3. Mina föräldrar

I den här takten kommer utmaningen att vara över innan Onsdag. Om mina föräldrar kan jag inte ens säga särskilt mycket.

Min mamma lärde mig allt jag kan om att fungera som en mänsklig varelse, och att läsa och skriva. Det viktigaste ögonblicket i min barndom, som kommit att definiera jag vet inte hur stor del av mitt liv, berodde på henne. Jag var väl nio år, kanske till och med tio, när jag fick för mig att läsa en av "vuxenböckerna" (Nattens Ögon, en dussinskräckis av Dean Koontz) som stod i bokhyllan och väntade. De var mammas böcker, så jag frågade om jag fick läsa den. Hon sa att jag fick läsa vad jag ville och jag behövde inte ens fråga.

Hon verkade alltid veta precis vad hon skulle säga.

Mamma förvandlades bit för bit, när hon gifte sig, när vi flyttade till landet, när jag fick en lillebror, när jag drog till Amerika, när jag flyttade hemifrån och när hon skilde sig. Det är svårt för mig att säga vem hon var, eller blev till slut, för jag var inte där.

Och vad gäller min pappa har jag svårt för att använda det ordet för att beskriva honom. Jag kallar honom far litet ironiskt formellt och vinkande till Jan Stenmark, men egentligen vill jag inte använda ordet som skulle jämställa honom med min mamma. Det är kanske en barnslig form av protest, men det hänger ihop med att han inte är den pappa jag växt upp med. Fram tills jag var tjugoett var den dominerande världsbilden att min pappa inte fanns. När han dök upp rubbade det mina rutiner, och jag tror inte jag har hämtat mig än. Jag har lätt för att glömma att han finns; jag tycker inte om att spendera tid med honom eller hans familj.

Det kan förstås vara för att vi inte har mycket gemensamt. Far bor i Sveriges äldsta radhus, på Lidingö,  pendlar till Kina för att planera tidningar åt Bonniers (eller något i den stilen), skriver Svenska Namnboken, får emellanåt båtar och är gift med en person som jobbat åt kungen men slutade för att det var tråkigt. Han tror att han förstår människan och att det alla vill innerst inne är att tjäna pengar.

Jag spekulerar i vissa delar här, men det är min analys grundad på ett antal väl inövade utläggningar jag lyssnat på vid olika middagar.

Men det är inte bristen på samtalsämnen som frustrerar mig så mycket som att far förutsätter som om det var självklart att vi ska ha en familjerelation; djup, meningsfull, otvungen, fylld av förtroende. Att vi skulle ha förutsättningarna som behövs för att skapa en sådan relation bara för att jag delar hans blod finner jag en sorglig och fördomsfull tanke. Jag berömmer mig om att kunna lita på människor utan anledning, jag tror att tillit som en grundläggande inställning är konstruktivt för människans överlevnad och utveckling. Men en människa som lämnar sitt barn i tjugo år för att obehindrat kunna tjäna pengar? Kan jag inte lita på.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag anser mig som föräldralös.