onsdag 29 augusti 2012

En brännande fråga

Min underläpp klarade sig bra om du undrat. Fast jag är så trött på soppa och det gör fortfarande extremt ont att tugga mat, gapa stort och ligga på fel sida i sängen.

Men nu kommer vi till dagen enkät, som består av endast en fråga: Vilken film har du väntat längst på att se två gånger?

"Nausicaä från Vindarnas Dal" är mitt svar. Jag såg den en gång 1988 och sedan igen 2010. Det är nästan två historier i en. Eller kanske tre.

1988 bodde jag i Carlshem, gick i tvåan och försökte leva med en nyinflyttad pojke i min klass som slog mig. Han slog förvisso alla som kom inom synhåll, mer eller mindre, men jag tyckte att han särskilt ogillade mig. Och våra mammor tyckte absolut att vi borde vara vänner, så jag spenderade en del tid hemma hos honom. Han hade mängder av roliga saker såsom stora transformers, oprövat importerat godis, färgteve och en stor storebror som fick en att känna sig cool bara genom att vara i samma hus som honom. Samt denna tecknade film på främmande språk.

Det roar mig att tänka på hur litet den här upplevelsen har att göra med Nausicaä i sig själv, som är en väldigt speciell historia som jag rekommenderar alla att läsa. Jo, pappersserien är fantastisk; ett starkt porträtt av en sagoprinsessa av sällsamt oförglömligt slag och en hjärtslitande bild av en obehagligt sannolik framtid. Filmen är i jämförelse en blek kopia som skär bort såpass omfattande delar av historien och skyndar så genom det som återstår att den är på gränsen till obegriplig. I bästa fall fungerar filmen som ett håglöst eko av boken, som kanske hjälper om man vill minnas vissa bitar av historien och inte har tid att läsa boken.

Och dessutom är filmen jag såg antagligen den ännu mer infamöst fruktansvärt sönderhuggna amerikanska nedklippta versionen. Inte för att jag ens nu kan förstå vad det var jag såg för att säga säkert. Jag förstod inte mer engelska än japanska; jag tog i princip inget intryck överhuvudaget av filmen när jag såg den.

Men den gav mig drömmar. Jag drömde så mycket och så intensivt om filmen att jag inte har en chans att minnas vad som var film eller dröm eller minnen eller minnen av drömmar eller minnen av minnen.

Det som återstår är en enda bild som ekar fram och tillbaka genom mina minnens korridorer som ett spöke: Ett sjungande hav av lysande blå ögon, gigantiska oändligt kloka oändligt många lysande blå ögon som sjunger och gungar och skiftar och ibland flammar ilsket röda, ett hav av ofattbart starka känslor, känslor utan ord eller mening, bara kraft, bara ren känsla för sin egen skull. Skrämmande, kanske, men av alla min barndoms många mardrömmar var det kanske den minst traumatiska. Den bilden har alltid lockat mig att försöka förstå vad jag känner, att söka efter känsloupplevelser utan fruktan eller fördomar emot känslornas positiva eller negativa värden, bara deras intensitet.

Så när jag tjugotvå år senare råkade hitta serien på biblioteket såg jag möjligheter att återskapa denna upplevelse och kanske förbättra den genom litet medveten analys och förståelse. Det var väldigt rörande att återvända till det där havet av ögon; de här ögonens ägare är en slags alvliknande, visa uråldriga magiska jättelika larver som utgör en slags hörnsten i historiens fantastiska ekosystem, de sjunger för att markera hjälten Nausicaäs upphöjelse till världens utvalda räddare, och de höljer henne i sitt blå blod i en skrämmande kraftfull symbolisk ritual, och så vidare. Detaljerna som fyller i min minnesbild förstör inte på något vis det nostalgiska idealet utan berikar bara upplevelsen, tvärtemot vad vidskepliga människor brukar vilja påstå. Jag tror Carl Sagan skulle förstå vad jag menar och säga det i mycket klokare, mer poetiska och mer begripliga ord.

I vilket fall laddade jag snart ner filmen för att lägga dess aspekter till min upplevelse, och då såg jag den igen. Som jag påpekade förut var den inte alls lika bra som serien. Fast den lilla besvikelsen störde inte helheten. En tillräckligt bra historia överlever vilka översättningar som helst, tror jag.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag lekte som liten med fiender lika bra som vänner.

onsdag 15 augusti 2012

Det enda vi ska frukta är själva fruktan

Lidande, smärta, hat, sorg, saknad, ånger; de är skrämmande känslor. Men de är övergående. De varar inte. Vi kan låta dem passera genom oss, låta oss själva uppleva dem, utan fruktan. Känslorna finns bara i tiden, och vi kan stiga ut ur tiden, se på tiden från ett större perspektiv, låta tiden ha sin gång. Vi människor har den förmågan. Vi behöver inte vara rädda för att känna.

tisdag 14 augusti 2012

Jag behöver en flickvän, anledning #834

För att doktorerna på sjukhuset vägrar ge en lugnande medel om en inte har någon med sig som kan se till att en kommer hem i ett stycke efteråt. Om en inte har vänner som kan ställa upp för en vid precis rätt tillfälle. Om en inte är cool nog. Om en är ensam.

Det spelar ingen roll att jag tagit hand om mig själv varje dag i över tio år; onykter, efter bindtarmsoperationer, utan pengar på andra sidan jordklotet, överallt, i alla lägen, ensam - att jag varit tvungen att lära känna mig själv och mina begränsningar och impulser och därför vet precis hur jag ska göra. Min sjukdom gör att jag inte har så många vänner. Bara de allra bästa, de mest lojala, mest förstående, mest tålmodiga, mest medmänskliga, och då uppstår oundvikligen luckor som idag när jag skulle operera ut en visdomstand men inte hade någon som kunde hämta mig samma minut som operationen slutade.

Så jag fick skjuta på operationen jag väntat på i ett och ett halvt år tills jag kan bevisa att jag är en socialt framgångsrik person. Och skoja om hur diskriminerad jag är för att inte bli bitter över hur diskriminerad jag är.

Det har sina fördelar att skjuta på operationen för den delen. Jag fick veta att det finns en viss risk att en nerv skadas som kan minska känseln i min underläpp. Jag tänker att det vore tråkigt om jag förlorade min fulla förmåga att uppleva sensationer i mina läppar innan jag ens haft chansen

om du vet vad jag menar.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har en vecka på mig att hitta någon som vill pussas.

fredag 10 augusti 2012

Det finns de som påstår att författare inspireras av händelser i deras liv

Det är kanske sant i vissa fall, men jag tror inte att det fungerar så direkt för mig. Läs vad jag har skrivit den här veckan och döm själv. (Innan du frågar, ja, det är samma vampyrjägare här som jag skrev om för nästan ett år sedan. Det beror inte på att kapitlet är ofantligt långt men att jag jobbat ofantligt långsamt.)

[För första gången i världhistorien följer nu ett utdrag av Av Drake och Kvinna, historien om den odödliga tidsresande äventyraren Jenny Creed:]

Den trånga, krökta trappan låter Jenny klättra nästan rakt upp och hon skuttar över räcket och landar mjukt i en soffa i en som hon hoppas helt oförutsägbar manöver, men ingen står och väntar för att bli överraskad av henne i den övre hallen. Dean stampar uppför trappen följd av en tystare Sam.

'Håll dig inom synhåll för oss', säger han, som om han inte sagt samma sak förut. 'Alltid.'

'Ska försöka', säger Jenny och påminner sig att även om hon kan höra att inget levande finns i huset hindrar det inte att fienden kan vara närvarande.

Spänningen kommer tillbaka och trycker över hennes axlar medan de långsamt går genom övervåningens tre sovrum och sedan tre andra likadana hus. När hon öppnar den sista garderoben i det sista rummet i det fjärde huset och ser som vanligt inget mer intressant än några kläder och ett högt ljud av krossat glas kommer utifrån gatan undrar Jenny hur hon kan vara uttråkad och skräckslagen på samma gång. Tråkigheten avdunstar ett ögonblick senare när skriken och skotten kommer och Jenny delar en hjälplös blick med Sam och Dean. Sam blinkar och ser från Jenny till dörröppningen och Jenny korsar rummet i två steg innan hon ens förstår vad det är Sam säger åt henne att göra och löper genom den trånga hallen och gör hål i parkettgolvet med sina steg medan elden och stålet forsar genom hennes kropp och gör världen liten och långsam och bräcklig omkring henne. Hon kastar sig vågrät genom fönstret i slutet av korridoren och drar ut en glasskärva ur sin underarm och kastar den mot den närmaste av vampyrerna där nere på gatan innan hennes fötter lämnat huset.

Jenny var inte den första att få den här idén, tänker hon när hon ser hålen i väggen på huset mittemot henne, och de tre vampyrerna som omringar människorna nedanför henne och försöker ställa sig i dramatiska poser medan kulorna viner omkring dem. Det finns fortfarande tid, tänker hon, de fånarna fattar fortfarande inte hur man slåss. Men en av dem närmar sig Slai med ett utstuderat slött hånfullt leende som växlar mer och mer mot beslutsamhet med varje liten röd fontän som stänker ur dess kropp när Slai håller sitt gevär stadigt riktat mot den och skjuter skott efter skott och den kommer bara närmare medan Jenny fortfarande glider omgiven av regndroppar och glasbitar tre meter upp genom luften som tycks lika tjock som sirap och hon önskar att hon kunde sjunka som hennes hjärta sjunker.

Armen hon sträcker mot monstret i den dyra kostymen darrar av ansträngning, som om hon kunde nå fyra meter längre bara genom ren styrka. Viljan att döda, att stoppa besten som redan höjer sin hand mot den lilla flickan som sjunker ned på rygg och sänker sitt gevär, viljan att straffa och såra och döda, mest av allt att döda bränner i hennes hals och sätter själstålet i rörelse. Snabbt som tanken springer metallen ur hennes fingrar i trådar som spinns samman till ett knotigt, ådrat spjut som borrar sig genom vampyrens pannben och vrider sig och ankrar sig fast. En rödkantad glädje sprider sig genom medvetandets utkanter medan Jenny knyter handen och halar in. Vampyren, en småväxt man, lättar en smula från marken innan Jenny slår in i honom och de landar tillsammans, med Jenny överst, och hon står på knä och hugger honom i bröstet om och om igen så snabbt hon kan.

Vampyren vrider sig ryckigt hjälplöst och slutar kämpa emot och stirrar upp på Jenny som om förlamad av skräck och Jenny ser förvånad tillbaka. Blodet täcker hela hennes ansikte och bröst och smälter inte bort så fort som hon skulle önska och varelsens sönderslitna bröstkorg darrar under hennes händer som om den tvekade att sätta sig samman igen. Hon tror inte att den kan känna fruktan på riktigt, men dess föreställning tjänar åtminstone till att hjälpa henne att samla sig och hon lossar på sina händer och drar en påle från sitt bälte och gör slut på striden.

När vampyren under henne stelnar, med sitt ansikte förvridet av smärta och förtvivlan, kommer Jenny ihåg resten av världen och hör människoformen bakom henne som står där utan hjärtslag eller andetag men väl urskiljbar i duggregnet och hon sveper bakåt och uppåt med armen och formar ett enkelt blad kring handen som sprättar upp vampyren från naveln till bröstbenet.

Tinget griper om sin buk och vacklar blint baklänges och skriker så gällt att Jennys öron gör ont, och faller på ändan så ograciöst att det liknar en människa, medan Jenny reser sig och konstaterar att de två pojkarna har fått den tredje vampyren under kontroll på något vis, den ligger stilla på rygg, och hon vänder uppmärksamheten till den av dem som ännu rör sig. Den stirrar upp på henne med mord i blicken och gör en ansats till att resa sig men sätter sig igen med ett gnällande ljud och ser oförstående ut. Jenny förstår ännu inte vad som pågår och vill inte slösa tid utan hugger igen, med ett yxliknande blad, och skiljer vampyrens armar från kroppen, den ena efter den andra, inte för att hon har någon plan men bara för att sakta ned den. Och en stor del av henne vill fortfarande så gärna döda och vill inte slösa tid med att ta fram en träpåle. Vampyren faller på rygg och kråmar sig likt en mask och gnäller oavbrutet tills Jenny sänker en påle på plats i dess hjärta.

Ingen rör sig utom Morgan som går till verket med en skiftnyckel och Jenny som stryker en våt hårtest bakåt och ser sig omkring och undrar vad som inte stämmer. Ett litet smärtsamt stycke i taget tvingar hon metallen i hennes huvud att släppa taget, fastän världen rör sig skrämmande snabbt och varje hjärtslag skär in i hennes tinningar utan dess järngrepp om hennes hjärna.

Sam står intill Dean i resterna av fönstret hon lämnade och spanar med dragna vapen. Morgan sveper det första paret huggtänder i skinn och viftar bort en före detta vampyr som dröjer kvar i luften. Tony ser vantroget på Jenny och hon tittar bort litet förlägen. Slai ligger kvar på marken och kramar sitt gevär, så Jenny lutar sig över henne och räcker ut sina händer. Slai ser henne rakt i ögonen med en brist på skräck som får Jenny att tappa andan av glädje och ändrar sitt grepp om geväret för att hålla det kvar tryckt till sitt bröst och tar hennes ena hand och låter sig bli hjälpt upp på fötter och håller kvar sitt grepp fastän Jennys händer fortfarande dryper av kallt blod.

*

Blodet blir till damm inom kort och resten av vampyrerna följer efter och människorna ger sig tillbaka till kyrkan för att 'omgruppera', som Dean säger. Jenny lutar sig på Sam och går ett par steg efter de andra, som för att inte släppa dem utom synhåll.

'Du måste sluta göra vad det nu är du gör mot dig själv', säger Sam och klappar Jenny ömt på huvudet.

'Trimmar hjärnan så den går snabbare. Det är inte så farligt', säger Jenny. 'Det är bara besvärligt när jag släpper, när jag slutar göra det och blir mig själv igen.'

'Jag har inget alkoholproblem, jag har bara nykterhetsproblem', skojar Sam.

'Här', säger Jenny och leder Sams hand till sin tinning. 'Kan du känna nånting när jag gör såhär?' Med Sams fingertoppar vilande mot skallen släpper Jenny lös litet kvarvarande själstål och hennes huvud knäpper stumt, som en bågsträng inlindad i ull.

Sam drar undan sin hand och ger ifrån sig ett äcklat läte. Flickorna ser på varandra och skrattar. Jenny undrar om de har tid att kyssas och Sam verkar kunna se vad hon tänker för hon lutar sig ned över Jenny och pressar sina läppar mot hennes bara sådär och Jenny slutar gå och slutar ha ont och slutar vara rädd och Sam fyller världen för en stund. När de skiljs åt landar en vampyr på mjuka fötter vid sidan av vägen och Jenny suckar irriterat och går med avmätta steg fram till mannen i de svarta nitförsedda läderbyxorna och bar överkropp.

Bakom henne hörs ljudet av vapen som osäkras och Sam som säger 'Vänta.'

'Ni lär er inte så snabbt va', säger Jenny till varelsen framför henne som blottar huggtänderna i ett hungrigt leende. Själstålet droppar från Jennys händer och formar ett par mjuka, slarvigt genomtänkta blad och hon sveper med högern över vampyrens ben från höger till vänster och snurrar, snabbt och nästan elegant, och skär i dess mage med vänstern och stöter i dess hals med högern. Det händer fort och vampyren står kvar med tunna moln av blod rykande från sina sår och verkar inte märka vad som händer. Den rynkar på ögonbrynen och slutar sedan röra sig då Jenny stöter två pålar i dess bröst, en med var hand, den ena i dess hjärta.

'Jag orkar inte fundera på det här nu', säger hon till de församlade. Jenny ger Sam en ynklig blick och Sam säkrar sina pistoler och stiger fram och omfamnar Jenny och lutar henne mot sin axel medan Dean och Tony hukar sig över kroppen och börjar jobba på tänderna.

'Somna inte riktigt än', säger Dean över axeln. 'Du har överträffat mina förväntningar Jenny, men vampyrerna är i full fart inatt. Jag gillar inte de här nya påhitten, överraskningsattacker och vem vet vad de mer kan hitta på.'

'Okej', säger Jenny och knådar sin panna som för att pressa ned utmattningen. En tår faller från hennes kind fastän hon bara känner sig stum, som om hon var karvad av trä.

'Vi behöver dig', säger Sam, tyst, och håller henne litet hårdare. 'Bara lite till. Du är fantastisk.'

Så Jenny lutar sig tills Sam så gott som bär henne och går långsamt hemåt och ser på Slai fatta Deans hand och Deans axlar sjunka och hon undrar hur det lilla barnets närvaro kan få honom att slappna av.

På kyrkans parkeringsplats får de syn på Anja, som står utanför dörren med en hagelbössa i näven och vinkar åt dem. Då kommer de mjuka viskande dunsarna från alla håll från vampyrerna som faller som regn från den mörka himelen, och Jenny ser dem, kanske mindre än hundra av dem men mer än femtio, alla iklädda sina fåniga tillgjorda fina kostymer, men så många, alldeles för många, och hon försöker hålla en sammanbiten självsäker min men hennes mungipor dras obönhörligt nedåt. En av dem landar bakom Anja och snubblar och knuffar henne framåt som för att komma en liten bit ifrån kyrkbyggnaden och hon släpper sin bössa och stoppar händerna innanför sin rock men innan hon hittar vad hon letar efter lägger vampyren händerna på hennes axlar och hon stelnar vidögd. Jenny springer mot henne och hugger sig genom rader av vampyrer utan en blick, hon kan inte ta ögonen från kvinnan som står orörlig och skriker när vampyren begraver ansiktet emot hennes hals precis som om han kysste henne. Om det inte vore för blodet som springer fram och rinner över Anjas bröst skulle Jenny få lust att se bort men hon har plötsligt en påle i handen och inget avstånd kvar och kör den enkelt i ryggen på vampyren och ser dem båda falla till marken. Regnet tilltar plötsligt och slamret från fabrikerna dränks i åskmuller.

Först när Anja ligger stilla vänder Jenny blicken åt de andra, som står tätt rygg mot rygg i en beundransvärt taktisk cirkel och vrider sig långsamt medan de skjuter åt alla håll och tycks sakta ned fiendehorden något. Jenny kastar sig blint in i hopen av vampyrer och slår åt alla håll och vet att hon inte saktar ned dem särskilt mycket mer. Skräcken växer och draken ryter djupt inom henne och snart kan hon inte tänka på någonting annat än att inte förlora kontrollen helt. Hon sticker och hugger och skär och sparkar och biter i massan av kallt, dött kött och ler tacksamt åt regnet som vräker ned och sköljer blodet ur hennes ansikte och blinkar förvånat när hon inser att hon röjt en vampyrfri gata fram till kyrkan och hennes vänner rusar för att ta skydd.

'Spring', ropar Dean när han passerar den grå flickan.

'Vänta inte på mig', säger Jenny och byter en blick med Dean och tar ett steg baklänges helt ofrivilligt, ännu mer förvånad att möta sådan oväntad respekt. Sam springer efter honom och ser sig om över axeln efter Jenny med ögonbryn uppvända av ångest och hon dröjer sig kvar och verkar växa och bli längre. Synvillan beror på att hon står på knä, upptäcker Jenny, och hon verkar inte kunna lyfta ett finger utan står och ser på när Sams ben viker sig och hon sitter och ser upp på en liten pojke som står framför henne och ler ett sorgset leende med huggtänder som blänker i blixtskenet. Sams läppar rör sig ljudlöst, det ser ut som hon kanske säger 'Tyler', naturligtvis är det Tyler, eller något som har varit Tyler och Jenny kan inte se klart men hon ställer sig ändå upp fast benen blivit så tunga, och hon känner en avlägsen duns av något som träffar henne i huvudet och Sam dansar runt för hennes ögon och det svider när hennes knän träffar asfalten igen och det svider mer när något sticker henne i nacken och hon önskar att hon inte kunde se alls för hon kan fortfarande se Sam skakande lägga armarna om pojken som knappt når henne till axlarna fast hon sitter på knä och Jenny vill blunda fast hon hör ändå den ljusa lilla rösten och Sams gråt och det tjocka rytmiska sväljandet och plasket när Sams kropp faller till marken.

Så tjuter Jenny, ylar, likt en varg, och kastar sig in i den röda dimman. Tröttheten försvinner, varje känsla försvinner utom vreden och hon vrider sig runt, runt och sticker en påle i hjärtat på en vampyr med varje steg, nio vampyrer, tio, elva och så har hon inga fler pålar i bältet. Någon sträcker ut ett ben och hon faller på mage på asfalten och tänker att hon kommer att spy. En hand hon känner väl ligger stilla rakt framför hennes näsa, en stor stark hand lika färglös som hennes egen i mörkret, med krökta fingrar pekande mot skyn och en liten pöl vatten i handflatan och Jennys ögon bränner av obekant hetta och regnet verkar tränga innanför hennes skinn och skölja bort allt mellan skinnet och benet.

En tyngd lägger sig över hennes rygg och någons hår, strävt och vått, släpas uppför hennes hals.

'Du är alldeles för spännande för att döda nu direkt', säger en röst intill Jennys öra, låg och len och fylld av klart, rent hat. 'Och så kommer du inte undan så lätt. Du måste lida för min systers skull.'

Och så försvinner all tyngd, alla rörelser, all närvaro, allt ljud utom regnet. Jenny ligger stilla medan de feta dropparna stänker över hennes ansikte från Sams hand och önskar att hon kunde röra vid den, bara röra armen som ligger värdelös vid hennes sida så långt att hon kunde ta handen i sin, och hon undrar om hon verkligen inte har kraft kvar att röra sig ens den lilla biten eller om hon inte vågar, och hon gråter så att hon knappt kan andas och hennes tårar blandas med regnet och blodet på marken.

Och hon vaknar upp med ett ryck när hon kommer på att Sams kropp inte längre ligger kvar och tar upp halva hennes synfält. Tom på tankar och känslor reser sig Jenny och vinglar in i kyrkan.

*

Vattnet dryper om henne och hon lämnar ett brett spår där hon går och hon stöter mot en vägg och lämnar ett vått avtryck och känner sig skyldig för att hon sölar ner helgedomen, men hon tänker att det är bara vatten och fumlar vidare genom mörkret tills hon hittar den hemliga gången. I stentunneln ekar dropparna tomt och ensamheten griper så hårt att hon måste stödja sig mot väggen och tvinga sig själv framåt.

I blixtrummet sitter de sörjande kring ett litet bord, hopträngda axel emot axel med sänkta huvuden orörliga i det galna dansande blå skenet.

'Lever du?' säger Morgan och höjer blicken mot Jenny, följd av de andra tre. Utan uppehåll ringlar Slai ur Deans armar och springer de få stegen till Jenny och slår armarna om hennes midja och Jenny känner sig löjlig, stel och gammal som tappar balansen av barnets lilla knuff och faller på baken.

'Du blir blöt', säger Jenny och stryker handen över Slais hår, förvirrad, medan färska tårar väller över hennes kinder och Slais darrande armar sluter sig i ett järngrepp kring hennes rygg.

'Mhmm mrr mh', säger Slai till Jennys mage. Jenny lägger händerna på hennes rygg och skakar gråtande med henne och blundar när händer trycks mot hennes arm, mot hennes axlar och tar ett djupt darrande andetag och njuter av den tjocka känslan i bröstet som verkar som sympati, medkänsla, deltagande, närhet.

'Hon är biten, du har bitmärken här i nacken', säger Morgan med en raspande röst och hon känner en fårad hand som måste vara hans röra vid sticket hon fick, som svider en smula.

'Hon är immun', säger Slai, med huvudet vänt åt sidan för att få munnen fri. Hennes röst spricker flera gånger men hon låter mest av allt irriterad. 'Är det ingen här som lyssnar när folk försöker lära er saker?'

Dean stryker flickans rygg som för att lugna en katt och vänder sig till Jenny och lägger en hand på hennes överarm. 'Jag vill veta om du behöver nåt, om vi kan göra något för dig, hur länge det kan ta innan du är återställd och vad som hände däruppe', säger han. 'Om du klarar det.'

'Jag behöver min säng', säger Jenny efter en stund. 'En dusch, finns det här förresten? Och så kommer jag att behöva en massa mat. Helst kött. Måste nog vila en dag minst. Vet inte om. Nej. Trött.'

'Okay, vi kan prata senare', säger Dean och hjälper henne upp med ett grepp under armen. 'Tony, du kan visa vår gäst till badrummet.'

'Jag kan göra det pappa', säger Slai som fortfarande håller Jenny om midjan.

'Javisst, Slai', säger Dean, 'men Tony kan stötta henne om hon inte orkar gå. Ditt jobb är att ge din pappa en kram. Å, Morgan, ditt jobb är att ordna nåt att äta. Vi behöver äta allhihop.'

'Tack', säger Jenny och stryker handen över Deans skuldra på vägen förbi, fast hon inte riktigt vet vad hon tackar för.

'Morgan, laga mat', säger Morgan som för sig själv, fast högt nog för Jenny att höra från andra änden av grottan. 'Morgan, byt våra blöjor. Varför skulle de ta allt kvinnfolk ifrån oss?'

'Gubben är nog mest ledsen för att han hade tänkt sig Samantha till sin hjälpreda', säger Tony och skrockar tyst. 'Ah, förlåt, det var ofint sagt av mig.'

'Det gör inget', säger Jenny som går intill pojken och lutar sig litet lätt mot honom och anstränger sig för att komma ihåg vilken väg de har gått. Tog de andra eller tredje tunneln till höger? Vapenrummet var mitt emot ingången. Hon undrar vem som byggde den här grottan med de bisarrt många tunnlarna som börjar i det som hon tänker på som det centrala blixtrummet. Hon förstår inte Morgans och Tonys skämtsamheter och tänker att de måste vara stressade båda. Men hon förstår i alla fall hans arm om hennes rygg och hon lutar sig en aning närmare honom och önskar att hon kunde säga hur glad hon är att någon finns kvar som bryr sig om henne, önskar att hon kunde hjälpa honom så som han hjälper henne.

Badrummet, till sist, visar sig som en dörr av ohyvlade plankor i klippan. 'Här är vi nu', säger Tony. 'Du klarar dig själv därinne hoppas jag.'

'Det hoppas jag med', säger Jenny. 'Säg, skulle du kunna hämta mig en handduk? Det finns säkert i någon av väskorna i vårt rum. I mitt rum.'

Det kan Tony och så får Jenny upptäcka badrummet ensam, och det hon ser glädjer henne. Den skeva dörren gömmer ett litet hål i berget, knappt upplyst av en sorglig liten glödlampa som täcker hennes ansikte i den buckliga spegeln i skuggor. Handfatet och toastolen har flera tunna sprickor i porslinet, men blänker rena och vita. Väggarna är täckta av rostig plåt, liksom golvet, och Jenny rör vid dem förundrad och belåten. Det känns så verkligt, och så långt ifrån vampyrernas tillgjorda frisyrer och fina kostymer som möjligt. Ledningarna skramlar när hon vrider på kranen, men vattnet rinner fritt och hett och det verkar skölja bort förlusten och döden som om allt det hemska klängde fast i hennes skinn. Jenny tvättar sig noggrant men avmätt, som om hon var rädd för att börja skrubba besatt på någon inbillad fläck, och sätter sig sedan på det släta golvet och lutar sig mot den släta väggen och låter vattnet smeka henne och andas ut och kan inte riktigt andas in igen när hon tänker på att Sam aldrig mer kommer att smeka hennes kind. Du är död, tänker Jenny och ångrar att hon tänker så själviska tankar, att hon bara kan minnas hur Sam rörde vid henne och hur hon njöt av att vara älskad och att bli älskad och hon vill att Sam ska få henne att komma en gång till och hon försöker låtsas att hennes händer är Sams händer men det enda som kommer ur henne är tårar och hon sitter med benen under hakan och gråter och ingenting rör sig, ingenting biter i hennes hjärta, inte ens spökena finns kvar, bara tomheten och ensamheten, och tårarna blandas med vattnet och hon gråter tyst och stilla.

'Jag vill inte vara ensam', säger hon när dörren öppnas framför henne och släpper in en hand hållande en vit handduk. I en rörelse reser hon sig och vrider av vattnet och griper handduken. Hon virar den om sig och konstaterar att den räcker henne från fötterna till armhålorna. 'Tack', säger hon och öppnar dörren för att se på Tony.

'Det var inget', säger Tony.

'Vill du fortfarande kyssa mig?' säger Jenny.

'Nej', säger Tony med en orolig min. Han fattar Jennys axlar mjukt i sina händer och drar henne till sig, så nära att hon knappt kan sträcka på halsen nog för att se honom i ögonen. Hennes händer rör sig som av sig själva och lägger sig på hans rygg och drar henne ännu närmare, och han trycker mjukt hennes huvud mot sitt bröst. 'Nej, inte när din flickvän inte ens har kallnat. Men du kan få en kram.'

Jenny vill protestera men får bara fram ett kvävt pip innan tårarna kommer igen och hon märker att hon inte är säker på att hon vill ha mer kärlek, eller pojkkärlek, eller vad. Hon besvarar omfamningen och suckar långsamt och säger, med bräcklig röst, 'Det är nog bäst så. Tack för, tack.'

*

Det lilla rummet verkar konstigt nog mindre och stökigare utan Sam och sängen skevare och mindre bekväm och lukten av något gammalt tränger sig på i mörkret. Jenny ger upp att trassla sig ur lakanet som virat sig kring henne som rep och kryper över golvet och trevar bland väskorna och hittar en tröja som luktar av Sam och kryper tillbaka till sängen och somnar med tröjan tryckt mot ansiktet.

Jenny vaknar med ett stön när någon säger hennes namn. Tröttheten rusar genom henne som en stormvind och hon ser ingenting och vet inte om hon sover eller har sovit eller är på väg att somna.

'Jenny? Är du där?' säger en ljus röst någonstans i rummet. Slai.

'Här är jag', rosslar Jenny. 'Jag sover.'

'Jag vill också sova', säger Slai. 'Fast jag kan inte. Kan jag sova med dig?'

'Ja jag kan väl inte säga nej om du vill det?' Jenny vrider litet på sig för att inte ta upp hela den smala sängen och Slai slinker genast intill henne, en smidig liten tyngd med trådsmala lemmar och tjockt lockigt hår som borrar sig in i Jennys bröst och mage och klänger sig vildsint fast och tigger om att bli kramad. Och hon slutar darra när Jenny håller om henne.

'Pappa vill inte gråta när jag är med honom', säger Slai, tyst, långsamt, avlägset, och efter en stund går det upp för Jenny vad hon menar och hon håller flickan litet hårdare. 'Och det är ändå inte honom jag vill vara med. Jag vill vara med mamma. Fast det är just för att hon är död som jag behöver henne. Dumt va?'

Jenny sväljer tungt och vill ge sina ögon för att få ett svar på det. Hennes hals och mun arbetar men kommer inte fram med någonting.

'Jenny? Kan du vara min nya mamma?'

'Hum. Vi måste nog prata med din pappa innan jag kan bestämma det.'

'Sam var som din flickvän, visst?'

'Det är väl så man säger ja.'

'Jag är hemskt ledsen för din flickvän.'

'Jag är så ledsen för din mamma.'

'Om du inte kan vara min mamma kan jag vara din flickvän.'

'Jag är nog för gammal för att vara din flickvän.'

'Du är min bästa vän i alla fall.'

Jenny känner mörkret tränga in i henne, djupt in i hennes hjärta, och hon kämpar inte emot. Det gör inte längre ont, och hon somnar lätt i sinnet.

När hon vaknar är hon ensam, men lampan i taket är tänd och hon har en filt fint lagd över sig och en tallrik full av något köttdoftande står på bordet intill hennes huvud. Små kuddar av något märkligt bröd fyllda med kött, flytande i tomatsås. Jenny studerar rätten nyfiket bara ett ögonblick innan hon sväljer den i några få snabba tuggor och sjunker ned i den gnisslande madrassen igen. Utan något som helst grepp om vad klockan kan vara eller ens hur många dagar som gått känns det som hon flyter utanför tiden, men då hon inte är trött längre och måltiden bara fått hennes mage att vakna upp misstänker hon att det gått mer än åtta timmar.

Så långt funderar hon innan hon kommer ihåg att Sam är död, och Slais mamma därtill. Anja. Saknaden känns precis som ett slag i bröstet och hon hostar till och vänder sig på sidan och kurar ihop och snyftar.

torsdag 9 augusti 2012

Livet utan mamma, dag 1

För omkring femton timmar sen fick jag veta att min mamma var död. Antagligen var det mer än en liten hjärnskakning som hon fick för ett par dagar sedan, som läkarna trodde. Man vet inte säkert än och jag har inte sett henne. Det spelar mindre roll.

Det mest sorgliga är resten av familjens sorg. Jag spenderade en darrande tårfylld nattvaka med kusin Matilda, fruktlöst maktlöst hjälplöst tröstande henne, men själv är jag inte ens säker på att jag saknar mamma. Jag tycks inte ha någon som helst svårighet att acceptera att hon är död. Låter det fruktansvärt?

De mest förintande känslorna verkar utebli för mig. Kanske stänger min kropp av dem som en försvarsmekanism, för att hindra mitt hjärta att brista. Eller så har mamma och jag glidit isär de sista tio åren eller så så att jag redan hunnit vänja mig vid hennes frånvaro. Eller så förstår jag bara inte vad det är jag känner som en normal Aspergare.

I vilket fall är hon borta, och det återstår bara att säga farväl.

Tack för allt du gett mig.

Tack för att du funnits.

Tack för mitt liv.

Förlåt för att jag inte vågade vara mer för dig.