söndag 24 mars 2013

Modren

Minnen fascinerar mig. Sätter jag minns på är kanske ovanligt; jag vet till exempel att jag drömmer i färg, något som tydligen många inte vet säkert eftersom det finns ett utrymme, eller kanske en distans i deras minne som gör tvivel möjligt. För mig är det jag upplevt lika självklart, lika uppenbart, lika närvarande som låt oss säga mitt medvetande om att jag är högerhänt.

"Men hur kan du veta?" kanske du frågar, kära läsare. "Hur kan du vara säker på att du inte fyller i färgen i en efterhandskonstruktion, när du ser tillbaka på minnet av den där otroliga drömmen?" Jag överväger då frågan i flera sekunder innan jag tror mig förstå vad du menar, och säger "Jag tror inte ens att vi pratar om samma sak här. Det är ingen efterhandskonstruktion inblandad, det är så jag upplevde saken. Det är så jag upplever saken när jag ser tillbaka. Jag kan fylla i färger om jag nu vill det, göra allt sepiatonat eller lägga till lite dödsmetall eller gå in i själva minnet och ändra på vad jag gjorde som i Butterfly Effect, fast förstås utan att transporteras in i en ny tidslinje. Och visst, om jag jobbar riktigt hårt kan jag nästan övertyga mig själv om att den ändrade versionen är den riktiga, konsekvent så har jag antagligen ett antal falska minnen där jag lyckats måla upp mig själv som bättre än jag var, det finns väl ingenting en så desperat vill förbättra som ens självbild, men sannolikheten att jag skulle ha haft kraft och lust att ändra på någonting så omfattande och ändå betydelselöst som färgschemat i varenda dröm jag kommer ihåg är nog liten."

Det blev ett litet sidospår. Det jag hade tänkt prata om är de säregna minnen som du ensam har kvar. Det är inget direkt nyskapande, Hazel McNamarra i Death: The Time of Your Life till exempel har en lång och hjärtknipande utläggning om samma sak och hon konstaterar precis som jag har gjort att det är skrämmande och sorgligt att upptäcka att ens närmaste inte minns saker ni gjort tillsammans - stora, omvälvande, vansinniga, extraordinära, spännande, roliga, djupa, osannolika, omöjliga saker som kanske ligger till grund för hela er relation, helt bortglömda, eller helt annorlunda ihågkomna. En undrar var minnena egentligen finns, om de finns, om ens nära och kära lever i samma värld som en själv och kanske mest av allt vad som kommer att hända med minnet och hur en kan bevara det. De mest minnesvärda minnen kanske kommer att upplösas, krossas mellan oförenliga motsatser eller rinna ut i sanden när ingen längre kommer ihåg dem. Var tar minnet vägen? Var går en önskning, en viskning för döva öron, en dans i mörkret, ett brev som aldrig skickas? Det är saker jag undrar mycket över.

Och det leder mig, på dubbla omvägar, till en historia jag tänkte berätta. Historien om min mamma, de nio första åren eller så när det bara var mamma och jag. Eftersom jag kommit fram till att det är ännu värre att vara den enda som kommer ihåg någonting när den andra som skulle kunna komma ihåg är död. Det verkar helt enkelt säkrast att jag skriver ned vad jag minns av henne som ingen annan gör. Det kan bli helt ointressant för dig, kära läsare, bara så att du vet.

Hon rökte i lägenheten. Den lilla tvåan på Gnejsvägen var som insvept i ett permanent grönbrungrått dis av sjuttiotalstapeter och Marlbororök. Jag var aldrig medveten om det förrän jag kullerbyttade litet snett i sängen framför teven en gång och fick en askkoppfull aska i ansiktet. Jag brukar inte lägga märke till lukter om jag inte anstränger mig eller lukterna i fråga är särskilt starka, men lukten av högar av begagnade ciggaretter i min näsa kan jag fortfarande känna idag. Särskilt rökiga scener i filmer kan faktiskt verka som lukt-TV för mig.

Men i alla fall. Efter det la jag märke till när hon rökte, och ställde frågor, och så fick jag prova att röka när jag var fem år. Det tog ungefär tjugofem år innan jag gjorde det igen; nästan lika länge innan jag överhuvudtaget accepterade några centralstimulerande medel ens som sociala lättnadsmedel. Det kan ha varit det mest effektiva föräldraskapandet mamma någonsin gjorde, åtminstonde räknat i tid- och energiåtgång i relation till resultat.

Vi kan nog säga att mamma hade en ekonomisk elegans. Hon lärde mig att äta mig mätt även om maten var hemsk; en nyttig lektion och samtidigt ett sätt att leva med en dagisfrökenlön som vid slutet av månaden ibland bara räckte till havregrynsgröt. Hon lärde mig att läsa när jag var fem, för att hon skulle kunna vila halsen när hon var sjuk lika mycket som för att stimulera min uppenbara språkliga begåvning. Hon lärde mig att göra frukost, möjligen fortfarande när jag var fem, eftersom jag envisades med att vakna hungrig klockan fem. Hon lät mig gå till skolan ensam, en promenad på trettio minuter för en sexåring, och det var mycket jag lärde mig av det - att passa tider, att se upp i trafiken, att jag kunde gå, att jag inte behövde någon att säga åt mig vad jag skulle göra; att jag kunde klara mig själv (fast det tog sådär tjugo år innan jag verkligen började förstå den biten). Samtidigt som mamma sparade någon timma.

Och hon jobbade på dagis och fritids där jag inte gick, antagligen både för att ge oss båda tid för oss själva och för att undvika jäv. Och kanske för att slippa tänka på hur olik jag var de andra barnen, åtminstonde på arbetstid. Jag tror jag har berättat, fast jag kan inte hitta den posten, om hur sagorna hon berättade för mig var både godnattsagor och metaforer som förklarade många svårbegripliga saker på sätt som jag kunde förstå. Hon lärde mig allt jag vet om att handla av flera olika anledningar, med flera olika mål.

Att handla mångbottnat, och tala mångbottnat. Det är inte lätt, och knappast så praktiskt som det låter ens när det fungerar, och när en tänker på saken handlar denna förmåga ytterst om att effektivt manipulera sina medmänniskor. Men det är ändå så, så roligt att säga flera saker på samma gång. Det är en stor del av målet med mitt författande, att uppnå den här elegansen där varje ord jag säger och varje ord jag inte säger bågnar av betydelser.

Jo, det har hänt ett fåtal gånger att jag lyckats vrida mina ord, i en helt försvarslös konversation, så att jag infekterat en och annan mening med en djupare önskan som jag kunnat höra passera offrets mentala försvar på ett sätt som nog skulle gjort Erickson stolt. Vid de tillfällena brukar jag tänka "Fy vad smart jag var nu, hur gick det till?", följt av "Jag är en hemsk människa, hur kan folk få göra sånt här mot varandra?" och "Hen förstår säkert precis vad jag håller på med, det här kommer att bli pinsamt." Fast ska jag berätta något skrämmande? Det är mycket svårt att motstå den här typen av lingvistisk programmering. Det är något helt annat än psykologiska härskartekniker som kan användas för att dominera en konversation så länge en eller flera parter inte är medvetna om vad som händer. Den som är sjuk nog att vilja utnyttja sina medmänniskor maximalt skulle kanske kunna bara genom att välja sina ord väl konstruera ett språk som den som inte talar detta språk flytande saknar ord för att kunna säga emot.

När jag nu tänker på det gjorde jag allting som mamma bad mig om. Tills dagen hon dog. Jag sa aldrig emot. Faktiskt lånade jag henne pengar dagen innan hon dog, fastän jag var nästan pank och anledningen till att hon behövde de här pengarna var så luddig att jag hade en känsla att det bara var en ursäkt för att ringa mig.

Hon behövde kanske några fickpengar i Stockholm, sa hon.

Jag har inte så mycket, sa jag, och avskydde hur det lät som en lögn som om jag inte ville ge henne något, som om jag inte skulle gett henne varje korvöre jag hade om hon ville, varje t-tröja jag ägde om hon ville.

Ja hur mycket har du, lite vore ändå bättre än inget, sa hon. Jag tänkte att hon lät yr, men jag trodde att det var för att hon nyss vaknat från en tupplur. Hon hade en hjärnskakning och var så fullproppad med smärtstillande att hon antagligen inte kunde ana det blödande magsår som i detta ögonblick höll på att döda henne. Om vi hade pratat litet, som folk brukar, hade jag kanske anat att hon inte mådde bra. Kanske skulle hon rentav ha berättat det själv, om vi hade närmat oss något i stil med en konversation. Kanske skulle jag ha kommit på middag och varit där och ringt en ambulans på morgonen när hon föll ihop i hallen, om jag varit den sortens son som kommer på middag mer än tre-fyra gånger per år; kanske skulle hon bjudit in mig på middag om hon inte vetat lika väl som jag om den skärande, öronbedövande tystnad vi skulle ha delat, med varandra som enda sällskap.

Men i stället lånade jag henne mer än hälften av mitt livs besparingar (200:-) och vi sa ingenting mer till varandra.

Det var förstås mycket senare. När jag var liten frågade jag mamma varje gång jag ville ha ett äpple. Jag hatade att upprepa mig (jag hatar fortfarande att upprepa mig (fast jag upprepar mig oftast tre-fyra gånger varje gång jag säger något)), så jag förenklade processen eftersom tills jag bara behövde höja ett äpple i handen med en frågande min och hon bara behövde nicka, men det var fortfarande kommunikation. När jag tänker på saken kanske den sociologiska katastrofen började precis samtidigt som mamma förkunnade att vi fick äta precis så mycket frukt vi ville, när vi ville, utan att fråga. Inte för att de sakerna hade med varandra att göra, de bara hände samtidigt.

Antagligen var det styvfar som torpederade vårt förhållande, helt omedvetet, bara genom att träffa mamma och därmed förändra mina rutiner som trots att ingen ingen förstod det och trots att jag hatat det så länge jag kan minnas var oerhört viktiga för mig. Eller kanske växte jag bara upp tillräckligt för att förstå att jag inte visste vem hon var eller hur jag skulle prata med henne. Men frukt-incidenten hände kort efter att de flyttade ihop, när jag var nio. Och förfallet tog länge, länge.

Jag minns allting så tydligt. När jag åkte pulka i backen där en kille en gång bröt nyckelbenet, och mamma ropade att maten var klar - för henne var det enklare att göra sig hörd tre kvarter bort i en mild snöstorm än att gå samma sträcka. När jag såg på film första gången, Bröderna Lejonhjärta, på en hysteriskt stor åbäkig moviebox som betraktades som en högtidlig, svåråtkomlig relik. När jag drömde att jag gick med mamma på vägen nedanför pulkabacken, så långt bort hemifrån som jag kunde föreställa mig, i en märklig skymningsdager, och hon lämnade mig och gick genom tunneln, bort från världen, och hon kramade mig och sa hejdå och sa att jag inte fick följa efter henne, och när jag vaknade vågade jag inte gråta, och jag berättade aldrig om drömmen för henne. När vi åt picknick på gräsmattan mitt i kvarteret, och jag såg henne sitta ned i min lekplats och märkte för första gången hur stor hon var, som ett berg. När vi åkte tåg till Järna för att hälsa på en före detta grannfamilj. Två bröder ungefär i min ålder som en gång förbryllade mig genom att påstå att deras telefonnummer var en sexsiffrig siffra i stället för tre tvåsiffriga, som nu gjorde mig förlägen genom att göra äggröra precis som jag önskade (inte för att jag visste vad det var), eftersom en gäst måste få allt precis som han vill. Chocken när jag förstörde deras klibbiga gummihand och fick veta att jag skulle betala för att ge dem en ny.

Jag hade för den delen femton kronor i veckopeng. Dagens ungdomar skulle gissningsvis anta att det var en mindre förmögenhet i åttiotalspengar, men låt mig säga så här. Jag kunde antingen köpa en Bamse eller Kalle Anka för omkring fem kronor och en godispåse för resten, eller en Spindelmannen för 9:90 och en glass för resten. Enbart en Piggelin för fyra kronor efter att de höjde priset till 10:90. Eller investera hela förmögenheten i trettio tuggummin, alternativt gå till bensinmacken i andra änden av Carlshöjd och få hela trettiosju förtioöreskolor, det billigaste godis som fanns.

En gång smällde jag hela pengen på en glass. Alexandra, den gigantiska struten med en nougatdroppe i mitten. Veckan efter det gick jag till charkdisken och köpte nougat för vartenda öre. Om jag minns rätt letade jag i skålen med handskurna nougatstycken invirade i plast i en halv evighet för att hitta en bit som kostade så nära femton kronor som möjligt, tills en expedit sa att jag fick vilken bit jag ville för det priset. En radikal affärsidé tänkte jag, när de nu varit så noggranna och gett varje bit en egen prislapp beroende på vikt, från sådär 12:86 till typ 15:41. Fast jag var inte så överväldigad att jag inte tog den dyraste.

Det var tider det. Det och allt det jag sa så effektfullt här. Men det som slår mig är hur liten plats mamma har i dessa minnen. Som jag påpekade så kände jag henne inte särskilt väl. Och mer än så, antar jag, att jag som de flesta barn inte uppskattade henne. Jag kan inte minnas en enda gång, utom då hon skurit eller slagit sig, då jag oroade mig för henne. Kanske trodde jag att hon var osårbar. Kanske är jag den mest okvalificerade levnadstecknare som tecknat. Men jag försökte i alla fall.

Mitt namn är Emil Wikström, och ibland skriver jag bara för min egen skull.

måndag 11 mars 2013

Ge mig mod nog att göra vad jag vill, medkänsla nog att göra vad min nästa vill och ansvarsfullhet nog att vilja det bästa för alla.

En mycket sen kväll i början av Mars

Jag har mycket svårt att sova på främmande platser. Jag brukar också sova mycket litet när jag druckit. Och jag har en gammal vana att vakna tidigt oavsett när jag somnat. Med allt det i åtanke föredrar jag att festa tills bussarna börjar gå, omkring kl 6 på morgonen, de gånger jag blir indragen i fester med lillebror i Hörnefors.

Hellre än att somna kl 5 och vakna 6:30, för trött för att kunna läsa en bok eller gå en promenad eller göra någonting annat än att ligga och tänka på hur trött jag är och hur långsamt tiden går och hur lillebror antagligen kan sova tolv timmar till om ingen väcker honom och hur ingen av oss kommer att vara i form för konversation de två till fem timmar vi är vakna samtidigt, om jag nu orkar vänta, och ta en buss innan kl 8 i alla fall. Det borde vara självklart.

Så jag kommer till stationen 5:45 eftersom jag tror mig veta att den första bussen hem går 5:50. Det är ett livlöst ödeland, för kallt för att någonting ska leva. Ingenting rör sig. Den blekaste gryningshimmel man kan tänka sig ligger molnlös över de tomma cykelställen och tegelbyggnaden med alla sina överdrivna dimensioner. (Jag minns hur vi lärde oss i arkitekturhistoria hur de första tågstationerna byggdes gigantiska för att torna upp sig och få människorna att känna sig små och bättre inställda på att lyda överhögheten, och märker att inte mycket hänt sedan dess.) Ett av de inre lagren automatiska dörrar akriveras när jag går förbi utanför. Ytterligare slöseri med energi. Stationen är låst och bussen går inte förrän 6:05 eftersom det är Lördag och det är orimligt kallt och jag är glad att jag är pissnödig eftersom det är lättare att stå och uthärda kylan när man har andra bekymmer att tänka på.

I glasdörren får jag syn på min spegelbild och hoppar till. Med mitt vildvuxna skägg täckt av frost ser jag ungefär sexhundra år gammal ut.

Jag stirrar istället på vindkraftverket som snurrar i fjärran, bakom en ridå av nakna träd. Det snurrar våldsamt fort, eller kanske verkar det bara så för att det är det enda i hela världen som rör på sig. Jag står i skuggan av den upphöjda tågbanan som byggdes efter att jag flyttade härifrån och ser på kraftverken som byggdes efter att jag flyttade härifrån och tänker att ingenting är som förut. Jag saknar den bekväma busshållplatsen som fanns så nära vårt hus man kunde komma på storvägen, där jag ofta suttit och väntat på bussar som dröjt så mycket som en halvtimma utan att klaga, i solljuset med gräset mellan tårna och vindens sus i skogen intill. (Alla minnen av försenade bussar om vintern har jag tappat.) Något visst var det med sättet som solen kunde träffa tallarna i trädgården tvärsöver gatan, eller skapa ett besynnerligt skuggspel i fönstren på den tillhörande villan.

Jag saknar min mamma också, litet bara, en nästan smärtfri glimt av livet som varit. En gång för kanske fjorton-femton år sedan, då jag fortfarande bodde hemma och fick nästan daglig övning i att prata med människor. Jag och mamma var hemma mitt på dagen och såg på teve, och när det blev reklam bar jag tvätt till tvättstugan som mamma bad. Inget märkvärdigt alls. Bara livet som pågår.

Ingenting kommer att bli som förut igen, viskar den frusna forsen. Det är inget fel med det, tänker jag.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag vill möta vårens makter obeväpnad.