Jag har talat med många personer som vill påstå att Sverige "inte kan ta emot" fler flyktingar. Att "smärtgränsen" är nådd. Folk som, om man frågar, ivrigt medger att de inte har en aning om hur många flyktingar Sverige kan hjälpa. Men definitivt färre.
Myopiska storstadsslynglar som inte känner ens en hundradel av del land de påstår sig älska, säger jag. Om vi ska tala om smärtgränser, låt oss tala om de nyligen nedlagda skolorna i Lycksele. Mannen härom året som dog av en mild hjärtattack som han skulle ha överlevt om han bara behövt vänta fyra timmar på ambulans, i stället för fem. En ockuperad sjukstuga i Dorotea. Det finns inte bara plats, det finns ett desperat behov av en snabb och omfattande befolkningsökning för att infrastrukturen inte ska kollapsa.
Det här är den samhällskollaps Sverigedemokraterna utlovat i trettio år. Den är till stor del deras fel.
Och nu tänker en rasist, förutsägbart, att Sverige förtjänar bättre än det där packet från Syrien, att det behövs folk som kan svenska och svenska värderingar för annars är det bättre att låta skiten förfalla.
Men det är fel. Bevisligen fel. Det här är de människor som vill vara här, de som stannar och som kommer hit till den fjällhöga norden när andra hellre pyser bort till storstäderna. De som finns här är precis de innevånare landet förtjänar.
Och det är bara ni rasister som tycker de är sämre än er.
Mitt namn är Emil Wikström, och Sverigedemokraterna är de enda som kan få mig att lämna det här stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar