onsdag 2 mars 2016

Nostalgi

Jag saknar min kompis som inte hört av sig sen den gången jag frågade dig om du röstade på Sverigedemokraterna.

Full på en hel flaska Minttu och lyssnar på Eddie Meduza och sjunker in i minnena. Du var den enda verkliga vän jag haft som jag inte är nära släkt med. Du lärde mig tycka om tevespel, dricka sprit, möta främmande människor. Du kände så många människor. Och du sa till dem, Emil säger inte så mycket, men när han pratar, då lyssnar man.

Du skulle ha lyssnat på mig. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att byta in ditt pris i den där tävlingen i Filmstaden. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att ta det lugnt. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att Harry Potter var en till ytan blek kopia av Tim Hunter. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att snatta var bättre än att köpa saker, nog för att våga försöka fastän du inte kunde i alla fall. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att jag skulle rymma till Kalifornien. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att bli murare, för den som kan bygga hus kommer alltid att ha jobb. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att inte gå ut och spöa utlänningar. Du lyssnade på mig när jag sa åt dig att suga min kuk.

Du visste att jag var mycket, mycket klokare än du någonsin kunde bli. Att det var bättre för dig att låta mig tänka åt dig. Och du accepterade det, med den osjälviska, pragmatiska självklarhet som reserverats för de som besitter mycket hög intelligens och ingen som helst nyfikenhet.

Att en vänskap så ojämlik som vår inte kunde hålla var förstås uppenbart.

Men mer än jag önskar att jag hade ditt sällskap önskar jag att du lyssnade på mig i stället för de vältaliga lögnarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar