Två: Krokig och dan

Och nästa dag tar vi en buss. Vi hade planerat att få en skjuts i stadens enda bil – något som ser ut litet som en traktor och låter litet som en gräsklippare – men den bestämmer sig för att ta ledigt, och vi börjar gå. Den vindlande jordvägen verkar längre än den gjorde när vi gick åt andra hållet, för så länge sedan, men våra fötter är hårdare, våra ryggar starkare, och vi har stora vattenflaskor med oss.

Och efter en tid tar vägen slut vid en betydligt bredare väg, och en busskylt malplacerad i sin vanlighet, en metallrektangel med en bild av en buss på toppen av en sned metallstolpe upphållen av ett metallhjul fastsvetsat vid dess rot. Det finns dock inga tidtabeller utsatta.

Ur den tjocka gröna växtligheten vid sidan av vägen stiger Abagail, som materialiserad ur tomma luften, rakt framför Anna Regn. De stirrar på varandra i grav frusen tystnad i en sekund innan de kastar sig i varandras armar och snurrar runt och skrattar och faller i det gula dammet.

'Du börjar lära dig älska jorden', anmärker Leonidas medan hon och far hjälper de stackars extatiska älskarna upp på fötter.

'Och du måste älska vatten', säger Abagail. 'Ni har tillräckligt med er för tre dagar. Kära dumma turister.' Hon tar en flaska an Leonidas, som håller fram den åt henne, och häller en stor del över sitt ansikte och bröst och dricker och vaskar sig samtidigt. 'Tackar, syster. Kan jag kalla dig syster?'

'Ja visst', säger Leonidas. 'Vi är alla systrar vad?'

'Utom han', säger Anna Regn och pekar med tummen åt far, som står några steg bort och tittar på himlen och smuttar vatten. 'Han är Storebror.'

'Jag hör dig', säger far.

'Precis', säger Anna Regn.

'Du kan väl också vara vår syster om du verkligen vill', säger Leonidas, vilket får Abagail att skratta så att hon nästan faller igen.

'Er systerbrorpappa har all den torkade frukten', säger far. 'Men fortsätt skratta åt honom, vad är det värsta som kan hända?'

'Bry dig inte om mig', säger Abagail, 'det är bara den allra bästa dagen i mitt liv. Och så har jag varit uppe hela natten.'

'För det ska du få ett fikon', säger far, och innan vi vet vad som händer äter vi lunch.

Omkring tre timmar senare syns en figur långt bort på vögen, flimrande i hettan, och vi vinkar hjärtligt medan diverse rysningar far över våra ryggar. Men pojken har förstås ingen aning om vem vi är, och under hans samtal med far kommer det fram att han tror att far antingen är en slavhandlare eller en väldigt ambitiös kund till sexarbetare. Far döljer inte sin obekvämhet så väl, och timman innan bussen kommer känns mer som fyra.

Vi fyra utgör mer än hälften av passagerarna, och vi får platserna längst bak helt för oss själva. Listigt nog sätter vi Leonidas och Abagail bredvid varandra, och intom tio minuter sover de lutade på varandra.

'det är nog dumt', säger far, då han ser på sin sovande dotter med sin vakna. 'Men jag tänkte att när vi gjorde allt det där, gå runt och böja oss, låtsas få allt att hända tillsammans, det tänkte jag på något sätt gjorde att jag delade hennes börda, deltog i hur många miljoner ton jord hon nu bar på, hur det nu är hon gör den där grejen när hon får jorden att röra sig.'

'Jag vet vad du menar', säger Anna Regn. 'Du kan inte hjälpa, ja, du kan egentligen inte hjälpa någon av oss med våra grejor, och vi kan inte hjälpa varandra heller, inte direkt. Det är lätt att känna sig värdelös jämfört med våra superhjältegrejor. Men du måste tänka på två saker.'

'Lär mig, mästare', säger far, och lägger en arm om hennes rygg.

'För det fösta, alla tunga lyft, det som ser ut som styrkeprov som vi gör som gör mycket mer än en människa borde kunna åstadkomma, det är inte tungt på det sätt som mänskliga varelser förstår konceptet manuellt arbete. Jag talar med luften, som hon talar med jorden, säger åt den vad den ska göra, det är inte fysiskt krävande, det är som att trycka på knappar på en dator. Det gör oss trötta bara för att vi inte fullt ut, inte i ryggmärgen förstår hur det fungerar, så vi jobbar fast det inte behövs, som folk som sitter på stolskanten och knyter nävarna när de ser på sport.'

'Det är logiskt. Jag visste inte om det, men det förklarar väl en del. Och?'

'Och för det andra, att vara där med henne, varje steg av varje dag, det är den bästa hjälpen du nånsin kan ge henne. Det fungerar så, du kan dela bördan, litet. Det är bara grundläggande psykologi, inget oerhört radikalt.'

'Använde du just ordet "radikalt" för att beskriva era mirakulösa övermänskliga gåvor?'

'Jaja, jag är ganska slut jag med.'

'Säkert nån sexgrej. Jag har hört talas om vad dagens ungdom hittar på.'

'Nej, påminn mig inte. Det har gått vad, minde än trettisex timmar? Och jag saknar det så mycket att jag har ont. Säg att det blir lättare att leva utan sex när man är mer van vid det.'

'Visst. Alla säger så, i alla fall.'

'Du är världens sämsta systerbrorpappa. Eller möjligen den bästa.'

>Innehåll< | Fortsättning>