Men nu kommer vi till dagen enkät, som består av endast en fråga: Vilken film har du väntat längst på att se två gånger?
"Nausicaä från Vindarnas Dal" är mitt svar. Jag såg den en gång 1988 och sedan igen 2010. Det är nästan två historier i en. Eller kanske tre.
1988 bodde jag i Carlshem, gick i tvåan och försökte leva med en nyinflyttad pojke i min klass som slog mig. Han slog förvisso alla som kom inom synhåll, mer eller mindre, men jag tyckte att han särskilt ogillade mig. Och våra mammor tyckte absolut att vi borde vara vänner, så jag spenderade en del tid hemma hos honom. Han hade mängder av roliga saker såsom stora transformers, oprövat importerat godis, färgteve och en stor storebror som fick en att känna sig cool bara genom att vara i samma hus som honom. Samt denna tecknade film på främmande språk.
Det roar mig att tänka på hur litet den här upplevelsen har att göra med Nausicaä i sig själv, som är en väldigt speciell historia som jag rekommenderar alla att läsa. Jo, pappersserien är fantastisk; ett starkt porträtt av en sagoprinsessa av sällsamt oförglömligt slag och en hjärtslitande bild av en obehagligt sannolik framtid. Filmen är i jämförelse en blek kopia som skär bort såpass omfattande delar av historien och skyndar så genom det som återstår att den är på gränsen till obegriplig. I bästa fall fungerar filmen som ett håglöst eko av boken, som kanske hjälper om man vill minnas vissa bitar av historien och inte har tid att läsa boken.
Och dessutom är filmen jag såg antagligen den ännu mer infamöst fruktansvärt sönderhuggna amerikanska nedklippta versionen. Inte för att jag ens nu kan förstå vad det var jag såg för att säga säkert. Jag förstod inte mer engelska än japanska; jag tog i princip inget intryck överhuvudaget av filmen när jag såg den.
Men den gav mig drömmar. Jag drömde så mycket och så intensivt om filmen att jag inte har en chans att minnas vad som var film eller dröm eller minnen eller minnen av drömmar eller minnen av minnen.
Det som återstår är en enda bild som ekar fram och tillbaka genom mina minnens korridorer som ett spöke: Ett sjungande hav av lysande blå ögon, gigantiska oändligt kloka oändligt många lysande blå ögon som sjunger och gungar och skiftar och ibland flammar ilsket röda, ett hav av ofattbart starka känslor, känslor utan ord eller mening, bara kraft, bara ren känsla för sin egen skull. Skrämmande, kanske, men av alla min barndoms många mardrömmar var det kanske den minst traumatiska. Den bilden har alltid lockat mig att försöka förstå vad jag känner, att söka efter känsloupplevelser utan fruktan eller fördomar emot känslornas positiva eller negativa värden, bara deras intensitet.
Så när jag tjugotvå år senare råkade hitta serien på biblioteket såg jag möjligheter att återskapa denna upplevelse och kanske förbättra den genom litet medveten analys och förståelse. Det var väldigt rörande att återvända till det där havet av ögon; de här ögonens ägare är en slags alvliknande, visa uråldriga magiska jättelika larver som utgör en slags hörnsten i historiens fantastiska ekosystem, de sjunger för att markera hjälten Nausicaäs upphöjelse till världens utvalda räddare, och de höljer henne i sitt blå blod i en skrämmande kraftfull symbolisk ritual, och så vidare. Detaljerna som fyller i min minnesbild förstör inte på något vis det nostalgiska idealet utan berikar bara upplevelsen, tvärtemot vad vidskepliga människor brukar vilja påstå. Jag tror Carl Sagan skulle förstå vad jag menar och säga det i mycket klokare, mer poetiska och mer begripliga ord.
I vilket fall laddade jag snart ner filmen för att lägga dess aspekter till min upplevelse, och då såg jag den igen. Som jag påpekade förut var den inte alls lika bra som serien. Fast den lilla besvikelsen störde inte helheten. En tillräckligt bra historia överlever vilka översättningar som helst, tror jag.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag lekte som liten med fiender lika bra som vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar