söndag 14 februari 2016

Om den goda viljan

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna har många fina tankar om vad som borde vara möjligt, som FN:s medlemsländer i nådens år 1948 trodde på och lovade varandra att försöka förverkliga. Ett urval:

13.
1. Envar har rätt att inom varje stats gränser fritt förflytta sig och välja sin vistelseort.
 Det här är förstås avsett att vara fritt för tolkning. Artikeln säger inte att vi inte har rätt att förflytta oss mellan länder, och den säger inte att vi inte har rätt att hindra någon från att röra sig från ett land till ett annat. Så behåller medlemsländerna rätten att över huvud taget ha gränser samtidigt som vi kan påstå att rätten till fri rörlighet och bosättning är gränslös - hur skulle du kunna ha rätten att röra dig fritt inom varje land samtidigt som du saknar rätten att ta dig till landet?

14.
1. Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse.
Asylrätten som alla pratar om just nu. Det är väldigt svårt för rasister att begripa det här med "var och en", men det beror bara på att de inte tror på att massan av asylsökande består av individuella människor.

15.
Envar har rätt till en nationalitet.
Ingen må godtyckligt berövas sin nationalitet eller förmenas rätten att ändra nationalitet.
Rätten att ändra din nationalitet ska inte underskattas. Särskilt i kombination med

13.
2. Envar har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända till sitt eget land.
 Jodå, du kan ha rätt att återvända till ditt land även om du inte kommer därifrån.

22.
Envar äger i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till social trygghet och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som äro oundgängliga för hans värdighet och för en fri utveckling av hans personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser.
Här finns gigantiska möjligheter. Allra minst måste medlemsländer vara ansvariga att ge varje människa  - "samhällsmedlem", inte "medborgare" - ekonomiskt bistånd; men brett tolkat måste vi organisera ett internationellt samarbete som ger var och en de allra största resurser till liv, värdighet, social och kulturell tillhörighet och personlig utveckling länderna tillsammans förmår.

Jag måste nog inte påpeka att vi inte tycks skynda oss för att få det att hända. Men det är det löfte vi skrev under 1948; det är så vi tycker att det borde vara; det är den riktning vi borde röra oss i.


25.
1. Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.
2. Mödrar och barn äro berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn, vare sig födda inom eller utom äktenskap, skola åtnjuta samma sociala skydd.
 Mer av samma vara som artikel 22, och tredubbelt för mammor och barn.

29.
1 Envar har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans personlighet ensamt är möjlig.
Vi har förstås inga rättigheter utan skyldigheter. Men våra skyldigheter är härligt villkorade: Plikten är att hjälpa det land som hjälper vårt självförverkligande. Den uppenbara tolkningen, förstås, är att om vårt land inte lever upp till dessa rättigheter är vårt ansvar mot landet att arbeta för att det ska börja göra det, och om det gör det är vårt ansvar att arbeta för att det fortsätter göra det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag arbetar i alla fall inte enbart för lönsamhet.