onsdag 5 december 2012

Om det osynliga fängelset

Om du har sett någon på gatan som står och bråkar med sig själv, har du sett en av dem som vet att de är fängslade. Lukten av billigt begagnat vin, blod och svett och ensamhetens tårar visar vägen, men fängelset självt kan du bara skymta i ögonvrån och i speglar sent på natten och i mörkret under tingens yta. Det är det osynliga fängelset, som följer efter dig överallt.

Det osynliga fängelset har inga murar som stänger dig inne. Du kan faktiskt tro att du är fri. Men det osynliga fängelset fungerar inte så. För att ta ett uttryck från The Matrix är det ett fängelse för tanken. Det är dina tankar som kedjas. I det osynliga fängelset straffas alla möjligheter, alla värderingar, allt hopp. Optimism är en upprorisk, revolutionär handling. Dessa mänskliga konstruktioner måste straffas eftersom de bryter mot naturlagen. De har ingen materiell substans; de har ingen plats i sinnevärlden.

Men om du väntar länge nog kanske de släpper ut dig.

fredag 30 november 2012

Ditt namn/alias är Emil och du är vaken mitt i natten

Jag tänkte skriva om mina erfarenheter av Internetdejting, i form av en instruktionsbok, fast det skulle bli en kort bok:

Först lokaliserar du en dejtingsajt, och så skriver du en personlig presentation som får dig att tänka "Hur kan jag berätta allting om mig själv, vad är det viktigaste jag borde berätta om mig själv och hur ska jag berätta om mig själv på ett coolt avslappnatt sätt som får mig att verka intressant" medan fingrarna fumlar efter ord. Du kommer att få lust att skriva både jaha, hmm, ääh, ööh och uuh och det finns ingen som kan stoppa dig. Om det är en snål sajt som kräver pengar för att låta dig ta kontakt med din utvalda kan du försöka gömma din emailaddress i kod, till exempel kan de stora bokstäverna i texten stava D-I-N-A-D-D-R-E-S-S-A-T-S-E-R-V-E-R-P-U-N-K-T-C-O-M. Det kan kräva att du skriver med stor bokstav där det behövs i stället för i början av meningar och dylikt, men som alltid i språket måste vi väga konvention mot kommunikation.

Sedan kan du börja spana och skicka stammande tafatta innehållslösa meddelanden till andra medlemmar där du måste brottas med ungefär samma problem som om du ville hälsa på vilt främmande människor på gatan. Gå igenom långa perioder av så liten respons att du på allvar börjar tro att du kanske är osynlig. Försök att inte låta den tilltagande desperationen visa sig i dina meddelanden. Utbyt några artigheter som inte leder någonstans med en två-tre personer. Upptäck att det finns diverse bloggar som roar sig med att hänga ut de mest stammande, tafatta och innehållslösa meddelanden som skickats över dejtingsajter och undra om ditt namn finns med där någonstans. Ge upp på den formella köttmarknaden och starta en egen blogg istället.

Slut.

Men nu fylls i stället mitt sinne av varma minnen från Internets barndom och chattarna som då begav sig. Jag tror det var 1995 vi först fick Internet, precis i början eller kanske till och med litet innan fiberoptikrevolutionen och "sandens fjärde tidsålder" enligt Douglas Adams. En liten 386-burk med piratkopierat Windows 3.1 och en skärm som avgav ett förtrollande grönt skimmer efter den gången styvfar slog den så hårt han kunde och ett 56 kilobits modem hade vi, och den månad eller så innan vår telefon blev avstängd var jag den gladaste tonåring som någonsin smugit ned till vardagsrummet mitt i natten och bäddat in ett modem i filtar för att dämpa uppkopplingsljudet för att kunna läsa allt om Warcraft 2.

Och chatta förstås. Televerkets hemsida, som var den enda startsidan man kunde ha, hade en chatt som var kanske inte hela min värld, men säkert 80%. En primitiv chatt även med dåtidens mått, fast det visste ju inte jag. Här kom alltså antagligen hälften av landets Internetanvändare och skrev in sitt namn och valfritt meddelande och så skickade man och scrollade till botten av sidan där då meddelandet syntes i slutet av de 100 senaste meddelandena. Så läste man de nya, kanske fem eller tio meddelandena och svarade efter humör.

Det var kanske ett ohållbart system, och inom kort ersattes den här chatten med en länk till Passagen som på den tiden såg mycket annorlunda ut. Det fanns vill jag minnas tre olika chattrum (som fungerade precis som det gamla), fast de växte och blev ett slags community utspritt över dessa rum, som ett hus med okänt antal invånare. Jag kunde, och kan fortfarande, inte sprida min uppmärksamhet nog för att prata i mer än ett rum i taget och jag kunde inte heller stänga ut möjligheten att den mest fantastiska konversationen i historien utspelade sig i rummet bredvid, så jag vandrade från rum till rum ungefär som jag brukar göra på fester.

Fast litet mer pratsam.

Det var Entrén, förstås, det neutrala rummet utan given stämning eller några glada färger. De flesta kom aldrig längre in i det här huset, så det mesta hände här. Och Exilen, som tydligen fungerade som samlingsplats för chattare som blivit över från en annan chatt som lagts ned som jag aldrig kände till. Dämpade grå färger och en melankolisk eller nostalgisk känsla verkade hänga över rummet som en lukt. Basement med svart bakgrund där en pratade mycket alternativ musik och/eller livsstil. Amore med sina genitalrosa färger lät folk stöta vilt på varandra på något vis utan att skämmas. Retro, tror jag det sista rummet på listan hette, där IP-numret som vanligtvis hängde efter ens användarnamn som en signatur ersattes med "(null)" och där väldigt få människor tycktes prata. Stämningen var kanske snarast bekymmerslöst experimentell. Någon kunde kopiera ditt användarnamn och - eftersom IP-numret var osynligt - bli din identiska dubbelgångare.

Så hade vi ett antal mindre minnesvärda rum, ett hemligt rum som jag aldrig hörde talas om förrän flera år efter att det slutade vara populärt, ett oändligt antal privata rum som jag ska gå in på senare och min favorit, Sommar. Sommar, med pastellsoliga färger och en konstant stämning av lata sommardagar och The Way och svettig het dåsig lekfullhet. Sommar, där jag kunde tro att sommaren aldrig skulle ta slut.

Jag minns egentligen ingenting som sades eller någon av människorna jag pratade med, men intrycket av rummens specifika atmosfär är outplånligt och ganska märkligt eftersom jag varken förr eller senare, i verkligheten eller på Internet, varit särskilt haj på den sortens generella iakttagelser.

Men de privata rummen då. Det var bara att hitta på ett namn, helst då något unikt och svårgissat, och vips så hade en ett rum som bara den kunde komma till som kände till namnet. Väl användbart när det hettade till och en inte ville råka skriva en parantes fel så att hela Entrén fick se ens cybersex.

(Om en inledde ett meddelande med någons användarnamn inringat av paranteser, nämligen, skickades det som ett privat meddelande som bara han eller hon såg. Det visades i röd text i slutet av meddelanderaden, kanske för att vara svårt att missa men effekten var mest sexig och hemlig.)

Det var en annan tid. En tid då ingen hört talas om digitalkameror eller webkameror eller för den delen användarprofiler. Det användarnamn du såg var vanligtvis allt du någonsin fick veta om den du pratade med, och på något vis litade vi på varandra ändå. Det verkar så osannolikt att minnas. Särskilt som vi gjorde det så levande för oss själva. Jag låg med kanske förtio kvinnor på mindre än fem år, på Internet, och jag kände aldrig någon anledning att tvivla på någonting de berättade om sig själva. Fast jag själv antagligen var en av de största lögnarna i Internets historia.

I alla fall så saktade samtalen ned och medlemmarna dog ut, så sakta att det tog lång tid innan jag faktiskt märkte att jag inte besökte Passagen längre. De gjorde om allting och gjorde det lättare att hålla sig borta med gott samvete, men ändå ångrar jag att jag inte var där för avskedsfesten när de till sist stängde chattarna.

Ett citat från Garden State passar här. Du vet nog vad jag menar, kära läsare.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag saknar sommaren.

onsdag 14 november 2012

Även om du har rätten att vara en skitstövel gör det dig inte till en god människa att vara en skitstövel; du är fortfarande en skitstövel

Det verkar vara många som missförstått denna finess med demokratin. Jag tänker här främst på en miljon svenskar som påstås sympatisera med Sverigedemokraterna.

Mitt namn är Emil Wikström och jag skulle vilja flytta till ett land där de inte hatar utlänningar.

lördag 3 november 2012

Den sista resan: Om klassresor åk 10-12

Det har tagit tid sedan min förra post att fatta mod nog att skriva om mina fem sista klassresor. Det kanske ligger för nära fortfarande, för många dumheter som inte nog kan ursäktas med att jag var ung och dum och en annan människa än jag är nu. Emil i tionde klass är en människa jag helst skulle vilja glömma. Men ett par deciliter Jägermeister låssar tydligen på tangentbordets band. Låt mig för omväxlingens och min stora skams skull berätta om hans äventyr i tredje person.

Under stora delar av årskurs tio bedriver man välgörenhetsarbete för barnhemmen i Ryssland; säljer bröd på torg och annat för att tjäna ihop pengar till bussresa, presenter och rena donationer för att stödja barnhemmen i Umeås vänort Petrozavodksk. Det kanske är en bekant historia för dig, kära läsare, eftersom det brukar gå att läsa om den i tidningen varje år? Varje år sedan året efter att Emils klass reste, vill säga.

Hans klass är försökskaninerna, som går in i det oprövade okända utan någon som helst vägledning eller mediasupport. Anna Kristensen har gjort liknande resor, förstås, men inget fullt så våghalsigt som att ta med sig en hel skolklass och utsätta dem för det ofattbara lidande som utspelas på Ryska barnhem. Det är en helt annan värld för pojken, bortom alla referensramar för civilisationen som han upplevt fram till dess.

En sak som verkligen öppnar hans ögon är en nyhetsrapport han ser på statens television som berättar att Amerikanska bombattacker mot Bosnien som för närvarande utförs - låt vara enbart för att distrahera folket från president Clintons affärer med fröken Monica Levinsky - har träffat ett kärnkraftverk. Stora delar av före detta Sovjetiska länder är förintade, förtärda under atomens skugga, såvitt Ryssarna och deras gäster från Umeå vet

De femton-sexton tonåringarna och deras lärare bor i en skola som utrymts för deras skull. De delar på ett klassrum och sover i sovsäckar i en stor cirkel, ensamma i den enorma vidsträckta övergivna betongbyggnaden. Oftast sover mer än hälften av eleverna borta, i par hos värdfamiljer där de får uppleva vardagslivet i Vitryssland. Men gossen sover i klassrummet varenda natt hela veckan som vistelsen varar. Hans fruktan för det okända döljs bakom föraktet han känner för Daniel, den klasskamrat han parats ihop med och motviljan mot att ha någonting överhuvudtaget med honom att göra.

Förutom de stabbiga luncher på fullkornspasta med diverse tillbehör eleverna bjuds på, lever han främst på medvavda pulversoppor kokade på medhavt vatten. Hans favorit är räksoppan som han senare ska få veta gör hans bajs grönt.

Så större delen av kvällarna sitter gossen på sitt liggunderlag och läser tidningar med eller utan sällskap. På dagarna syr han gardiner och målar väggar på barnhem och försöker ibland tala med jämnåriga föräldralösa barn fast han inte kan säga någonting på ryska utom "Hejdå" och de oftast inte kan ett ord engelska. Han kolkar billig varm coca-cola från kiosken runt hörnet och hänger i bakgrunden när klasskamraterna pratar med en engelskkunnig urinvånare vid namn Igor (uttalas Igår) som berättar om surrealitiska saker som varuhuset i stan som alla går till för att ringa eftersom ingen har telefon hemma. Och han pratar med en flicka som säger alla de rätta sakerna och som vill pussas eller kanske mer än så men han blir rädd för att visa sig sårbar och det slutar med att de byter addresser och förvirrade försöker reda ut skillnaden i priset på frimärken deras länder emellan och blir brevkompisar som efter ett eller två brev förlorar kontakten.

Och gossen drabbas av ett ögonblicks pinsamhet så storslaget att det aldrig ska överträffas vare sig förr eller senare.

När han till slut - den fjärde eller femte dagen - blir dragen tillsammans med ett par av de mer socialt kompetenta eleverna för att åtminstonde besöka en lokal familj, om än inte övernatta, nöjer han sig inte med att göra bort sig genom att storsvulet bredvilligt lära familjens tioåriga son ett ord på engelska (refrigerator) eller avnjuta middagsssoppan so omsorgsfullt att alla andra hinner äta färdigt och anklagar honom för att tycka så illa om maten att han inte ens kan tvinga den i sig. Nej, utan när frun i huset frågar om man vill ha te eller kaffe efter maten lyckas han med något så osannolikt som att svara på den lätta frågan med helt fel timing.

Husbond, son, svensk gosse nummer ett och svensk gosse nummer två kommer snabbt och lätt överens om att de vill ha kaffe. Gosse nummer tre som ogillar kaffe drabbas av ett ögonblicks panik när samtalet börjar röra sig mot ett annat ämne innan han hinner öppna munnen, och han säger till om att han skulle föredra te en liten, liten aning för sent. En liten aning för sent och en liten aning för skarpt.

Samtalet stannar upp. En för gossen obegriplig, kanske till och med omärklig, serie ögonkast och tystnader tar vid. Känslan av att ha sagt fel sak sprider sig i gossens bröst som frätande syra, men det är en av känslorna han håller på att vänja sig vid och lära sig övertyga sig själv att han inte känner och han fortsätter smutta i sig sin soppa med oberört ansikte och anar inte vad som håller på att hända.

Sedan händer det, omärkligt, samtidigt som husmor dukar av bordet. Hon dukar nämligen på mellan varven, en opulent silverbricka med minst sju sorters kakor, en sirligt smidd kanna, en juvelbesatt sockerskål, en gräddsnipa som kan vara flera hundra år gammal, en bytta med honung, en liten skål särskilt för tepåsarna, och så vidare, och så vidare. Det lilla bordet täcks fullständigt av fikaattrialjer och spisen går varm med olika kok och gossen vet inte tillräckligt om kaffe för att förstå vad som händer förrän han plötsligt sitter med en tekopp i näven, ensam i köket medan de andra sitter i teverummet och dricker kaffe och småpratar och skrattar glatt.

Kanske tar gossen sin tekopp och går och ser på teve med de andra. Det vore rimligt att anta att han gör så. Han ska inte minnas någonting själv. Han kan mycket väl sitta och smutta på sitt te och provsmaka alla kakorna i evinnerlighet, bara för att slippa se de andra.

Det nästa han vet säkert är att han vaknar långt innan alla andra en mörk morgon i cirkeln av sovsäckar och ser en kvinnlig klasskamrats bara bröst. Han tar på sig glasögonen och sätter sig i skräddarställning och anlägger en avslappnad drömlik min och stirrar sidledes genom halvslutna ögon. Det är bara ett stackars bröst som virrat sig ut genom behå och sovsäck, men det är det första livs levande bröst gossen sett i sitt liv och han är fullkomligt hypnotiserad.

Och långt innan någon annan rör sig stiger han upp och utforskar den ödsliga skolbyggnaden så långt han vågar.

På något vis vågar han sig på att skriva en dikt till en helt annan kvinnlig klasskamrat, mer eller mindre på beställning. Dikten uppskattas och flera av flickorna beställer dikter om sig själva som gossen entusiastiskt går in för utan att skriva ett enda ord.

Gossen smakar sprit för första gången, tvingad av gästfrihetens traditioner när han hälsar på en av värdfamiljerna. En liten nubbe efter maten, och han ska sedan ägna timmar åt att analysera sitt sinnestillstånd under en guidad tur till Petrozavodsks alla sevärdheter. En kanon utställd framför ett rådhus av något slag; en önskebrunn omkring en liten fackla som brinner för evigt, ett utlopp för någon naturgasfyndighet.

Och värdfolket bjuder på någon slags gymnastisk föreställning i en närbelägen sal vars budskap tycks vara att Ryssland kan och alltid har kunnat producera fantastiska atletiska förmågor. Kanske är människorna glada att ha talanger som nu tillhör dem själva, istället för staten.

En liten flicka, typ sju år, besöker klassen uppenbarligen på eget bevåg. Ingen vet var hon kommer från, ingen kanprata med henne, men hon lär oss i alla fall det ryska ordet för servett: "Salfjetkij".

Besökarnas lilla klassrum omringas av hotfulla tiggare, knappast äldre än tretton. De dunkar rytmiskt på fönstren och väggarna, knappasr hårt nog för att förstöra någonting men kanske hårt nog för att få de få närvarande eleverna att öppna fickorna.

Eleverna har trehundratusen rubel i fickpengar per skalle, med en offeciell växlingskurs på femhundra rubel per krona. De är kanske förmögna. Gossen spenderar hälften av pengarna på en elva lager tjock babushka-docka. Det är det enda han köper på hela resan, utom en tunnelbaneresa eller två och en hel hög enochenhalvliytersflaska läskeblask för fyrahundra rubel stycket. Nästan alla hans klasskamrater spenderar så mycket de vågar på kartong efter kartong av billiga ryska cigarretter, trots att de vet precis var gränsen går för smuggling och hela klassen får svettas när de passerar gränsvakterna med maskingevär som de fått höra blodisande historier om av Anna Kristensen.

Och vägen tillbaka går precis likadant som vägen dit; tjugofyra timmar på bussen där gossen trängs ihop med sin hatade klasskompis Daniel, de två som kunde vara utstötta tillsammans om inte gossen stötte ut Daniel mer förtvivlat än hela resten av klassen tillsammans, Daniel som spenderar precis hela bussresan sittand iklädd vinterkläder orörlig utom då han reser sig för att släppa ut gossen vid minsta raststopp.

Det medhavda vattnet har tagit slut och gossen förstår inte varför ingen vill dricka av de dussintals billiga ryska läskflaskor lärarna köpt på hans initiativ.

Semt på natten, oförmögen att sova sittande upp, lutar gossen sitt säte tillbaka och råkar i springan mellan hans och Daniels säte få syn på ännu en klasskompis av det kvinnliga slaget som sover i mittgången bakom honom. I sömbristens grepp bryr han sig inte om vem som kan råka se honom när han stirrar i timmar på klasskompisens som lyckats krångla av sig behån fasta små bröst som våta av svett lyser genom hennes ljusa tröja.

Och gossen önskar att han vågade tala om sina känslor, om sin attraktion. Tala med klasskompisen som två år senare ska bli sårad när han öppnar sitt hjärta och säga honom att hon trodde att de två var vänner.

Och två tre veckor efter hemkomsten, i slutet av tian, bär det av söderut till Dalarna där klassen ska studera trigonometri under handfasta former.

Under en vecka bor de på och ritar en karta över en gård av något slag, med sällskap av en annan Waldorffklass med bara åtta elever. Gossen är avundsjuk som måste trängas med dubbla antalet klasskamrater, avundsjuk och fylld av längtan och törst efter det okända. Särskilt törstar han efter en flcika i en andra, främmande klassen som har ett alldeles eget sätt att vara och ett grått ögonbryn och en grå tofs i sitt stora vilda hår.

Han ser med längtan på flickan som utmärker sig i skämtsamma sångdueller och tänker på henne varje vaket ögonblick till sådan distraktion att han täljer ett djupt jack i knogen på sitt vänstra pekfinger när han ska tälja markörer för kartritarna och blir körd till sjukhuset med en vansinnigt omtänksam gosse i den andra klassen som håller hans skadade hand uppsträckt ända mot taket i skåpbilen, varje meter av vägen fastän gossen tröttnar och gnäller och stretar emot för att slippa värken i armen.

Han fick fem stygn och skulle aldrig därefter ha några besvär av sin skada, och flera dagar därefter ägnar de tjugofyra ungdomarna åt avslappning och lek som gossen just då och där faktiskt känner att han är en del av.

Som när hans klass' kärlekspar spontant skapar en levande actionfilm av Amerikanskt mått. Hon låtsas kidnappas av ett låtsat gäng vansinniga skurkar som släpar in henne i bastun; han kastar sig in genom det lilla högt sittande fönstret och låtsas ge skurkarna spö och bär henne ut i sin famn till allmänna applåder och de kysser varandra till svällande bakgrundsmusik. Sådana lekar hittar barnen på, på fläcken och utan att tveka, och gossen ser på och förundras och önskar att han kunde fantisera lika snabbt och hämningslöst och liksom i synk med alla andra.

Han spelar med i massageormgroparna och brännbollsmatcherna med bokföring av stilpoäng och han spelar schack med en av främlingarna och förstår inte hur han ska göra för att vara en god förlorare och täcker handen och blundar faktiskt på riktigt den gången han besöker flickornas stuga och Cecilia som han tycker mycket om som pratar med honom ofta och tillsynes utan ansträngning kliver ut ur duschen och går genom sällskapsrummet iförd - försäkrar hon honom senare - en handduk.

I minibussen på väg hem, utanför Ikea, får han se en sportbil, kanske en porshe, med den bästa registreringsskylten genom tiderna: JAS 039.

Och så i elvan reser gossen till Lovund, en liten ö väster om Norge där lunnefåglar häckar och en gnutta så kallad västatlantisk regnskog växer. Mer intressant natur än man kan tänka sig ryms på en liten ö som inte är mycket mer än ett trehundra meter högt kalt spetsigt berg som sticker upp ur Atlanten och dessutom rymmer en fiskefabrik.

Här sover klassen i en liten koja med två rum och kök och en vägg helt täckt av spindelkolonier, om natten. På dagen åker de runt i ishavet i jetdrivna katamaraner och osänkbara plastbubblor och tittar på olika märkvärdigheter som regnskogen som är omkring trettio grader kallare än man brukar tänka sig regnskog; en storslagen grotta som de övernattar i precis som folk gjorde tiotusen år tidigare och en kolsvart tunnel som slingrar sig i en spiral upp genom ett berg. Tunneln slutar framför en NATO-bas som barnen knappast har tillstånd att se på och de går tillbaka ner igen. De mer räddhågsna barnen tar till ljus från armbandsur, cigaretter och annat krimskrams bara för att ha någonting att se i mörkret; gossen traskar obekymrat med uppmärksamheten fäst vid sina fotsulor som rör vid det lösa gruset vid sidan av asfaltvägen och sin hand som rör vid bergväggen.

Daniel, ständigt denna Daniel, visar sig stå kvar på bergets krön, för rädd för att våga sig ned samma väg som han kommit upp, och klassen skrattar rått åt hans dumhet. Utom Cecilia, den medkänslosamma, som klättrar uppför bergets lösa klippblock och leder honom ned. Större delen av klassen skäms för att inte de vågat visa samma medmänsklighet. Gossen surar för att han skulle ha föredragit att Daniel stannat kvar däruppe, fångad av sin egen feghet och fantasilöshet tills han skulle ha tvingats tänka ut och genomföra en lösning till sitt problem.

Gossen har ännu inte förstått hur hårfin skillnad de flesta ser mellan honom och Daniel. Under ett behagligt samtal ute på kullarna en natt avslöjar Cecilia helt odramatiskt i förbifarten att hon har en pojkvän och gossen, som efter alla promenader med hållna händer är halvt säker på att han är hennes pojkvän, faller närapå till marken av besvikelse. Det faller honom inte in att han kanske kan säga ett enda ord till Cecilia om vad han tänker och tycker.

En helt annan dag hoppar gossen runt med tre-fyra andra pojkar på ett fält av lösa stenblock, helt i onödan. Han tänker sig att det är såhär en sandstrand ser ut för en myra och skuttar glatt från bock till block. Han är en av de kortaste, klenaste pojkarna i klassen men mycket bra på att hoppa och oroar sig inte alls förrän fotfästet utan varning försvinner under honom och han faller ned i ett hål mellan två stenblock sådär tre-fem meter i diameter.

En liten björk, knappast mer än en meter lång, är det enda som räddar honom från att kanske bryta ryggen eller värre. Han griper tag i den sega plantan utan någon som helst tanke, utan att ens veta på något medvetet plan att den finns där, och håller i den hårt nog för att hans hand ska värka hela nästa dag. Den bryter inte hans fall, men glider mellan hans fingrar och bromsar fallet och han landar sittande på en stenbumling två-tre meter ned och börjar mycket försiktigt leta efter fästen för fingrar och tår för att ta sig upp.

I strid mot alla hans illusioner om utanförskap märker de andra pojkarna nästan genast att han försvunnit och ropar hans namn. Han skriker att han är okej, så högt han kan, vilket inte är väldigt. Pojkarna hjälper honom upp och han hoppar vidare ett par steg innan han märker att han vill ligga ned och går in.

Och så går ännu en vecka nästan utan pinsamheter. Gossen smyger vid ett tillfälle för att spionera på ett gäng flickor som smugit iväg för att bada i havet, men han glömmer sig och vandrar rakt ut på klippkanten han sett ut ovanför stranden istället för att krypa så nära marken som möjligt och vänder om så fort han ser flickorna nätt och jämt framkomna til stranden, fast inte snabbt nog att inte bli upptäckt och uppläxad om det olämpliga med hans beteende av de inte alls längre badsugna damerna.

Kanske förstår de gossens förvirring och okunskap, för han drabbas inte av något märkbart straff eller skvaller och en annan dag när han kommer med idén att bestiga berget Lovund följer tre-fyra klasskompisar med och han får rentav en trevlig utflykt. Barnen pratar obekymrat om hur de vill ha sin begravning om de skulle råka dö på det här branta berget som de bestiger helt utan tillstånd från lärarmakten, utan att ens ha berättar för någon var de är.

Kanske är detta äventyret gossen alltid drömt om; kanske delar han med de andra barnen nu ett ögonblicks gemenskap som han alltjämt förut och efteråt ska sakna. Han är exalterad. Han skriker, när barnen utmanar honom och påpekar att ingen av dem någonsin hört honom höja rösten ovan ett ittiterande tystlåtet mummel, och han bryr sig inte när de påpekar att hans skrik låter som om han fortfarande var i målbrottet. Han upptäcker vid bergets topp en meterhög avsats som öppnar sig för en lodrät bergsvägg minst trehundra meter hög där man kan kasta ned stenar och se dem försvinna bortom synfältet långt låmgt innan braket hörs då de landar i regnskogen nedanför.

Han uppfinner en lek där man låtsas kasta sig från bergets topp men landar på avsatsen, flera decimeter från avgrunden, fast ingen av hans följeslagare visar någon vidare entusiasm för leken. De lägger sig, och gossen också, i den glesa gräset på bergstoppen och suger i sig av storslagenheten och ensamheten och tystnaden.

Och så klättrar de ner igen och sjunger på sånger de vill ha spelade på sina begravningar. Gossen tänker att han skulle kunna dröja kvar i den här stunden för alltid, ensam med kanske de närmaste människor han har i världen, med ett berg bellan sig och resten av världen och solen i ögonen och atlantluften i ansiktet och ingenting annat att göra än att försöka ta sig fram utan att falla, att se till att ens fall inte drar med sig någon annan, att hålla ett öga på de andra för att kanske kunna fånga dem om de faller och ingenting att prata om utom det allra viktigaste.

De ser inte röken av några lunnefåglar med de regnbågsfärgade näbbarna på hela resan. Det är fel årstid för det.

En oanmärkningsvärd resa inträffar i början av tolvan, då klassen far till Öland för att studera flora ihop med ett flertal andra tolfteklasser.

Gossen och Daniel, de överblivna, de som inte hör ihop med någon grupp, delar på en husvagn där gossen bevittnar många dråpliga eller sorgliga olyckor och genomlider många tröga samtal. Värst av allt, tycker gossen, de måste dela på en mager matbudget som Daniel konstant försöker förbruka på de mest vettlösa sätt - han vill använda minst förtio procent av sin halva av pengarna på en burk sylt för att förgylla en middag på två eller tre pannkakor, han vill laga invecklade rätter som deras pengar tillsammans knappast räcker till och som han som så sent som den förra resan visat sig katastrofalt oförmögen att koka te eller skala morötter nu visar sig inte ha en aning om hur han ska laga.

Gossen tar långa promenader varje morgon, lunch och kväll; i stort sett varje ögonblick som han annars skulle nödgas tillbringa vaken i husvagnen. Han lär sig mycket om trädens biologi som han sedan snart ska glömma.

På nätterna sitter man kring lägereldar och småpratar i mörkret. Det är den mörkaste sommaren gossen har upplevt, och kylan tycks orimligt vass så fort han lämnar elden för ett ögonblick. Alla tycks röka utom gossen, som ju har ett avtal med sina föräldrar om att undvika sådana nedbrytande aktiviteter tills han fyller arton.

(Senare på hösten ska han vara den enda i klassen som inte får rösta i riksdagsvalet.)

Han har haft en stark motvilja mot att röka sedan han fick smaka på mammans cigarrett en gång när han var fem och har aldrig frestats att bryta sitt avtal, men röken som virvlar omkring honom och klibbar fast i huden i den fuktiga havsluften tycks efter en tid smaka gott, eller åtminstonde uthärdligt.

Men den störa höjdpunkten kommer när sommaren närmar sig, efter att klassen klarat av sin teaterpjäs (Hjälten på den Gröna Ön) och innan den avslappnade brännbollsturneringen som markerar läsårets slut. Barnen har samlat och sparat i två år för att bekosta en resa i syfte att studera arkitekturhistoria, och de visar sig ha råd med tre dagar i Paris och sex i London.

En omtumlande överväldigande intensiv upplevelse tar vid då de sexton tonåringarna delar på flygplan, vandrarhem, tunnelbanor, turistattraktioner, frukost, lunch och middag dygnet runt medan det långsamt börjar gå upp för alla att skolan som styrt deras liv de tolv senaste åren i praktiken är slut. Till och med den tystlåtne gossen tar del i de många sinnesförvirrade men muntra samtalen och sångerna och löpningen uppför Eiffeltornets tvåhundra meter trappor.

Ingenting händer som gossen ska ångra, utom ett ögonblicks skam då det visar sig att han ensam i klassen misslyckats både med att förbereda sin föreläsning om sin utvalda sevärdhet (Notre Dame-kyrkan) och att meddela detta tidigare än sista minuten så att magistern inte haft en chans att kompensera för denna brist i planeringen. Men gossen påminner sig om att allting kommer att vara över om några dagar och kanske börjar han i detta ögonblick övervinna sin kamp mot skammen.

Från Eiffeltornets topp kastar gossen ett pappersflygplan och ser det försvinna in i skymningen. Han viker flera olika plan för kamraterna att kasta, och de har mage att klaga för honom på hur planen flyger. Men det finns inte längre någon aggression, inget undertryckt hot av våld mellan någon i klassen - som gossen kan förstå - och äventyrets obrutna spänning blandas på något vis med en okänd ny nivå av lugn.

Klassen upptar hela det parisiska vandrarhemmets vindsvåning och förvandlar den mer eller mindre till en maddrasserad cell där man ligger och läser serier och skrattar och pratar och sjunger obehindrade av tid, rum och könsbarriärer hela nätterna, när man inte vandrar i små grupper på daskigt belysna kullerstensgator på jakt efter någon främmande värld som skymtar litet vagt i dunklet, en drömlik värld med uteserveringsssittande kulturelit och rödvin och cigariller och obegripliga språk som aldrig riktigt går att förklara. Kanske är det bara jakten som betyder något.

London i jämförelse är mer tillknäppt, med en välordnad på något vis djupt Katolsk boning med pojkar och flickor i skilda hus och väl avgränsade, strukturerade dagar. Till och med staden tycks bestå av flera delar utan kontakt med varandra, som olika världar tänker gossen när han en dag smiter undan och går för sig själv och försöker hitta från en tunnelbanestation till en annan. Utan framgång.

Och mycket av tiden glider förbi utan att göra något avtryck på gossen. Utom kvällarna då han alltid tycks vandra med en grupp på tre eller fyra flickor som tycker om att sjunga Bellman och riva sönder de små korten som sitter uppklistrade över hela insidan av varenda telefonkiosk, i tjocka lager, kort som gör reklam för olika porrklubbar och eskorttjänster som de spontana demonstranterna lämnar i stycken i stora drivor på marken var de går.

Klassen går på teater och ser på Rocky Horror Show en dag och gossen förstår inte hälften av skämten eller varför publiken aldrig håller tyst. Till minne köper de, fräckt fnissande, minimala läderunderkläder till lärarna. Gossen lägger ut för detta inköp då hans reskassa av någon anledning vida överstiger någon annan elevs. Han ska få tillbaka kanske en tredjedel av pengarna och önska att han antecknat allas skuld på något vis för att åtminstonde slippa undra varje gång han springer in i någon på gatan de följande årtiondena om de är skyldiga honom pengar och hur mycket.

(Säkert är i alla fall att pojken som skötte själva inköpet aldrig ska ge tillbaka ett öre av de trehundra kronor som blir över.)

Och i Kew Gardens en regnig dag får gossen veta att det är sant som man säger att grönt är skönt; han har aldrig tidigare kunnat föreställa sig sådan skönhet och sjunker ned i skuggan av ett träd för sig själv och inser kanske för första gången att han har ett hjärta och det värker och han önskar att han inte var ensam.

Gossen går till en musikaffär stor som ett slott och köper ett kassettband med musik från Peer Gynt, som han får lyssna på i en klasskamrats freestajl när hon sover. Annars händer ingenting anmärkningsvärt förrän hemresan då en klasskamrat lyckas irra sig bort till fel flygplats, en bedrift i flummighet enbart överträffad av hennes kompetens då hon själv lyckas boka om sin biljett för att åka med ett plan som måhända flyger alldeles bredvid det som resten av klassen flyger med.

Och så kommer de hem och vinner brännbollsturneringen och får som vanligt perfekt väder på sin avslutning på lördagen och sedan ses de aldrig mer. Alla de viktigaste kanske kommer till återträffarna, men även om klasskamraterna är där finns klassen inte mer. Det är slut. Allt de gjort tillsammans, allt de sett tillsammans, som de var för sig måste leva med, som gossen här försökt dela med dig, vad betyder det egentligen?

Ingenting kommer någonsin att vara som förut igen.

fredag 2 november 2012

Om värderingar

Om allt jag lärt mig om livet av Amerikanska komediserier på teve är sant så finns det tydligen en allmänt vedertagen lista på egenskaper en människa ska ha för att någon ska överväga att vara ihop med honom eller henne.

Jag vet inte exakt hur den ska gå, det finns ju några små variationer. Det kan vara snygg, smart, rolig och känslosam eller rolig, smart, snygg och självsäker eller något ditåt. Ted Mosby till exempel rabblar gärna en serie på fyra eller fem adjektiv helt utan tanke eller inlevelse innan han börjar beskriva sin drömfru som en mänsklig varelse. Det brukar oftast vara tre: Någon kombination av två av de tre grundpelarna smart, rolig eller snygg och så kanske något helt otippat som punktlig eller rädd för att binda sig som kanske är tänkt att måla talaren som en individ med personlig smak men mer låter som en eftertanke.

Du som inte är åtminstone rolig och smart kan se fram emot att dö ensam, tydligen.

Själv vet jag inte vad som egentligen menas med något av dessa ord. Så jag har tänkt de senaste månaderna för att komma fram till min egen lista. Den går glad, vis, snäll eller ensam. Vem som helst som har åtminstone en av dessa kvailiteter tror jag att jag skulle vilja träffa.

Ensamhet är väl ingen positiv kvalitet, kanske du tänker. Men då frågar jag vad det är som får dig att tänka att de andra är det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har väldigt lite krav.

tisdag 30 oktober 2012

Den mest irriterande drömmen

Jag ogillar skarpt en dröm jag hade inatt. Det är lätt att förstå vad drömmen handlade om - dagen innan tvekade jag i flera timmar om jag skulle komma på min lillebrors tjugoårsfest och festa med hans kompisar, och drömmen varnade mig för att vara sådär stel och karg och svårtillgänglig som jag ibland tycker att jag är och avskyr att vara.

I min dröm mötte jag en vacker sommardag utanför en bensinmack en väns vän, en bekant till kusin Matilda som jag (i drömmen) hade träffat förut, men inte haft någon närmare konversation med. Den här andra gradens vän påminde mig om vårt förra möte, då jag och Matilda sprang in i henne och jag förkastade inte en men två idéer hon hade om saker vi tre skulle kunna göra.

Jag minns inte vad det var hon hade för idéer, men de var saker som jag visst skulle vilja prova på och mina invändningar föll platt till marken som uppenbara undanflykter som berättade att antingen var jag ohyggligt angelägen att inte göra någonting tillsammans med henne eller så var jag rädd för att göra någonting överhuvudtaget. Invändningar som antingen förolämpade henne eller gjorde mig särdeleles patetisk, välj din egen favorit. (Jag är säker på att det var jag som var patetisk, oförmögen att våga mig på ens den mest vardagliga lilla utmaning eller avvikelse från mina rutiner.)

Min n+1e vän, Matilda och jag var på en middag med omkring tio personer där hon berättade för alla de församlade om mitt märkliga uppträdande under detta vårt förra möte, och jag anlade en självutplånande ton och fyllde i hennes historia - "jag vet inte vad jag tänkte, jag måste ha haft en dålig dag utan att ens veta om det och för den delen hade jag ju knappast några som helst idéer att komma med själv, hur dum var inte jag som bara klagade på dina förslag utan att ha något bättre" - och hoppades att jag hade en chans att göra ett andra intryck.

Och de verkliga problemen började när jag vaknade. Nu kan jag inte för mitt liv säga om det här tidigare mötet i drömmen har hänt på riktigt eller inte. Jag kommer att behöva vänta tills Matilda läser det här och fråga henne om det var på riktigt eller inte. (Matilda har ett väldigt pålitligt minne.) Och om det tidigare mötet vi talade om i drömmen hände på riktigt måste jag tala med vän n+1 och förklara min dumhet, åtminstonde så att hon inte tror att jag avskydde henne så mycket att jag hittade på mina papperstunna ursälkter för att slippa umgås med henne. Det vill säga förklara för henne att jag är precis så särdeles patetisk att jag kunde göra dessa utsäkter utan att vilja henne illa, bara genom att vara en patetisk tjockskallig dummeröns som ibland måste dras skikande och sprattlande in i nya erfarenheter även om jag vill vara med om dem.

Det hela påminner om den där episoden i gymnasiet när en klasskompis bjöd hem mig alldeles ensam och jag fegade ur med en ursäkt om att jag måste tvätta mina fötter. Jag gjorde en liten serie om det på internationellt gångbar engelska.

Det skrämmer mig att tänka att jag kan vara så fjärmande, så ivrig att stöta ifrån mig allt och alla som söker någon slags utbyte med mig. Och inte ens förstå det förrän flera årstider senare.

Mitt namn är Emil Wikström och jag önskar att jag hade en röst som berättade för mig vad jag håller på med när jag inte förstår det själv.

lördag 29 september 2012

Det är visst bokvecka eller nåt sånt

Låt oss ta ännu en Linn-sta:

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade: 
Om jag tänker för mycket på vad som menas med "vuxen" eller "bok" blir det väldigt förvirrat. Jag älskade Kalle & Hobbe när jag var sju och det är helt klart en serie som uppskattas av och är skriven för vuxna, fast jag läste denna dagstidningsseriestripp i en serietidning så det räknas kanske inte som en bok, fast den har ju också tryckts i flera samlingsvolymer som är böcker. Så har vi Lost Girls av Alan Moore som är väldigt mycket för vuxna, och på en helt annan nivå än någon porr jag hört talas om. 

Och mitt faktiska svar, Det av Stephen King, är odiskutabelt en bok och odiskutabelt från vuxenhyllan, men den handlar om barn så oerhört mycket så jag vet inte vad jag ska tro. Jag läste den först när jag var elva, precis som huvudpersonerna, och jag tror jag uppskattade den på ett sätt som vuxna inte kan. 

Jag skulle kunna prata i timmar om vad jag gillar med boken, det är inte bara det att den är läskig, fast det är en mycket bra rysare: Störande, djupgående, omfattande, full inte bara av äckliga och överraskande ögonblick men men en slags eftertänksam, långsamt metodiskt undersökande aspekt som avslöjas bit för bit - och aldrig i sin helhet - och målar upp en bild av en ondska som är skrämmande för att den når så långt. Den sträcker sig genom och över och under och omkring en hel stad, dess historia och dess innevånares hjärtan. En ondska som är både helt omänsklig och alldeles för mänsklig.

Som när en mobbare drar en kniv och ställer sig och karvar in sina initialer på en pojkes mage, mitt på gatan i fullt dagsljus, och en vuxen man som sitter tre meter bort på sin veranda och läser tidningen reagerar genom att gå in i huset. 

Rysligt, förvisso. Men framför allt har vi utanförskap, vänskap och äventyr (ungefär i den ordningen), historia, framtid, minnen, nostalgi, förlorade skatter, funna skatter. Den har bleknat litet med tiden, men Det är nog fortfarande tio-i-toppmaterial.

Bok som förändrat mitt liv mest: 
The Invisibles av Grant Morrison. Har jag nog nämnt förut. Det är en hel serie på sju böcker plus en desinformationsguide full med intervjuer och analyser och skojs, och handlingen är nästan helt meningslös. Tanken med serien verkar vara att presentera så många så storslagna glamorösa idéer så snabbt att läsarens medvetande överbelastas och mjukas upp för att lättare ta emot förändringarna den vill åstadkomma. Vilka förändringar är det frågan om, undrar du? Kommer du fortfarande att vara dig själv? Det finns inget att vara rädd för, jag lovar. Fast det är litet svårt att beskriva. Jag har litet svårt att minnas hur jag var, hur jag tänkte förut, men jag kan föreställa mig. Jag var mindre, mer rädd, mer paranoid, mer självupptagen. 

Sedan ungefär fjärde gången jag läste om den tror jag att jag blivit mer medveten, mer öppen för världen och nya annorlunda tankar, känslor och upplevelser. Mina tankar känns liksom lättare, rörligare, fritt flygande genom luften istället för trampande med blytunga leriga fötter. 

Bok jag tycker är överskattad: 
Så många. Fast det är knappast böckernas fel om folk bryr sig om dem mer än jag tycker att de förtjänar. Låt oss istället lyssna på när Gilbert Gottfried läser Femtio Nyanser av Honom och ha roligt.

Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom: 
Julian Jaynes' The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind kommer nog närmast. Det är i alla fall den bok jag pratar mest om att jag önskar att jag orkade läsa till slut. Ja, jag måste nog göra ett till försök snart. 

Vet inte hur klassisk den är, fast den borde vara det då det är det enda någotsånär seriösa försöket att ta reda på vad människans medvetande faktiskt är, vad det gör och var det kommer ifrån. Som jag vet om.

Författare vars böcker är underskattade: 
Alan Moore, Warren Ellis, Garth Ennis, tidigare nämnda Grant Morrison, superkända Neil Gaiman. Även Bryan Lee O'Malley, Brian Michael Bendis, Brian K Vaughan, Brian Clevinger, Yukito Kishiro, Joakim Pirinen, Tom Siddell, Evan Dahm, Hiromu Arakawa, Jamie Hernandez, Mike Mignola och till och med galningen Frank Miller. Dessa damers och herrars liv och arbeten har ingenting gemensamt, men de finns ändå på samma hylla i biblioteket. Om biblioteket ens bemödat sig med att införskaffa deras mästerverk.

De skriver nämligen serietidningar. Det är inte författarna eller deras verk som är underskattade utan det medium de arbetar i. Det är litet deprimerande. (Men å den ljusa sidan har biblioteket så många av mina favoriter på samma hylla och det är bekvämt.)

Jobbigaste bok jag läst: 
Snackar vi mekaniskt jobbiga, intellektuellt utmanande, tålamodsprövande eller känslomässigt svårhanterade böcker här? I det första fallet säger jag utan tvekan Absolute Sandman av Neil Gaiman, i fyra jättevolymer på typ fem kilo styck som gav mig värk i armarna att läsa, för att inte tala om projektet att bära dem hem från posten. Tre av böckerna kom i samma paket som var så tungt att jag fick betala några hundra i "importskatt". . .

I det andra fallet har vi Mordmysterier, en liten novell också av Gaiman så tätt packad med saker som gick över mitt huvud att det tog kanske tre genomläsningar innan jag ens anade hur många mord historien handlar om. (Det är fler än ett.)

Och annars ligger Odysseus av James Joyce bra till. Jag har faktiskt bara läst några utvalada sidor av den för att redovisa i skolan, en gång i tiden, och det var sidor som fröken valt ut för att de hörde till de lättlästa, nära början av boken innan berättandet faller isär till förmån för ren medvetandeström. Men det var ändå dödligt tråkigt att traggla igenom berättarpersonens inköp av en bit njure hos slaktaren.

Och i den sista kategorin tror jag på en novell av Chuck Palahniuk som jag tror hette Breathe, som i huvudsak innehåller en påträngande övertygande scen där berättarkaraktären fastnar med ändan i en sugande ventil i botten av en simbassäng och tuggar av sin tjocktarm för att överleva. Bara minnet av att läsa den gör det litet svårare att andas.

Läser helst: 
Betryggande historier som jag läst förut. Långsamt insupande varje ord, lutad tillbaka i soffan med en skål godis och bakgrundsmusik. Böcker som ingen hört talas om och som innehåller världar och idéer som ingen kunnat tänka sig. Lite allt möjligt.

Önskar att jag läste mer: 
Mer av allt möjligt. Särskilt allt jag inte har läst förut.

Bästa barnboksförfattaren: 
Inte för att jag läst några av hans böcker men Maurice Sendak verkar som en underbar människa. Om jag ska säga den bästa författaren som skriver barnböcker blir det Gaiman igen, fast den författare som skivit bäst barnböcker är nog Astrid.

Gillar jag inte längre som jag gillade förut: 
X-men, Spider-man och alla de där historierna som aldrig någonsin tar slut. De saboterar ryktet för seriemediet, och de har inte tillfört världen någonting nytt sedan typ 1970. De skulle kunna vara min största trygghet om jag lät dem, som en oändligt stor snuttefilt av papper.

Roligaste bok: 
Liftarens Guide till Galaxen, utan konkurrens. Att läsa den är lite som att se ett avsnitt av Qi som aldrig tar slut och där ingen pratar otydligt ens ett ögonblick. 

Bok som berört mig mest: 
Svårt att säga. De lämnar så att säga avtryck nästan varenda en. Det är väl inte värt att lägga ned tid på att läsa något (eller kanske göra något överhuvudtaget) som inte resonerar på djupet. Jag skulle kanske kunna mäta vilken bok som gett mig mest drömmar eller flest tårar, eller som jag ägnat mest tid åt att prata om eller läsa, eller som inspirerat mitt eget arbete mest. En historia eller en annan kan nog vara lika viktig om en bryr sig om den.

Recencera din senast lästa bok:

Jaa vad läste jag senast egentligen. Håller på med fyra böcker just nu. Som jag kommer ihåg. Men den bok jag senast avslutade för första gången tror jag var serien Scott Pilgrim. Jag har sedan dess läst den omkring sju gånger till vilket antagligen bevisar att jag borde läsa nya böcker oftare.

Rolig historia förresten, jag hörde först talas om serien när jag såg reklamen för filmen, som verkade hur rolig som helst. Så jag laddade ned serien som jag tror nätt och jämnt blivit färdig vid den tiden (inte så vacker på datorn) och laddade ned filmen så fort den gick att få tag i (en hemsk piratkopia inspelad med dold kamera på en Rysk bio) och köpte böckerna så fort jag hittade dem i bokhandeln och såg filmen två gånger på bio (släpade med mig sällskap också) och köpte den på blue ray så snart det var möjligt. Moralen i den här historien är att piratkopiering är bra.

Nästan lika bra som Scott Pilgrim. Det är en historia som utspelar sig i en oändligt mystisk värld full av underligheter som ett flygande universitet och talande dödskalleringar från framtiden och mithril-skateboards och band som skapar musik med sina egna kroppar som passerar i en ruta i förbifarten och aldrig nämns igen, och där folk bryter ut i slagsmål som demolerar hela stadsdelar utan minsta eftertanke, och slår varandra tills de förvandlas till högar av pengar. Och en värld full av helt mänskliga människor som lever med dessa konstigheter för att det är den enda värld de känner till, och älskar och hatar varandra och sig själva precis som vi.

Scott har problem som gör honom till en smått hemsk människa. Det handlar mest om att han anstränger sig för att glömma allting han inte tycker om med sig själv. Och även om han kan glömma sina bekymmer bara genom att sparka sin negativa dubbelgångare i ansiktet måste han precis som vi bestämma sig för om han kan lära sig av sina misstag. Och på den färden får vi se all slags sorg och glädje och spänning och kärlek

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har svårt att bedöma tingens kvalitet.

tisdag 25 september 2012

30. Ett sista ögonblick

Det är en kall, blåsig dag som kunde vara deprimerande om inte solen lyste genom molnen. Nu är den bara uppfriskande och litet roligt melodramatisk med vinden som blåser i håret, och kylan gör inget när man har ordentliga kläder. Eller när man är Jenny, tänker Jerika. 

Hon har aldrig sett något som den här himlen, säger hon, poetisk. Ser ut som den är gjord av eld och guld. Och kanske har jag yrsel eller nåt men jag har svårt att se var himlen slutar och bergen börjar. De ser så lika ut. Till och med det där torra lilla trädet ser ut som, jag vet inte vad, okroppsligt. Nånting med det här ljuset.

Nåja, du är ung, säger Jenny med spelad cynism. Men det är bra fint. Hon känner en tår leta sig nedför ärret på hennes kind och Jerika torkar bort den och ser så söt ut och Jenny vinglar och tror att hennes hjärta skulle kunna spricka.

De ser på skyn och bergen och förlorar sig själva och tycker att de faller, hand i hand, in i himlen.


Det är så Jenny vill minnas henne. Den perfekta dagen. Hon tar minnet och håller om det, som ett barn, och lovar att aldrig släppa det.

Jag skrev och ritade det här ovanstående för flera år sedan. Du kanske anar att det är ännu en del av boken jag aldrig slutar prata om, och då har du rätt. En sista tillbakablick på Jerikas liv, många år fram i tiden, för att få litet avslutningskänsla på utmaningen. Som omväxling till att prata om mitt eget liv i tjugonio poster.

Det är litet svårt att tro att jag klarade av en månads skrivande på mindre än två dagar. Jag började kring midnatt i måndags, fast det känns som en livstid sedan. Jag har gått igenom hela mitt liv förstås, djupare och under längre tid och från fler olika infallsvinklar än jag någonsin gjort förut. Hoppas du orkar läsa alltihop, kära läsare. Det var betydligt minde avslappnande att skriva än jag hade tänkt.

Det är det alltid.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag ångrar inte att jag stannade hemma från skolan för att göra det här.

29. Aspirationer och drömmar

Nu kommer jag och tar dig, utmaning.

Det är förstås min ambition, och har varit det i omkring förtio timmar. När jag upptäcker att jag vill göra något så gör jag det omedelbart, med all kraft, utan uppehåll, om jag kan. Kanske är det därför jag är så försiktig med att skaffa mig större, mer omvälvande eller djupgående planer. Jag har svårt för att bry mig om att göra saker som tar mer än en dag eller så. Jag vill förverkliga mina planer och drömmar, och jag vill inte vänta på något.

Utom boken jag hållit på med sen 1999.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har antingen allt tålamod eller inget tålamod.

28. Om saknad och längtan

För att förstå vad längtan är, påstår en gammal skämtteckning av Joakim Pirinen, måste du vara en fågel född utan fungerande vingar.
Blott de lama fåglarna har en längtan,
säger den här bilden av en koltrast som ligger nedbäddad i en säng och tittar ut genom sin fönsterglugg på en avlägsen fågel som flyger förbi. Det är ännu mer hjärtslitande än det låter. Och jag tror historien har en poäng.

Att veta att det finns något det är meningen att du ska ha, som alla andra har utom du som aldrig haft och aldrig kommer att få det, det är längtan. Visst kan man bara titta på ljuset på kvällen, den där stunden då allt är blått, för att ana längtan, men det är barnpotatis i jämförelse.

Vad jag längtar efter? Behöver du ens fråga vid det här laget?

Saknad då. Vad är egentligen skillnaden mellan saknad och längtan? Vi kallar det saknad när vi längtar efter något vi haft men förlorat, men vi har ju precis konstaterat att längtan är efter något vi aldrig haft. Det är helt skilda koncept. Jag tror smärtan av att ha förlorat något viktigt är det som definierar saknaden; omställningen, den ovälkomna förändringen. Sådant kan rubba det grundläggande mänskliga behovet av trygghet och rutin. Själv har jag kämpat hela mitt liv för att motstå det behovet, och jag tror inte jag förstår eller vill förstå vad saknad är.

Om jag säger att jag saknat dig, tro mig inte. Jag menar nog snarare att jag längtat efter att träffa dig: Ett möte jag aldrig haft förut och föga vågat hoppas skulle hända

Mitt namn är Emil Wikström, och jag hoppas på det bästa och förbereder mig på det värsta.

27. En favoritplats

Utmaningen här blir att hålla mig till bara en plats. Jag gillar så många, och mest gillar jag kanske att röra mig mellan dem.

Det sägs att vi Skorpioner dras till gränsland, som stränder och bergstoppar och skymningsljus och födelse, och det stämmer nog i mitt fall. Jag gillar att sitta på en vågbrytare på stranden i Hörnefors på ett mindre klippblock som liknar en tron, och se på horisonten. Ett underligt minne när jag var där förra julen och såg en klarare himmel än jag visste fanns, med hundratals nya stjärnor mellan varje stjärnbild som fick allt att se obekant och spännande ut.

Men oftast sitter jag bara där och ser på havet. Man måste se havet ibland, som seglarna säger.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har svårt att sitta still.

26. Min största skräck

Det enda som faktiskt skrämmer mig är att ge efter för fruktan, att låta skräck kontrollera mitt liv och mina handlingar.

Visst är jag rädd för att leva och dö ensam, utan att få älska eller bli älskad, utan att ge ut min bok, att bli bortglömd av alla, att glömma bort allt själv när demensen löser upp min hjärna som jag vet ska hända. Det är förtvivlande, outhärdligt sorgligt och inte särskilt osannolikt. Och jag försöker ta steg för att undvika att denna skräck besannas; jag låter den påverka hur jag lever mitt liv. Men jag försöker inte undvika att tänka på skräcken. Jag försöker konfrontera den, besegra den. Jag tänker att det finns många goda anledningar att göra vad jag gör, som inte är skräck: Det skulle kunna göra mig lycklig att inte leva ensam, det skulle kunna göra flera människors liv bättre och det skulle kunna göra mitt arbete bättre och det skulle kunna tillföra världen något.

Jag är inte rädd för att medge att jag är rädd, och då förlorar fruktan sin kraft och kan bearbetas. Skräcken skrämmer mig inte.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag är fri.

25. För första gången

För första gången tror jag att utmaningen talar i förtäckta ordalag och egentligen vill veta om första gången jag hade sex. Vilket är omöjligt idag.

Men jag kan tala om första gången jag gjorde vad som helst som jag jag gjort mer än en gång men det är jag rädd vore tråkigt. Den första gången är vanligtvis inte den bästa. Den första gången jag gjorde ett försök att skriva en historia till en uppsats i skolan skrattade folk, och jag kan inte anklaga dem. Första gången jag uttryckte mitt intresse för en flicka fick jag en grundlig föreläsning i ämnet "Jag trodde vi var vänner". Första gången jag snattade åkte jag fast tre dagar senare, när jag återvände med den larmade grejen som jag aldrig skulle ha haft använding för fortfarande i fickan. Vilket i och för sig måste betraktas som anmärkningsvärt.

Första gången jag såg på film var med en fantastiskt opraktisk, gigantisk "moviebox" som med nöd och näppe fick plats under den lilla, svartvita teven. Och det var Bröderna Lejonhjärta, som jag redan hade läst och kunde utantill.

Första gången jag var ihop med någon var ett skenförhållande som varade i tio minuter över telefon och som jag dessutom hittade på från början till slut, bara för att en mobbare lovade att han skulle börja röka om jag blev ihop med någon. Det verkar kanske osannolikt att han lovade att börja röka istället för att sluta, och att jag gick till sådana längder för att få honom att börja, men du måste förstå att jag hoppades på största allvar att han skulle få cancer.

(Han började röka efter en tid i alla fall, fast han inte trodde på mina lögner.)

Första gången jag läste The Invisibles var den bara okej. Det var först efter andra läsningen den började förändra hela mitt sätt att tänka.

Första gången jag såg Fight Club var det med en lösmynt yngling som inte riktigt kunde hålla inne med den stora hemligheten. Första gången jag var full var jag för paranoid för att njuta av det; samma sak med första gången jag var hög. Första gången jag körde något motorfordon - en traktor när jag var på bondeprao i åttan - kom jag tio meter innan jag vägrade fortsätta. Fast jag har senare haft en del skoj med gocarts.

Den första gången jag hade den där tanken att jag skulle kunna drömma hela resten av mitt liv och vakna upp lika gammal som jag var då var jag bara fem eller sex år, minns inte vilket. Så om jag vaknade till det skulle jag ha en hel del att göra om. Vilket kanske inte vore så dumt.

Och så har vi första gången jag upptäckt, insett, förstått, lärt mig eller räknat ut något jag inte visste förut. Vad som helst. Den där känslan av att se en större värld för första gången är lika bra varje gång.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror att varje gång är den viktigaste.

24. Sånt som får mig att gråta

Föga känt faktum: Gråt är kroppens sätt att dumpa överskott av stresshormoner ut genom ögonen.

Det är en matematikers svar på frågan. Helt korrekt, helt missförstått och helt meningslöst.

Jag gråter mest åt sorgliga historier i böcker, sång och film. Jag kan gråta så fort jag hör (eller läser) ordet "eldflugor" (eller "fireflies"). Jag kan fälla en tår åt en solnedgång, en vacker tanke eller kurvan av ett bröst.

Om jag tänker på saken tror jag att allt som finns är värt att gråta för, allt är värt att bli rörd av, allt är värt att bry sig om.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag gråter när jag måste och skrattar när jag kan.

23. Sånt som får mig att må bra

Utmaningen går som på löpande band. Vad gäller allt som får mig att må bra rekommenderar jag som läsning  allting jag någonsin skrivit.

Skrivandet själv får mig att må bra. I själva skapandets ögonblick är jag Gud, jag jonglerar med hela världar i mina händer och får deras spår att korsas i överjordiskt vackra mönster och skrattar; jag målar upp bilder lika stora och svarta som yttre rymden och spräcklar tomheten med några små modigt lysande stjärnor; jag ger liv och tar liv och försöker inte bry mig för mycket om deras lidanden som ju ändå bara är på låtsas.

Jag undrar om Gud finns och om Hen i så fall tycker att vår verklighet inte är mer än Hens fantasifoster. Det skulle förklara mycket men det skulle inte direkt få mig att vilja tillbe, älska eller lita på min skapare.

En annan sak jag trivs med är att tänka stora vilda tankar. Särskilt att forska i verklighetens natur.

Och musik. Gärna sorgliga sånger. Just nu lyssnar jag på "Moder Svea" av Maggnus Uggla, av alla saker, och undrar vad denna tidlösa samhällskritik egentligen går ut på. Låten kan tolkas som ett fördömande av giriga ljugande politiker och de patrioter som begår halsbrytande logikpiruetter för att ignorera dem och "bevara sin tro på sitt land", eller så uppmuntrar Herr Uggla till barnslig fosterlandskärlek trots att våra korrupta makthavare saboterar landets världsliga del.

Jag litar på den första versionen och lutar mig tillbaka i Ugglas sjaskiga, liksom tyst desperata vision av åttiotal, betongförort och natt-teve och utser låten till Sveriges svar på "Born in the USA".

Och väntar på att videokvällen med min bästa vän ska börja.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag mår alltid bra.

22. Sånt som gör mig upprörd

Krig, miljöförstöring, svält, fördomar och Moderater. Mest det vanliga. Men för att gå in på djupet och leva upp till utmaningen.

Det som frustrerar mig mest i världen är människor som underskattar människor. Det är en extremt tilltalande illusion, jag vet precis hur det fungerar och tränar dagligen för att stå emot men lockas ofta att göra det ändå. Det är så enkelt och så tillfredsställande att tänka, till, exempel, "Varför fattar inte folk att Big Bang Theory förolämpar både sina karaktärer och sin publik? Varför tror den stora massan att det är det roligaste som finns att döma av hur de ser på programmet mer än någon annan komediserie? Den stora massan, majoriteten av befolkningen, är helt klart idioter med liten förmåga till självständig tanke, små förutsättningar för att kunna utvecklas som människor och i slutändan mindre väsentliga än jag är." Den sista delen kanske en mer moralisk person inte skulle kunna formulera medvetet i ord, men tankesättet finns där. Det är likadant för varenda människa som överhuvudtaget har ett ego. Och det stör mig att se folk tänka så utan minsta medvetenhet om vad de gör.

Det gör världen så mycket ljusare att tro väl om andra, att överkomma den där impulsen att förringa. Det får dig att må bättre. Det får dem att må bättre. Om du behandlar folk som vuxna kanske de svarar med att bete sig som vuxna. Det enda som lider är ditt ego, och det är som det ska vara. Så det stör mig när detta inte händer.

En annan sak som gör mig ledsen är när människor låter sina liv bli små och grå av rädslan för att misslyckas med saker. Inte för att du kanske inte har råd med en viss risk, men när du låter bli att göra någonting du vill bara för att du fruktar att kanske få uppleva känslan av att misslyckas, att ha fel, att bli besegrad. Jag har länge försökt förstå hur någon kan leva med villfarelsen att någon av dessa små känslor på något vis är värre än själva fruktan. Det har antagligen att göra med att skräcken är så stark att vi inte vågar erkänna dess existens alls.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag önskar människan mod.

21. Ett annat minne

Jag har ju, som påpekats, så många minnen. Ibland tror jag att minnen och drömmar är allt jag har. Ett liv helt i mitt eget huvud, ensam med mina fantasimonster. Fast jag minns, jag tror jag minns, den första gången jag kände att jag inte var ensam.

Det var kusin Matilda, typiskt nog, som lärde mig att andra människor faktiskt delar min värld och är lika mycket människor som jag. Bara genom att hålla min hand, en gång, sent på natten, för att förankra sig själv.

Jag är inte en av de stackare som inte gillar att bli berörd. Jag har bara haft mycket liten erfarenhet av det. Jag har aldrig varit säker på hur jag ska hantera det. Mycket möjligt kan det tolkas som att beröring gör mig obekväm av finkänsliga personer som därför undviker att röra vid mig, och så får jag sällan tillfälle att träna. Utom med Matilda då. Detta var en känsloladdad handfattning, som gjorde mig nervös och handsvettig, men vi höll oss i varandra ändå och hon stannade kvar på jorden och jag förstod att jag kan bry mig om andra människor.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag bryr mig om dig.

20. Denna månad

Jag skrev om min dag medan den hände och min vecka som ännu inte hänt, så det naturliga nu verkar att skriva om min månad som redan har hänt. (Dessutom har jag inga planer så långt fram.)

I slutet av förra månaden begravde jag mamma förstås. För att vara teknisk var hennes syskon och präst som begravde henne, men jag var på begravningen. Det är konstigt att man väntar så länge med att få det jobbiga överstökat, tycker jag. Det tog en vecka innan vi ens fick se hennes kropp och börja acceptera verkligheten i hennes död. (Och även den dagen fick vi vänta så länge som möjligt för att göra allting som var mindre viktigt och mindre svårt först.) Sedan vänta två veckor till för att planera begravningen och begravningsbyrån att fixa alla detaljer och ta saftigt betalt för dem. Nu var det förstås den här fredagen som passade bäst för de flesta av de närmast sörjande att komma till begravningen, men jag ogillar själva konceptet.

Om jag fått bestämma skulle jag ha tagit kroppen med mig så snart vi tittat färdigt. Jag skulle släpat kistan ned till stranden, ensam om nu ingen ville hjälpa till, byggt ett bål och ordnat kremeringen med mina egna händer, utan att vänta. Jag har fått höra att det verkar som en morbid idé men jag tycker inte döden blir mindre morbid för att man lämnar hantverket åt någon annan.

Men i alla fall har det färgat min månad mer än något annat. Jag hade ett par drömmar där mamma var med och eftersom jag visste att hon var död fick jag omedelbart klarhet i att jag drömde och kunde börja flyga. Kanske finns det någon metafor i att det är lättare att flyga nu när hon inte finns mer, fast isåfall är flygandet inte värt det.

Vädret har varit nästan uteslutande grått, rått och kyligt med oförutsägbart regn, som om världen deppade med oss. Skolan har varit, som jag nämnde igår, oengagerande. Den sista biten av det där kapitlet jag avslutade tog mycket längre att skriva än jag gillar att medge. How I Met Your Mother har haft uppehåll. Jag har haft mycket mindre besök hemma sen jag satte stopp för övernattningar utom i nödfall. (Min bror gillar att stanna tre-fyra-fem dagar i taget och jag kan inte sova när jag har besök.) Jag har förfallit till spelet med rymdskepp på Internet som vanligtvis brukar bli aktuellt när vinterdepressionen sätter in på allvar. När jag tänker på saken verkar det ha varit en osedvanligt tråkig månad.

Men jag har skrivit. De gånger jag arbetar verkar inte så små eller korta som de borde; de fyller upp tid bortom tid. När jag skapar glömmer jag tid och rum, och efteråt minns jag allting.

Och jag har haft ett par dagar med mina vänner. Aspråkslösa dagar, men de räknas ändå mer än vilka dagar som helst utan dem, oasvett vad för vettigt jag gör med dem.

För ett tag sedan det någon som frågade om jag inte ville bli rik. Jag har haft många långa år och en del svåra år på mig att tänka, och jag tror att jag har en god idé om vad jag tycker är viktigt och inte. Och jag sa att rikedom för mig är att ha någon som tycker om mitt arbete och att ha tid att spendera med mina vänner.

Så det har varit en rik månad. De brukar vara det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vet att alla pengar i världen inte kan köpa en minut mer.

måndag 24 september 2012

19. Något jag ångrar

Utmaningen fortsätter! 60% klart på under 24 timmar. Wow.

Jag har gjort många dumma, själviska, impulsiva, destruktiva, förvirrade, ovälkomna och farliga saker i mitt liv.

Men om det är något jag ångrar är det de tusen tusen saker jag inte gjort utan någon annan anledning än att jag var rädd. Allting jag inte vågat göra. De förlorade åren tynger mina axlar som stora stenar. Det värsta är att jag slösade bort min ungdom paralyserad av fruktan för något så fånigt som vad folk ska tycka om mig.

Sommaren 1997, till exempel, kommer aldrig tillbaka. Då var jag sexton, odödlig, outtröttlig och oändligt vis. Det är kanske inget sammanträffande att Jenny i den här boken jag pratar om hela tiden är sexton år för evigt. Det är, enligt min åsikt, den perfekta åldern och om världen var enbart god skulle vi tillåtas vara sexton så länge vi ville. Själv var jag bara sexton länge nog för att spela hela Final Fantasy 3 och få se den svarta skärmen på slutet som belöning för min importerade kassett.

Mitt namn är Emil Wikström och jag önskar att jag aldrig hade hört talas om Defending Your Life.

18. Min bästa födelsedag

En svårare utmaning, för jag har aldrig haft en särskilt bra födelsedag.

Till exempel minns jag inte ens någonting av när jag fyllde tjugo. Nej, inte för att jag var så full. Jag minns tydligt att jag planerade att fira genom att inte köpa någon som helst sprit. Jag tror att jag inte fick tag i några jämnåriga utan firade med familjen, precis som jag brukade. Jag fick bestämma vad jag ville ha till middag, det kan ha förekommit marängsviss och chips och videofilmer.

Jag började misstänka att det var något fel med hur jag firade mina födelsedagar när jag fyllde femton, det stora hoppet mot vuxenvärlden. Vad är det nu man får göra vid femton? Knulla, det kunde man ju drömma om. Köra moppe, har jag aldrig i mitt liv förstått tjusningen med. Se på vuxenfilmer på bio, hade jag varken pengar eller intresse till. Ja, pengar fick jag i och för sig; min present det året var en femhundralapp som mamma gav mig när jag kom ned till köket på morgonen, fullkomligt ceremonilöst och med bara den minsta gnista entusiasm. Hon var väldigt trött så det är inget jag ifrågasätter, jag bara konstaterar att det var det matematiskt absolut enklaste möjliga födelsedagsfirande och den mest underväldigande transformativa upplevelsen i mitt liv - absolut ingenting förändrades från en dag till nästa, eller ens den månaden.

Fast jag minns att jag fick kusinerna ut på landet några dagar senare för litet avslappnad fest. Vi såg faktiskt på barnförbjuden videofilm, en mähäig thriller som handlade om en kvinna som manipulerade sitt svin till man så att hon kunde mörda honom i självförsvar. Jag har en känsla av att det var det första eller möjligen enda videoaffären kunde erbjuda med femtonårsgräns. Men kul hade vi.

Mest misslyckad var kanske min artonde födelsedag då i en repris från nummer femton absolut ingenting förändrades och jag inte gjorde någonting av det jag nu fick göra förrän långt senare. Jag var den enda i min klass som inte fick rösta i valet 1998, så det gjorde jag inte förrän fyra år senare. Och till min besvikelse hade inte päronen råd att ge mig de tvåtusen spänn jag förtjänat genom att inte supa, röka eller göra någon med barn. De lovade att jag skulle få extra mycket julklappar i stället, men när tiden kom hade de inte råd med det heller. Det var ungefär vid den här tiden jag började förstå att vi var fattiga som kyrkråttor.

När jag fyllde tjugofem fick jag löften från Försäkringskassan om en bidragsökning som var för bra för att vara sann, samt en kupong för en Schwarzwaldtårta från Ica eftersom jag i ett förvirrat ögonblick några månader tidigare blivit medlem. Jag betalade till slut sexhundratvå kronor för den där frysta tårtan, som jag åt upp själv och fick ont i magen av.

Nej, min bästa födelsedag var när jag fyllde fem och hade mitt första kalas. Fem eller sex grannungar som sprang runt och skrek i sådär två timmar i sträck minns jag, och så den märkliga mäktiga känslan av att vara officiellt centrum för allas uppmärksamhet och få frossa i tårta, kakor, godis och bullar och få presenter. Allt för första gången.

Nu, tjugosju år senare, slår det mig att mamma kanske ville lära mig något när hon lät mig bestämma vilka jag ville bjuda, fast inte fler än fem, och jag inte tänkte igenom det över huvud taget. Jag valde bara de fem jag först kom att tänka på, antagligen med resonemanget att fler gäster betydde mer presenter, och utan någon som helst tanke på om de tyckte om eller ens kände varandra. Och inte anade jag att jag kanske inte trivdes så bra med så många människor på en gång. Om jag fick göra om mitt livs bästa födelsedagskalas skulle jag göra allt annorlunda.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag gillar egentligen inte fester över huvud taget.

17. Ett favoritminne

Jag har redan gått igenom några stycken idag, men ett riktigt bra minne.

Nej, det är bara fel minne som kommer för mig. Inget glatt eller lyckligt eller positivt. Ett intensivt, obegripligt, skrämmande,  traumatiserande, trasigt vackert minne utan sammanhang eller medmänsklighet. Vi var för unga för att veta vad vi gjorde, för unga för att känna skuld eller skam som vi skulle och för påhittiga och beslutsamma för att lämnas ensamma. Det är inget minne jag kan tala om här i vilket fall.

Men jag kan minnas utan att döma, utan att se till minnets kvalitet. Det är inte bra eller dåligt, det är bara sig självt. Och det är så annorlunda allt annat som hänt i mitt liv att det inte kan jämföras; en upplevelse på sin egen skala, med sina helt egna referensramar. Om mina vanliga minnen existerar i spektrat av synligt ljus är minnet inte något närapå synligt som ultraviolett; det är radiovågor och gammastrålning. Och det, tror jag, är dess värde. Det ger en färg som inte ens finns till mitt livs pallett.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vill inte komma ihåg bara det bästa.

16. Min första kyss

En lätt match, för det är en riktigt bra historia. Som jag aldrig har berättat för någon.

Det var i åttonde klass, under ett av våra episka snöbollskrig. Det var tiorna - den högsta klassen som ännu fanns på den då tioåriga skolan - mot alla som vågade sig ut i slasket, vilket ville säga alla av tvåsiffrig ålder. Stora tunga snöflingor flög genom luften och gav allt liksom en mjuk våt atmosfär med suddiga konturer. Jag var utmattad innan vi tagit tio steg från dörren men det gjorde liksom ingenting, jag bara tänkte och rörde mig med en femtedels hastighet och hade inte ett bekymmer i världen. Vi anföll över åkern i spridda oorganiserade grupper och försökte nå fram till de stora som förskansat sig på toppen av amfieteatern och kunde lobba snöbollar över träden och ned bland oss i den vaddjupa sörjan som artilleri. Det stänkte så våldsamt att jag snart inte brydde mig, jag kunde inte bli blötare. Våra snöbollar kom som längst in i träden och vi kämpade för att ta oss framåt. Jag såg en pojke få en slaskig snöboll från hög höjd rakt i händerna samtidigt som han hukade sig för att krama en snöboll och flyga baklänges av överraskning med ansiktet fullpackat av vatten och snö.

Jag ålade över åkern för att komma undan stänket med snösörja upp till öronen och upptäckte att jag trots allt kunde bli blötare. Så ändrade kriget riktning omkring mig och skratt bröt ut av någon anledning jag inte kunde förstå. Jag ställde mig upp och såg folk springa med förnyad styrka åt olika håll. Det verkade som fienden hade tröttnat på att sparka vår stjärt och förkunnat att nu gällde det alla mot alla. Den sista illusionen av allvar försvann och alla mulade varandra fram och tillbaka utan minsta bitterhet.

Så fick jag syn på Lisa i min klass, vanliga vänliga Lisa som alltid ville väl och inte gjorde någon hemlighet därav, Lisa som jag för all del tyckte om men knappast tänkte på hälften så ofta som de andra flickorna; hon kanske såg hur jag stod stilla som om jag inte visste vem jag skulle leka med och hon kastade en vänlig snöboll på mitt ben och log åt mig och dansade en retfull dans och jag sprang efter henne med överdrivna klampande steg och utsträckta vaggande armar och hon skrattade så våldsamt att hon föll omkull. Och jag föll på henne, kanske med avsikt, men jag fick det att se snyggt ut i alla fall.

Och så var jag så nära henne att jag kunde känna hettan från hennes röda ansikte, och se snöflingorna smälta i hennes ögonfransar och rinna från hennes kinder, och jag visste att jag aldrig skulle glömma den synen. Eller hur hon såg på mig, som om hon visste vad jag skulle göra innan jag tänkt det själv och längtade efter det. Och så försvann allt utom den våta värmen och smaken av hennes läppar och jag kände hur hon drog dem upp i ett snabbt litet leende om och om igen som om hon inte kunde bestämma sig och det kittlade vansinnigt.

Och då vaknade jag.

Ja, det var en dröm. Du hade väl inte glömt, kära läsare, att jag har aldrig blivit kysst?

Fast det var en enormt bra dröm. Snöbollskrigen brukade gå till just så, förutom flörtandet och pussandet, men i min dröm flöt flera av de bästa ögonblicken i alla krigen ihop. Ingen aning om vad Lisa gjorde där, fast det knyter an på ett omständigt vis till den Sanna Historien Om Det Närmsta En Kyss Jag Varit:

Också i åttonde klass, men jag är ganska säker på att det var nära sommarlovet. En klassfest hos Maryam, min stora hemliga kärlek, och en avsevärt pinsam omgång Snurra Flaskan.

Någon hade blandat ihop Snurra Flaskan och Sanning elller Konsekvens och dessutom lyckats glömma själva huvudingrediensen i båda spelen såsom åttondeklassare ser dem: En ursäkt att få hångla. Så vi försökte, eller de av oss som förstått den där attraktionen med hångel försökte justera leken på ett snarast komiskt osmidigt vis.

De hittade på extremt specifika konsekvenser. I stället för att dricka fem glas vatten eller springa baklänges runt huset var det konsekvenser i stil med "pressa putande läppar tillsammans med Emil i trettio sekunder och lägg armarna på hans axlar". Ja, jag var ett straff. Inte det enda straffet, men kanske det värsta.

Och Lisas goda vän Maja var den som blev tvungen att låtsas pussa mig i trettio sekunder. Det var förmodligen lika pinsamt för oss båda. Jag uttryckte mitt medlidande och påpekade att jag inte hade valt någonting av detta. Möjligen av hänsyn till Majas status förunnades hon att utföra straffet i avskildhet, med bara en närvarande som vittne och tidtagare. Vi stod som fastfrusna och väntade ut klockan. Jag försökte göra saken mindre genom att säga något mer eller mindre vitsigt halvvägs genom, vilket skulle visa sig vara ett misstag.

Några dagar senare fick jag veta att jag stoppat tungan i hennes mun i ett oförlåtligt brott mot all anständighet. Så sanningen är att jag kan ha genomlevt en kyss. Av misstag, mot min vilja och utan att faktiskt uppleva den själv, men ändå.

Mitt namn är Emil Wikström, och drömmarna där jag dör är inte de bästa jag haft.

15. Mina drömmar

Jag kan prata om mina drömmar hela natten. Som den med babyn som stirrade på mig när ingen såg, den där jag var en sockerbagare i intergalaktiska olympiaden, träffade en vacker Alfa Centurian och kämpade mot Jordens samlade arméer för att leverera en ritning till en motor som gick på vatten till FN; den där jag var med i en uppföljare till Cube som var en fantastiskt surrealistisk film med det listiga namnet Cube³: Metacube, eller den där jag fick allt jag önskade mig och trodde jag var hur smart som helst när jag kom på att jag drömde och önskade att det inte var en dröm. Och genast vaknade.

Jag har förstås redan skrivit om mina bästa drömmar, som blivit till noveller som i sin tur gett folk drömmar.

Och så har vi de underliga återkommande drömmarna. Omkring en eller två gånger om året drömmer jag att jag fortfarande går i skolan och av någon oklar anledning har missat ett flertal terminer. Ofta drömmer jag att jag gungar i ett enormt långt rep, flera kilometer, och det är nästan som att flyga. Flyger gör jag mer än något annat; om jag misstänker att jag drömmer brukar jag försöka flyga för att testa. Det leder till en del bisarra situationer som en dröm där jag försökte flyga om och om igen och misslyckades så grundligt att jag blev övertygad om att jag inte drömde vilket gjorde allting bakvänt. Men oftast flyger jag långt och länge, med stil och snabbhet. En gång upptäckte jag att jag kunde flyga korta stycken med ofattbar hastighet, i princip som att teleportera, och det var hemskt förvirrande att försöka styra när jag inte ens uppfattade hur jag tog mig från ett ställe till ett annat. Fast jag vann i alla fall min kamp mot en flygande skurk som inte alls hängde med i svängarna.

Jag älskar att flyga. När folk talar om sina drömmar handlar det halva tiden om saker de vill göra i vakenvärlden och de förstår inte att när jag säger att jag drömmer om att kunna flyga är det samma sak. De säger att det är orealistiskt, att det inte kan hända. Så jag påminner dig om att ingenting är det enda som är omöjligt.

Mitt namn är Emil Wikström, och du kan kalla mig en drömmare.

14. Dagens outfit

Jag har tagit av mig byxorna. Annars är läget ungefär detsamma som för ett par timmar sedan.

Mummel mummel besatta av kläder mummel.

13. Denna vecka

Jag brukar ha otur med avsnitt/kapitel/sida 13 i mina projekt, fast det här verkar lätt. Kanske blir litet kort.

Den här veckan har jag planer på att träffa min kusin och se på "They speak so fast but they speak so true" Gilmore Girls så mycket som möjligt. Jag vill att hon ska lära mig uppskatta hösten, den här sitta och smutta te i värmen medan stormen rasar utanför fönstret-grejen. Min grej är mer att gå ut i stormen och leta efter något och låta regnet dölja mina tårar och sådär. Jag vill uppskatta naturen även när den river av en kläderna och smäller en i ansiktet och spottar i ens hår. Särskilt då.

Fast innerst inne vill jag väl bara lida för att sedan uppskatta teet och soffan efteråt. Det är bara det att jag hellre brottas med moder natur hela natten än dricker te ensam. Jag har fortfarande mycket att lära mig om att inte vara ensam.

Mitt namn är Emil Wikström och jag vill lära mig allt om att inte vara ensam.

12. Vad jag har i min väska

Det är en del av utmaningen, så det ska väl avslöja en del av mig själv. Men just nu har jag ingenting i min väska utom mitt enda ID, ett pass som går ut nästa år. Vänta, jag hade glömt lägga tillbaka ett par saker på sin plats när jag kom hem: En bankdosa och en bläckpenna av märket Pilot.

Piloterna är mina favoritpennor till anteckingar, skisser, skrift och teckningar, mest på grund av nostalgi. Jag upptäckte nämligen märket en gång i gymnasiet då jag hittade en penna på bussen. Den saknade kork och stiftet var snett och vem vet hur mycket den hade blivit använd, men jag skrev med den varje dag och bläcket tog aldrig slut. Jag är ganska säker på att jag använde den ända tills jag glömde mitt pennskrin på en klassfest nära slutet av tolfte året och den försvann. Senare års pennor har inte hållit mer än något år per styck, men det är väl ändå imponerande. Och jag gillar sättet som bläcket rinner ut och sugs upp av alla utom de mest glansiga papper om en för pennan långsamt.

Jag saknar min scanner. Det verkar som ingen mening med att rita någonting om en inte kan spara det digitalt åt omvärlden och eftervärlden (samt förbättra det i photoshop).

Så jag antar att jag är typen som har en tom väska, redo att fyllas med det som stunden kräver. Det är en stor rackarns ryggsäck med en massa remmar och grejor också, så gott som outslitlig. Den förra jag hade fick ett litet hål i botten efter nästan tio års hård och regelbunden användning. (Bära hem mat från Ica, mest.)

Allt jag har med mig överallt har jag istället i plånboken som sitter i höger framficka på byxorna. Utan undantag i höger framficka. Just nu har jag den på skrivbordet framför mig och tittar på den och undrar var tyngden är som ska vara i höger framficka. Innehåll:

1491 kronor
min lägenhetsnyckel
tillfälligt Icakort som inte kostar något men ger medlemsrabatter
Konsumkort
patientkort
organdonationskort (för transplantation och forskning)
två uppsättningar stämpelkort för högkostnadsskydd för sjukvård och tandvård
intygskort för Försäkringskasseoffer
busstidtabell Umeå-Hörnefors som gick ut 2011 (fortfarande lika pålitlig som vilken tabell som helst)
kvitto på värktabletter från min visdomstandsoperation (kvarglömt eftersom jag var påverkad av bedövningsmedel)
morbrors visitkort
mammas prästs visitkort
främmande kurators från Landstinget visitkort
stämpelkort från Icas filmuthyrning (tre stämplar)
stämpelkort från Indiska (en stämpel)
presentkort från Din Bok (100:-)
presentkort från restaurangen på Returmarknaden (en lunch)
fickminne med backups av allt mitt arbete (0,25 av 16 gigabyte i bruk)
foto av Matilda och mig
Visakort maskerat till Mastercard
Bioklubbenkort
månadskort till lokalbussen
klippkort till Hörneforsbussen
bibliotekskort
gult kort med vit text som säger ETT LIV med stora bokstäver

Mitt namn är Emil Wikström och jag måste avsluta den här posten innan jag får för mig att räkna upp alla mina ägodelar.

11. Om syskon

Jag skrev ju alldeles nyss om min tvillingkusin, men jag har ju också ett par mer avlägsna syskon.

En styvbror,  nåja, kanske ex, fyra år yngre. Vi träffades första gången när jag, nio år gammal, simmade för mig själv på badhuset och han hoppade på mitt huvud. Jag tror inte på första intryck, jag försöker konstant omvärdera allt jag tror att jag vet om allting, men hans och min relation ändrades aldrig mycket från den stunden. Han var överstimulerad, vårdslös och krävde uppmärksamhet; jag fick ont och blev rädd och arg. Resten är historia.

Då hans far hade halv vårdnad såg jag honom som mest halva tiden, och mindre och mindre ju äldre han blev, och klagade aldrig för det. Hans nedfall i drogmissbruk tror jag började när han var fjorton, och fortsätter såvitt jag vet stadigt nedåt än idag. Ännu en person jag aldrig behöver anstränga mig för att inte tänka på.

Jag fick också en halvbror när jag var tolv. Vi är så lika att folk har frågat vem av oss som är äldre. Vi har en relation som går ut på att supa, äta och se på film tillsammans. Ofta allt på samma gång. Ibland, sent på natten, talar vi om hur svårt det är för killar som oss att tala om vad vi känner. Det är inte så illa.

Och så har jag två halvsystrar på fars sida som väl måste vara några och tjugo nu. Jag tänker på vad jag vet om dem och inser att det är nära nog ingenting. Jag tror jag har haft två konversationer med dem var, i varje fall inte mer än ytligt småprat. De är båda väl tränade i social spetskompetens, men vi kan väl anta att sådana som jag ligger litet utanför deras område.

Och så har jag skrivit en novell om ett syskonpars förbjudna kärlek, men det är ju bara på låtsas.

Mitt namn är Emil Wikström, och kanske om jag startar en familj blir det min första.

10. Dagens outfit

Kom igen utmaningen, ge mig nåt att skriva om.

Jag har idag jeans, t-tröja och skäggstubb. Ungefär så vanlig utstyrsel man kan ha. Det är så jag gillar att klä mig.

Jag gillar kläder som är:
1. Praktiska
2. Tåliga
3. Bekväma
4. Billiga

1, 2 och 3 går ofta hand i hand, men ordningen är ändå mycket noga bestämd. Notera att färg, form och stil inte finns på listan överhuvudtaget.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag önskar ibland att jag var kvinna bara för att kunna chocka folk genom att vägra ha smink på mig.

9. Sånt jag tror på

Jag tror jag kommer att krossa den här utmaningen.

Jag tror på människan och framtiden och fantasin.

Jag tror att mod är magi på riktigt.

Jag tror på gravitation, på den absoluta nollpunkten, på ljusets hastighet och på Stephen Fry.

Jag tror på vänskap, socialism och universums inneboende tendens till harmoni.

Jag tror på allting.

Jag tror att ingenting är det enda i hela världen som är omöjligt.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har alltid trott på mjölkpaketen.

8. Ett ögonblick

Utmaningen närmar sig alltmer ämnet "fri uppsats". Inte för att jag klagar.

Ögonblick kommer så fort, och stannar aldrig. Om vi sluter ögonen för att dröja kvar, om vi låter ögonblicket bränna sig fast i näthinnan, då ser vi inte vad som händer just nu. Det finns så mycket skönhet i världen. (Till exempel.)

Låt oss göra uppror mot ögonblick. Låt oss sluta se saker som separata, isolerade händelser; låt oss se alltets sammanhang och se allting hela tiden utan avbrott och lita på våra ögons styrka att bära vittne till världens storhet, utan att döma, utan att göra tingen små, så att vi må växa, istället för att bara känna oss stora.

Det finns bara ett ögonblick och det är alltid, det finns bara en dag och det är idag, nio hundars dag, en magisk dag, uppenbarelsedagen, invigelsedagen. . .

Oj, jag blev litet yr där ett ögonblick.

Mitt namn är Emil Wikström och jag gillar stora tankar.

7. Mina bästa vänner

Utmaningen fortsätter; dag ett.

Mina vänner är mina bästa vänner. Det finns liksom inget mellanläge. Jag gillar att tänka att jag inte har någon tid för ytliga bekantskaper, för personliga relationer med människor som jag inte är beredd att stoppa en kula för.

Så jag har inte så många vänner. Med tiden har de till och med blivit färre. När jag var liten hade jag en som jag hade fantastiskt roligt med då vi lekte superhjältar, men han flyttade till Obbola och strax därefter Kiruna. Jag hade en vän som lärde mig om tevespel, porr och att supa, men han har inte hört av sig sedan jag för tredje gången på ungefär femton år försökte förklara för honom att hans rasism och komiskt obildade konspirationsteorier inte hjälper någon.

Faktiskt är min kusin Matilda just nu den enda jag räknar som en verklig vän. Men vi har ju också varit svårskiljbara sedan födseln. Vi föddes trettioen dagar ifrån varandra och bor nu femton minuter ifrån varandra. Inom kort kommer vi antagligen att dela plats i rymden, åtskilda av endast den tunnaste kvanta av tidsdilation. 

M. är antingen den människa jag sårat värst eller den enda som ärligt talar om sina känslor för mig. Antagligen båda delarna. När hon har det svårt är jag glad att kunna hjälpa henne; när ensamheten blir svår för mig är jag glad att hon har någon tid för mig; när vi har det bra är jag glad att kunna dela nöjen och äventyr med henne; när hon har tid läser hon till och med mina historier. Det är vänskap, tror jag. Det är, och läs noga nu för det här är viktigt, allt jag vet av vad den här världen kan ge, och det är en generös värld som ger mig så mycket.

Mitt namn är Emil Wikström och jag har ännu inga vingar, men det är inte så illa ändå.

6. Min dag

Min dag idag var särskilt ospännande, så utmaningen kanske får vänta till imorgon. Om jag inte ska tolka temat som min dag och beskriva en dag som tillhör mig, en dag då allting händer som jag vill och världen tillhör mig, om än bara för en dag.

Jag börjar bli rejält trött. Låt oss säga att du kan läsa om min dag som började för tre och en halv timma sedan i de sex senaste inläggen jag skrev, och så fortsätter jag uppdatera under dagen efter att jag sovit.

7:00
Vaknade av en dröm där jag läste en serie befängda klagomål mot ett tevespel på Internet. Förhandlade med mig själv om att spela nämnda spel mindre. Övervägde att stanna hemma/sluta från skolan. Skapade ett behagligt fantasiscenario där jag inte vaknade ensam. Steg upp.

7:30
Satte mig vid datorn för att fördriva tiden tills skolan börjar. Ska se om jag hinner med ett uppdrag i tevespelet.

7:45
Rymden är fylld med så mycket skönhet att det är lätt att bli blind för dess under.

7:55
Medan mitt rymdskepp skjuter ner onda robotrymdskepp lyssnar jag på Amanda Palmers platta för ungefär femtionde gången. Jag har längtat i veckor efter att prata med någon om den så klicka på den där länken och köp den nu genast, kära läsare, jag ber dig. Den kostar "vad du vill" och den är fantastisk. "Trout Heart Replica" är den bästa låten i världen med det namnet.

Jag önskar mig inte ett mindre hjärta, fast jag kan förstå att du gör det, fast du och jag båda vet att vi kommer att få vad vi önskar oss, och det är precis lika stort som en tärning delad på hälften. Ja du måste nog höra låten själv för att se sammanhanget. Men det gör jag och det är outhärdligt sorgligt.

Det känns litet konstigt att ha det här förhållandet med min favoritförfattares fru. Särskilt som hon konstant skickar nakenbilder av sig själv med posten. Men vi är väl upplysta, moderna liberaler alla tre.

08:20
Alla rymdkannibaltroll är döda och jag flyger hem till min rymdstation. Om jag kör ett uppdrag till kanske jag missar uppropet, men olyckligtvis har jag fått nog av Internetrymdskepp för ögonblicket.

Om precis en vecka kommer min gubbe att fullborda sin träning och förbättra sitt rymdskepps kanoners räckvidd med exakt 4,167 procent, och det är möjligen ännu tråkigare än det låter. Jag skulle nog kunna göra något roligare med dödtiden då jag inte orkar jobba mer.

8:45
Packar min lunch (frukost), min mapp, en försenad biblioteksfilm samt en hög papper jag tänker missbruka skolans kopiator med för att för en gångs skull slippa skicka original till Försäkringskassan  och så drar jag. Ser kallt ut ute idag.

12:10
Har jobbat i tre timmar med en personlig presentation som ska läsas upp för ett gäng Kineser som ska komma och titta på skolan. Presentationen ska ta trettio sekunder. Jag var klar fyra dagar innan vi började. Således har jag suttit i tre timmar och lekt med min penna och modigt lyssnat på mina klasskamraters försök till engelska. En av dem kan inte ett ord engelska, fast flytande ryska. Jag frågar mig hur man kan leva i ett tvåspråkigt land i över förtio år och, efter att ha hört det tjugo gånger de senaste fem minuterna,  helt sakna förmågan att ens föreställa sig hur man uttalar ordet "hi". En annan vägrar att försöka lära sig uttala ord som hon är osäker på, och påminner alla varannan minut att hon slutade röka för två dagar sedan och håller på att explodera som Gunvald Larsson. Jag tycker hon verkar precis lika lugn och trevlig som vanligt. En tredje har problem att tänka ut några som helst intressen eller ambitioner eller någonting som skulle kunna berätta om vem han är. Och den fjärde är så entusiastisk att han hoppar upp på bordet var femte minut för att läsa upp sin senaste omskrivning och förutsätter att alla är lika uppslukade av hans intresse för runskrift som han är.

Jag undrar vad jag gör här, och längtar efter att få tala med fröken någon enda gång utan att behöva trängas med fem-tio andra gossar som vill stöta på henne.

14:10
Haruki Murakami, alltså. Folk som läst mina noveller säger hela tiden att jag borde läsa några av hans och det gör jag nu. "TV-människorna" heter en historia som handlar om en man som förföljs av ett gäng små människor - inte kortväxta, men människor på en något mindre skala än vanligt - som monterar TV-apparater i hans vardagsrum och sammanträdesrum på jobbet. Mitt under ett sammanträde. Och ingen reagerar alls. TV-människorna ser inte heller vår namnlöse hjälte och historien tycks handla om tre separata verklighetsplan som korsar varandra mitt i hans liv eller nåt i den stilen, tills hans drömmar och TV-program blandas och TV-människorna kommer ut ur skärmen och historien blir surrealistisk att jag vid vissa tillfällen trodde att jag drömde att jag läste.

Och den här novellen läste jag medan jag satt på toa nyss. Trevligt att komma hem och slappna av direkt efter lunchen. Jag sa bara att jag tänkte gå hem och sova och hade en munter konversation med chefen om sömbrist, Kafka och det roliga med att skriva sent på natten, och så stack jag innan jag sögs in i den sega pöl av elände och inkompetens som är eftermiddagens arbetsplatsträff där det är meningen att vi förstaåringar ska sitta och lära oss föreningsarbete av att se på de äldre klassernas timslånga diskussioner om den högst ostabila fikaförsäljningen de bedriver på skolan.

Jag undrar om det är värt allt det här bara för att komma hemifrån litet oftare.

En fin dag för registreringsskyltar, förresten. Jag såg en CAR, en GYM och en USD. Bilen CAR hörde till en bilfirma så möjligen var det en specialskylt, men roligt är det ju i alla fall.

Och så satt jag framför en kvinna på bussen som fick solen att lysa klarare och vinden att blåsa stormigare i trädgrenarna där vi körde. Jag kan inte säga riktigt vad det var med henne, men jag tror vi utbytte en bråkdel av ett ögonblick när vi ställde oss i kön till bussen och det  gav mig en glad värme i djupet av magen som fortfarande sitter i.

Jag undrar om jag skulle ha försökt prata med henne. "Hej, stör jag?" borde inte vara så svårt att säga.

Jag tänkte också på att säga något till expediten på Sega Råttan, ett par minuter innan detta ödesdigra möte. Då skulle jag ha sagt "Vet du att du är den första expedit jag kan minnas som någonsin lagt märke till att jag har en ryggsäck i stället för att utgå från att jag behöver en påse för att bära mina prylar?" För det var hon.

Och nu ska jag börja på nästa inlägg medan jag väntar på att resten av dagen ska hända.

18:05
Ser på Project X, ännu en av dessa filmer om dumskallar som skapar osannolika mängder trubbel för sig själva så att vi ska skratta åt dem. Hittills verkar det vara exakt samma film som The Hangover fast med tio år yngre huvudpersoner. De har till och med samma obehagliga, vagt störda bifigur som gör olämpliga saker och får alla som han umgås med att känna sig obekväma och alla som ser på filmen att ifrågasätta filmskaparnas, skådespelarnas och sitt eget omdöme.

Jag köpte filmen på impuls och nu är jag fast i det som logik- och ekonomi studenter kallar the Sunk Cost Fallacy och letar med föga hopp efter guldkorn som kan berättiga min investering.

22:10
Inser att jag blaggat ungefär tjugotvå timmar i streck. Funderar på att räkna ord. Förrestesten blev filmen ganska rolig när all handling och karaktärsdefinition gav efter för det konstant ökande kaoset. Om jag skulle sammanfatta filmens huvuddrag i mindre än tio ord vill jag kalla Project X "En grafisk representation av eskalation".

23:36
Jag har skrivit över sjutusentvåhundra ord idag. Inte precis personbästa, men det är litet omständigare att skriva en serie blaggposter än att bara ösa ut sida efter sida. Och en är visst inte tjugo längre.

Mitt namn är Emil Wikström och jag skulle vilja sova minst tolv timmar nu.