Känslan som behövs

Jag tänker igenom vissa ögonblick i mitt liv. Särskilda ögonblick. Som den sista gången min mamma berättade en godnattsaga för mig, när jag var nio år. Som jag minns var det en av de sista nätterna vi bodde i Carlshem, just innan vi skulle flytta och börja vårt nya liv med styvfar och styvbror - som jag alltid kallade halvbror, kanske för att han var där halva tiden. Mammas sagor, i mörkret och i min säng som sjönk ihop när hon satt på den så att jag drogs intill henne som av hennes gravitation, var allegorier hon kunde använda för att förklara saker för mig på ett sätt som gjorde mig tryggare samtidigt som jag förstod bättre.

Allt det kom jag ihåg väl nog för att förstå det med tiden, fast jag minns inte direkt vad sagan handlade om. Det var ett litet hus i den djupa skogen där en pojke bodde med sin mamma, förstås, och någon process, kanske en lång vandring, som ledde till tillökning i familjen, och sedan är jag nästan säker på att de levde lyckliga i alla sina dar.

Det jag minns bäst är mammas rörelse; hennes tjocka röst och tunga omfamning som gjorde att jag kunde förstå att hon var väldigt glad, och även om jag inte förstod varför eller hur kunde jag vara glad med henne.

Jag minns flera fina kramar, och de två gånger jag sagt "jag älskar dig" till någon. Jag dröjer inte vid någonting som hänt när jag varit full. De minnena tycks alla ihåliga, även om de kan se fina ut och producera märkliga ljud, som snäckskal utan något levande i. De räknas inte på riktigt.

Ett minne fastnar, liksom om det klängde kring halsen på mig av egen vilja. Det var en gång jag var barnvakt, och barnet föll och slog sig. Då jag kunde hjälpa henne att stå upp utan några överraskande skrik av smärta verkade det inte vara någon fara, så det överraskade mig när jag lyfte upp henne - vem kunde säga nej till en gråtande femåring - och hon kastade sina armar om min hals så hårt hon alls förmådde.

Det var mycket som hände i det ögonblicket som aldrig hänt mig förut. Den skrämmande insikten att den här lilla människan litade på mig, direkt, oförnekligt, fysiskt uttryckt av hennes fullständigt desperata omfamning helt utan återhållsamhet. Inte för att jag hade gjort något för att förlora hennes tillit, men jag hade inte heller gjort mycket för att vinna den, men hon litade på mig i alla fall, tveklöst, fullkomligt, helhjärtat, och det slog mig att den enda orsaken till det var att just då behövde hon mig.

Ingen i hela mitt liv hade behövt mig, personligen, innan den här dagen. Inte så att jag förstod det. Såvitt barnet förstod, i det här ögonblicket, behövde hon mig mer än hon behövde himmel eller jord. Och jag förstod det på sättet hon höll fast i mig.

Den skrämmande känslan var ansvar. Den bra, den som stannade hos mig, är känslan av att vara betrodd. Det borde kanske också vara skrämmande, det vore fruktansvärt att svika någon som litade på mig så, men den tanken har aldrig oroat mig konstigt nog. Självförtroende kanske, jag vet att jag kan lita på mig själv när det gäller så varför skulle inte alla andra det?

Men i alla fall. Det är dessa minnen som kommer för mig när jag läser Harry Potter och Rationalismens Metoder. Man måste ju vara beredd att kasta en Expecto Patronum eller hur.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag skäms inte ens att medge att jag skrivit Harry Potter-fanfiction. (Fast jag tänker aldrig läsa om böckerna.)