tisdag 25 september 2012

28. Om saknad och längtan

För att förstå vad längtan är, påstår en gammal skämtteckning av Joakim Pirinen, måste du vara en fågel född utan fungerande vingar.
Blott de lama fåglarna har en längtan,
säger den här bilden av en koltrast som ligger nedbäddad i en säng och tittar ut genom sin fönsterglugg på en avlägsen fågel som flyger förbi. Det är ännu mer hjärtslitande än det låter. Och jag tror historien har en poäng.

Att veta att det finns något det är meningen att du ska ha, som alla andra har utom du som aldrig haft och aldrig kommer att få det, det är längtan. Visst kan man bara titta på ljuset på kvällen, den där stunden då allt är blått, för att ana längtan, men det är barnpotatis i jämförelse.

Vad jag längtar efter? Behöver du ens fråga vid det här laget?

Saknad då. Vad är egentligen skillnaden mellan saknad och längtan? Vi kallar det saknad när vi längtar efter något vi haft men förlorat, men vi har ju precis konstaterat att längtan är efter något vi aldrig haft. Det är helt skilda koncept. Jag tror smärtan av att ha förlorat något viktigt är det som definierar saknaden; omställningen, den ovälkomna förändringen. Sådant kan rubba det grundläggande mänskliga behovet av trygghet och rutin. Själv har jag kämpat hela mitt liv för att motstå det behovet, och jag tror inte jag förstår eller vill förstå vad saknad är.

Om jag säger att jag saknat dig, tro mig inte. Jag menar nog snarare att jag längtat efter att träffa dig: Ett möte jag aldrig haft förut och föga vågat hoppas skulle hända

Mitt namn är Emil Wikström, och jag hoppas på det bästa och förbereder mig på det värsta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar