torsdag 29 december 2011

En smula filosofi

Låt oss anta att en människas värld kan delas upp i jaget, egot och omvärlden. Det vanliga är kanske att bara se till jag och "icke-jag"; att du själv och resten av världen är den enda väsentliga skillnaden, men jag ska förklara hur jag tänker genom att förklara vad jag menar med de tre begreppen.

Jaget är "essensen av det som är du". Det som du just nu tänker är den outplånliga, kanske oersättliga kärnan av dig själv. Kanske din själ. Det finns inga som helst universellt fastställda fakta i dessa frågor eller ens något som liknar en allmän överenskommelse, så det är inget som hjälper mig att bestämma vilka ord jag ska använda för att beskriva det jag vill säga eller hur de orden ska tolkas, så det här är kanske litet oklart. Men jag tror att jaget är människans förmåga till tankar, känslor och handlingar.

Vi är vår fantasi, vårt mod, vår vilja.

Ingenting annat än dessa förmågor är vad vi är. Allt annat är inte vad vi är. Upplevelsen att vi är något mer än dem, eller något annat än dem, är en illusion. Den här illusionen är vad jag vill kalla egot.

Egot är, enkelt uttryckt, skillnaden mellan jaget och omvärlden. För att använda Grant Morrisons klassiska metafor är egot som en byggnadsställning vi reser upp omkring jaget, för att skydda jaget från omvärlden och stödja och forma det medan det byggs upp. För det är en långsam, riskabel process att utveckla jaget.

Problemet, eller i alla fall ett av problemen med världen idag är att vi har kommit att bli bländade av egot, som känns väldigt tillfredsställande att ha, och trygga och försoffade nog att villigt missta detta skal för jaget därunder. Även efter den punkt då egot inte kan göra mer än att hindra jaget att växa.

Och även om egot hindrar omvärlden från att tränga in av ren självbevarelsedrift. Minns att egot enbart är själva gränsen som markerar skillnaden mellan jaget och omvärlden. Om vi gör oss av med den gränsen hotas egot, där just självbevarelsedriften sitter. Så vi uppammar närmast gränslös uppfinningsrikedom när det gäller att bevara egot. Till exempel kommer du när du läser detta kanske tycka att alltsammans är obegripligt, okvalificerat skitsnack. Men det är bara ditt ego som skyndar till sin egen undsättning. Du behöver inte vara rädd.

Det enda du riskerar att förlora är din rädsla för att förlora.

Vi skulle kunna filosofera vidare om vad skillnaden egentligen är mellan jaget och omvärlden; om det kanske inte är någon skillnad alls utom egots illusioner, och vi egentligen är ett med universum och allt sådant som Buddhistmunkarna listat ut för en tretusen år sedan. Men det tar vi kanske en annan gång.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag är en dålig filosof eftersom jag älskar fantasi mer än kunskap.

lördag 3 december 2011

Skräck

När jag läser riktigt bra skräckhistorier, som just nu en hög serier av Junji Ito, blir jag rädd för att titta på reflektiva ytor. Speglar är värst, fast fönster är nästan lika illa. Jag blir rädd för vad jag skulle kunna få se. Jag är inte säker på om det är min egen spegelbild jag fruktar, eller världen på andra sidan speglarna, fast jag tror på det senare.

När jag var väldigt liten hade jag en störande mardröm där jag stod i hallen utanför mitt rum och rättade till en sak som hängde på väggen. Kanske en tavla, mer troligt en klocka. Varje gång jag vände mig bort blev den sned igen, och jag var tvungen att vrida den rätt igen eftersom det var orätt att den skulle flytta på sig av sig själv. Osäkert om den här drömmen är orsaken till min djupa avsky för sådana fenomen som våldför sig på naturlagarna eller tvärtom, men i alla fall. När saker händer som inte borde kunna hända i den här världen stör det mig. Det känns förolämpande. Förnedrande. När flimrande Samara klättrar ut ur teveskärmen, när ett ärr i någons ansikte växer till ett hål som är djupare än huvudet det sitter i, när en staty rör på sig medan ingen tittar så känner jag mig som prydlige lille Stan Uris i mötet med Det. Inte bara skrämd eller äcklad eller chockad men förrådd. En del av mig är pinsamt, barnsligt beroende av världens pålitlighet, tingens förutsägbarhet.

Så vad är det med speglar som gör dem mindre pålitliga än tingen de speglar? Om jag vågade lyfta blicken i badrummet och såg någonting röra sig bakom mig, med hjälp av en spegel, vore det så mycket värre än om ett finger kom ut ur avloppet framför mig?

Det slår mig att det inte alls är ovanligt att vara rädd för speglar. Jag minns en skämtteckning som lugnande förklarade att det vore oerhört konstigt om den galna mördaren som gömde sig i baksätet i din bil för att överfalla dig när du satte dig bakom ratten väntade till precis det ögonblick du tittade i backspegeln innan han gjorde det.

Kanske är det så enkelt som att vi på oedvetet plan ser speglar som fönster till det okända. Och visst blir man rädd för det okända, när natten är sen och timmen är noll. Och man råkar läsa en skräckhistoria om en liten Japansk självmordskult samtidigt som Fade to Black kommer på spellistan. Och fönstret till vänster är lite för nära så man håller blicken fäst vid dataskärmen bara utifall att.

Mitt namn är Emil Wikström, och idag kan jag inte frukta intet utom själva fruktan.

fredag 25 november 2011

Att bry sig om saker är mer meningsfullt än att lyckas med saker.

Nattliga grubblerier, del 1

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

Se: Pojken står framför en bänk, en träbänk i raden bland flera i dunklet i det bortersta hörnet i busstationen, i ödelandet bortom mynttelefonen där knappast någon kommer. Det är examensdag och han är fri för första gången i sitt liv och hans framtid lurar i mörkret i medvetandets utkanter och han håller i en ros.

Pojken avskyr att bära saker i sina händer, han vill ha händerna lediga, redo att ta tag när det behövs. Men han har burit rosen i sin hand hela vägen från skolan och hit. Busstationen där han suttit så många gånger och väntat på bussen hem medan hans klasskamrater lekt och festat och skrattat och älskat varandra.

Han tror att han aldrig varit en av dem. Och han tror att han aldrig kommer att se någon av dem igen. Han är här för att säga farväl.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

På väggen ovanför bänken finns namn. Inlägg på Infranätet av förbipasserande resande och uttråkade ungdomar som honom. Pojken har själv skrivit ett par av namnen och lämnat ett meddelande. Han hoppas att mottagaren aldrig ska läsa denna sällsamma post, aldrig veta att det är till henne, aldrig veta att det är från honom, och minst av allt förstå vad det säger.

Pojken tror att postens mottagare inte skulle uppskatta hans närmanden. Han tror att han förstår tingens ordning och att hans plats är låg i hierarkin.

Rosen lägger han på bänken, som ett offer. Han rör vid texten på väggen och tänker ingenting alls. Det är ännu några år innan han ska förstå att han har känslor, och han vet inte vad det är som överväldigar honom. Han koncentrerar sig på att inte gråta.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

Nästa gång han kommer hit ska väggen vara nymålad, och pojken tror att han ska kunna glömma hela historien. Att minnet sitter utanpå, i symbolerna, i offren. Det slår honom inte förrän mycket senare att han själv är en symbol, hans liv ett sigill i rörelse.

De enda ritualer som har någon mening är de vi skapar för oss själva.

torsdag 17 november 2011

Det unga författargeniet inser plötsligt att vampyrjägare rimligtvis borde lägga sig i gryningen i st. f. att försöka vakna precis vid skymningen

Och så skriver vi om tjugosex sidor där karaktärernas utstuderade dygnsrytm plötsligt framstår som pinsamt ologisk.

Jag skriver inte ens en vampyrbok det är bara ett litet kapitel som vägrar ta slut någon gång kom igen för fan.

Mitt namn är Emil Wikström och jag är möjligen varken ung, författare eller geni.

En perfekt dag

Av någon anledning (okej, Linn gjorde det först, som vanligt) får jag för mig att beskriva hur en perfekt dag för mig skulle se ut.

Jag vaknar när solen går upp omkring fyra på morgonen, fullt utvilad och redan uppe ur sängen innan jag ens är säker på vem jag är, för huvudet är fullt av idéer och fingrarna kliar av längtan att skapa. När datorn startar kommer jag ihåg att jag har fått veta att Internet ska vara avstängt hela dagen*, så ingenting distraherar mig från arbetet. Jag går rakt in i Zonen och upptäcker plötsligt att klockan är två på eftermiddagen och jag har skrivit en fem-sextusen ord som låter oooerhört bra.

Först då äter jag frukost.

Sedan kommer kusin Matilda på besök. Vi ser på movies och sjunger sånger och läser sagor utan avbrott till midnatt minst. Hennes telefon är trasig* och det är söndag och hon har semester och hon förmår idag att inte bekymra sig om morgondagen.

Så går vi på vandringsfärd i den ljusa sommarnatten och ser de mest fantastiska ting. En annan nattvandrare eller två dyker upp* och vi plockar sura blad till frukost i soluppgången. Främlingarna och vi blir vänner för livet. Jag går till sängs trygg i vetskapen att ingenting någonsin kommer att bli som förut.

*Osannolikt men inte omöjligt sammanträffande.

Mitt namn är Emil Wikström, och min dag idag har varit minst halvperfekt.

onsdag 16 november 2011

Gjutaren

En sann historia.

Det är en vacker sommardag och av någon anledning är jag med kusin Tim och besöker Baggböle herrgård med hans päron. Tims småsyskon är inte födda än och jag tror att vi är tonåringar utan några bekymmer i världen. Jag vet inte var hans storasyster är idag. Kanske är det tur för oss alla att hon inte är med.

En långsam förmiddag passerar och vi äter fika i huset och leker på gungbräda och klätterställning och gungor, alla av rostigt järn och täckta i våldsamt flagnande grön färg. Precis som det brukar vara på herrgården, vad jag minns av de två eller tre gånger jag varit här förut.

Viss underhållning finner vi sedan i att beskåda den vildvuxna botaniska trädgården på baksidan, nedåt älven. Tim och jag vandrar kors och tvärs bland grusgångarna halvt lyssnande på mosters utläggningar om floran. Hon kan namnen på alla växterna. Alla namnen.

Solen steker och vi söker oss till skuggan av någon slags vag byggnation mitt i naturen. Vi ska senare tvista om vad det var vi fann: Kanske en ambitiös jordkällare, kanske ett brofundament, kanske en påbörjad damm eller en pumpstation av något slag. Mina minnen ska bara behålla ett intryck av en formlös kulle med natur på utsidan och järn och lera och droppande vatten på insidan. Å, insidan.

Vi ser en mörk öppning bland skuggorna i kullen, och något som rör sig där inne. Ett tjockt ihållande mekaniskt ljud hörs, kanske ett metalliskt klang. Innan vi medvetet uppfattat all denna information springer vi så fort vi kan tillbaka till ljuset, tillbaka till de vuxna, tillbaka till världen.

Moster och hennes man sitter och jäser vid ett träbord och uppfattar inte det minsta av vår skräck, vår vanmakt, vår undran inför det oförklarliga, smärtan i vår konfrontation med de ting som inte borde få finnas, som helt tydligt våldför sig på naturens lagar. De jobbar med dammen, säger moster, med lugn övertygelse, eller något annat lika meningslöst förklarande. Med ett knivliknande leende beordrar hon oss att gå och prata med vem som nu håller på därinne, fråga vad han gör, kanske lär känna nya människor, kanske lär er något nytt, framför allt roa er själva och låt oss vuxna njuta av ett ögonblicks lugn och frihet.

Vi går tillbaka till grottan. Sida vid sida, med stela ben. De dödsdömdas sista resa, en grön mil genom den fruktansvärt vackra grönskan. En lila fingerborgsblomma av något slag vid sidan om gången bränner sig in i mitt minne, en blomma som får stå för alla blommor, alla våldsamt växande, vildsint ohejdbart levande ting som ramar in mitt och Tims sista dallrande ögonblick i livet.

Ingen av oss säger någonting.

Vi går in i mörkret och jag ser en ståldörr som hålls öppen av en liten klubba och kommer ihåg en skräckhistoria av Roald Dahl jag läst nyligen, om en ung man som lockas att öppna en dörr i fästet av en bro någonstans; lockas av illavarslande omen han varken kan motstå eller förstå, innan dörren slår igen bakom honom och lämnar honom instängd med sakerna i mörkret.

Men det som står framför oss liknar ingen spökhistoria. En bredaxlad man i overall och skäggstubb och basker med en cigarrettfimp i mungipan och ett långskaftat verktyg på axeln står och väntar i dunklet. Någonting glittrar i hans ögon.

Vi skulle fråga vad du jobbar med, säger jag med min mest välbelevade gosseröst.

Jag gjuter, säger varelsen som ingen någonsin ska kunna övertyga mig inte är ett troll, jag gjuter. Hans röst rosslar och glider och stiger och han flämtar hest mellan varje stavelse och rullar med ögonen och någonting i själva upprepningen säger mycket mer än de fjuttiga fyra orden någonsin borde kunna förmedla, en slags fundamental frånvaro av mänsklig kommunikation. Han pratar inte med oss. Han utför en ritual som råkar innehålla ord.

Jag gjuter, jag gjuter.

Vi springer förstås ut därifrån så fort våra fjortisben kan bära oss, tillbaka till en värld med sol och skratt och glädje och naturligtvis följer han inte efter oss. (Troll spricker av solljus.) Och naturligtvis skrattar alla åt vår historia, och ska skratta allt framgent. Vi ska själva skratta för att kunna låtsas att det är roligt, för att kunna låtsas att det kanske inte riktigt är på riktigt.

Jag gjuter, jag gjuter.

Jag ska alltid kunna höra den rösten. Jag ska kunna härma den väldigt bra, men inte riktigt rätt. Femton år senare ska jag undra om jag kanske fortfarande är kvar i den där dammen eller tunneln eller brofundamentet eller grottan. Om vi kanske aldrig sprang därifrån.

fredag 14 oktober 2011

En konstnärs själ möter hand-öga koordinationen hos en sockerberusad sexåring

Så hjärnan säger till händerna, nu ska vi rita. Jag har en bild härinne som jag vill he ut till människornas värld, och det är ert jobb.

Det är en ganska vag och abstrakt bild, eftersom jag vanligtvis arbetar med ord och att tänka i bilder faller sig inte naturligt för mig. Men vi får reda ut detaljerna som de kommer.

Jag ser en bild av glödande solljus som tränger in i ett fönster om morgonen och sätter hela världen i brand. Här finns värme, ljus, lugn, lycka. Solstrålarna spelar som flytande musik när de skärs av figurerna i motljuset.

Jo, det är ett par figurer i det här ljuset, fast vi knappt känner igen dem som människor. Deras konturer löses upp och deras ansikten suddas ut i det mjuka ljuset. De verkar som spöken, som ljus som knappast stelnat till fast form, och de dansar viktlösa i gryningen.

De är ett par älskare, och här finns ömhet, kärlek, kravlöshet, samhörighet, återhållen väntande lust. Den ena lutar sig över den andra som för att väcka henne med en kyss, som Törnrosa, och deras läppar nuddar vid varandra, så nära att vi nästan kan känna kittlingen. Vi kan nästan förlora oss i själva närheten mellan dessa människor, nästan känna lukten av solvarm hud och naturligtvis fantastiskt god morgonandedräkt.

Säger hjärnan, och hand och öga springer till verket med gott mod, för de litar på hjärnan till att fatta besluten och behöver i alla fall inte lida för sina misstag. Och så slutar det så här.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag anser att lesbisk kärlek är vacker kärlek.

lördag 8 oktober 2011

Om sömnlöshet och skrivkramp

Häromdagen kom jag på att jag vill teckna en serie istället för att skriva en bok. Det händer ibland. Jag har ändrat mig fram och tillbaka ungefär åtta gånger på de tio år jag jobbat på den här historien. Den byter form fram och tillbaka och blir litet bättre varje gång. Här är några sidor från mitt senaste försök, bara för färgens skull:
Photobucket Photobucket Photobucket Photobucket
Det är svårt att rita, mycket svårare än att skriva, fast det har sina fördelar. Jag växte upp med serier, jag lärde mig att skriva på allvar genom att läsa serier, så det faller sig väl naturligt att de historier jag vill berätta fungerar bäst som serier. Och så har serieformen så många ännu oprövade möjligheter som är spännande att utforska.

Det bästa vore förstås om jag hade en tecknare som ville jobba med mig. Du, kanske, kära läsare?

I alla fall fick jag omedelbart ritkramp när jag kom på detta, och en dag senare var jag så öm i baken att jag var tvungen att sluta gå på toaletten oavbrutet. Du förstår, min kropp vill så gärna skapa ibland att om jag inte ger den något utlopp med hand och öga finner den ett så att säga under bältet.

Min kropp verkar gilla ordvitsar.

Och så hände något underligt nu i natt. Kanske berodde det på att jag kopplat in högra hjärnhalvan ordentligt för att teckna; den delen av hjärnan som fungerar i en frånvaro av språk och logik, som tänker i former och färger och förstår sig på konst. Konstnärer brukar aktivera den genom att öva sig, men det funkar kanske lika väl att tänka med besatthet på att utöva konst.

Min förkylning kan ju också ha bidragit. Eller de fem-sex decilitrarna starksprit jag satt i mig under kvällens TV-maraton.

Hur som helst kokade huvudet med idéer när jag låg där och tänkte sova, ungefär som det som brukar kallas sömnlöshet. Jag brukar inte ha så stora problem med det, bara jag vaknar tillräckligt för att bli medveten om problemet kan jag fokusera på min andhämtning tills jag somnar. Fast i natt kunde jag inte behålla det medvetandet. Jag hade väckt det omedvetna (sa han, med vinden dramatiskt blåsande i håret).

Snurrande, ilande, dansande tankar överväldigade mitt sinne från alla håll. Osammanhängande ord som lät som tre personer med olika sinnessjukdomar som pratade i munnen på varandra drev runt i huvudet; bilder blixtrade förbi, fantastiska underbara vackra abstrakta landskap i en takt som inte alls lät mig uppskatta dem; och över och genom och inom allt annat dominerade en komplicerad, myllrande fläta av rörliga ting av sådan ren abstraktion att jag inte kunde förstå dem över huvud taget. Det var idéer utan form, utan språk. Det närmaste ting i sinnevärlden jag kan beskriva vore vågformer. Inte strålarnas eller vattnets vågrörelser, inte materia eller energi, utan bara den vågformade rörelsen hos tingen.

Dessa rörelser flöt in och ut ur varandra i ett mönster vars betydelse jag naturligtvis inte kunde motstå att försöka förstå. Mitt plågade sinne sökte desperat efter koncept som kunde appliceras på dem för att göra dem begripliga och fann två nonsensord. Jag minns inte precis vad de var, men låt oss kalla dem "immo" och "kobla". Dessa ord behövde uttalas, och därav kom en grupp människor som kunde säga dem, och den gruppen blev bisarrt nog huvudpersonerna i Community som vi tittat på hela kvällen. De kom i en ordning som gjorde att de kom före sig själva och mångdubblades.

Om jag kunde återskapa den där obeskrivliga, ofattbara ordningen är jag ganska säker på att jag kunde bygga en maskin av ord som kunde producera oändlig energi och resa i tiden.

Eller kanske det var ett meddelande till mig själv att inte glömma ordens kraft.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror på allt.

fredag 23 september 2011

Mitt drömjobb

Om jag kunde ha vilket jobb som helst, skulle det vara:

1. Ett jobb där jag kan jobba så mycket eller litet jag vill, när jag vill. Det är det allra viktigaste. Om jag känner för att ta ledigt en dag, eller en halvtimma, eller ett halvår, måste jag kunna göra det utan förvarning, utan förklaring och utan att riskera att bli av med jobbet. Om jag råkar vara vaken mitt på natten och känner för att jobba ska jag kunna det också. OB och övertid vore inte nödvändigt, men ett plus.

2. Jag måste ha en absolut garanti att jobbet alltid finns kvar; inte kan bortrationaliseras, utlokaliseras, ersättas med en robot eller på annat vis göras otillgängligt för mig. Jag skulle inte kunna sägas upp utom möjligen om jag bröt mot lagen.

3. Jobbet måste vara lokalt i Umeå så att jag kan ta mig dit närhelst andan faller på, och aldrig kunna tvinga mig att flytta.

4. Jag måste få minst 100:- i timmen efter skatt. Det skulle göra ett jag behövde jobba som mest två och en halv arbetsvecka per månad för att behålla min nuvarande livskvalitet, och redan det verkar nog för att skapa oroande mängder tvång.

Jag hatar tvång. Det hatet är det enda som står mellan mig och galenskapen - OCD. Du vill väl inte underminera min kamp för friheten från mina egna tvångstankar? Om jag blev tvungen att upprepa den ena eller andra handlingen en stor del av min vakna tid; tvungen att vara någonstans en viss tid så gott som varenda dag för all framtid för att överleva; om något sådant kan hända, vad finns det då för argument kvar mot tvångstankarna? Är det ens någon skillnad på det tvång som kommer av yttre eller inre krafter?

5. Jobbet ska gärna påverka så litet som möjligt och inblanda få människor. Ansvar gör mig nervös. Och att umgås med arbetskamrater är väldigt psykologiskt tröttande i nästan varje fall. Idealiskt skulle jag kunna prova på ett obegränsat antal kandidater tills jag får arbetskamrater jag trivs med, fast det vore nog orealistiskt.

6. Vad gäller själva arbetsuppgifterna, är det det minst viktiga. Jag klarar av det mesta. Jag kan filtrera bort dåliga lukter, störande ljud och jobbiga människor. Jag är hyfsat stark och har hög smärttröskel och kan äta vad som helst utom surströmming. Jag har lätt för att lyda order och djur tycker om mig. Vad tusan, skriv en rad om du har ett jobb du tror att jag passar för. Det här är nu en annons.

(Ansökningar från Kim Jong-Il undanbedes.)

onsdag 21 september 2011

En helt vanlig onsdagmorgonspökhistoria

En del av nittiotalet utspelade sig min lyckliga barndom i den lilla byhålan Djäkneböle, i huset på kartan till vänster. (Klicka för att förstora bilden.) Det finns många historier härifrån, men idag av någon anledning minns jag de oförklarliga.

Mitt rum, som påpekats, var gigantiskt. Det var det jag gillade med det. Oftast vann det över alla andra överväganden, som att tanten som bott i rummet före mig dog rakt utanför huset en kort stund innan vi flyttade in. Det stora skåpet som tillhört henne var den enda möbeln hennes familj lämnade kvar.

Om jag minns rätt hade skåpet en låg, bred, skum och bucklig spegel upptill som aldrig speglade någonting tydligt. Det hade bestämt en liten hylla, som jag genom åren fyllde med skatter; osannolika objekt jag hittat. Där fanns en plastbehållare med en form jag aldrig sett förr eller senare; en trave blanka mynt, eller kanske snarare myntformade metallobjekt; ett par kraftfulla magneter som med tiden smulade sönder varandra med sin attraktionskraft; saker med små små utrymmen som jag roade mig att gömma hårt hoprullade och -vikta hemliga meddelanden eller sedlar i.

(Jag var väldigt paranoid mot alla som kom in i mitt rum. Jag gömde också sedlar mellan sidorna i mina tråkigaste böcker.)

Men framför allt, verkar det i efterhand, gjorde jag allt för att blockera skåpets psykologiska närvaro under ett gytter av mer meningsfulla, kraftfulla objekt. Kanske ogillade jag skåpet starkt på någon nivå. Kanske skapade jag omedvetet ett magiskt försvar mot det.

Det hände bara en enda gång. Det skulle till och med kunna vara en dröm. Men en gång väcktes jag mitt i natten av ett dunk från skåpet. Det lät som ett bowlingklot föll inuti skåpet, eller som en häst sprang in i husväggen bakom skåpet. Eftersom mitt rum låg på andra våningen verkade det förra mer rimligt. Fast ingenting fanns i skåpet, visste jag väl, som kunde ha gjort det ljudet. Även om traven med gamla skolböcker, frimärkssamlarklubbtidningar och annat skräp som jag staplat för att gömma några porrtidningar fallit ihop, skulle det inte ha bullrat nog för att väcka mig. Och ljudet som väckt mig var högt. Jag vågade inte röra mig och låg kvar tills jag somnade om.

Nästa dag såg jag efter, och hittade ingenting som rubbats en centimeter.

Och sen hände ingenting mer. Utom getingarna.

En vacker sommardag kom jag hem från skolan och hittade sju döda getingar på rad intill tröskeln till mitt rum. Dörren var öppen. Det var knappast någon av mina föräldrars eller bröders stil att framställa ett så bisarrt konstverk utan att omnämna det, och katterna skulle inte ha gjort det utan att lämna märken på getingarna.

Det var inget särskilt med så många getingar, de kom ofta in i mitt rum om fönstren var öppna. (Efter några år kom någon på att svalboet under taknocken ovanför var ett getingbo.) Men varför skulle de komma in och sedan flyga ut genom dörren, falla ned och dö? Inte en eller två eller tre eller fyra eller fem eller sex, men sju getingar?

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vet ingenting.

torsdag 15 september 2011

Några tankar av världens ledande expert på ensamhet

Det var länge sedan jag upplevde en sådan sen, kylig, mörk och ensam kväll som den här. Hungern efter mänsklig närhet känns som faktisk, fysisk hunger och driver mig att äta för mycket. Frånvaron av samtal driver mig att uppfinna alltmer bisarra fantasier för att sysselsätta tankarna.

Det är onekligen användbart för mitt arbete. Den bästa historia jag hittills avslutat skrevs i det tillståndet. Fast inatt har jag inga fler sagor att komma på och jag sitter bara med en växande klump i halsen och tänker mörka, sorgsna tankar. Som hur lite tid jag spenderat med mina vänner, och hur den lilla tiden ofta under de senaste månaderna i tre fall av tre präglats av frånvaron av ögonkontakt och frånvaron av djupare samtal.

Inte för att jag är särskilt kunnig i ämnet fejstajm, men mina vänner kan spendera hela dagen med ryggen vänd mot mig, uppslukade av datorskärmar, telefonsamtal eller båda delarna samtidigt. Så jag frågar mig konstant om jag bara är vansinnigt tråkig att vara med eller om jag gör fel som ägnar hela min uppmärksamhet, varje tråd av medvetande åt den vän som sitter i rummet med mig; som hejdar mitt vanligtvis konstanta Internetanvändande ibland flera dagar i sträck och låter törsten efter information vänta tills jag har tid för mig själv.

Jag har ägnat omkring tio år åt att lära mig medvetet att kompensera för min medfödda saknad av sociala instinkter. Typiskt min tur om resten av världen samtidigt bestämt sig för att bli som jag.

Men. Även i mitt mörkaste ögonblick letar jag efter lösningar. Kanske beror det på Internet, de fundamentala skillnaderna mellan kommunikation i verkligheten och på nätet. Bara Facebooks blotta existens påverkar hur vi tänker på samtal, vänskap, människor, allting, oavsett om vi ens använder Facebook. Vi ser till exempel en trend mot något som på engelska kallas narrowcast, motsatsen till broadcast där information skickas godtyckligt till breda samhällsskikt. Den i praktiken oändliga mängd information som genereras och absorberas är ju inte tillgänglig för någon männniska. På Youtube laddas i genomsnitt upp tio timmar videos per sekund, trettiosextusen gånger mer än en enskild människa hinner se på.

Så vi filtrerar vad vi vill höra, och med tiden lär vi oss filtrera vad vi vill säga och tänka. Eftersom vi har lätt för att ignorera allt som inte stämmer överens med vad vi vill ska vara sant, slutar det ofta med att vi sitter i en liten, sluten cirkel av jasägare, där alla är varandras sykofanter och ingen någonsin behöver höra någonting de inte tycker om. Det är narrowcasting, ett som jag ser såhär i efterhand nästan helt meningslöst sidospår.

Men kanske meningen i allt vi säger och trovärdigheten hos alla som lyssnar på oss urholkas när vi har så väldigt många att tala och lyssna till. Kanske vi behöver mer nära, personliga, mänskliga kontakter än Internet erbjuder. Kanske Facebook lurar oss att distansera oss från dem vi älskar. Kanske lider vi av social näringsbrist, likt en kolibri som matas med kalorifritt sötningsmedel och snabbt svälter ihjäl medan den tror att den äter sig fet på socker.

Sluta genast läsa det här, kära läsare. Stäng av datorn, stäng av telefonen och gå på dina bara fötter till din närmaste vän och ge honom eller henne en kram och prata om någonting viktigt. Prata om någonting du vill göra som du kan se tillbaka på när du blir gammal utan att önska att du inte slösat så mycket tid på att göra det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har abstinens av sockerfri pepsi.

tisdag 6 september 2011

Och nu, en slumpmässig lista

1. Var är din mobiltelefon? Fickan.
2. Var är din andra hälft? Därute.
3. Ditt hår? Kortkort.
4. Din mamma? Mammig.
5. Din pappa? Stockholmare.
6. Det bästa du vet? Människor.
7. Din dröm i natt? Mörker.
8. Din dröm/ditt mål? Skriva.
9. Rummet du är i? Hemma.
10. Din hobby? Skriva.
11. Din skräck? Tvång.
12. Var vill du vara om sex år? Hemma.
13. Var var du igår kväll? Familjeaffärer.
14. Vad är du inte? Pratsam.
15. En sak du önskar dig? Framtid.
16. Var växte du upp? Ume.
17. Det senaste du gjorde? Läste.
18. Dina kläder? Gamla.
19. Din tv? DVDspelare.
20. Ditt/dina husdjur? Dammråttor.
21. Din dator? Distraherar.
22. Ditt humör? Disträ.
23. Saknar någon? Alltid.
24. Din bil? Nej.
25. Något du inte har på dig? Utsmyckning.
26. Favoritaffär? Billig.
27. Din sommar? Jobbspäckad.
28. Älskar någon? Oklart.
29. Favoritfärg? Röd.
30. När skrattade du senast? Nu.
31. När grät du senast? Inatt.

En liten egopost

Här är en annan bild från den där fotoexpeditionen. Jag som sitter och lutar mig mot en björk, som en Umeåbuddha. Om mina pupiller ser omänskligt svarta ut är det för att de såg omänskligt röda ut innan jag rörde till det med Photoshop.

Flaskbottenvarning ser jag nu. Borde verkligen skaffa andra glasögon. Mindre glasögon och särskilt tunnslipade linser.

Men i alla fall. Såhär ser jag ut.

Helt utan sammanhang kommer här ett urval av saker jag tjuvlyssnat om mig själv:

"Härligt låg röst. Jag älskar hans accent. Borde göra något åt skäggstubben."
-Kvinna på ett härbärge i Texas. (Översatt från Amerikanska.)
"Snuskig."
-Klasskompis på en syslöjdslektion i gymnasiet, efter att jag fått veta att en del av vävstolen kallas bröst och dragit det oundvikliga skämtet. Tänk vilket tråkigt folk som inte fattar det roliga med ett ohyggligt banalt och uttröttat skämt som man drar bara för att uppmärksamma hur dumma vissa traditioner är och därmed utmana dem och traditioner i allmänhet.
"Den där killen är en snäll kille."
-Fullständigt främmande flicka på kanske fem år i kön på Mias Grill i Umeå. Fast i just det fallet var det mer frågan om att inte kunna undvika att höra något som ropades så högt att alla i hela restaurangen vände på huvudet, än att tjyvlyssna.
"Jag tror att han hör allt vi säger."
-En av två kanske fjortonåriga flickor på sätet bredvid mitt på en buss, efter flera minuters intensivt, barnsligt rättframt och nyfiket samtal om mig som får mig att le som en idiot utan att kunna hjälpa det.
"Jag tycker synd om den som ska behöva sitta bredvid honom."
-Flygvärdinna på ett flygplan i Amsterdam där jag just satt mig ned efter en springtur genom hela flygplatsen, eftersom jag fått veta att jag hade fem minuter på mig att komma ombord. (Planet är fortfarande nästan tomt.)

Om ondska

Ironiskt nog, fast jag lever på Försäkringskassan saknar jag helt försäkringar. Av flera anledningar.

För det första tror jag inte på försäkringar. När du betalar regelbundna avgifter - å, vad jag avskyr regelbundna avgifter - så vill du få något i utbyte därav. Det är grundläggande psykologi. Och för att få utbyte av en försäkring måste du eller din egendom bli skadad. Så du skapar en situation där du vill bli skadad. Även om man inte tror på sådana kvantmekaniska teorier som säger att din vilja och dina förväntningar påverkar verkligheten på subatomisk nivå (fast försäkringsbolaget hoppas och vill att du inte ska bli skadad så det kanske jämnar ut sig), så påverkar du utan tvekan din egen psykologi. Och mer eller mindre medvetet anstränger du dig i en viss utsträckning för att bli skadad. Och chansen att du blir det ökar.

Jag har aldrig behövt en försäkring. Jag har aldrig haft tillfälle att ångra att jag inte haft någon. Kanske har jag bara tur, eller kanske anstränger jag mig litet extra för att jag inte vill göra mig illa.

För det andra är jag fattig. Även om allt jag ägde blev förstört skulle det knappast kosta mer att ersätta än vad jag skulle ha betalat i försäkringsavgifter på de tretton år jag varit myndig. Den som äger mer än sju ting riskerar att bli ägd av tingen, och den som inte har något av värde har heller inte något att förlora.

Och för det tredje är försäkringsbolag onda. Om du läst på litet så vet du om dussintals fall där försäkringsbolag har vägrat betala ut för att låta sina kunder överleva de mest spektakulärt orättvisa, inhumana, förnedrande och brutala sjukdomar, olyckor och så vidare. När du verkligen till slut behöver försäkringsbolagets hjälp som du godtroget betalat för så länge kan du lita på att ingenting händer förrän flera års hänsynslös mediabevakning får försäkringsbolagen att kapitulera av ren skam. Medan deras direktörer glider runt i privata jetplan och äter lyxmat serverad på guldbrickor.

(Faktiskt, brickor av guld. Det har vi fått veta av en försäkringsbolagsdirektör som avgått efter att ha utvecklat ett litet samvete och nu ägnar sig åt att uppmärksamma hans kollegors ondska.)

Jag har roat mig med att sammanställa en topplista över onda människor. Dessa är de yrken som drar till sig personer som utsätter andra människor för obegränsade mängder lidande för att tjäna pengar:

6. Terrorister: Kännetäcknas av att de dödar människor för att framföra ett politiskt budskap. En användbar baslinje precis på gränsen under det acceptabla och långt bättre än några av de andra yrkena på listan eftersom de gör det de gör för att de tror på något större än dem själva, och inte bara för att tjäna pengar.

5. Organiserade brottssyndikat: Tjänar vanligen pengar på knarkhandel, människohandel och beskyddarverksamhet. Tjänar så stora mängder pengar att de ofta tillåts politiskt inflytande och naturligtvis laglig immunitet, precis som de flesta andra på listan. Skillnaden är att det de arbetar med är direkt och uppenbart olagligt och ovärdigt människan, vilket gör deras ondska mindre eftersom alla kan se den och ibland till och med bekämpa den.

4. Banker: Tjänar pengar på att handla med folks pengar. Eftersom de har mest pengar kan de ge lån till hög ränta och ta lån till låg ränta, så att alla stackare som inte kan förstå att de lån de tar förr eller senare måste betalas får sina liv förstörda. (Det kan verka självklart, men om man ser på de klagomål folk framför till Kronofogden handlar de nästan uteslutande om att Kronofogden är orättvis som tvingar en att betala vad en lånat.) Och det är ju inte bara bara det att banker tillåter oss sådana dumheter som att låna pengar och orsakar lånekriser, men ett mer grundläggande problem: Banker kanaliserar stora mängder pengar från olika personer för att kunna göra större affärer än någon enskild människa. Detta utgör grunden för så kallad ekonomisk tillväxt. Och när pengar växer går överskottet till de som har mest pengar. De rika blir rikare, och de fattiga blir fattigare.

3. Försäkringsbolag: Se ovan.

2. Oljebolag: Tjänar pengar på att förstöra miljön. Jag har för mig att fyra av världens tio mest inkomstdrivande företag är oljebolag; det vill säga att de tjänar enorma mängder pengar på att förstöra miljön. Och att få folk att stressa runt och dö före sin tid. Och att hålla tillbaka teknologiska framsteg som skulle göra stressamhället mindre beroende på olja. Och att starta krig.

1. Hallickar: Tjänar pengar på att äga sexarbetare. Jag tror inte jag behöver förklara det närmare. Sexarbetare skulle ha det så mycket bättre utan hallickar. Gissningsvis skulle 99% av dem inte ens vara sexarbetare. Jag säger inte att någon borde behöva hyra ut sina könsorgan för att överleva, men när nu folk måste det skulle de kunna klara sig utan hallickar som slår, drogar, våldtar och tar ifrån dem all möjlighet till personlig frihet, laga skydd och grundläggande mänsklig värdighet för att de (hallickarna) tycker att de ska ha de pengar sexarbetarna tjänar. Vi har överseende med denna ondska för att vi sedan flera tusen år tror att det är värt vilket pris som helst att kontrollera kvinnors sexualitet.

Oj, vi gick liksom till ett "dark place" där en stund. Jag hade tänkt skriva en djupsinnig post om vikten att inte bry sig för mycket om och sätta sin kärlek till saker som kan brinna upp. Att söka värde i mer beständiga ting. En annan gång kanske.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag är en hängiven, insistant optimist.

September 2: Återkomsten

Det är bra konstigt, jag hittade just ett par små trevliga gamla dagboksliknande saker jag skrivit och det visar sig att jag skrev båda två i September! En förra året och en gissningsvis 2008. Du får i varje fall avnjuta bägge på samma gång:

Timmen är noll, tiden är intet.
Det skulle jag veta även om jag hade en klocka.
Nattens milda Septemberregn rinner i håret och gör allting litet suddigare och litet ödsligare.
Mörk len nyvält asfalt blänker, våt, mjuk under mina bara fötter.
Vattnet rinner över gatan som om den vore oljig teflon, i nätmönster som bildar runor i något okänt språk.
Kanske stadens självgenererande infranäts egna språk.
Fem bilar kör förbi i en tät klunga, som vänner. Jag gömmer mig i det höga gräset vid sidan av vägen och blir blöt.
Jag är inte det minsta orolig för att slockna.
Jag är på väg hem.
Jag brinner ännu. Jag har varit med om något stort.
Vänskap.
Nattens obegränsade tomhet kan inte suga bort mig. Mörkret kan inte skrämma mig.
Kärlekens tårar är inte mer än de glänsande pölarna under mina fötter.
Så på jorden, och så i himmelen.

Låt oss titta närmare.
Och.

Så jag satt och väntade på bussen. (Hur många bra historier börjar på det viset?)

En semtemberdag i Norrland, med vasst solljus som får allt att avteckna sig i skarp relief och en bris som skakar om de gulnande björklöven och skär genom kläderna. Det verkar liksom verkligt.

Byggarbetsplatsen tvärsöver vägen tystnar så lunchdags närmar sig. Den ser övergiven ut, ett halvt framgrävt byggnadsskelett som står på en gammal fotbollsplan där jag som barn fnyst nedlåtande åt sportfånarna. En ensam hammare bankar högljutt mot stål någonstans därinne. Så sätter radion igång, väldigt högt. Den ekar över planen med sin plåtiga, raspiga röst. Jag kan praktiskt taget höra högtalarna. De kanske kan höra dem en kilometer bort.

Låten som spelas är Dire Straits Brothers in Arms. Det är underbart. Folk som går förbi saktar på stegen och ser sig omkring som om de vaknat upp. En del av dem hummar melodin. Jag sjunger, tyst.

Och så slutar sången och bussen kommer och allt är över. Det sägs att allt som har något värde måste ha en ände.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag börjar redan upptäcka återkommande mönster hos mig själv genom att föra dagbok.

Poesitimme

Den här dikten saknar titel.

En gång fanns bara mörker.
Nu finns det ljus.
I den ogripbara rörelsen från mörker till ljus ges vi att förstå:
Att tingen kan bli bättre.
Att något kan komma från intet.
Att mening kan finnas i tomhet.
Att universum vill oss väl.
Att i skapelsen finns en en självmedvetenhet, en emergent godhet som tvunget kristalliseras alltsom världen och dess medvetande växer.
Att ingenting är lika illa som det ser ut.
Att allting kommer att bli bättre.

Det finns någonting när det kunde ha funnits ingenting.
Det betyder all nåd, all visshet, all förtröstan, allt hopp. Det betyder allting.

Mitt namn är Emil Wikström, och den här posten tillägnas God is an Astronaut.

söndag 4 september 2011

September

Jag tror September är min favoritmånad.

Jag fick ett infall att gå ut i kväll och sätta mig i en korsning mellan två små grusvägar. Kanske skulle någon dyka upp, tänkte jag, sådär envetet hoppfullt. Fast när jag väl satt där var det väldigt trevligt.

En ihållande bris som var så varm att ett lager svett hängde vid ansiktet. En lukt av höstjord från alla de skördade fälten, sur och god. (Många gillar inte lukten av jord, men för mig är det lukten av liv.) Ett molntäcke med lager av olika färger blandade om varandra så att all känsla av form försvann, ett sånt där abstrakt landskap som jag försökt måla ibland där det verkar som himlen försöker tala i ett bildspråk som våra ögon och våra sinnen inte räcker till att förstå. Ett ögonblick hängde dessa moln likt en klippväg i skyn, upplysta av den sista bleka solen, innan de svartnade.

Lika fascinerande var gräset och träden omkring mig. Allt verkade ha gulnat och torkat som om hösten kommit med stormsteg, men trots färgen var växterna ännu mjuka och levande. Det var gatubelysningen, kom jag på efter ett tag.

Och så fick jag tråkigt och tog ett par bilder. Ovan syns mitt försök att avbilda korsningarnas mytologi, de skrämmande vägarna som leder bort i mörkret och främligen som väntar lutad mot lyktstolpen. Fast min kulmage kanske förstör stämningen nästan lika mycket som den tveksamma bildkvalitén.

Men det var en minnesvärd kväll. Laddad med mystik, spontanitet och rena känsloupplevelser. Fast till slut kunde jag inte vänta längre utan blev tvungen att gå hem och skriva det här för dig, kära hypotetiska läsare. Utan att dela denna upplevelsen med dig verkar den bara meningslös.

Mitt namn är Emil Wikström och jag önskar att du var här.

fredag 2 september 2011

I förbifarten

Den senaste veckan har jag knappt gjort något utom att skriva, sova, äta för mycket, läsa gamla serier för att koppla av från att skriva, och försökt jogga. (Det var jobbigt.) Jag lever och andas jobb, spenderar varje vaket ögonblick till hälften i Jennys huvud eller mer.

Så vad kan jag säga? Jag har skrivit ungefär tio sidor våld och tjugo sidor sex. Våra hjältar står just nu inför min största utmaning: En konversation med mer än två deltagare. Det är svårare att skriva än man skulle kunna tro. Kanske för att jag aldrig varit bra på att delta i dylika konversationer. Det brukar alltid vara enklast att lyssna, utan att försöka förutse öppningar där jag kan tränga mig in i mitten av folks samtal. Eller tänka ut saker att säga.

Fast mest handlar det om att avbryta. Jag står inte ut med att avbryta någon som pratar. Jag förstår mig inte på den mest grundläggande samtalsdynamik, så hur kan jag skriva ett realistiskt samtal mellan sju personer? Utan att förlora den omedelbara närvaron förstås. Det är enkelt att beskriva samtal lite på håll, och bara förmedla meningen i det som sägs och i stora drag vad deltagarna gör, men det gör historien distanserad och tråkig. Jag vill skriva intensivt, närgånget, få med varje ögonblick och varje ord och nyans av språk och kroppsspråk och den rent fysiska upplevelsen av känslorna som mina karaktärer erfar. Då duger det inte att sammanfatta.

Så jag tar en paus och skriver det här för att gnälla av mig litet. En fördel med att ha en blagg.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag kanske respekterar folk för mycket.

lördag 27 augusti 2011

Hur man skapar vänner

Det var inte så länge efter att skolan slutade som jag hittade på det som jag då trodde var min första låtsasvän. Mellan mina fattiga och ovilliga besök på arbetsförmedlingen, min roman som stod stilla i brist på både idéer och förmåga, och min fullkomliga okunskap i konsten att fördriva tid i stora kvantiteter hade jag oerhört tråkigt. Och jag var, naturligtvis, väldigt ensam.

Så kom Nina Noll, döende från den dag hon föddes av en melodramatisk hjärntumör. Vilket lyckligt barn jag var, kan vi konstatera såhär i efterhand, med en osviklig känsla för dramatiskt historieberättande kombinerat med ingen som helst insikt i vilka historier som redan berättats tusen gånger i film och TV. Det var en oerhört dramatisk vänskap, laddad som en åskstorm, fylld med aningslösa klichéer.

En minnesvärd replik: "Jag föddes med en missbildning som gjorde mig steril, jag kunde aldrig ha fått barn. . .det är som om det aldrig var meningen att jag skulle leva."

Och så dog hon, skallig som en biljardboll och enögd som Oden. Ingen visste det utom jag, och jag begravde henne på en äng i hennes barndoms by (på låtsas) och kände av påtagliga sorg-relaterade hjärtproblem (på riktigt). Jag samtalar fortfarande med hennes spöke emellanåt.

Sedan kom A. Det var efter att jag rymde hemifrån till Amerika en sväng, gick på arbetslöshetsprojekt, fick min diagnos, flyttade hemifrån och började skriva på allvar. Kan inte minnas precis vad som motiverade hennes tillkomst. Antagligen var jag bara ensam.

Konstigt då att jag inte spenderade mycket tid med henne själv. Kanske var hon mer av ett skydd för mig att nå ut till främmande människor genom. För mest chattade hon bara på Internet. Fast det var många roliga stunder. Vid ett tillfälle hindrade hon ett som vi fortfarande tror seriöst självmordsförsök. En väldigt upprörd och ledsen ung man berättade för chatten att han skulle skära halsen av sig med en machete. A lovade då att om han försvann skulle hon skära halsen av sig (mig) med ett rakblad. Jag tror att hon menade allvar. Det var ett väldigt spänt ögonblick, men efteråt var alla glada och tacksamma.

Så inspirerande var A:s målmedvetna positiva attityd trots de hemska (påhittade) saker som hänt henne, att ett par i den här chatten döpte sitt barn efter henne. Min reaktion till den nyheten kan sammanfattas med hjälp.

Så började jag, helt omedveten om sammanhanget, komma på anledningar för A att hålla sig borta från Internet. Hon träffade en tjej, for på en lång resa österut och försvann till slut under oförklarliga omständigheter för att aldrig ses igen. Allt bara för att försäkra att ingen skulle få reda på sanningen. (Jag utelämnar här hennes namn av samma anledning.)

Det var också då jag slutade ljuga. När min nästa skapelse, Jenny Creed, började göra mig sällskap på mina små strandpromenader och berätta för mig om sina fantastiska äventyr i andra världar, skrev jag bara ned det för mig själv. Jag började så på min roman i något som liknade dess nuvarande form, omkring 2002 eller 2003. 2004 började hon företräda mig på Internet, men under öppna former. Jag hittade nämligen Altermeta, och dess oerhört vänliga community full med folk som roade sig med att låtsas vara vargar, hundar, getter, enhörningar och i flera fall drakar. Jenny, som råkar vara till hälften drake, välkomnades med öppna armar. Värt att tänka på för den stora majoritet som ser på så kallade furries med avsmak: De älskar människor utan förbehåll för kön, ras eller vanföreställningar. Det spelar ingen roll vem du är eller vill vara eller låtsas vara.

Men i alla all. Det var mina låtsasvänner. Utom en verkligt pinsam som jag hoppade över.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har åtminstone en vän av kött och blod som inte är en nära släkting.

torsdag 25 augusti 2011

Hur allt började

I sjätte klass började Cristofer Diaz och gjorde våra liv något svårare. Mest mitt, tyckte jag. Han slogs och knuffades hårdare än de andra mobbarna, och han besatt en slags storslagen dumhet som lät honom ta varje ofattbart korkad, meningslös och ogrundad förolämpning och upprepa den med glödande entusiasm i dagar, veckor eller år. "Jag har mer hår mellan mina tår än vad du har mellan dina lår" lät till exempel en nidvisa som han sjöng så ofta att jag utan problem minns den i varje detalj femton-sexton år senare. Ett typexempel på hans hån eftersom det var så missriktat: Jag kunde inte ha brytt mig mindre om min brist på kroppshår eller hur omanlig han tyckte att det gjorde mig. (Jag skulle fortfarande inte ha något emot att aldrig behöva raka mig.) Och han vägrade fullständigt förstå att han hade fel. Men just det oresonabla i hans missuppfattning att sången var sårande, tillsammans med den oändliga upprepningen, gjorde honom irriterande, precis som han ville.

Men hursomhelst. På väg till matsalen, som vid just det här tillfället låg i en annan skola, kom Cristofer på att håna mig för att jag inte hade någon flickvän. I ett anfall av ren skadeglädje, i förvissningen att han aldrig kunde besegra mig eftersom jag tänkte i cirklar runt honom, sa jag "Det har jag visst." Jag visste att jag gjort det rätta när jag såg hans och de andra grabbarnas attityd förvandlas inför mina ögon. Plötsligt såg de på och tilltalade mig med respekt. Nästan vördnad. Eftersom de frågade, kom jag på vem hon var. Hon hette Sara, var Japan, gick på en liten privat byaskola långt ute åt Yttersjöhållet. Vi träffades på byagårdens ungdomskväll. (Jag bodde vid den tiden i Djäkneböle, en liten liten by sexton kilometer utanför Umeå.) Det var hon som tog första steget. (Det var flickorna som frågade om det.)

Fast Sara inte kunde hittas i någon skolkatalog accepterades det att hon fanns, eller möjligen att jag hade en skruv lös och att det vore bäst att låta mig behålla mina hallucinationer. Också roligast.

Det var ett par år då jag vidhöll historien för klassen, utan några större bieffekter än en och annan sarkastisk teckning på temat asiathoror och nördarna som ligger med dem. (Vi var ganska mycket för målning och konstnärliga övningar på Waldorfskolan.) Men desto viktigare för mig, hade jag skapat en människa ur tomma intet och fått folk att tro att hon fanns på riktigt. Jag gick ofta för mig själv och dagdrömde fram detaljer av mitt och Saras förhållande, konverserade med henne för att vara beredd om någon frågade vem hon var, hur hon mådde, vad hon gjorde, vad vi gjorde. (Jag fick aldrig många frågor.)

Eller, jag trodde då att det var därför, att jag utvecklade dessa fantasier för att göra min historia mer trovärdig. Det slog mig inte förrän flera år senare att Sara var min första låtsasvän, som jag lärde känna bara för att vara minde ensam. Att andra människor trodde att hon fanns på riktigt var viktigt för att det gav henne en nivå av verklighet som gjorde mig mindre medveten om att jag hittat på henne. (Det tog två ytterligare låtsasvänner och flera sårade verkliga personer innan jag lärde mig cykla utan det stödhjulet.)

Jag skriver fortfarande för att bli mindre ensam. Men nu är förhoppningen förstås att du ska uppskatta mina lögner, inte tro på dem.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag levde en gång efter orden "Jag kan göra vänner själv, jag behöver inte människor."

Stå upp och berätta för klassen vad du vill göra med ditt liv

Två saker. Först vill jag skriva. Mer exakt vill jag skriva en viss historia som plågat mig sedan slutet av nittiotalet, när jag kom på de första kornen av det som skulle bli historien i dess nuvarande form. Det har gått långsamt att hitta den rätta formen för historien, och att utveckla min förmåga för att kunna skriva historien så bra jag någonsin kan.

För det förtjänar historien.

Det är en historia om någon som inte är som alla andra och därför går genom livet med få vänner, men många intressanta saker händer henne. Om det inte verkar som en genomskinlig metafor för mitt eget liv, beror det på att du inte känner mig. Det är en historia som njuter av att böja det svenska språket till bristningsgränsen i strömmande poetiska meningar. Det är en historia om ensamhet, vänskap, tillhörighet, kärlek, förlust och mod; en historia om att växa, om att välja, om oskuld, lycka och sorg. Just nu skriver jag på ett kapitel om två svärd- och pistolsvingande lesbiska vampyrjägare.

Historien utspelar sig i en värld som alltid är större än du tror. Den sträcker sig oändligt långt i alla riktningar; dess rund kröker sig genom tid och rum. Länder ligger dolda i kartans veck och utanför dess kanter. Världen har plats för allting - allting som människan någonsin föreställt sig och allting som hon inte föreställt sig, och för varje ting hon upptäcker finns ett dussin till. Världens historia är lika osäker som dess geografi, lika osäker som dess framtid, lika beroende av sin betraktare som en målning är beroende av sin målare. Det enda vi kan veta säkert är vad som finns här inför våra ögon och nu i detta ögonblick. Ungeför som vår egen värld alltså.

Och så vill jag älska. Jag vill ta risken att om jag älskade en enda människa över alla andra skulle jag stänga ute resten av mänskligheten. Jag vill ha - och ge av mig själv till - någon att bli gammal tillsammans med, att ha ett liv tillsammans med, att utforska verklighetens gränser och fantasins tillsammans med. Jag vill bli kysst. Det är här du kommer in i bilden, kära läsare.

Jag är trettio år gammal och jag har inte tid med små lekar. Vad jag skriver här är till stor del baserat på förhoppningen att du som läser det kan se en möjlighet till kärlek. För att inte gå som katten kring het gröt: Om du gillar vad du ser, skriv mig. Om du är en kvinna är det ett plus, åtminstonde i teorin. Adressen är skapare@gmail.com.
Eller för all del ring 090-313 18.

Apropå att vara desperat skrev jag en liten dikt om det härom veckan. Med risk för att upprepa något av det ovanstående:

Letar du efter kärleken, hittar du den aldrig.
Det fick han höra redan som liten.
Det är när du slutar leta som du kärleken finner.
Och han trodde på det.
Det var ofta så här i världen, tänkte han,
att saker blev tvärtemot vad man kunde vänta sig.
Att gräset var grönare på grannens gård.
Att han måste äta sin pölsa innan han fick lakritsbåtar.
Så han slutade leta.
Han gav upp alla försök.
Han stannade inne.
Och väntade.
Och längtade.
I trettio år.
Han var en sådan hängiven romantiker.
Och han ville så gärna bli kär.
Så en dag, en vacker regnig sommardag,
tänkte han att han kunde vara litet praktisk.
Att om kärleken just för honom fanns,
så skulle hon liksom han tycka om att vandra i regnet.
Vandra på de öde vägarna neråt älven.
Bland åkrarna i utkanten av stan.
Och önska och längta och hoppas
att kärleken tyckte om att vandra i regnet.
Så han gick ut i regnet.
För att vandra natten lång.
På leriga vägar.
Genom grönskande fält.
Och hitta kärleken.
Han var en sådan praktisk man.
Och han ville så gärna bli kär.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag rodnade bara litet när jag skrev det ovanstående.