torsdag 29 mars 2012

Om hopp och världens ände

Eldflugornas Grav är den enda historia jag vet som kan få mig att gråta. Det är säkert. Ibland kanske jag får något i ögat, eller kanske någonting påminner mig om något verkligt sorgligt, men det hör inte hit. Jag blev rörd av den här historien jag läste, Alan Moores historier kan ha den effekten, och jag svepte mig i min rock och snubblade ut genom dörren i stället för att bara vanka fram och tillbaka i min överdrivet rymliga lägenhet som jag oftast brukar när jag läser något som engagerar mig att fundera och resonera och debattera med mig själv, jag gick ut för att få litet luft under mina tankars vingar och meditera över vad det var med Tom Strong som var så rörande.

Den handlade om världens undergång, som var en väldigt positiv upplevelse för hela mänskligheten. Alla hemligheter och lögner tog slut, alla tider och platser förenades, alla människor delade tillsammans det ultimata mänskliga ögonblicket och den feta damen sjöng "She'll be coming round the mountain". Jag ska inte avslöja vad som hände sedan. Men i alla fall fanns här vissa filosofiska tankar jag gillar. Om allting är för alltid, och ingenting är helt meningslöst, och ingenting någonsin går förlorat, och diverse andra effekter som visar sig när vi träder utom tiden och ser universum från utsidan som vi måste anta att det går att se, även om ingen människa skulle kunna göra det - och vi måste anta, som killen i Memento, att det är så; att saker finns och pågår och betyder något oberoende av vårt medvetande om dem - om vi vågar tänka en så ambitiös och tillitsfull och eftertänksam och modig tanke finns det inga som helst gränser för hur mycket vi kan leva, och älska, och hoppas. Skräck betyder ingenting. Ensamhet betyder ingenting. Ingenting betyder ingenting.

Ungefär så tänkte jag när jag gick genom regnet som jag efter hand upptäckte var snö. Ett lätt, muntert snöfall med flingor så stora att jag fick gapa som hos tandläkaren för att kunna fånga dem i munnen. Med sinnet tyngt av stora tankar och hjärtat bubblande av hopp gick jag och flinade som en idiot. Rocken fladdrade bakom mig och min nyrakade svål täcktes av en snabbt smältande snökrona och mina kinder var genomvåta. Mitt bröst blev också snabbt vått och kallt men det föll mig inte in att stänga rocken. Jag gillar att täcka mina ben och armar och fötter och händer i flera lager och lämna bröstet så gott som bart med bara en t-tröja för att liksom symboliskt gå med mitt hjärta obepansrat. Dessutom tyckte jag jag kände litet vår i luften och tänkte att dessa makter vill jag som Karin Boye möta försvarslös.

Ja jag hade vid det här laget gjort min lilla utflykt till en av mina vandringar för att söka efter kärleken. Det hade fascinerande resultat. Obegripligt många människor vandrade runt på de gyttjiga vägarna i snöyran, som blev allt kraftigare. Jag mötte en mängd små barn som sprang runt i par och viskade hemlighetsfullt till varandra. Jag mötte en man som såg på mig som om han inte riktigt visste hur han skulle möta min blick, och en fem sekunder efter att vi gått förbi varandra fick jag för mig att han var jag om fem-tio år och jag vände mig om för att ta en titt till och såg bara en tom väg. Och jag mötte inte mindre än fyra kvinnor som gick för sig själva på de långa ensliga vägarna nedåt älven, samt en som rastade en hund. Fem gånger närmade jag mig dessa främlingar med ett glatt och vänligt leende och en liten respektfull nick när vi passerade varandra på vägen, och fem gånger krossades mitt hjärta.

Fem gånger vägrade världen vara en sådan plats där man kan säga till en vilt främmande människa "Hej, jag letar efter kärleken, vad gör du?" eller "Hej, har du funderat på vad som finns utom tidens gränser?" eller ens "Hej". Eller kanske den är det och det var mitt mod som svek mig fem gånger. I vilket fall som helst stannade jag till slut på andra sidan skogen och tittade upp mot himlen för att fånga snöflingor på tungan och trodde för ett ögonblick att världen försvunnit. Snön hade ersatts av osynliga regndroppar, och det enda jag kunde se var en himmel bestående enbart av färgen av våt snö, och jag hörde inte längre de mjuka dunsarna av gigantiska snöflingor som landade på mina axlar. Och så gick jag hem, våt och andfådd och besviken.

Men jag hoppas fortfarande. Jag menar, vad har jag att förlora? Möjligen litet mage om jag försöker det här varje dag.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag längtar efter sommaren.

lördag 10 mars 2012

Om ensamhet

Det här är en novell som vissa läsare kan ha läst förut. (Hej Matilda.) Fast du kan ju hoppa över den om du vill, kära läsare.

INGEN SER

Det första hon gör är att svära att inte använda sin kraft för att göra ont. Hon ska inte sluta som killen i Hollow Man eller någon av de där filmerna. Den som blir osynlig är oundvikligen bunden att bli moraliskt tom och göra vad som helst för att roa sig och för att hindra någon att ha någon nivå av kontroll över dem, säger filmerna. Men Ellen ska bli undantaget som bekräftar regeln, intalar hon sig själv, och känner sig bättre.

Hon är definitivt bättre än någon av de där killarna, tänker hon, medan hon experimenterar för att se vad hon kan göra. Hennes kropp verkar inte transparent i sig utan täckt av ett osynlighetsfält; när hon stoppar mat i munnen försvinner dess spegelbild, när hon tar på sig kläder försvinner de, och när hon stoppar saker i fickorna på kläderna försvinner de med. En soffkudde som inte ens till hälften passar in under hennes jacka syns, men försvinner när hon anstränger sig. Hon inte kommer att ha några världsliga problem, tänker hon, om inte litet snatteri räknas som ondska. Hon bestämmer att det gör det inte.

Mer intressant tycks det att fast hon inte kan se sin egen kropp blir det mörkt när hon sluter ögonen. Hon misstänker att hennes ögonlock är lika osynliga för henne som resten av henne, och mörkret är psykologiskt betingat, en reflex för att hon ska kunna sova, och säkert bra att inte forska djupare i.

Växande hunger driver henne att laga litet mat i det lilla, men välutrustade köket där det slår henne att hon inte är hemma hos sig själv. Hon har aldrig sett lägenheten förut. Hon äter snabbt, skyldigt, och diskar och försöker komma ihåg var allting stod. De kommer ändå att sakna maten, tänker hon, och känner sina osynliga kinder bli röda.

Men senare, vandrande på stadens gator, medger on att det är så här det kommer att bli. Hon har inget minne av var hon bor, och tänker vagt att det vore bäst att lämna sitt tidigare liv. Allt har ändrats, för alltid. Hon kan inte tänka sig att träffa sina vänner, om hon kunde minnas om hon har några vänner. Tanken glider förbi att hennes minne verkar väldigt effektivt blockera eller glömma saker alla möjliga saker. Kanske har hon blivit traumatiserad av olyckan och glömt hela sitt liv. Hon minns inte ens hur hon blev osynlig.

Solen sjunker medan Ellen formulerar en plan. Hon går in i en stor hyresbyggnad och testar dörrar, sakta, tyst, metodiskt. Det är en liten stad och många lämnar sina dörrar olåsta, och det tar inte länge för henne att komma in i en lägenhet. En ung man sitter i ett förvånansvärt stort rum och ser på teve utan engagemang. Inte mycket annat i lägenheten; ett litet sovrum med en stor säng där hon gömmer sina kläder under en hög smutstvätt. Det är för varmt att ha jackan på sig, tänker hon, och efter det finner hon det lätt att ta av sig allting. För att undvika att ge ljud ifrån sig, resonerar hon.

Fast frihetskänslan i att stå naken framför en någorlunda söt kille är definitivt en bonus. Ellen får stå emot lusten att leka med honom, att viska eller röra vid hans hår helt lätt, eller hans ansikte, att få honom att märka henne och få honom att tro på under. Han ser väldigt ensam ut, tycker hon. Men hon sätter sig försiktigt på trägolvet, i ett hörn där hon kan se både honom och teven.

Bara för att fördriva tiden, säger hon sig själv, ser hon djupt in i hans ögon och försöker psykoanalysera honom. Han är mest trött, antagligen en man som jobbar hårt, slavar hela dagen och nu slappnar av framför dumburken. Så alldagligt. Han ser på reklam med ett cyniskt leende, aldrig ens nära att köpa något. Han ser på en krigsfilm med stort allvar, frånvarande, fängslad. Han ser verkligt ledsen ut när hjälten dör.

Sedan, när filmen slutar, byter han till en vuxenkanal. Ellen rodnar och försöker vara tyst och stilla medan teven producerar högtoniga stönanden och blöta ljud av kropp mot kropp, om och om i stadig rytm. Killen knäpper upp sina byxor och avslöjar en präktig erektion, och Ellen stirrar fascinerad medan han onanerar långsamt med samma tomma, trötta ansiktsuttryck som förut. Han torkar sig med näsdukar från en strategiskt placerad låda och går på toa och i säng.

Hon ser på honom när han sover ett tag, och försöker komma över spänningen i att spionera. Att se och inte kunna bli sedd får hennes mage att kittla; hon vill inte bli alltför lockad av den känslan, men argumenterar med sig själv att det inte är något ont i att ha lite roligt. Som barn gillade hon säkert att spionera, tänker hon. Kanske kan hon få tillbaka sina minnen genom att återuppleva dem. Hon föreställer sig en liten by, djupt in i skogen, där en barnflock springer och fnittrar de delade hemligheternas och spänningens och mysteriernas fnitter och smyger över fälten och gräsmattorna på natten och tittar på grannarna genom fönstren. Det tycks mycket verkligt för henne, och hon undrar om det är ett riktigt minne eller om hon har sådan föreställningskapacitet.

Ellen vandrar i den mörka, tysta lägenheten medan hon tänker och finner sig halvliggande i soffan. Den är mjuk och bekväm och hon inser faran i att somna, men är redan alltför nära medvetandets gräns för att komma på någon lösning på problemet. Utan sammanhang tänker hon att hon i alla fall måste sova någon gång, och glider bort.

Lyckligtvis vaknar hon av väckarklockan i sovrummet, och kvicknar till snabbt nog att för att undvika att ge ljud ifrån sig. Försiktigt ställer hon sig upp och sträcker sig, lättad över att inte ha några stela eller knastrande leder. Med en känsla av givmildhet låter hon sin ovetande värd vara i fred, och ställer sig att se ut genom ett fönster medan han gör sin morgontoalett och sjunger i duschen.

Och så, utan förvarning, vänder hon sig om och ser honom stående bakom sig, naken, tittande rakt på henne. Hon sväljer ett skrik, råkar i panik, står orörlig. I ett ögonblick av djupaste skräck märker Ellen en osannolikt skarp iakttagelseförmåga. Det tycks henne som hon är medveten om precis allting: Svetten som bryter ut på hennes panna och rygg och i armhålorna, mannens halvstyva penis som svänger obekymrat fram och tillbaka, och det exakta uttrycket i hans ansikte, frånvarande, fortfarande sömnigt. Han har inte sett henne, inser hon, och stiger kvickt längs väggarna omkring honom in till köket, där hon ställer sig i ett avlägset hörn och tillåter sig en mäktig darrning.

Tystare och mer bestämd än förut smyger Ellen tillbaka för att se vad han håller på med. Han står vid fönstret, som hon gjorde några ögonblick tidigare, med ena handen vilande på höften. Den andra handen, osynlig för henne, rör sig med omisskännlig rytm. Han slutar visst aldrig, tänker hon, tyst skrattande. Hon tittar på, fast besluten att inte skämmas, och påminner sig att han inte har någon aning om att hon finns, och säkert kommer att gå ut inom kort.

Fönstret är stort, med storslagen utsikt. Inga av husen inom synhåll är särskilt höga, eller nära, så hon antar att det vore väldigt osannolikt att någon skulle se honom. Men ändå, att onanera där, han måste vara bra modig. Eller dum. Eller pervers.

Ellen påpekar för sig själv att hon knappast kan säga något om någon annans perversioner, och tittar nyfiket på medan mannen går till badrummet utan att missa ett steg eller ett drag. Han stänger dörren bakom sig och besparar henne avslutningen och kommer sedan ut fullt påklädd med en affärsmässig min. Och så störtar han ut och smäller igen dörren och lämnar henne äntligen ensam.

Hennes mage vaknar med ett grymtande, så hon börjar med att rensa i skafferiet. Hon försöker ta små omärkliga mängder av allting men sväljer en hel limpa utan att tänka. Och så går hon på toa för första gången som osynlig. Hon kan inte låta bli att titta genom sig själv och se på när hennes skit och piss blir synligt några centimeter utanför hennes kropp.

I ett annat hörn av det stora rummet finns en dator, hennes verkliga mål. Ellen sitter ned för att annonsera sina tjänster som privatdetektiv, avslöjare av hemligheter och fotograf av saker som folk inte vill att andra ska få se, en på det hela taget komplex process. Att starta en webbsida för att hävda sin förmåga att ta sig fram utan att bli sedd, ett konto hos en ganska tvivelaktig bank och en mailadress som låter folk meddela sig till henne är enkelt; sådana ting är gratis. Men att göra reklam, att leda folk till webbsidan, i större mängder, kostar pengar. Hon undrar varför hon vet så mycket om sådana detaljer när hon inte vet någonting om vem hon är.

Ellen seglar slumpmässigt på nätet, lämnar små meddelanden på anslagstavlor och i chattrum och journaler varhelst hon kan komma undan med det. Det tar för mycket av hennes uppmärksamhet och plötsligt är det eftermiddag. Hon sparar inga lösenord och ingen historik, stänger av saker, hittar sina kläder, stjäl ett äpple och går. Ljudet av dörren som klickar igen bakom henne ger en känsla en god dags arbete avslutat.

Men det har bara börjat, säger hon till sig själv och går för att göra stan. Hon tar sig en stor ryggsäck och fyller den med kläder och mat och en kamera, den dyraste digitalkamera hon kan hitta. En fantastisk uppfinning, tänker hon, bara att plugga in i en dator och zappa över bilderna och så är det gjort. Man behöver inte kunna med mörkrum, eller lämna det åt något proffs. Hon tar ett flertal uppsättningar batterier, och en laddare, och tänker på om hon behöver något mer.

En för ett ögonblick obevakad börs ger henne en ficka full av pengar, vem vet, det är alltid bra att ha. Med några mynt låser hon sin packning i ett skåp i en busstation och går för att roa sig. Mer för formens sak, för själva klyschans skull, än någon egentlig nyfikenhet, smyger hon in i pojkarnas omklädningsrum i badhuset. Hon blir underhållen och litet upphetsad men snabbt uttråkad.

Utanför badhuset ändrar hon sig och känner sig plötsligt busig. Hon gömmer sina kläder i en buske och går tillbaka naken. Duschrummets ihållande, ångande hetta blir något annat på nära håll; en rörig, förvandlande massa av nakna kroppar svävande på gränsen till sexuell spänning. Hon glider mellan kropparna och vattenströmmarna, långsamt, avsiktsfullt, lekfullt, nära, nära, men utan att röra. Hon dränks i ånga och svett och vill mer och mer röra. bli berörd, älska, knulla.

I bastun, där luften är tjock av hetta och lukten av tusentals män, inpräntad i trät, ligger hon ner i ett hörn och stimulerar sig snabbt till tillfredsställelse. Rader av män sitter här, främlingar sida vid sida, nakna och avslappnade, omedvetna om kvinnan ibland dem tyst hackande flämtande fram sin lust i det svaga ljuset. Eller kanske inte helt omedvetna. En av dem byter ställning, självmedveten, obekväm, och ställer sig upp och går ut.

Ellen flyr, skyldig, och undrar om det vore annorlunda i damernas omklädningsrum. Kanske inte. Hon tändes mer av sig själv, sina egna handlingar, än någon hon såg. Vilken deprimerande narcissistisk tanke, tänker hon.

Natten sänker sig över staden och Ellen stjäl en bussresa och en hamburgare och ett biobesök. Det är bara en sån sak man måste göra om man är osynlig, säger hon till sig själv, ensam på första raden i salongen. Filmen intresserar henne inte. En kille möter en tjej och gör bort sig. Någon dör, eller kanske inte dör. En följd ramlande, osannolika konversationer där känslor blir precist avhandlade tar plats. Killen och tjejen gifter sig. Ellen går besviken därifrån, tar sin ryggsäck och smyger in på ett hotell. Ett hotell utan större aktivitet, och att döma av antalet nycklar hon kan se i receptionen med flertalet rum lediga. Mannen bakom disken ser intensivt på en liten TV och hör inte det lilla klicket när Ellen tar en nyckel.

Och så får hon ett rum för natten. Efter två timmars TV-tittande med volymen sänkt till nätt och jämt hörbar verkar ingen anstränga sig att undersöka var nyckeln tog vägen, slappnar hon av. Hon tar en lång varm dusch och en kort kall och slinker ned i den stora fluffiga sängen, bekvämare än någon annan stans hon kan minnas att hon sovit.

Tidigt nästa dag väntar hon vid porten tills någon öppnar den så att hon kan smita ut. Hon tar sig in i djupet av en godisaffärs kontor, till de oundvikliga datorerna. Det tar inte länge att hitta en oövervakad maskin i ett litet tomt rum, där hon snabbt kollar sin mail för att upptäcka att ingen skrivit till henne. Medan hon kramar väggarna på vägen ut funderar hon på hur hon kan göra reklam för sig själv. Och hon får en idé så stor och enkel att hon måste anstränga sig för att inte falla ner på knä och skratta högt.

Att resa är lätt när man är osynlig, tänker Ellen, så länge man är tålmodig. En kort serie bussar tar henne till en flygplats; hon undviker de som är mer än halvfulla och kliver av när det verkar som för många är på väg att kliva på. De infraröda dörröppnarna är svårast: Om ingen annan öppnar dörren åt henne måste hon ta av sig en sko och släppa den genom de osynliga strålarna – skon blir synlig när den lämnar hennes hand, aktiverar dörren och slår i golvet, fast ljudet därifrån hörs inte över dörrens hydraulik – och hennes hjärta bultar vid ett tillfälle när en flock dagisbarn fyller upp bussen och hon inte har någonstans att gå.

Ändå mycket lättare än att betala biljett, tänker hon när hon väljer bland de många avgående planen. Utan svårighet hittar hon och ger sig själv en plats på ett plan till New York med mindre än tjugo passagerare ombord. Hon ser ut genom fönstret under avgången och ser på molnen som omgärdar planet och sedan drar sig tillbaka. Hon ser på landskapen av vita bomullsmolnen, ser på deras berg och dalar och väntar på att bli uttråkad – hon vet att det är meningen att det ska bli tråkigt att se genom flygplansfönster efter ett tag men det händer inte. Till slut börjar hennes ögon göra ont av det skarpa ljuset och hon lutar sig bakåt i sin stulna stol medan planet flyger över havet.

När hon vaknar är planet på marken och tomt, och hon skyndar sig mot utgången, beredd på att vara instängd. Men den har lämnats öppen och Ellen tar sig genom flygplatsen och ombord ett annat plan utan uppehåll. Washington är hennes mål, dit hon kommer okänd och oväntad. Hon upptäcker att hon är mycket trött och förvirrad och stapplar till en någotsånär isolerad del av flygplatsen och ligger ner på en bänk med sin ryggsäck hårt i famnen.

Hon vaknar, igen, klockan fyra på morgonen och stjäl mat från ett nära övergivet café. Maten är smaklös och hon är inte hungrig, men hon tvingar i sig, kan inte ens komma ihåg när hon åt senast, och antar att hennes brist på aptit beror på någon slags stress. Hon känner sig inte nervös, men tänker sig att hon borde vara det.

Med tåg och till fots tar hon sig in till staden och in i vita huset, obekanta korridorer som hon navigerar ytterst försiktigt. Hon går bokstavligen på tå förbi vakter och kameror, säker på att larmet ska gå vilken sekund som helst. De har säkert infraröda kameror eller något, tänker hon, och undrar varför hon inte tänkte på det förut. Vilket ögonblick som helst börjar klockor ringa och röda ljus forsar över rummet och en stor, hård hand tar tag om hennes axel.

Men ingenting händer och hon hittar Amerikas Förenta Staters president sovande med sin fru och tar sin videokamera från ryggsäcken och skjuter honom. Som de säger här.

Ellen filmar honom sovande, och vaknande, och gående på toaletten. Hon följer hans varje steg, spelar in konversationer både privata och hemligstämplade – måste komma ihåg att censurera ljudet där, tänker hon – och pinsamma. Hon filmar honom när han ger sig själv ett uppmuntrande tal i spegeln, när han petar näsan och när han tuggar sin mat. Hon experimenterar med kameran, zoomar och panorerar och svävar omkring världens mäktigaste man osynlig och utan ljud.

Vid dagens slut, tillbaka i hans sovrum, går hon, skakande av spänning och undertryckta fnissningar. Hon överväger att använda datorn i hans eget kontor till att ladda upp filmen, bara för skojs skull, men inser att det skulle bilda något som liknar ett mönster, och går ut på gatan.

Efter en natt i en buske i en park går hon för att hitta en dator. Det tar större delen av dagen och en långsam vandring till ett bostadsområde långt bort för att ens hitta en enda obevakad maskin, i en tonårings sovrum, men den visar sig otillräcklig. Ett videoredigeringsprogram följer med kameran, men det vore opraktiskt att försöka installera det när husets ägare kunde komma hem när som helst. Hon beslutar att spara det som en sista utväg och går att söka sig en bättre dator.

Natten hinner bli sen innan hon hittar en, smygande i en lyxig trevåningskåk. En pojke sover, högljutt, bara någon meter från sin maskin där Ellen sitter. Med så lågt ljud som möjligt klickar hon febrilt runt i sin film och suddar ut de mest känsliga ansiktena och orden, klipper och komprimerar litet, slänger på några textkort för att förklara och ursäkta sig själv. Hon vill inte avslöja Amerikas fel och brister, et cetera, bara visa att ingen i världen kan gömma någonting för henne, visa att hon kan ta sig var som helst och se vad som helst. icanseeyou.com, privatspanare, inga jobb är för stora för oss.

Ynglingen intill henne snarkar så högt att han bryter hennes koncentration gång på gång, och rör sig inte en centimeter, inte ens när hans dator ger ifrån sig ett oroväckande malande ljud när den sparar Ellens arbete. Hon försöker föreställa sig hur världen flämtar kollektivt efter andan i chock när filmen laddas upp till slut, men pojkens totala brist på entusiasm gör det svårt.

Hon går utomhus, vänder sig om i en långsam cirkel och funderar på vart hon ska gå nu. Vid den här punkten i sin plan hade hon tänkt sig, litet vagt, att hon skulle gå hem igen, och nu, när solen går upp, inser hon att hon inte har något hem att gå till.

Hon funderar på att besöka några andra datorer och peta på sin sajt från dem bara för att sudda sina spår, men det verkar meningslöst. Snart nog ska de förstå att hon fysiskt varit vid de datorer hon använt, och ta hennes fingeravtryck, men vad gör det? Det förändrar ingenting.

Utan större inlevelse tar hon sig tillbaka till flygplatsen. Någonting i den verkar vagt hemlikt. Hon tänker sig en enda flygplats som finns på flera ställen, överallt hon flyger finns den där och väntar på henne. Dess storhet, dess stora folkmängder i rörelse, dess frånvaro av stängningsdags och dess myckenhet av resurser såsom mat bidrar alltsammans till att göra flygplatsen bland de säkraste och bekvämaste platser hon kan föreställa sig.

Och, tänker hon, kanske bland alla dessa människor kan jag känna mig mindre ensam.

Så hon sitter, osynlig, gnager på en stulen chokladkaka, tittar upp på en TV och väntar på nyheterna att sprida sig.

Ingen i hela världen vet att jag finns, tänker hon.

Inom kort börjar nyheterna. Damen i rutan talar med viss osäkerhet i rösten, överväldigad, oförstående. Någonting i hennes sätt får folk att flockas framför programmet innan de ens hör vad hon rapporterar. Imponerade, förundrade läten far genom folksamlingen. Snart vet hela världen vad hon gjort och vad hon kan göra, även om de fortfarande inte vet vem hon är.

I tio år reser Ellen över världen, avslöjar bedragare, sänker korrupta regeringar, undviker fällor och tjänar grova pengar. Hon köper, genom ett antal rikt betalda budbärare, en liten ö där hon ibland drar sig tillbaka medelst en liten motorbåt som hon kör själv, på natten, långt från alla hamnar.

På ön finns ingen elektricitet, ingen civilisation utom en hydda som med mycken välvilja kunde kallas en sommarstuga. Hon sitter en solstol och dricker källvatten och ser på den tropiska djungeln omkring henne. Dess djur och insekter vet att hon finns där, och när hon tänker på det känner hon en slags behaglig värme. En liten apa, knappt en handsbredd lång, ser rakt på henne och hon ser tillbaka och ler åt den. Den hoppar upp i hennes osynliga knä och låter sig klappas, helt orädd.

’Hej’, säger Ellen till den. Det är första gången som hon kan komma ihåg att hon pratat.

En annan dag badar hon i öns lilla vattenfall, fascinerad av avtrycket som hennes kropp gör i vattnet, när ett dussin hårda män i mörka kläder invaderar henne. Hon gömmer sig, tyst, i gräset nere på stranden medan de letar. De hittar ett och annat spår; kläder, fingeravtryck, den lilla motorbåten. Ingenting som säger att hon finns där just nu. Ellen funderar över varför hon alltid lämnar så lite spår i världen, till och med här där hon trott att ingen människa någonsin skulle komma. Hon finner inga svar och skyndar sig istället att gå ombord inkräktarnas båt medan de är upptagna med att aptera sprängladdningar på hennes båt och hydda.

På väg därifrån finner Ellen det lättare att hålla sig undan för skurkarna på den trånga båten än att behålla sitt lugn. Hon ser på dem och vill att de ska veta att hon är där, att hon är kränkt och sårad. Men hon kan inte avslöja sig, tänker hon, såklart, och hon håller sig tyst och stilla. Fast när hon ser ön explodera vid horisonten fäller hon tysta tårar.

Båten går in i en helt vanlig hamn, och passerar tätt intill en behändig stötdämpare av gummidäck, som låter Ellen enkelt stiga av i farten. Hon är trött och kall, men inte hungrig, aldrig hungrig, och gräver sig ned i ett lager av tidningar i en container i en gränd. Länge sen hon sovit på ett så riskabelt ställe, tänker hon, men orkar inte bry sig längre, och somnar som en sten.

Nästa dag tänker hon att hon gått fel från början, att det krångligaste med jobbet alltid varit att ta betalt och att ta hand om pengarna, och att hon egentligen inte behöver pengar. Genom de vanliga omvägarna uppdaterar hon sin sajt, med tyngden av de som hon föreställer sig miljarder människors blickar på sig, och meddelar att hennes tjänster nu är gratis. Hon säger att som alltid reserverar hon rätten att avstå från jobb utan förklaring, att hon förstås föredrar humanitärt arbete, att hon som vanligt kan bara göra en starkt begränsad mängd jobb fastän ansökningarna haglar, et cetera. Fortfarande vet ingen vem hon är, fortfarande vet de inte ens hur många hon är.

Med tiden utvecklar hon ett demokratiskt system där sajtens besökare kan rösta på vad de vill att hon ska ta reda på, och slutar helt ta kontakter per email. Världen ser med spänning på varje utmaning: Alla vet, eller tror sig veta var och när hon går, och likafullt går hon gång på gång därifrån oupptäckt och med en film. Hon stannar aldrig mer än fem minuter på en plats efter att hon kopplat upp sig – inom en timma, eller ibland inom femton minuter, kommer man dit och letar efter henne.

Fast hennes fingeravtryck finns överallt kan inga vittnen säga någonting, fastän de ibland funnits i samma rum. Efter en tid dras vissa slutsatser som huruvida otroliga, som Sherlock Holmes kunde uttrycka det, är de enda möjliga. Och fast det är det sista hon vill förstår hon oundvikligen vad slutet måste bli.

I samma ögonblick som hon hör en nyhetsuppläsare på TV säga ordet ’osynlig’ försvinner Ellen.

Hon går ifrån sitt jobb utan ett ord, utan att se sig om. Det är tungt, men hon rör sig långsamt framåt; går längs vägen utan att veta var hon ska. Efter några veckor anar världen att hon är borta, men då är hon redan så långt bort från ära och redighet att hon inte hör någonting av upproret på gatorna, i nyhetsstudiorna, på Internet. Hon går in i skogen någonstans mellan Ecuador och Brasilien, djupt in i skogen bland växter och djur, långt bort från alla människor.

Hon vandrar där inga vägar finns, och sover under stjärnornas ljus, och dricker dagg och sol, och pratar med djuren som kommer i hennes väg. Hon skrämmer dem inte, av någon anledning, och de låter sig glatt klappas och kramas och klias. Kameran tappar hon utan att tänka på det, och kläderna lämnar hon bakom sig utan en blick. Hon har bara sig själv, tänker hon, ingen annan och ingenting annat än sig själv. Bara hon och alla världens under.

Kanske somnar hon i en lövhög i Paraguay och vaknar i Kenya, eller Indonesien, eller Sri Lanka, eller Ryssland. Kanske finns det bara en skog, och det är all skog, och det är världens hjärta, tänker hon. Ellen saknar geografiska begrepp, och tidsbegrepp. Dagarna flyter in i varandra, tiden saknar mening, det finns ingen annan tid än nu, det skälvande ögonblicket, och all skönhet hon ser kan inte göra henne mätt på skönhet.

En dag kommer hon till ett dagis. Märkligt att hitta något sådant mitt i skogen, tänker hon, men märker sedan att skogen tar slut bakom henne. Framför henne finns en vildvuxen, mossig gräsmatta med barn som gungar i gungor och klättrar i en klätterställning och springer fram och tillbaka. Ellen sitter på en grästuva och ser på dem, med ett leende på sina osynliga läppar. Snart försvinner alla barnen utom ett inomhus. En flicka sitter ensam kvar, i en liten sandlåda, och bygger ett torn. Ellen smyger närmare medan en idé börjar formas i hennes huvud, den första nya idé hon haft på många år.

Flickan arbetar intensivt med sanden och anar inte att Ellen sitter framför henne och ser henne djupt och forskande i ögonen. Ellen är ganska säker på sin sak och vill säga någonting, fråga någonting, men väntar, för första gången otålig. Flickan ställer sig utan förvarning och går in i dagisbyggnaden, där Ellen inte vågar följa efter. Men hon ser genom fönstren så gott hon kan och följer flickan genom dagen.

Efter några timmar mörknar dagen till skymning, och barnen försvinner eftersom hem med sina föräldrar. Ellens utvalda flicka är en av de sista som blir hämtad. Hon går hem med sin far, och Ellen följer efter dem. De håller hand och verkar inte säga någonting. Emellanåt tittar flickan uppåt mot sin far, men vänder snabbt bort blicken.

De går in i en lägenhet där Ellen nätt och jämnt lyckas följa efter innan dörren stängs. Mannen lagar mikrovågsmat och de äter tillsammans, i tystnad. Efter maten lägger han sig på en soffa och slår på en TV och tycks ögonblickligen somna. Flickan sätter sig i sitt sovrum och läser en illustrerad sagobok. Ellen ser på henne, glad och rädd på samma gång. Hon tänker och kan inte komma på någonting mer att vänta på.

’Hej’, säger hon, lågt, försiktigt. Flickan ser upp från boken, konfunderad, nyfiken, inte orolig. ’Hej’, säger hon igen. ’Vad heter du? Jag heter Ellen.’

’Lisa’, säger Lisa. Hon ser sig omkring med ett listigt leende. ’Vem är du?’

’Jag är din osynliga vän.’ Ellen går närmare, nära nog att ta Lisas hand i sin. Det här blir bra, tänker hon. Det här blir mitt arbete. Det här är nog.


Photobucket Photobucket Photobucket

Om döden

Så jag drömde att jag dog. Det var fest i min lägenhet, och redan där borde jag ha gissat att det var en dröm. Men det kom aldrig upp, för jag blev snart distraherad av ett litet rymdskepp som flög in genom fönstret. En två-tre decimeterlånga utomjordingar klev ut och berättade att de skulle erövra världen och jag var nyckeln till deras plan. Nu visste jag att de här typerna var mycket farligare än de såg ut, och det enda jag kunde göra för att hindra dem var att skära halsen av mig. Så det gjorde jag omedelbart, bara för att demonstrera jordlingarnas tapperhet och skrämma slag på dem.

Så reste jag mig och lämnade min kropp i soffan. Den såg liten och grå ut, och jag misstänkte att många saker för mig måste se annorlunda ut än jag levde. Det var som en varning att inte lita blint på mina sinnesintryck.

Så vaknade jag sittande på min säng, och lägenheten var packad med folk som en sardinlåda, som på en sån där riktigt dålig fest. Det och det faktum att folk fortsatte festa utan att märka att jag var död borde ha gjort mig upprörd, men det verkade inte spela någon roll, kanske eftersom jag var död. (Nähä!) Jag vaknade precis i tid för att se kusin M tränga sig genom folkmassan i hallen, orolig som om hon visste på förhand vad som skulle komma. Rörd och sorgsen gick jag genom väggen till garderoben och vidare genom väggen till vardagsrummet för att komma dit innan henne.

Och så var min kusin och min kropp och jag ensamma. Jag började misstänka att jag som spöke hade förmågan att snabbspola mig framåt i tiden och hoppa över det tråkiga och det outhärdliga. Nu var det inte värre än att jag fick sitta med M på golvet intill soffan utan att kunna trösta henne. Jag kunde, naturligtvis, passera genom alla ting men inte röra vid dem. Fast jag kunde stöta till mitt soffbord av misstag precis som jag alltid gjort, liksom bara för att bekräfta att jag kunde spöka en smula. Kusin M var inte heller särskilt imponerad av detta bevis på mitt liv efter detta. Jag tror hennes exakta ord var "Jaha."

Följt av "Nu har det där spöket flyttat hit" när jag senare lyfte på en bok hemma hos henne. Det var nästan komiskt så aggressivt ointresserad hon var. Fast det slog mig att hon kanske bara var för snäll för att säga åt mig att dra och vila i frid eller vad som helst utom att hänga kring henne som en osalig ande. Kanske förstod hon det som jag ännu inte insett, hur smärtsamt det är att se på någon man bryr sig om som ser rakt igenom en som om man vore osynlig och förstå att det beror på att man är det och att hon aldrig, aldrig kommer att se en igen, och ville inte ge mig någon illusion om att hon kunde på något vis hjälpa mig.

Så jag gick för att vänta tills jag utvecklat mina poltergeistkrafter nog för att kunna kommunicera klart med de levande. Att lyfta på en kopp bara tillräckligt för att visa att man finns där är inte att samtala. (Sa han, som om han var någon auktoritet på samtalskonsten.)

Jag märkte att när jag bestämde mig för att gå någonstans, om jag väl kände till både platsen och vägen dit, kom jag dit direkt, som i en dröm. Fast tiden gick medan jag kom dit, det var inte som att jag teleporterades, jag var bara omedveten om resan. Samma sak som när jag väntade egentligen. Jag kunde inte resa i tiden, jag bara gav mig själv minnesluckor.

I alla fall gick jag till min gamla skola av någon anledning och svävade ovanför gymnasiebyggnaden. När jag väl lärt mig påverka världen effektivt, tänkte jag, skulle jag kunna göra mycket, kanske avslöja hemligheter som hjälten i min novell Ingen Ser som jag borde lagt upp här för länge sen. Men till dess var det snarast min samhällsplikt att spöka så mycket jag kunde och spionera på flickor i duschen.

Fast när jag tänkt så långt kom jag ihåg att jag inte längre var femton och gick istället till Ica för att leta efter vuxna kvinnor. Och så för att göra en mindre smickrande historia kort upptäckte jag att universum hade sina egna regler, och fantastiskt skrämmande sätt att få dem åhörda. När jag rörde min hand vid en kvinnas hud, med avsikten att inte passera genom henne, då vände hon ansiktet mot mig och såg genom mig med en helt uttryckslös blick i det tomma rummet och sa med zombieröst, "Du får inte göra så."

Ungefär då vaknade jag, inte det minsta glad med mig själv eller universum.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag skulle vilja ha en sexdröm som en vanlig människa en enda gång åtminstonde.

söndag 4 mars 2012

Känslan som behövs

Jag tänker igenom vissa ögonblick i mitt liv. Särskilda ögonblick. Som den sista gången min mamma berättade en godnattsaga för mig, när jag var nio år. Som jag minns var det en av de sista nätterna vi bodde i Carlshem, just innan vi skulle flytta och börja vårt nya liv med styvfar och styvbror - som jag alltid kallade halvbror, kanske för att han var där halva tiden. Mammas sagor, i mörkret och i min säng som sjönk ihop när hon satt på den så att jag drogs intill henne som av hennes gravitation, var allegorier hon kunde använda för att förklara saker för mig på ett sätt som gjorde mig tryggare samtidigt som jag förstod bättre.

Allt det kom jag ihåg väl nog för att förstå det med tiden, fast jag minns inte direkt vad sagan handlade om. Det var ett litet hus i den djupa skogen där en pojke bodde med sin mamma, förstås, och någon process, kanske en lång vandring, som ledde till tillökning i familjen, och sedan är jag nästan säker på att de levde lyckliga i alla sina dar.

Det jag minns bäst är mammas rörelse; hennes tjocka röst och tunga omfamning som gjorde att jag kunde förstå att hon var väldigt glad, och även om jag inte förstod varför eller hur kunde jag vara glad med henne.

Jag minns flera fina kramar, och de två gånger jag sagt "jag älskar dig" till någon. Jag dröjer inte vid någonting som hänt när jag varit full. De minnena tycks alla ihåliga, även om de kan se fina ut och producera märkliga ljud, som snäckskal utan något levande i. De räknas inte på riktigt.

Ett minne fastnar, liksom om det klängde kring halsen på mig av egen vilja. Det var en gång jag var barnvakt, och barnet föll och slog sig. Då jag kunde hjälpa henne att stå upp utan några överraskande skrik av smärta verkade det inte vara någon fara, så det överraskade mig när jag lyfte upp henne - vem kunde säga nej till en gråtande femåring - och hon kastade sina armar om min hals så hårt hon alls förmådde.

Det var mycket som hände i det ögonblicket som aldrig hänt mig förut. Den skrämmande insikten att den här lilla människan litade på mig, direkt, oförnekligt, fysiskt uttryckt av hennes fullständigt desperata omfamning helt utan återhållsamhet. Inte för att jag hade gjort något för att förlora hennes tillit, men jag hade inte heller gjort mycket för att vinna den, men hon litade på mig i alla fall, tveklöst, fullkomligt, helhjärtat, och det slog mig att den enda orsaken till det var att just då
behövde hon mig.

Ingen i hela mitt liv hade behövt mig, personligen, innan den här dagen. Inte så att jag förstod det. Såvitt barnet förstod, i det här ögonblicket, behövde hon mig mer än hon behövde himmel eller jord. Och jag förstod det på sättet hon höll fast i mig.

Den skrämmande känslan var ansvar. Den bra, den som stannade hos mig, är känslan av att vara betrodd. Det borde kanske också vara skrämmande, det vore fruktansvärt att svika någon som litade på mig så, men den tanken har aldrig oroat mig konstigt nog. Självförtroende kanske, jag vet att jag kan lita på mig själv när det gäller så varför skulle inte alla andra det?

Men i alla fall. Det är dessa minnen som kommer för mig när jag läser Harry Potter och Rationalismens Metoder. Man måste ju vara beredd att kasta en Expecto Patronum eller hur.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag skäms inte ens att medge att jag skrivit Harry Potter-fanfiction. (Fast jag tänker aldrig läsa om böckerna.)