lördag 19 maj 2012

Att skriva om att inte skriva

Eftersom nästan ingen läser den här blaggen så jag har ofta väldigt liten lust att skriva något till den, och eftersom det finns så litet här att läsa har jag liten lust att visa upp den för någon så att den kan bli läst.

Det är en ond cirkel.

Jag gillar ju inte att låta dig läsa några ofullbordade historier, det är ungefär samma sak, fast jag inte kan anse en blagg som fullbordad innan man uppnår den kritiska massan av självgenererande aktivitet då man uppdaterar konstant och konsekvent och kan garantera läsaren att man inte kommer att tappa farten eller orken eller sjunka i kvalitet. När jag tänker på saken måste den här blaggen vara det svåraste projekt jag någonsin föresatt mig.

Men för att komma till saken. Det finns ett par hörn på Internet där jag brukar posta vad jag skriver på Engelska, konstnärliga communities där en eller annan person känner och respekterar mig som person och författare. Eller mer exakt en och annan person, över årens lopp, har känt till mig och uttryckt positiva åsikter om mitt arbete. Det här är en för mig skrämmande paranoid övning av en märklig orsak:

Förutom en och annan kommentar utspridd över åratals arbete, säger ingen någonsin någonting om vad jag gör. Oftast får jag höra att det är "bra", och när jag säger ofta vill jag klargöra att det handlar om en eller två gånger om året. Ingenting mer. Ingenting specifikt. En gång på mer än ett årtionde fick jag utpekat för mig ett visst mönster i hur mina noveller ibland tenderar att sluta. Det var värdefull, användbar, konstruktiv feedback från en person som visade att han läst och kritiskt analyserat vad jag gjort. Jag tänker ofta tillbaka på det tillfället. Det gjorde mig så lycklig, det gör mig fortfarande lycklig att minnas denna enda glimt av deltagande; av medmänsklighet; av att veta att det jag gjort betydde något för någon.

Det är sådana tillfällen författare lever för. Tror jag. Jag har ju bara den enda gången att jämföra med. Alla andra dagar, alla andra år, lever jag med frågorna jag aldrig kan ställa av rädsla för att ingen skulle svara på dem.

Varför säger du ingenting?

Är mitt arbete så dåligt att du inte kan säga någonting eftersom du inte vill såra mina känslor?

Är det så förvirrande att du inte vet vad du ska säga?

Är det så oerhört bra att du är stum av häpnad?

Är det så osmidigt konstruerat att du inte vet hur du ska läsa eller tolka det?

Är det så intetsägande att du inte reagerar alls?

Är det så stötande att du inte skulle läsa det ens om du fick betalt?

Är jag i själva verket en försöksperson i ett globalt socialt experiment åt The Truman Show-hållet? (Antagligen inte.)

Jag kan inte ställa dessa frågor eftersom det enda som är mer avtändande än en författare som inte pratar om annat än sitt arbete är en författare som konstant pressar dig att prata om hans arbete. Jag kan bara tänka dem för mig själv i den ekande tomma rymden av frånvarande mänsklig kontakt, låta paranoian frodas och växa obehindrad.

Och visst hycklar jag, jag är själv sämst i stan på att ge andra författare och konstnärer någon som helst värdefull respons. Jag gillar inte ens att läsa noveller och dylikt på datorskärmen. Att tycka någonting överhuvudtaget om det jag läser är som att krama vatten ur en sten, för att inte tala om att uttrycka sagda åsikt i ord. Min ursäkt är förstås att jag har en hjärna uttryckligen konstruerad för att kringgå personliga åsikter.

Jag säger inte att mitt arbete förtjänar din mest fullkomliga uppmärksamhet och djupsinnigaste analys, kära läsare. Det är måhända ingenting i mitt beteende som uppmuntrar dig att kommunicera med mig. Men hur som helst är det skrämmande och frustrerande att skriva utan att få svar.

Nästan lika skrämmande och frustrerande som att tala utan att få svar, när jag nu tänker på saken.

Mitt namn är Emil Wikström och när jag var mindre lärde jag mig att det oftast är en dålig idé för mig att prata.