måndag 5 september 2016

Egentligen ännu en slags kontaktannons

Idag har jag upptäckt Captain Awkward. Dags att se över mitt liv.

För att parafrasera, Jag är en trettiofemårig introvert socialt oskicklig nördig fet man som aldrig blivit kysst, och jag oroar mig för att det är något hemskt fel med mig.

Jag lever på sjukbidrag på grund av Aspergers, jag spenderar min tid med att skriva, läsa, konsumera popkultur med min kusin och goda vän och chatta med Internetfolk och jag måste anstränga mig för att komma på anledningar att lämna min lägenhet. Inte för att jag inte gör det. Sen 1999 har jag provat:

Jobb
Resa
Arbetslöshetsgrupp
Funktionshinderstödgrupp
Skolåterträff
Medicinskt forskningsobjekt
Bar
Studiegrupp
Filmklubb
Teater
Demonstration
Rituell magi
Gå på promenad nedåt älven och hålla tummarna
Lyssna på rykten om att moster vill arrangera en blinddejt
Blogga
Internetcommunityträffinitiativ
Sätta upp kontaktannonser på anslagstavlor och lykstolpar runt stan
Dejtingsajter

Och allt jag har fått ut av det är en handful personliga konversationer som inte lett någonstans. Reglerna för hur man engagerar sig i människor, hur man skapar och bygger sociala kontakter, för att inte tala om romantiska förhållanden, undgår mig. Och, modet jag behöver för att ens delta i någon av dessa saker lämnar inte mycket energi att göra mer. Hur börjar man? Hur börjar man livet vid 35 utan tidigare erfarenhet och utan någon kontakt med resten av världen annat än en barndomsvän?

Mitt namn är Emil Wikström och jag oroar mig för att jag inte har något nytt att komma med.

måndag 29 augusti 2016

De starkares jobb

Giulia Rinaldo, nio år, räddade sin fyraåriga syster under jordbävningen i Italien. Hon skyddade Giorgia med sin kropp, och dog. Det var tolv timmar sen jag läste det och det går fortfarande inte att smälta.

fredag 24 juni 2016

I vår strävan efter självständighet måste vi visa tillit till den andra för att strävan inte ska förfalla till feghet och självrättfärdighet.

Precis som Nazisterna förstört hakkorset har fascismens beröring saboterat konceptet nationell självständighet. Vi kan nu inte välja bort EU utan att samtidigt välja isolationism, nativism, murar, brist på medmänsklighet. Osmidigt, onyanserat och en tragisk symbol för hur vår frihet minskar bara för att det finns Sverigedemokrater och dylika fasciströrelser, men det finns ingenting att göra åt saken innan vi tagit itu med dem.

onsdag 25 maj 2016

Historier som förändrat mitt liv

The Invisibles förändrade i grunden mitt sätt att tänka två gånger. Det är svårt att förklara exakt vad det betyder eftersom det är nästan omöjligt för mig att förstå vem jag var innan. Litet som att se en utomjording och försöka gissa vad hen har gemensamt med dig baserat på likheten i era antal ögon, munnar och annat ytligt. Ni pratar antagligen inte samma språk.

Inte för att jag inte kan göra kvalificerade gissningar.

Det var en sak serien lärde mig: Att mentalisera, sätta mig i en annan persons huvud, oavsett vem. Att inte vara rädd för att se genom främmande linser, att inte fjärma mig från de osmakliga eller monstruösa och låtsas att skillnaden mellan dem och mig är oöverkomlig. Att förstå utan att fördöma.
Och jag lärde mig att se närmare på saker, vara mer medveten om min omgivning, ge världen mening och glädje och skönhet.
Och att tro på allt omöjligt och ifrågasätta allt möjligt.
Och att inte vara rädd för att ändra mig. Att jag aldrig kommer att bli för gammal för att bli någon annan.
Och att lita på framtiden, och aldrig tveka i arbetet att dra den närmare.
Och att jag är fri.

Mitt namn är Emil Wikström och jag väljer att leva här, göra det här, vara den här.

fredag 22 april 2016

Lila är inte min favoritfärg att jobba med, men


Mitt namn är Emil Wikström, och mina bästa dagar hoppas jag kunna göra hälften så mycket för den här världen som Prince gjorde.

onsdag 2 mars 2016

Nostalgi

Jag saknar min kompis som inte hört av sig sen den gången jag frågade dig om du röstade på Sverigedemokraterna.

Full på en hel flaska Minttu och lyssnar på Eddie Meduza och sjunker in i minnena. Du var den enda verkliga vän jag haft som jag inte är nära släkt med. Du lärde mig tycka om tevespel, dricka sprit, möta främmande människor. Du kände så många människor. Och du sa till dem, Emil säger inte så mycket, men när han pratar, då lyssnar man.

Du skulle ha lyssnat på mig. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att byta in ditt pris i den där tävlingen i Filmstaden. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att ta det lugnt. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att Harry Potter var en till ytan blek kopia av Tim Hunter. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att snatta var bättre än att köpa saker, nog för att våga försöka fastän du inte kunde i alla fall. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att jag skulle rymma till Kalifornien. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att bli murare, för den som kan bygga hus kommer alltid att ha jobb. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att inte gå ut och spöa utlänningar. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att suga min kuk.

Du visste att jag var mycket, mycket klokare än du någonsin kunde bli. Att det var bättre för dig att låta mig tänka åt dig. Och du accepterade det, med den osjälviska, pragmatiska självklarhet som reserverats för de som besitter mycket hög intelligens och ingen som helst nyfikenhet.

Att en vänskap så ojämlik som vår inte kunde hålla var förstås uppenbart.

Men mer än jag önskar att jag hade ditt sällskap önskar jag att du lyssnade på mig i stället för de vältaliga lögnarna.

tisdag 1 mars 2016

Om befolkning och avfolkning

Jag har talat med många personer som vill påstå att Sverige "inte kan ta emot" fler flyktingar. Att "smärtgränsen" är nådd. Folk som, om man frågar, ivrigt medger att de inte har en aning om hur många flyktingar Sverige kan hjälpa. Men definitivt färre.

Myopiska storstadsslynglar som inte känner ens en hundradel av del land de påstår sig älska, säger jag. Om vi ska tala om smärtgränser, låt oss tala om de nyligen nedlagda skolorna i Lycksele. Mannen härom året som dog av en mild hjärtattack som han skulle ha överlevt om han bara behövt vänta fyra timmar på ambulans, i stället för fem. En ockuperad sjukstuga i Dorotea. Det finns inte bara plats, det finns ett desperat behov av en snabb och omfattande befolkningsökning för att infrastrukturen inte ska kollapsa.

Det här är den samhällskollaps Sverigedemokraterna utlovat i trettio år. Den är till stor del deras fel.

Och nu tänker en rasist, förutsägbart, att Sverige förtjänar bättre än det där packet från Syrien, att det behövs folk som kan svenska och svenska värderingar för annars är det bättre att låta skiten förfalla.

Men det är fel. Bevisligen fel. Det här är de människor som vill vara här, de som stannar och som kommer hit till den fjällhöga norden när andra hellre pyser bort till storstäderna. De som finns här är precis de innevånare landet förtjänar.

Och det är bara ni rasister som tycker de är sämre än er.

Mitt namn är Emil Wikström, och Sverigedemokraterna är de enda som kan få mig att lämna det här stället.

söndag 14 februari 2016

Om den goda viljan

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna har många fina tankar om vad som borde vara möjligt, som FN:s medlemsländer i nådens år 1948 trodde på och lovade varandra att försöka förverkliga. Ett urval:

13.
1. Envar har rätt att inom varje stats gränser fritt förflytta sig och välja sin vistelseort.
 Det här är förstås avsett att vara fritt för tolkning. Artikeln säger inte att vi inte har rätt att förflytta oss mellan länder, och den säger inte att vi inte har rätt att hindra någon från att röra sig från ett land till ett annat. Så behåller medlemsländerna rätten att över huvud taget ha gränser samtidigt som vi kan påstå att rätten till fri rörlighet och bosättning är gränslös - hur skulle du kunna ha rätten att röra dig fritt inom varje land samtidigt som du saknar rätten att ta dig till landet?

14.
1. Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse.
Asylrätten som alla pratar om just nu. Det är väldigt svårt för rasister att begripa det här med "var och en", men det beror bara på att de inte tror på att massan av asylsökande består av individuella människor.

15.
Envar har rätt till en nationalitet.
Ingen må godtyckligt berövas sin nationalitet eller förmenas rätten att ändra nationalitet.
Rätten att ändra din nationalitet ska inte underskattas. Särskilt i kombination med

13.
2. Envar har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända till sitt eget land.
 Jodå, du kan ha rätt att återvända till ditt land även om du inte kommer därifrån.

22.
Envar äger i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till social trygghet och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som äro oundgängliga för hans värdighet och för en fri utveckling av hans personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser.
Här finns gigantiska möjligheter. Allra minst måste medlemsländer vara ansvariga att ge varje människa  - "samhällsmedlem", inte "medborgare" - ekonomiskt bistånd; men brett tolkat måste vi organisera ett internationellt samarbete som ger var och en de allra största resurser till liv, värdighet, social och kulturell tillhörighet och personlig utveckling länderna tillsammans förmår.

Jag måste nog inte påpeka att vi inte tycks skynda oss för att få det att hända. Men det är det löfte vi skrev under 1948; det är så vi tycker att det borde vara; det är den riktning vi borde röra oss i.


25.
1. Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.
2. Mödrar och barn äro berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn, vare sig födda inom eller utom äktenskap, skola åtnjuta samma sociala skydd.
 Mer av samma vara som artikel 22, och tredubbelt för mammor och barn.

29.
1 Envar har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans personlighet ensamt är möjlig.
Vi har förstås inga rättigheter utan skyldigheter. Men våra skyldigheter är härligt villkorade: Plikten är att hjälpa det land som hjälper vårt självförverkligande. Den uppenbara tolkningen, förstås, är att om vårt land inte lever upp till dessa rättigheter är vårt ansvar mot landet att arbeta för att det ska börja göra det, och om det gör det är vårt ansvar att arbeta för att det fortsätter göra det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag arbetar i alla fall inte enbart för lönsamhet.

måndag 25 januari 2016

Om jag

Den klassiska frågan, vem är du på riktigt? Är ditt verkliga jag den du är på en bra dag när allt går som du vill och alla omkring dig gör sitt bästa, eller när någon sociolog håller dig över en vulkan? Det är fel fråga. Du är alla. Dina bästa jag och dina sämsta.

Frågan är vem som kan förlåta de andra.

fredag 8 januari 2016

En metafor för de empatilösa

Tänk dig en skog. En enorm skog i norra Kanade eller Ryssland, med flera miljarder träd. Det är kallt och ensamt och du kan inte besöka alla träden, inte ens om du levde i tusen år. Men en del av träden är speciella. Kanske de flesta, eller en mindre del, eller bara en handfull i hela skogen. Det vet du inte. De kanske är gjorda av guld, eller uppfyller önskningar, eller berättar hemligheter. Något kanske älskar dig, om du ger det en chans. Det vet du inte. Du kommer aldrig att få veta om du inte hittar ett av de här speciella träden och tittar närmare.

Är det värt att leta, tycker du? En jag känner tycker inte det. Han som inte hört av sig sen jag frågade honom om han röstade på Sverigedemokraterna. Han menar att det är praktiskt att tro på fördomar, eftersom de ofta innehåller någon sanning. Det sparar tid och energi. Om de är sanna för i nittio procent av folkgrupp X, frågade jag honom, är det inte tio procent som är rättfärdiga människor som du inte ger minsta chans för att helt andra människor gjort fel? Jo men den lilla chansen ger ju inte lika mycket som att ägna sin tid åt folk som tenderar att vara bättre människor. Och om fördomarna bara är sanna i tio procent av fallen då? Det är ändå inte bra nog för att vara meningsfullt.

Så chansen finns ju att du bara slösar tid i skogen. Många träd är ju helt vanliga exemplar som inte kan erbjuda dig nåt. Du kanske till och med redan hittat ett träd som du tycker är tillräckligt. Vad har du att förlora på att sluta leta? Kanske till och med se till att få hela skogen bortförd så att du kan njuta av utsikten i lugn och ro. Du har ju faktiskt hört talas om någon som slog sig av en fallande gren i huvudet, det är inte helt riskfritt. Och efter all denna tid har ju ingen ens kunnat säga säkert om du kommer att hitta något du har användning för.

Mitt namn är Emil Wikström och jag är ett träd i mängden.