tisdag 30 oktober 2012

Den mest irriterande drömmen

Jag ogillar skarpt en dröm jag hade inatt. Det är lätt att förstå vad drömmen handlade om - dagen innan tvekade jag i flera timmar om jag skulle komma på min lillebrors tjugoårsfest och festa med hans kompisar, och drömmen varnade mig för att vara sådär stel och karg och svårtillgänglig som jag ibland tycker att jag är och avskyr att vara.

I min dröm mötte jag en vacker sommardag utanför en bensinmack en väns vän, en bekant till kusin Matilda som jag (i drömmen) hade träffat förut, men inte haft någon närmare konversation med. Den här andra gradens vän påminde mig om vårt förra möte, då jag och Matilda sprang in i henne och jag förkastade inte en men två idéer hon hade om saker vi tre skulle kunna göra.

Jag minns inte vad det var hon hade för idéer, men de var saker som jag visst skulle vilja prova på och mina invändningar föll platt till marken som uppenbara undanflykter som berättade att antingen var jag ohyggligt angelägen att inte göra någonting tillsammans med henne eller så var jag rädd för att göra någonting överhuvudtaget. Invändningar som antingen förolämpade henne eller gjorde mig särdeleles patetisk, välj din egen favorit. (Jag är säker på att det var jag som var patetisk, oförmögen att våga mig på ens den mest vardagliga lilla utmaning eller avvikelse från mina rutiner.)

Min n+1e vän, Matilda och jag var på en middag med omkring tio personer där hon berättade för alla de församlade om mitt märkliga uppträdande under detta vårt förra möte, och jag anlade en självutplånande ton och fyllde i hennes historia - "jag vet inte vad jag tänkte, jag måste ha haft en dålig dag utan att ens veta om det och för den delen hade jag ju knappast några som helst idéer att komma med själv, hur dum var inte jag som bara klagade på dina förslag utan att ha något bättre" - och hoppades att jag hade en chans att göra ett andra intryck.

Och de verkliga problemen började när jag vaknade. Nu kan jag inte för mitt liv säga om det här tidigare mötet i drömmen har hänt på riktigt eller inte. Jag kommer att behöva vänta tills Matilda läser det här och fråga henne om det var på riktigt eller inte. (Matilda har ett väldigt pålitligt minne.) Och om det tidigare mötet vi talade om i drömmen hände på riktigt måste jag tala med vän n+1 och förklara min dumhet, åtminstonde så att hon inte tror att jag avskydde henne så mycket att jag hittade på mina papperstunna ursälkter för att slippa umgås med henne. Det vill säga förklara för henne att jag är precis så särdeles patetisk att jag kunde göra dessa utsäkter utan att vilja henne illa, bara genom att vara en patetisk tjockskallig dummeröns som ibland måste dras skikande och sprattlande in i nya erfarenheter även om jag vill vara med om dem.

Det hela påminner om den där episoden i gymnasiet när en klasskompis bjöd hem mig alldeles ensam och jag fegade ur med en ursäkt om att jag måste tvätta mina fötter. Jag gjorde en liten serie om det på internationellt gångbar engelska.

Det skrämmer mig att tänka att jag kan vara så fjärmande, så ivrig att stöta ifrån mig allt och alla som söker någon slags utbyte med mig. Och inte ens förstå det förrän flera årstider senare.

Mitt namn är Emil Wikström och jag önskar att jag hade en röst som berättade för mig vad jag håller på med när jag inte förstår det själv.