var tiorna - den högsta klassen som ännu fanns på den då tioåriga skolan - mot alla som vågade sig ut i slasket, vilket ville säga alla av tvåsiffrig ålder. Stora tunga snöflingor flög genom luften och gav allt liksom en mjuk våt atmosfär med suddiga konturer. Jag var utmattad innan vi tagit tio steg från dörren men det gjorde liksom ingenting, jag bara tänkte och rörde mig med en femtedels hastighet och hade inte ett bekymmer i världen. Vi anföll över åkern i spridda oorganiserade grupper och försökte nå fram till de stora som förskansat sig på toppen av amfieteatern och kunde lobba snöbollar över träden och ned bland oss i den vaddjupa sörjan som artilleri. Det stänkte så våldsamt att jag snart inte brydde mig, jag kunde inte bli blötare. Våra snöbollar kom som längst in i träden och vi kämpade för att ta oss framåt. Jag såg en pojke få en slaskig snöboll från hög höjd rakt i händerna samtidigt som han hukade sig för att krama en snöboll och flyga baklänges av överraskning med ansiktet fullpackat av vatten och snö.

Jag ålade över åkern för att komma undan stänket med snösörja upp till öronen och upptäckte att jag trots allt kunde bli blötare. Så ändrade kriget riktning omkring mig och skratt bröt ut av någon anledning jag inte kunde förstå. Jag ställde mig upp och såg folk springa med förnyad styrka åt olika håll. Det verkade som fienden hade tröttnat på att sparka vår stjärt och förkunnat att nu gällde det alla mot alla. Den sista illusionen av allvar försvann och alla mulade varandra fram och tillbaka utan minsta bitterhet.

Så fick jag syn på Lisa i min klass, vanliga vänliga Lisa som alltid ville väl och inte gjorde någon hemlighet därav, Lisa som jag för all del tyckte om men knappast tänkte på hälften så ofta som de andra flickorna; hon kanske såg hur jag stod stilla som om jag inte visste vem jag skulle leka med och hon kastade en vänlig snöboll på mitt ben och log åt mig och dansade en retfull dans och jag sprang efter henne med överdrivna klampande steg och utsträckta vaggande armar och hon skrattade så våldsamt att hon föll omkull. Och jag föll på henne, kanske med avsikt, men jag fick det att se snyggt ut i alla fall.

Och så var jag så nära henne att jag kunde känna hettan från hennes röda ansikte, och se snöflingorna smälta i hennes ögonfransar och rinna från hennes kinder, och jag visste att jag aldrig skulle glömma den synen. Eller hur hon såg på mig, som om hon visste vad jag skulle göra innan jag tänkt det själv och längtade efter det. Och så försvann allt utom den våta värmen och smaken av hennes läppar och jag kände hur hon drog dem upp i ett snabbt litet leende om och om igen som om hon inte kunde bestämma sig och det kittlade vansinnigt.

Och då vaknade jag.

Ja, det var en dröm. Du hade väl inte glömt, kära läsare, att jag har aldrig blivit kysst?

Fast det var en enormt bra dröm. Snöbollskrigen brukade gå till just så, förutom flörtandet och pussandet, men i min dröm flöt flera av de bästa ögonblicken i alla krigen ihop. Ingen aning om vad Lisa gjorde där, fast det knyter an på ett omständigt vis till den Sanna Historien Om Det Närmsta En Kyss Jag Varit:

Också i åttonde klass, men jag är ganska säker på att det var nära sommarlovet. En klassfest hos Maryam, min stora hemliga kärlek, och en avsevärt pinsam omgång Snurra Flaskan.

Någon hade blandat ihop Snurra Flaskan och Sanning elller Konsekvens och dessutom lyckats glömma själva huvudingrediensen i båda spelen såsom åttondeklassare ser dem: En ursäkt att få hångla. Så vi försökte, eller de av oss som förstått den där attraktionen med hångel försökte justera leken på ett snarast komiskt osmidigt vis.

De hittade på extremt specifika konsekvenser. I stället för att dricka fem glas vatten eller springa baklänges runt huset var det konsekvenser i stil med "pressa putande läppar tillsammans med Emil i trettio sekunder och lägg armarna på hans axlar". Ja, jag var ett straff. Inte det enda straffet, men kanske det värsta.

Och Lisas goda vän Maja var den som blev tvungen att låtsas pussa mig i trettio sekunder. Det var förmodligen lika pinsamt för oss båda. Jag uttryckte mitt medlidande och påpekade att jag inte hade valt någonting av detta. Möjligen av hänsyn till Majas status förunnades hon att utföra straffet i avskildhet, med bara en närvarande som vittne och tidtagare. Vi stod som fastfrusna och väntade ut klockan. Jag försökte göra saken mindre genom att säga något mer eller mindre vitsigt halvvägs genom, vilket skulle visa sig vara ett misstag.

Några dagar senare fick jag veta att jag stoppat tungan i hennes mun i ett oförlåtligt brott mot all anständighet. Så sanningen är att jag kan ha genomlevt en kyss. Av misstag, mot min vilja och utan att faktiskt uppleva den själv, men ändå.

Mitt namn är Emil Wikström, och drömmarna där jag dör är inte de bästa jag haft.

15. Mina drömmar

Jag kan prata om mina drömmar hela natten. Som den med babyn som stirrade på mig när ingen såg, den där jag var en sockerbagare i intergalaktiska olympiaden, träffade en vacker Alfa Centurian och kämpade mot Jordens samlade arméer för att leverera en ritning till en motor som gick på vatten till FN; den där jag var med i en uppföljare till Cube som var en fantastiskt surrealistisk film med det listiga namnet Cube³: Metacube, eller den där jag fick allt jag önskade mig och trodde jag var hur smart som helst när jag kom på att jag drömde och önskade att det inte var en dröm. Och genast vaknade.

Jag har förstås redan skrivit om mina bästa drömmar, som blivit till noveller som i sin tur gett folk drömmar.

Och så har vi de underliga återkommande drömmarna. Omkring en eller två gånger om året drömmer jag att jag fortfarande går i skolan och av någon oklar anledning har missat ett flertal terminer. Ofta drömmer jag att jag gungar i ett enormt långt rep, flera kilometer, och det är nästan som att flyga. Flyger gör jag mer än något annat; om jag misstänker att jag drömmer brukar jag försöka flyga för att testa. Det leder till en del bisarra situationer som en dröm där jag försökte flyga om och om igen och misslyckades så grundligt att jag blev övertygad om att jag inte drömde vilket gjorde allting bakvänt. Men oftast flyger jag långt och länge, med stil och snabbhet. En gång upptäckte jag att jag kunde flyga korta stycken med ofattbar hastighet, i princip som att teleportera, och det var hemskt förvirrande att försöka styra när jag inte ens uppfattade hur jag tog mig från ett ställe till ett annat. Fast jag vann i alla fall min kamp mot en flygande skurk som inte alls hängde med i svängarna.

Jag älskar att flyga. När folk talar om sina drömmar handlar det halva tiden om saker de vill göra i vakenvärlden och de förstår inte att när jag säger att jag drömmer om att kunna flyga är det samma sak. De säger att det är orealistiskt, att det inte kan hända. Så jag påminner dig om att ingenting är det enda som är omöjligt.

Mitt namn är Emil Wikström, och du kan kalla mig en drömmare.

14. Dagens outfit

Jag har tagit av mig byxorna. Annars är läget ungefär detsamma som för ett par timmar sedan.

Mummel mummel besatta av kläder mummel.

13. Denna vecka

Jag brukar ha otur med avsnitt/kapitel/sida 13 i mina projekt, fast det här verkar lätt. Kanske blir litet kort.

Den här veckan har jag planer på att träffa min kusin och se på "They speak so fast but they speak so true" Gilmore Girls så mycket som möjligt. Jag vill att hon ska lära mig uppskatta hösten, den här sitta och smutta te i värmen medan stormen rasar utanför fönstret-grejen. Min grej är mer att gå ut i stormen och leta efter något och låta regnet dölja mina tårar och sådär. Jag vill uppskatta naturen även när den river av en kläderna och smäller en i ansiktet och spottar i ens hår. Särskilt då.

Fast innerst inne vill jag väl bara lida för att sedan uppskatta teet och soffan efteråt. Det är bara det att jag hellre brottas med moder natur hela natten än dricker te ensam. Jag har fortfarande mycket att lära mig om att inte vara ensam.

Mitt namn är Emil Wikström och jag vill lära mig allt om att inte vara ensam.

12. Vad jag har i min väska

Det är en del av utmaningen, så det ska väl avslöja en del av mig själv. Men just nu har jag ingenting i min väska utom mitt enda ID, ett pass som går ut nästa år. Vänta, jag hade glömt lägga tillbaka ett par saker på sin plats när jag kom hem: En bankdosa och en bläckpenna av märket Pilot.

Piloterna är mina favoritpennor till anteckingar, skisser, skrift och teckningar, mest på grund av nostalgi. Jag upptäckte nämligen märket en gång i gymnasiet då jag hittade en penna på bussen. Den saknade kork och stiftet var snett och vem vet hur mycket den hade blivit använd, men jag skrev med den varje dag och bläcket tog aldrig slut. Jag är ganska säker på att jag använde den ända tills jag glömde mitt pennskrin på en klassfest nära slutet av tolfte året och den försvann. Senare års pennor har inte hållit mer än något år per styck, men det är väl ändå imponerande. Och jag gillar sättet som bläcket rinner ut och sugs upp av alla utom de mest glansiga papper om en för pennan långsamt.

Jag saknar min scanner. Det verkar som ingen mening med att rita någonting om en inte kan spara det digitalt åt omvärlden och eftervärlden (samt förbättra det i photoshop).

Så jag antar att jag är typen som har en tom väska, redo att fyllas med det som stunden kräver. Det är en stor rackarns ryggsäck med en massa remmar och grejor också, så gott som outslitlig. Den förra jag hade fick ett litet hål i botten efter nästan tio års hård och regelbunden användning. (Bära hem mat från Ica, mest.)

Allt jag har med mig överallt har jag istället i plånboken som sitter i höger framficka på byxorna. Utan undantag i höger framficka. Just nu har jag den på skrivbordet framför mig och tittar på den och undrar var tyngden är som ska vara i höger framficka. Innehåll:

1491 kronor
min lägenhetsnyckel
tillfälligt Icakort som inte kostar något men ger medlemsrabatter
Konsumkort
patientkort
organdonationskort (för transplantation och forskning)
två uppsättningar stämpelkort för högkostnadsskydd för sjukvård och tandvård
intygskort för Försäkringskasseoffer
busstidtabell Umeå-Hörnefors som gick ut 2011 (fortfarande lika pålitlig som vilken tabell som helst)
kvitto på värktabletter från min visdomstandsoperation (kvarglömt eftersom jag var påverkad av bedövningsmedel)
morbrors visitkort
mammas prästs visitkort
främmande kurators från Landstinget visitkort
stämpelkort från Icas filmuthyrning (tre stämplar)
stämpelkort från Indiska (en stämpel)
presentkort från Din Bok (100:-)
presentkort från restaurangen på Returmarknaden (en lunch)
fickminne med backups av allt mitt arbete (0,25 av 16 gigabyte i bruk)
foto av Matilda och mig
Visakort maskerat till Mastercard
Bioklubbenkort
månadskort till lokalbussen
klippkort till Hörneforsbussen
bibliotekskort
gult kort med vit text som säger ETT LIV med stora bokstäver

Mitt namn är Emil Wikström och jag måste avsluta den här posten innan jag får för mig att räkna upp alla mina ägodelar.

11. Om syskon

Jag skrev ju alldeles nyss om min tvillingkusin, men jag har ju också ett par mer avlägsna syskon.

En styvbror,  nåja, kanske ex, fyra år yngre. Vi träffades första gången när jag, nio år gammal, simmade för mig själv på badhuset och han hoppade på mitt huvud. Jag tror inte på första intryck, jag försöker konstant omvärdera allt jag tror att jag vet om allting, men hans och min relation ändrades aldrig mycket från den stunden. Han var överstimulerad, vårdslös och krävde uppmärksamhet; jag fick ont och blev rädd och arg. Resten är historia.

Då hans far hade halv vårdnad såg jag honom som mest halva tiden, och mindre och mindre ju äldre han blev, och klagade aldrig för det. Hans nedfall i drogmissbruk tror jag började när han var fjorton, och fortsätter såvitt jag vet stadigt nedåt än idag. Ännu en person jag aldrig behöver anstränga mig för att inte tänka på.

Jag fick också en halvbror när jag var tolv. Vi är så lika att folk har frågat vem av oss som är äldre. Vi har en relation som går ut på att supa, äta och se på film tillsammans. Ofta allt på samma gång. Ibland, sent på natten, talar vi om hur svårt det är för killar som oss att tala om vad vi känner. Det är inte så illa.

Och så har jag två halvsystrar på fars sida som väl måste vara några och tjugo nu. Jag tänker på vad jag vet om dem och inser att det är nära nog ingenting. Jag tror jag har haft två konversationer med dem var, i varje fall inte mer än ytligt småprat. De är båda väl tränade i social spetskompetens, men vi kan väl anta att sådana som jag ligger litet utanför deras område.

Och så har jag skrivit en novell om ett syskonpars förbjudna kärlek, men det är ju bara på låtsas.

Mitt namn är Emil Wikström, och kanske om jag startar en familj blir det min första.

10. Dagens outfit

Kom igen utmaningen, ge mig nåt att skriva om.

Jag har idag jeans, t-tröja och skäggstubb. Ungefär så vanlig utstyrsel man kan ha. Det är så jag gillar att klä mig.

Jag gillar kläder som är:
1. Praktiska
2. Tåliga
3. Bekväma
4. Billiga

1, 2 och 3 går ofta hand i hand, men ordningen är ändå mycket noga bestämd. Notera att färg, form och stil inte finns på listan överhuvudtaget.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag önskar ibland att jag var kvinna bara för att kunna chocka folk genom att vägra ha smink på mig.

9. Sånt jag tror på

Jag tror jag kommer att krossa den här utmaningen.

Jag tror på människan och framtiden och fantasin.

Jag tror att mod är magi på riktigt.

Jag tror på gravitation, på den absoluta nollpunkten, på ljusets hastighet och på Stephen Fry.

Jag tror på vänskap, socialism och universums inneboende tendens till harmoni.

Jag tror på allting.

Jag tror att ingenting är det enda i hela världen som är omöjligt.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har alltid trott på mjölkpaketen.

8. Ett ögonblick

Utmaningen närmar sig alltmer ämnet "fri uppsats". Inte för att jag klagar.

Ögonblick kommer så fort, och stannar aldrig. Om vi sluter ögonen för att dröja kvar, om vi låter ögonblicket bränna sig fast i näthinnan, då ser vi inte vad som händer just nu. Det finns så mycket skönhet i världen. (Till exempel.)

Låt oss göra uppror mot ögonblick. Låt oss sluta se saker som separata, isolerade händelser; låt oss se alltets sammanhang och se allting hela tiden utan avbrott och lita på våra ögons styrka att bära vittne till världens storhet, utan att döma, utan att göra tingen små, så att vi må växa, istället för att bara känna oss stora.

Det finns bara ett ögonblick och det är alltid, det finns bara en dag och det är idag, nio hundars dag, en magisk dag, uppenbarelsedagen, invigelsedagen. . .

Oj, jag blev litet yr där ett ögonblick.

Mitt namn är Emil Wikström och jag gillar stora tankar.

7. Mina bästa vänner

Utmaningen fortsätter; dag ett.

Mina vänner är mina bästa vänner. Det finns liksom inget mellanläge. Jag gillar att tänka att jag inte har någon tid för ytliga bekantskaper, för personliga relationer med människor som jag inte är beredd att stoppa en kula för.

Så jag har inte så många vänner. Med tiden har de till och med blivit färre. När jag var liten hade jag en som jag hade fantastiskt roligt med då vi lekte superhjältar, men han flyttade till Obbola och strax därefter Kiruna. Jag hade en vän som lärde mig om tevespel, porr och att supa, men han har inte hört av sig sedan jag för tredje gången på ungefär femton år försökte förklara för honom att hans rasism och komiskt obildade konspirationsteorier inte hjälper någon.

Faktiskt är min kusin Matilda just nu den enda jag räknar som en verklig vän. Men vi har ju också varit svårskiljbara sedan födseln. Vi föddes trettioen dagar ifrån varandra och bor nu femton minuter ifrån varandra. Inom kort kommer vi antagligen att dela plats i rymden, åtskilda av endast den tunnaste kvanta av tidsdilation. 

M. är antingen den människa jag sårat värst eller den enda som ärligt talar om sina känslor för mig. Antagligen båda delarna. När hon har det svårt är jag glad att kunna hjälpa henne; när ensamheten blir svår för mig är jag glad att hon har någon tid för mig; när vi har det bra är jag glad att kunna dela nöjen och äventyr med henne; när hon har tid läser hon till och med mina historier. Det är vänskap, tror jag. Det är, och läs noga nu för det här är viktigt, allt jag vet av vad den här världen kan ge, och det är en generös värld som ger mig så mycket.

Mitt namn är Emil Wikström och jag har ännu inga vingar, men det är inte så illa ändå.

6. Min dag

Min dag idag var särskilt ospännande, så utmaningen kanske får vänta till imorgon. Om jag inte ska tolka temat som min dag och beskriva en dag som tillhör mig, en dag då allting händer som jag vill och världen tillhör mig, om än bara för en dag.

Jag börjar bli rejält trött. Låt oss säga att du kan läsa om min dag som började för tre och en halv timma sedan i de sex senaste inläggen jag skrev, och så fortsätter jag uppdatera under dagen efter att jag sovit.

7:00
Vaknade av en dröm där jag läste en serie befängda klagomål mot ett tevespel på Internet. Förhandlade med mig själv om att spela nämnda spel mindre. Övervägde att stanna hemma/sluta från skolan. Skapade ett behagligt fantasiscenario där jag inte vaknade ensam. Steg upp.

7:30
Satte mig vid datorn för att fördriva tiden tills skolan börjar. Ska se om jag hinner med ett uppdrag i tevespelet.

7:45
Rymden är fylld med så mycket skönhet att det är lätt att bli blind för dess under.

7:55
Medan mitt rymdskepp skjuter ner onda robotrymdskepp lyssnar jag på Amanda Palmers platta för ungefär femtionde gången. Jag har längtat i veckor efter att prata med någon om den så klicka på den där länken och köp den nu genast, kära läsare, jag ber dig. Den kostar "vad du vill" och den är fantastisk. "Trout Heart Replica" är den bästa låten i världen med det namnet.

Jag önskar mig inte ett mindre hjärta, fast jag kan förstå att du gör det, fast du och jag båda vet att vi kommer att få vad vi önskar oss, och det är precis lika stort som en tärning delad på hälften. Ja du måste nog höra låten själv för att se sammanhanget. Men det gör jag och det är outhärdligt sorgligt.

Det känns litet konstigt att ha det här förhållandet med min favoritförfattares fru. Särskilt som hon konstant skickar nakenbilder av sig själv med posten. Men vi är väl upplysta, moderna liberaler alla tre.

08:20
Alla rymdkannibaltroll är döda och jag flyger hem till min rymdstation. Om jag kör ett uppdrag till kanske jag missar uppropet, men olyckligtvis har jag fått nog av Internetrymdskepp för ögonblicket.

Om precis en vecka kommer min gubbe att fullborda sin träning och förbättra sitt rymdskepps kanoners räckvidd med exakt 4,167 procent, och det är möjligen ännu tråkigare än det låter. Jag skulle nog kunna göra något roligare med dödtiden då jag inte orkar jobba mer.

8:45
Packar min lunch (frukost), min mapp, en försenad biblioteksfilm samt en hög papper jag tänker missbruka skolans kopiator med för att för en gångs skull slippa skicka original till Försäkringskassan  och så drar jag. Ser kallt ut ute idag.

12:10
Har jobbat i tre timmar med en personlig presentation som ska läsas upp för ett gäng Kineser som ska komma och titta på skolan. Presentationen ska ta trettio sekunder. Jag var klar fyra dagar innan vi började. Således har jag suttit i tre timmar och lekt med min penna och modigt lyssnat på mina klasskamraters försök till engelska. En av dem kan inte ett ord engelska, fast flytande ryska. Jag frågar mig hur man kan leva i ett tvåspråkigt land i över förtio år och, efter att ha hört det tjugo gånger de senaste fem minuterna,  helt sakna förmågan att ens föreställa sig hur man uttalar ordet "hi". En annan vägrar att försöka lära sig uttala ord som hon är osäker på, och påminner alla varannan minut att hon slutade röka för två dagar sedan och håller på att explodera som Gunvald Larsson. Jag tycker hon verkar precis lika lugn och trevlig som vanligt. En tredje har problem att tänka ut några som helst intressen eller ambitioner eller någonting som skulle kunna berätta om vem han är. Och den fjärde är så entusiastisk att han hoppar upp på bordet var femte minut för att läsa upp sin senaste omskrivning och förutsätter att alla är lika uppslukade av hans intresse för runskrift som han är.

Jag undrar vad jag gör här, och längtar efter att få tala med fröken någon enda gång utan att behöva trängas med fem-tio andra gossar som vill stöta på henne.

14:10
Haruki Murakami, alltså. Folk som läst mina noveller säger hela tiden att jag borde läsa några av hans och det gör jag nu. "TV-människorna" heter en historia som handlar om en man som förföljs av ett gäng små människor - inte kortväxta, men människor på en något mindre skala än vanligt - som monterar TV-apparater i hans vardagsrum och sammanträdesrum på jobbet. Mitt under ett sammanträde. Och ingen reagerar alls. TV-människorna ser inte heller vår namnlöse hjälte och historien tycks handla om tre separata verklighetsplan som korsar varandra mitt i hans liv eller nåt i den stilen, tills hans drömmar och TV-program blandas och TV-människorna kommer ut ur skärmen och historien blir surrealistisk att jag vid vissa tillfällen trodde att jag drömde att jag läste.

Och den här novellen läste jag medan jag satt på toa nyss. Trevligt att komma hem och slappna av direkt efter lunchen. Jag sa bara att jag tänkte gå hem och sova och hade en munter konversation med chefen om sömbrist, Kafka och det roliga med att skriva sent på natten, och så stack jag innan jag sögs in i den sega pöl av elände och inkompetens som är eftermiddagens arbetsplatsträff där det är meningen att vi förstaåringar ska sitta och lära oss föreningsarbete av att se på de äldre klassernas timslånga diskussioner om den högst ostabila fikaförsäljningen de bedriver på skolan.

Jag undrar om det är värt allt det här bara för att komma hemifrån litet oftare.

En fin dag för registreringsskyltar, förresten. Jag såg en CAR, en GYM och en USD. Bilen CAR hörde till en bilfirma så möjligen var det en specialskylt, men roligt är det ju i alla fall.

Och så satt jag framför en kvinna på bussen som fick solen att lysa klarare och vinden att blåsa stormigare i trädgrenarna där vi körde. Jag kan inte säga riktigt vad det var med henne, men jag tror vi utbytte en bråkdel av ett ögonblick när vi ställde oss i kön till bussen och det  gav mig en glad värme i djupet av magen som fortfarande sitter i.

Jag undrar om jag skulle ha försökt prata med henne. "Hej, stör jag?" borde inte vara så svårt att säga.

Jag tänkte också på att säga något till expediten på Sega Råttan, ett par minuter innan detta ödesdigra möte. Då skulle jag ha sagt "Vet du att du är den första expedit jag kan minnas som någonsin lagt märke till att jag har en ryggsäck i stället för att utgå från att jag behöver en påse för att bära mina prylar?" För det var hon.

Och nu ska jag börja på nästa inlägg medan jag väntar på att resten av dagen ska hända.

18:05
Ser på Project X, ännu en av dessa filmer om dumskallar som skapar osannolika mängder trubbel för sig själva så att vi ska skratta åt dem. Hittills verkar det vara exakt samma film som The Hangover fast med tio år yngre huvudpersoner. De har till och med samma obehagliga, vagt störda bifigur som gör olämpliga saker och får alla som han umgås med att känna sig obekväma och alla som ser på filmen att ifrågasätta filmskaparnas, skådespelarnas och sitt eget omdöme.

Jag köpte filmen på impuls och nu är jag fast i det som logik- och ekonomi studenter kallar the Sunk Cost Fallacy och letar med föga hopp efter guldkorn som kan berättiga min investering.

22:10
Inser att jag blaggat ungefär tjugotvå timmar i streck. Funderar på att räkna ord. Förrestesten blev filmen ganska rolig när all handling och karaktärsdefinition gav efter för det konstant ökande kaoset. Om jag skulle sammanfatta filmens huvuddrag i mindre än tio ord vill jag kalla Project X "En grafisk representation av eskalation".

23:36
Jag har skrivit över sjutusentvåhundra ord idag. Inte precis personbästa, men det är litet omständigare att skriva en serie blaggposter än att bara ösa ut sida efter sida. Och en är visst inte tjugo längre.

Mitt namn är Emil Wikström och jag skulle vilja sova minst tolv timmar nu.

5. Min definition av kärlek

Vad är kärlek? Det kallar jag en utmaning! Först, det obligatoriska musikavsnittet.

Haddaway - What is Love

Du kan inte ställa den frågan utan att spela den låten, vet du. Sån är lagen

Men i alla fall gillar jag en död vit mans visdomsord i det här fallet.
Att bli kär är att skapa en religion med en felbar gud.
För såvitt jag sett är själva meningen med religion just att ha en ofelbar gud, för att göra världen mindre skrämmande. Om du tillber och litar på och bugar för denna upphöjda, ädla, goda och mäktiga varelse och ändå medger att hon kan göra fel öppnar sig alla möjliga fallgropar. Det måste vara som att springa i regnet med ett paraply av eld, eller bli uppäten av spöken, eller falla genom tomma rymden med jorden långt långt under dig, så långt bort att du inte kan vara säker på att ens träffa den på vägen ned.

Det sägs att kärleken ger dig mod. Jag hoppas det är sant, för det behövs nog en hel del mod för att leva med kärleken.

Som vetenskapsman tror jag att kärleken är ett uttryck för en universell kraft i likhet med gravitation. Jag tror att kärlek och gravitation till och med kan vara samma kraft, fast uttryckt på olika vis, det ena i materien och det andra i människans medvetande. Ja jag tänker inte förringa kärleken med att förklara den som de kemiska signaler som formar kroppens känsloupplevelser som om det var allt vi behövde veta. Jag tänker inte på hormoner och sådan information våra kroppar och sinnen producerar utan hur vi upplever och definierar och bearbetar denna information i världen i vårt huvud.

Och då verkar det så enkelt att förstå. Himlakroppar dras till varandra; det är gravitation. Det är allting gravitation är: All materia attraheras till all annan materia. Ingen nu levande människa förstår hur det fungerar, varför det är så, men så är det och därför har vi lysande stjärnor och roterande planeter och atmosfärer och galaxer som rör sig kring varandra i en enkel, genialisk, oundviklig, ofelbar dans som tillåter liv att existera i universum.

På samma vis dras människor till varandra. Inte bara för att föröka sig, fast den likheten är väl uppenbar. Precis som ingen förstår vad för energi som skapar gravitation är det få som fått klarhet i vad det är som gör att människor tycker om varandra. Visst har vi flockinstinkter, men varför föredrar vi vissa bekantskaper framför andra? Varför känner vi större närhet till vissa, om det inte är bara för att vi kommit dem nära? Det finns en fräck vits här någonstans om man tänker sig gravitationsbrunnar som någon slags "kärlekshål".

Allt det tror jag att kärlek är och mer därtill.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tänker på en passage i Första Korinterbrevet - du kan nog gissa vilken.

4. Dagens måltid

Kom igen, vad är det för utmaning? Jag vill inte vara en av de där som blaggar om vad de äter.

Nåja, klockan är 1:52 på morgonen och idag har jag ätit en nypa jordnötter. Den riktigt billiga sorten i enkilospåse av märket Euroshopper Ica Basic. Jag har en viss fascination för billig, skräpig mat.

På den tiden då Mias Grill var ett av Umeås landmärken istället för en antiseptisk operationssal eller en nedlagd restaurang (konstigt att de två omstruktureringarna kom så tätt efter varandra, visst är det), då var en tallrik pommes på Mias en av livets höjdpunkter.

Jag tog till och med en tjej dit en gång på ett av det närmaste en dejt äventyr jag varit på. (Det där är en grammatiskt riktig mening, jag lovar!) Sedan såg jag henne aldrig mer, men jag tror inte det hade något med Mias att göra.

Där kunde man sitta i den skumma belysningen och lyssna på drönande röster från tre eller fyra teveprogram samtidigt och vanligtvis några skrikande barn på köpet, sitta och plocka i sin gigantiska hög slaka svampiga flottdrypande pommes och dränka dem i gratis dressing och skölja ned dem med storkökscola med den där kemiska bismaken och titta ut genom fönstret på livet som passerade utanför och känna sig som en hårdkokt hjälte med mage av stål i en billig actionfilm. Jag brukade besöka toan även om jag inte behövde bara för att få en dos av de skarpa skuggorna i ens ansikte i spegeln och det citronstinkande fast till synes rena kaklet.

(Hemligt tips från min städarutbildning: Undvik medel som luktar starkt, de är som regel ineffektiva och främst still för att dölja lukten av skit som de inte förmår tvätta bort. (Luktfria, lättflytande, färglösa medel är de bästa, fast sådana brukar främst säljas i specialistaffärer i storpack till folk som vet vad de gör.))

Ser man på, det var litet givande att skriva om min mat i alla fall.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vill bjuda dig på middag.

3. Mina föräldrar

I den här takten kommer utmaningen att vara över innan Onsdag. Om mina föräldrar kan jag inte ens säga särskilt mycket.

Min mamma lärde mig allt jag kan om att fungera som en mänsklig varelse, och att läsa och skriva. Det viktigaste ögonblicket i min barndom, som kommit att definiera jag vet inte hur stor del av mitt liv, berodde på henne. Jag var väl nio år, kanske till och med tio, när jag fick för mig att läsa en av "vuxenböckerna" (Nattens Ögon, en dussinskräckis av Dean Koontz) som stod i bokhyllan och väntade. De var mammas böcker, så jag frågade om jag fick läsa den. Hon sa att jag fick läsa vad jag ville och jag behövde inte ens fråga.

Hon verkade alltid veta precis vad hon skulle säga.

Mamma förvandlades bit för bit, när hon gifte sig, när vi flyttade till landet, när jag fick en lillebror, när jag drog till Amerika, när jag flyttade hemifrån och när hon skilde sig. Det är svårt för mig att säga vem hon var, eller blev till slut, för jag var inte där.

Och vad gäller min pappa har jag svårt för att använda det ordet för att beskriva honom. Jag kallar honom far litet ironiskt formellt och vinkande till Jan Stenmark, men egentligen vill jag inte använda ordet som skulle jämställa honom med min mamma. Det är kanske en barnslig form av protest, men det hänger ihop med att han inte är den pappa jag växt upp med. Fram tills jag var tjugoett var den dominerande världsbilden att min pappa inte fanns. När han dök upp rubbade det mina rutiner, och jag tror inte jag har hämtat mig än. Jag har lätt för att glömma att han finns; jag tycker inte om att spendera tid med honom eller hans familj.

Det kan förstås vara för att vi inte har mycket gemensamt. Far bor i Sveriges äldsta radhus, på Lidingö,  pendlar till Kina för att planera tidningar åt Bonniers (eller något i den stilen), skriver Svenska Namnboken, får emellanåt båtar och är gift med en person som jobbat åt kungen men slutade för att det var tråkigt. Han tror att han förstår människan och att det alla vill innerst inne är att tjäna pengar.

Jag spekulerar i vissa delar här, men det är min analys grundad på ett antal väl inövade utläggningar jag lyssnat på vid olika middagar.

Men det är inte bristen på samtalsämnen som frustrerar mig så mycket som att far förutsätter som om det var självklart att vi ska ha en familjerelation; djup, meningsfull, otvungen, fylld av förtroende. Att vi skulle ha förutsättningarna som behövs för att skapa en sådan relation bara för att jag delar hans blod finner jag en sorglig och fördomsfull tanke. Jag berömmer mig om att kunna lita på människor utan anledning, jag tror att tillit som en grundläggande inställning är konstruktivt för människans överlevnad och utveckling. Men en människa som lämnar sitt barn i tjugo år för att obehindrat kunna tjäna pengar? Kan jag inte lita på.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag anser mig som föräldralös.

2. Min första kärlek

Filmer av Robert Rodriguez passerar i bakgrunden som ett moln av meningslöst sex, blod och videoknaster och utmaningen fortsätter.

Var ska jag börja? Jag har pratat tidigare om en påhittad, en obesvarad, en sinnlig och en barnslig kärlek. Jag sa i och för sig inte mycket om den sistnämnda. Det var i första klass. En av de två Sarorna i min klass hade byggt en liten rund två decimeter hög snöfästning intill porten när jag kom till skolan på morgonen, kanske en halvtimma för tidigt. Jag tyckte det var sensationellt uppfinningsrikt att bygga så, så nära och tillgängligt jämfört med alla andra borgar som låg utspridda på avstånd, uppe på kullen, bakom hockeyplanen, kanske ändå ute i kärret. Jag var förtjust i hennes näpna ansikte och blonda hår. Och så var jag imponerad av att möta någon som var ännu tidigare än jag, och förtrollad av att vara ensam med henne.

Det kan ha varit första gången i mitt liv jag var ensam med ett annat barn. Så underbart att inte ha en massa människor omkring sig! Att kunna lyssna med odelad uppmärksamhet och bli lyssnad på av en enda person. Jag har alltid gillat att vara två. Det slår mig nu att jag aldrig spenderat tillräckligt med tid i det tillståndet. Oftast måste en stå ut med flera människor åt gången eller vara ensam, och jag har valt ensamheten.

I alla fall gick jag igenom ett par små pinsamheter som att bli förhörd av den andra Saran och att vägra fråga chans fastän jag mycket väl visste att det förväntades av mig och i efterhand kan vi väl konstatera att det var bra eftersom jag aldrig älskade henne. Jag kände henne inte ens. Jag var faktiskt mycket bättre vän med den andra Saran. (Som kände igen mig omedelbart på tjugo stegs håll när vi träffades på Vasaplan tolv eller om det var tretton år senare!) Jag älskade bara det där ögonblicket i snön, den gemensamma ensamheten, den oväntade händelsen, det surrealistiska snöfortet på parkeringen som blev bortskottat så fort de vuxna fick syn på det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vet inte nog om kärlek.

1. Introduktion av mig

Om tio minuter är det Måndag, så jag tjuvstartar litet med veckans utmaning. Sån är jag. Mitt namn betyder ju "den ivrige". Antingen det eller "snäll" beroende på vilken översättare en lyssnar på.

Jag är både ivrig och snäll, tror jag. Jag är 31 år, började skriva en bok när jag var 20, blev diagnoserad med Aspergers när jag var 22, hade en gång ett jobb i fem veckor som betalade för min första dator och började nyligen på en utbildning i studiercirkelledarskap. Det är mycket jag aldrig har gjort. Det tog mig omkring 25 år att acceptera att jag i grunden har samma prioriteter som de flesta andra människor, det vill säga att ha andra människor i mitt liv, och det oroar mig att jag kommit så långt efter med den insikten att jag aldrig kommer att komma ifatt människans förväntade sociala utvecklingskurva; att det är för sent för mig att någonsin ha det som ungdomarna kallar ett liv.

Jag hoppas att göra min bok klar, vilket år som helst nu, och jag hoppas att aldrig behöva lämna en vän i sticket, och jag hoppas på att träffa någon lika socialt inkompetent om jag så att vi kan lära oss av varandra. de har ju nu räknat ut att vi har en chans på tiotusen att träffa "den enda", så det kunde helt klart vara värre.

Mitt namn är Emil Wikström, och om du vill veta mer om mig rekommenderar jag att läsa alla andra poster i min blagg.

lördag 22 september 2012

Aldrig mer vampyrer

Är det femton månader? Sexton? Min bok har på den tiden växt med två kapitel (av sju) och sextiotvå sidor (av etthundranitton) och kommit litet mindre än en vecka framåt i handlingen (av fyratusen år). De fördömda vampyrerna ville aldrig ta slut. Otäcka, sadistiska, svårdödade, svekfulla, självgoda rovdjur. Som jag dessutom råkade göra så övermäktiga att hjältarna inte kunde undkomma dem oskadda. (Spoiler.)

Det var förstås aldrig vampyrerna som var det viktiga. Jag skulle ha gjort skurkarna till "ospecifika filmmonster" om jag trodde jag kunde komma undan med det. Det handlade om mötet med det okända, med kärleken, med döden och med ondskan, allt på samma gång och allt för första gången. Det har varit intensivt, ofta plågsamt att skriva om. Min arbetsmetod gör att jag upplever allt det jag berättar om, på samma villkor som de som upplever det i historien, helt levande. Ofta mer levande, mer känsloladdat än det som händer mig i verkligheten eftersom jag inte har några hämningar mot att känna i mina påhittade historier. Vilket kanske är en anledning till att det tar så länge att skriva dem.

Och nu måste jag hejda mig från att avslöja alla fiffiga saker som händer i och bakom och runtomkring historien som som inte berättarrösten märker eller förstår eller bryr sig om. Jag inbillar mig nämligen att jag lämnat tillräckliga ledtrådar i texten för att en noggrann läsare själv ska kunna lista ut hur saker hänger ihop, och jag vill inte förstöra det nöjet. Fastän det bara är en sidoeffekt av att ha en huvudperson som berättar sin egen historia på trovärdigt vis kan jag inte motstå chansen att skapa litet mysterium. Jag vill ju att varje ord jag säger och inte säger ska ge dig något, kära läsare.

Och nu ska jag göra om allting igen på engelska.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag hör till den skolan av underhållare som tror att det enda publiken vill är att inte bli underskattad.

tisdag 18 september 2012

Vidare instruktioner

Människor är ologiska, oresonabla och självupptagna. Älska dem ändå.

Om du gör gott kommer människor att anklaga dig för själviska avsikter. Gör gott ändå.

Om du är framgångsrik kommer du att få falska vänner och sanna fiender. Var framgångsrik ändå.

Det goda du gör idag kommer att glömmas bort imorgon. Gör gott ändå.

Ärlighet och rättframhet gör dig sårbar. Var ärlig och rättfram ändå.

De största män och kvinnor med de största idéer kan störtas av de minsta män och kvinnor med de mest trånga sinnen. Tänk stora tankar ändå.

Människor älskar utmanare men följer bara mästare. Stå för utmanare ändå.

Det du ägnar år åt att bygga upp kan förstöras på ett ögonblick. Bygg ändå.

Människor behöver verkligen hjälp men kan attackera dig om du hjälper dem. Hjälp ändå.

Ge världen allt du har och världen kommer att sparka in dina tänder. Ge världen allt ändå.

Citat av Dr. Kent M Smith. Jag önskar att jag kunde ha sagt det med samma självklarhet och slagkraftighet.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror på människan.

söndag 9 september 2012

Om näbbdjur

Det är något konstigt med näbbdjur.

Först får en veta att de ser ut som en korsning av bäver och anka, det är underligt men låt gå för att djur kan se underliga ut. Finns det bältor och fiskar med tre ögon så finns det nog vad som helst.

Sedan dyker det upp att de är däggdjur som lägger ägg. Är inte det tvärtemot vad däggdjur är? Nähä det betyder att de diar sina ungar. Så har en lärt sig något nytt. Det är ett av endast två äggläggande däggdjur i världen? Mycket konstifikt.

Och en tid efter det påstås det att näbbdjuret har ett sinnesorgan som uppfattar elektriska fält. Nu hittar de väl ändå på? Låt gå för att det finns djur med bikamerala luktsinnen och så känsliga sinnen för värme att de kan känna hettan av levande varelser på flera kilometers håll (ormar i bägge fallen), men varför har ett och samma djur så många osannolika och knappast meningsfulla sällsamheter för sig? Okej, piggsvinet har också det sinnet så det kanske hänger ihop med äggläggande däggdjur i allmänhet.

Och sedan får en läsa att näbbdjur som det enda däggdjuret i historien har en giftig gadd. Du kanske inte ens visste det, kära läsare. De har en sporre på vardera bakben, som kanske skulle passa på en tupp förutom att den innehåller ett nervgift som kan orsaka paralyserande smärta i flera månader om du blir stucken. En fantasyförfattare som kokade ihop en så osannolik best skulle förmodligen bli utskrattad eller heta Douglas Adams.

Och ovanpå allt annat visar det sig, bara häromdagen, att näbbdjuret har TIO könskromosomer. Såvitt jag kan utröna har alla levande väsen mellan noll och fyra av dessa, utom näbbjuret. (Och det är nästan bara växter som har så många som fyra.) Ingen vet vad de är till för. Ingen förstår ens hur de blir till hanar eller honor, fast vad jag kan tänka mig borde de kunna ha minst elva olika kön.

Det konstiga är att dessa enastående förmågor visar sig en i taget, med långa mellanrum. Djuret verkar som en bottenlös källa av underligheter som bara går djupare och djupare. Jag förutspår att inom tio år kommer vi att hitta antingen spår av näbbdjur på Mars eller näbbdjurslika varelser som lever i Jordens glödheta inre. Inom hundra år kommer det att visa sig att näddbjuren skapat människan.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag lär mig någonting nytt varje dag. (Oftast om näbbdjur.)

torsdag 6 september 2012

Snor en lista till

Snor till och med titeln från Linn. Jag kopierar för att jag älskar. Hej, du letar visst efter någon att gifta dig med Linn? Det gör jag med. Finns väl sämre skäl. . .

Vad har du på dig?
Inga byxor. Det är efter midnatt, vad begär du egentligen?
Hur mår du?
Fortfarande lite tandvärk, men jag kan äta som folk. Sörjer inte mamma så mycket som jag skulle vilja. Jag skriver, så jag tror att jag lever. (Min gamla klasskompis psykologaspiranten skulle bli glad att jag numera lever, istället för att bara överleva.)
Vad önskar du just nu?
Kärlek. Ungefär som vanligt alltså.
Vad har du ätit idag?
Något sydeuropeiskt marknadskok, ostbollar, ost, ostsmörgåsar. En energidricka efter fyra koffeinfria dagar, wohoo.
Vad ska du göra ikväll?
Inatt ska jag stanna uppe och jobba tills väckarklockan ringer.
Vad ska du göra imorrn?
Resa till Vindeln med Gränslöst Ledarskap.
Vem saknar du?
Alla. Någon. Henne. Den där "någon just för mig". Och Kusin M.
Senaste köp?
Jos och läskeblask för över hundra spänn.
Vad grät du senast åt?
Kusin Ms sorg.
Vem sov du senast med?
Också Kusin M. Det här börjar bli litet löjligt vad.
Vad läser du just nu?
Kvarteret Kniven, Virconium samt Full Dark, No Stars.
Senast sedda film?
Mallrats. Siktar på ännu ett Kevin Smaraton i veckan.
Vilken svordom använder du mest?
Jag svär inte. Det låter så jävligt.
Vem var den senaste som ringde dig?
Kusin M, naturligtvis.
Har du dejtat någon av en annan religion?
Jag har varken dejtat någon av en annan religion, samma religion, ingen religion eller flera religioner eller någon annan heller för den delen.
Senast 3 inkomna sms?
"Emil var är du?"
"Nu då?"
"Är du i Umeå?"
Vad stod de i ditt senaste skickade sms?
"Strax på väg dit. Vill du nånting eller nånting?"
(Min bror verkar ha svårt att komma till poängen.)
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Svårt att välja. Arkitekturhistoria ligger bra till för vi fick fara till Paris och London för att studera. Eller projektiv geometri för att det var den mest surrealistiska matematiken jag hört talas om. Drama var också kul, vi gjorde en pjäs som utspelade sig på en Irländsk bar.
Vilken är din favoritlukt?
Lukter är inte en stor del av mitt liv. Men jag gillar lukten av nyplogad jord.
Vad är du rädd för?
Tvång. Fruktan.
En person du tycker är snygg?
Chloe.
Blir du lätt svartsjuk?
Jag har svårt att tänka mig det, men jag kan ju inte säga säkert utan erfarenhet.
Din favoritkaraktär ur en serie?
Döden i Sandman. Ja jag förstår nog att listskrivaren föreställde sig att "serie" betydde enbart teveserie, men tji fick hen.
Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
En moster som råkade vara online samtidigt som jag någon dag efter att mamma dog. Ingen skrattfest då.
Vilket språk hade du velat lära dig?
Kroppsspråk.
Vad för sorts killar faller du för?
Hum, jaa, det var en knepig fråga, i allmänhet måste jag nog påstå att killar som är biologiska tjejer och inte har några problem med att vara det är min favorittyp av killar. Fast Stephen Fry vore nog bra att gosa med. Eller ska man ändra på frågan så att den stämmer med ens läggningar? Isåfall faller jag väl för tjejer som inte är som alla andra; som vägrar att sorteras, som lever sina egna liv för sin egen skull. Och som ser ut som Milla Jovovich.
Vart vill du åka just nu?
Till Vännäs. Kanske följer universum min vilja, eller så följer min vilja universum.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Ge mig tid, kärlek och omtanke.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag hoppas jag är pojkvänsmaterial åt någon därute.

onsdag 5 september 2012

Barndomens arkitektur

Bara en sak som stör mig ibland, när folk pratar om hur deras barndom förstörts av den senaste remaken av He-Man eller Transformers eller Yu-Gi-Oh eller Ninja Turtles; pratar som om deras barndom var dessa papperstunna ursäkter till historier skrivna för att sälja diverse plastdockor eller samlarkort; som om de enda beståndsdelarna i deras liv var designade av marknadsundersökningar.

Om det är sant gör det mig ledsen och upprörd och får mig att tänka att vissa föräldrar kanske behöver läsa på om de mänskliga rättigheterna; särskilt delarna om tortyr genom sinnesblockering. Har du spenderat din barndom bokstavligen fastklistrad framför teven? Hör ingenting i dina minnen till dig själv?

Min barndom var att springa över gator, fält och skogar och leka tagen, krig, sagor, superhjältar, bondgård, kurragömma och flugornas herre. Den var att gömma sig för stora barn och bygga kojor av ormbunkar och sälja teckningar till grannarna. Den var att bryta av istappar från garagetak och hoppa på sängar och sno lego av min dagmamma och bli skärrad och ärrad av skräckfilmer. Den var mammas kvällssagor, och mina egna sagor som bredde ut sig i mitt huvud när mamma blev sjuk och inte kunde prata, och att lära mig läsa med mosters pojkväns serietidningar. Den var barn som tryckte glasspinnar i varandra bredvid mig i sandlådan medan jag grävde för att finna jordens medelpunkt; det var att gräva hål i mitt sovrumsgolv; det var sprakande levande mardrömmar om att mitt hus försvann när jag vände ryggen till. Den var en superhjältekostym med mantel, en veckopeng som räckte till knallpulver, en sliten gosepanda, kärlek för flickan som byggde ett snöslott i skolentrén, ett rykte som sa att jag blev osynlig när ingen såg mig och en mobbare som tvingade sig på mig i sina föräldrars säng. Den var morföräldrar som var de snällaste människorna som fanns och bodde jättelångt bort och kusiner som jag ville döda och på samma gång leva tillsammans med för alltid i våra hemliga klubbhus.

Och det var innan jag fyllde tio och intressanta saker började hända.

Jag påstår inte att något av det jag beskriver är väsentliga delar av en hälsosam barndom. Men det var åtminstonde någonting levande, något eget och besjälat; något av värde. Om jag kunde ändra på någonting, om jag kunde säga en sak till mig själv som barn, skulle säga åt lille Emil att våga ännu mer; att han är så mycket starkare än han tror och att han inte behöver vara rädd för allting, nej, inte för någonting. Att han lever på livets egna villkor och ingen annans, och att det är det som är att leva och ingenting annat, och att det är det bästa med att leva.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag inser nu att jag är betydligt mer välbalanserad än jag borde vara.

måndag 3 september 2012

Om klassresor (7-10)

Senast kom jag igenom tre årskurser. Nu börjar vi med sjuan, där vi gjorde vår minst spännande resa. Klassen cyklade ett par timmar till en campingplats inte så långt ifrån Djäkneböle där jag bodde, och så tältade vi i jag tror det var två nätter. Den mesta tiden läste jag serietidningar med de andra serieentusiasterna i deras tält, fast jag hann vara med och grilla pinnbröd och titta på när de som ville åkte kanot på sjön.

Jag har en känsla av att det kunde varit en otrolig resa om jag varit med litet mer. Kanske sprungit omkring i nattens dimmor på äventyr som vi som varit med om dem aldrig skulle ha glömt och som skulle ha gjort oss till vänner för livet eller något i den stilen.

Men det mest surrealistiska som hände var att min familj hälsade på den andra dagen. Och så när vi skulle resa och jag hade packat ihop mitt tält sådär snabbt som en gör när en tältar ensam och inte behöver organisera och inspirera och/eller hota folk till att hjälpa till, och heller inte kan dra ut på de lätta elementen och hoppas på att någon annan gör det knepiga åt en. Då kom en vi ska nog inte gå så långt som att kalla honom vän, men en av mina serieläsarentusiastbekanta, som ville att jag skulle hjälpa honom och de tre andra som delade tält med honom att packa ihop det. I efterhand anar jag att han ville hjälpa mig att göra något mer än att sitta för mig själv och titta in i skogen och vänta på tillstånd från fröken att cykla hem, men jag blev bara stött av att höra att fyra stora grabbar inte bara medgav att de lyckades sämre med att packa ihop ett tält än jag gjorde ensam, men trodde att jag skulle göra det åt dem om de bara spände musklerna tilräckligt hotfullt.

Så jag påpekade inte särskilt kvickt att ingen av dem minsann hjälp mig med mitt tält, och fick då veta att den som vill ha hjälp måste ofta hjälpa andra först vilket jag fann alltför stort hyckleri för att kunna uttrycka och därmed sjönk inom mig själv i frustrerad tystnad. Om jag haft de ord då som jag har nu kanske jag hade sagt att det kanske du skulle ha tänkt på när dina polare låste in mig i garderober och jagade mig och satt på mig och drog ned mina byxor och stal min mössa och alla andra övergrepp de utsatt mig för de senaste fyra åren och du gjorde - i bästa fall - ingenting.

Och sedan cyklade jag hem ensam på en väg jag aldrig sett förut men som jag fått veta skulle leda hem till byn. Det var bara jag och den oändliga skogen och lite lätt regn och jag tänkte på Stephen Kings novell "Mrs. Todds Genväg", som handlar om de mest fantastiska upptäcksfärder en kan tänka sig företas av en medelålders hemmafru som pendlar mellan två små städer i Amerikas utmarker. En fascinerande historia, faktiskt, där Fru Todd hittar alla slags förtrollade djur, växter, vägar, hål, veck och till slut antingen ungdomens källa eller en inkarnation av mångudinnan.

Så jag höll utkik efter den stora sjungande grodan i skogen vid sidan av vägen och skrämde upp mig själv när min fot gled av pedalen och jag nästan föll av cykeln. Men jag kom hem i alla fall.

Åttan var vårt sista år med Fröken Ellinor, och hennes sista år på skolan såvitt jag vet. Vi skojade ofta om att hon försökte döda oss, som på fysiken när hon fick oss att hålla hand och den i slutet av kedjan att röra vid en teslaspole för att se om allas hår stod upp. Och när vi reste till något bergsmassiv i Norge på en vecka för att klättra i berg och grottor.

Det var en livlig resa, med ett stort hus på en bergstopp som vi delade med en dansk sjunde- eller åttondeklass på tjugofem personer. Vi var fjorton vill jag minnas, med en flicka som var hemma med påstådd SARS och saknad av ingen.

Dagarna glider ihop med varandra i mina minnen. Ett historiskt minnesmärke här, en utflykt med katastrofalt termoste där, en grotta där jag upptäckte att det tycktes göra särskilt ont att slå huvudet i urberget, en bergstopp som visade sig ligga under en alldeles närbelägen bergstopp och en grupp våghalsar som gav sig av på jakt efter den högsta toppen och så stod vi till slut på varsitt spetsigt berg och såg varandra men kunde inte tala tills jag kom på att signalera med eurytmialfabetet. Det var Peder den store skämtaren som tycktes glömma antingen en sko, en stövel, en keps, en matlåda eller sitt huvud på varenda plats vi besökte. Det var en norrman som var så hurtig att det var skrämmande, som varje morgon när vi vaknade visste att berätta om vädret var sådant att vi kunde besöka Galdhøpiggen (det var det aldrig), vilket vi utgick från berodde på att han steg upp klockan fyra och joggade dit för att se efter. Det var jag som gömde mig för att skrämma förbipasserande flickor som var övertygade om att huset spökade. En natt höll jag mig vaken till sex på morgonen bara för att väcka flickorna, som sov allihop i ett stort rum på andra våningen rakt ovanför mitt rum. Jag klättrade ut genom fönstret och sträckte upp ett kvastskaft för att knacka på. Fantastiskt trick tyckte jag, fast det visade sig att ingen behagade vakna av mina försiktiga knackningar.

Det var en levande Norgehistoria i form av en brandslang i korridoren på övervåningen, säkert inte längre än fem meter, upphängd på en rulle på vägen med en skylt som sa "Vänligen häng tillbaka slangen igen efter användandet."

Och det var serieläsarklubbens återkomst. Vi var fyra gossar i mitt rum, och lukten överträffade enligt alla besökare alla fördomar. På något vis blev det största äcklet vår stolthet; vi tävlade i att åstadkomma ljud med våra kroppar och att hitta på burleska historier. Kanske inspirerade av ett eller annat seriealbum av Joakim Lindengren som innehöll en serie med sådan sjuk humor att jag tvekar att återberätta den. Fast jag kan ju säga att den här historien innehöll en blandning av kroppsvätskor som placerats i fel hål och en vits som byggde på en i sammanhanget surrealistisk avsmak mot att dela sugrör. Det här berättar jag för att vi blev tvugna att försvara denna humor då klassen och våra medhavda lärare fick höra talas om serien och tyckte att vi som tyckte den var rolig var sinnessjuka.

I och för sig behövs en viss korskoppling i hjärnan för att uppskatta den svartaste humorn på sina egna villkor, fri från sammanhang, och det är nog inte det mest hälsosamma att hänge sig åt den till uteslutande av allt annat.

Hursomhelst kom till slut nian och en resa genom inlandet för att studera geologi. Vi besökte Bolidens guldgruva och misslyckades med att lyfta en guldtacka med en hand; vaskade guld och hittade i genomsnitt 0.1 gram per person; såg på rosenkvarts och kattguld och några dussin andra stenar. Vi körde omkring i två minibussar som blev ganska livade, särskilt pojkarnas bil när vi fick för oss att låtsas att stenhammarna vi hade med oss överallt var automatvapen och lutade oss ut genom fönstren för att skjuta på förbipasserande bilar så högt vi kunde.

En märklig lek uppstod när två av tjejerna fick för sig att duscha och ett par killar då började springa i cirklar kring den lilla byggnaden med duschrummen. Det var nästan som ett skämt, som om vi försökte leva upp till våra stereotyper med största ironi, och när en av grabbarna överraskade en av tjejerna med bara en handduk på sig och tog ett foto och hon blev förbannad och skällde ut honom skrattade de båda samtidigt.

Jag själv råkade få syn på ett högt fönster på baksidan av byggnaden och en närliggande lastpall som jag enkelt flyttade för att klättra upp och se in i omklädningsrummet, intill duschrummet, så där stod jag ett ögonblick och gnuggade händerna av förväntning tills någon tog en bild av mig, bakifrån. Jag vände mig om och fick syn på hela klassen samt lärarna som stod och stirrade fördömande på mig. Tydligen hade jag brutit mot någon för mig okänd regel och var nu en niding; paria; oförlåten. Det verkade som om den allmänna åsikten var att när jag var med i leken var det jag gjorde inte lika roligt som om någon annan hade gjort det. Kanske tänkte man sig att jag med min allmänt kända underliga humor inte förstod skämtet utan spionerade på högsta allvar.

Men det glömdes kanske med tiden och jag kände mig rentav välkommen när vi senare om natten drev omkring på vägarna och berättade spökhistorier och badade i en svinkall sjö. Nå, fyra eller fem av de modigaste badade medan resten av klassen såg på. Jag hade gärna velat hoppa i, men jag var starkt medveten om allas förväntningar på min mesighet, eller ett offer för Jantelagen som man skulle kunna säga, eller bara feg.

Vi reste också med jag tror det var Sveriges högsta linbana, som var som att flyga. Och i linbanetornet intill stugan där vi bodde klättrade man upp en natt och kastade ned en vattenmelon, fast det fick jag klarhet i först långt senare. Det var en stor och skamfylld hemlighet som flickorna rodnande tisslade om varje gång någon undrade vad som hänt med vattenmelonen, vilket verkade vara minst tio gånger om dagen.

Så var inträdet till högstadiet, som sedan bara fortsatte med tian, då vi tycktes resa bort stup i kvarten. Första veckan, när vi knappast lärt oss hälften av alla nya namn, åkte vi till Vindeln för att bo i tält i skogen tre eller fyra dagar och studera biologi. Tolvorna var också med, och de fick till vårt förtret bo i ett hus granne med oss som tvingades in i ett militärtält som vi tvingades resa själva.

Biträdande rektor var också med, en karg och auktoritär man som när vi varit där omkring tjugo minuter började berätta med bestämmande röst om allt som måste göras. Vatten ska bäras, veden ska klyvas, maten ska sättas i kylen och spisen tändas och tältet resas, sa han. Jamen vad väntar du på då, sa jag till honom och tyckte jag var otroligt rolig. Det irriterar mig fortfarande att ingen tycktes lyssna eller bry sig om mitt fantastiskt inspirerade skämt.

Liksom det fortfarande stör mig att jag skojade om en klasskompis, Simon, som var jägmästare och möjligen bondeson; en dådkraftig, kreativ, lojal, klok och rolig människa som jag möjligen respekterade mer än någon annan i min åldersgrupp. När han inte var med sa jag någonting om att han förmodligen skulle bränna ned skogen som hans flickvän senare berättade att han hörde. Och jag kunde naturligtvis inte förklara hur litet illvilja jag hade mot honom utan gick genom resten av skolan skuldtyngd.

I tältet om natten hände också mycket roligt. Jag tror närmare hälften av klassen pratade i sömnen vid ett eller annat tillfälle, som de fick höra allt om när de vaknat. Själv hade jag tydligen satt mig upp i sovsäcken och sagt med betryggande stämma "Tryck på den röda så blir allt bra". En stackare hade uppenbara tecken på nervsammanbrott natten inför ett litet prov vi skulle ha som vi fått veta var fullkomligt oviktigt utan bara en lektion som Fröken hoppades slippa förbereda alltför mycket.

Annars var det mycket prövande samtal kring lägerelden om kvällen och spring i granskogen om natten i en värld så fullkomligt utan referensramar att jag ryser vid minnet; som om allting löstes upp i dimma och jag föll flög fri utan riktning eller mening.

Och så fanns det ett hamburgerhak som serverade ett gigantiskt skrovmål med hela brickan täckt av ett berg pommes som jag inte hade råd med eller hade kunnat äta upp på tre dagar.

Fortsättning följer nästa vecka i Klassresan 3: Fem Resor Värre.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag gillar att prata om mina minnen fastän det är svårt.