Det enda som faktiskt skrämmer mig är att ge efter för fruktan, att låta skräck kontrollera mitt liv och mina handlingar.
Visst är jag rädd för att leva och dö ensam, utan att få älska eller bli älskad, utan att ge ut min bok, att bli bortglömd av alla, att glömma bort allt själv när demensen löser upp min hjärna som jag vet ska hända. Det är förtvivlande, outhärdligt sorgligt och inte särskilt osannolikt. Och jag försöker ta steg för att undvika att denna skräck besannas; jag låter den påverka hur jag lever mitt liv. Men jag försöker inte undvika att tänka på skräcken. Jag försöker konfrontera den, besegra den. Jag tänker att det finns många goda anledningar att göra vad jag gör, som inte är skräck: Det skulle kunna göra mig lycklig att inte leva ensam, det skulle kunna göra flera människors liv bättre och det skulle kunna göra mitt arbete bättre och det skulle kunna tillföra världen något.
Jag är inte rädd för att medge att jag är rädd, och då förlorar fruktan sin kraft och kan bearbetas. Skräcken skrämmer mig inte.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag är fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar