Nåja, klockan är 1:52 på morgonen och idag har jag ätit en nypa jordnötter. Den riktigt billiga sorten i enkilospåse av märket
På den tiden då Mias Grill var ett av Umeås landmärken istället för en antiseptisk operationssal eller en nedlagd restaurang (konstigt att de två omstruktureringarna kom så tätt efter varandra, visst är det), då var en tallrik pommes på Mias en av livets höjdpunkter.
Jag tog till och med en tjej dit en gång på ett av det närmaste en dejt äventyr jag varit på. (Det där är en grammatiskt riktig mening, jag lovar!) Sedan såg jag henne aldrig mer, men jag tror inte det hade något med Mias att göra.
Där kunde man sitta i den skumma belysningen och lyssna på drönande röster från tre eller fyra teveprogram samtidigt och vanligtvis några skrikande barn på köpet, sitta och plocka i sin gigantiska hög slaka svampiga flottdrypande pommes och dränka dem i gratis dressing och skölja ned dem med storkökscola med den där kemiska bismaken och titta ut genom fönstret på livet som passerade utanför och känna sig som en hårdkokt hjälte med mage av stål i en billig actionfilm. Jag brukade besöka toan även om jag inte behövde bara för att få en dos av de skarpa skuggorna i ens ansikte i spegeln och det citronstinkande fast till synes rena kaklet.
(Hemligt tips från min städarutbildning: Undvik medel som luktar starkt, de är som regel ineffektiva och främst still för att dölja lukten av skit som de inte förmår tvätta bort. (Luktfria, lättflytande, färglösa medel är de bästa, fast sådana brukar främst säljas i specialistaffärer i storpack till folk som vet vad de gör.))
Ser man på, det var litet givande att skriva om min mat i alla fall.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag vill bjuda dig på middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar