Två: Tillökning

Flöjter spelar. En långsam sång, litet sorgsen. Alla gungar fram och tillbaka där de sitter, kring eldarna. Vi gungar med dem.

Uttrötad som vanligt går Leonidas snart till vårt tält, i fars sällskap. Anna Regn går med dem, fast hon erkänner att hon känner sig lätt som en fjäder.

'Jag kanske acklimatiserar mig', säger hon. 'Jag tror jag ska gå en sväng.'

'Du försöker ligga lågt hoppas jag', säger far.

'Det enda sätt jag vet', säger Anna Regn, som om hon bara kallpratade.

'Jag kan visa dig runt om du vill', säger någon som ingen av oss hade en aning fanns där, följande efter oss som en skugga. Denna mängd folk, med fler namn och ansikten än vi brytt oss om att försöka lära oss, blir så lätt till bakgrundsljud.

Men Abagail är ett av deras namn vi kommer att minnas, tänker vi, när hon presenterar sig och tar Anna Regn i handen och leder henne in i mörkret med ett vänligt leende.

'Var är vi på väg?' frågar Anna Regn. Hon tror att de måste röra sig i en rät linje mot djungelns rant, genom frånga leriga sneda gränder utan människor i sikte.

'Jag will visa dig en sak, och jag vill att du ska berätta en sak för mig', säger Abagaul. Hon verkar rädd.

'Visst, jag berättar vad du vill, om jag kan', säger Anna Regn samtidigt som hon träder in i skogen, nära bakom tjejen, knappt synlig i mörkret. De stiger försiktiggt över fallna träd och mossiga stenar och hon tror att Leonidas skulle gilla det här stället mer. 'Vad är det du vill veta?'

'Vänta', säger Abagail. 'Vi är nästan framme.'

Trädkronorna öppnar sig och tjejerna sköljs av tunt, blekt månljus. I springan av öppen himmel kan anna Regn se mer stjärnor än hon någonsin sett förut. Hon snubblar och faller på knä med snurrande huvud. Abagail står där för att stötta henne, med en hand på hennes axel, och rikta hennes blick framåt, mot vattnet. En liten ström, nästan ljudlös i sitt fall från en liten klippa ned i en rund liten tjärn som glittrar i tystnad.

'Fint, va?' säger Abagail.

'Det är det vackraste jag sett', säger Anna Regn, och tar några bilder med sin nästan bortglömda kamera. 'Säg mig att det inte är någon helig offerplats och du måste nu skära av mitt huvud och krympa det.'

'Du tror att vi är hemskt primitiva, hör jag.'

'Förlåt. Jag försöker inte förutsätta så mycket, men det märks väl att jag uppfostrats av teve, antar jag.'

'Du är okej. Faktiskt så vet ingen såvitt jag vet att den här platsen finns. Vi vill så gärna vara civiliserade, vi tar inte ett steg in i djungeln.'

'Ändå är vi här nu.'

'Tja, jag har velat komma ifrån den här obildade skithålan sen jag var sex. Tänkte be er att ta mig med er faktiskt. När ni åker härifrån.'

'Oj, ja, vi kan säkert prata om det.' Anna regn sitter ned, plaskar med fötterna i tjärnen och gestikulerar som om hon ville sammanfatta allt hon ser. 'Fast du ska veta, du kommer aldrig att hitta något som liknar det här någon annan stans.'

'Inget gott som inte har nåt ont med sig', säger Abagail. 'Det är folket jag inte kan med. Mitt folk. Vilket för mig tillbaka till min, hm, fråga.'

'Å, det var inte frågan om vi kunde ta dig härifrån?'

'Nej. Jag vill veta hur det känns att ha sex.'

'Ha. Då är vi två.'

'Va, har inte du gjort det?'

'Bara på film.'

'Ha, det var väl typiskt mig. Jag har väntat hela livet på någon jag kan prata med om, och du är oskuld. Jag kanske skulle frågat din syster?'

'Samma sak där är jag rädd.'

'Här ser jag ett par vackra, vuxna mulattfilmstjärnemiljardärfilantropvästerlänningar med förbannade magiska förbannade krafter, jag kunde aldrig tro att ni var så oskuldsfulla.'

'Haha, vem är det nu som är rasist?' säger Anna Regn, och tar en bild av sin nya vän.

'Kan du lova att behålla en hemlighet?' säger Abagail, med blicken fäst vid vattnet framför sig och knäna dragna upp till hakan.

'Ja. Jag råkar vara väldigt bra på att hålla hemligheter', säger Anna Regn. 'Du måste dock själv bestämma om du kan lita på mig.'

'Jag vill ha sex med dig', säger Abagail, utan att röra sig. Hennes ansikte är hårt, uttryckslöst, återhållet.

'Ah öh hm', säger Anna Regn. 'Okej, jag ska hålla det hemligt. Jag gissar att du skulle kunna få problem för att du vill det.'

'De skulle döda mig om de visste. Min familj. Jag har två äldre systrar, deras makar skulle dela mig på hälften. Med machetes.'

Anna Regn, utan en tanke, drar den stela darrande tjejen till sitt bröst. Tårar tränger genom hennes tröja, men Abagail gör inte ett ljud.

'Du ska veta', säger Anna Regn, tröstande, fast hon inte vet vad som ska komma sedan. Hon frågar sig vad Leonidas skulle säga. 'Jag vet hur det känns. Att gömma vem du är varenda ögonblick varenda dag, vara rädd för vad folk skulle kunna göra om de fick veta. Jag förstår det. Jag och Leon båda. Du är inte ensam. Och jag lovar dig att jag ska aldrig lämna dig. Aldrig i livet.'

Abagail drar sig upp och kysser Anna regn, hårt, så att deras tänder slås ihop. Anna Regn ropar till, mer av smärta än överraskning, och drar sig undan, och de hämtar båda andan, och deras ögon möts, och de kysser varandra, långsamt, obekvämt, experimenterande, lutande tills de faller i vattnet.

Timmen är ingen när Anna Regn återvänder till vårt tält, fuktig, sliten och lycklig. Hon smyger runt långsamt i det kompakta mörkret, för att inte göra något ljud, och hittar sin syster med ljudet av hennes andning, strippar, lägger sig och omfamnar Leonidas, som vaknar med en omärklig ryckning. Leonidas stryker sin systers hand för att säga fint att se dig, sov nu.

'Jag är lesbisk', säger Anna regn, så tyst. 'Abby, du minns? Vi är kära och om någon får veta så dödar de henne och jag tänker ta henne ifrån allt det här.'

Leonidas gör litet ljud när hon snabbt vänder sig om för att besvara Anna Regns kram, hårt nog att göra henne illa, och säger med tjock röst, 'Jag är så glad för din skull.'

'Tack', säger Anna Regn, och bara så där slocknar vi.

Och nästa dag ger mer av detsamma. Den enda skillnaden är att nu när Anna Regn och Abagail möts i månskenet kommer Leonidas också. Vi talar om tacksamhet, och ensamhet, och solidaritet, och utan några överraskningar håller vi med varandra om allt. Leonidas har en idé, i värsta fall, att bygga en båt. Hon kan göra en stor osänkbar stenbåt, stor nog att bära ett självbärande jordbruk, som skulle låta oss segla var vi ville, om vi inte kan få Abagail ur landet på snabbare sätt.

'Vi ordnar det på ett eller annat sätt', säger Leonidas.

'Vänta nu, sa du just att du är den som gör trolleriet?' säger Abagail.

'Urk', säger Leonidas. 'Berätta inte för någon är du snäll.' Det är ett obetänksamt misstag, och det skakar oss på djupet, att bryta vår felfria lögnarräcka så oväntat.

'Du skojar', säger Abagail.

'Ja, vi är upp över öronen nu', säger Anna Regn. 'Jag tror det är bra om vi delar våra hemligheter.' Hon stiger ut på vattnet, står med ryggen vänd ett ögonblick, och stiger långsamt upp i luften, höjer armarna dramatiskt, visar upp sig som hon gör bäst, och dricker djupt av Abagails kvävda ljud. Hon slår en mjuk cirkel runt gläntan, snabbt nog för Leonidas att känna vinddraget och stannar framför Abagail och räcker ned en hand. Abagail tar den och drar, förutsägbart, men i stället för att bli dragen upp i luften som hon väntat drar hon Anna Regn ner över sig.

'Okej, jag tror vi alla vet var vi står', säger Leonidas. 'Så att säga.' De två tjejerna som brottas på marken tycks inte höra henne. 'Jag lämnar er ensamma nu.'

På vägen tillbaka tänker hon på sex, och söker i sitt inre efter något tecken på att hon skulle kunna vara lika cool som sin syster, orolig för att hon kanske bara är en tråkig gammal karl-älskare. Hon spanar över de övergivna gatorna efter livstecken som hon skulle kunna observera för attraktionskraft, men hittar ingen i närheten av den krympande Gamla Stan. Festen pågår ännu, tio minuters promenad bort, men vid den tanken känner hon sig utmattad och dyker in i tältet, redo att göra slut på ännu en dag.

Far ligger där redan, i skumrasket, på sidan, med ansiktet mot väggen.

'Ännu en sen natt för Anna Regn va?' säger han, inte desto mindre.

'Antagligen riktigt sen', säger Leonidas. 'Vi måste talas vid snart. Inget att oroa sig för, du vet, fast jag kan inte säga vad det är ifall hon vill säga det själv.'

'Det här samtalet, det råkar inte behöva hållas mellan åtta ögon?'

'Gör det inte ont att veta allting? Att intet ha att drömma om?'

'Åh, det finns mycket jag inte vet. Jag vet till exempel inte hennes efternamn.'

'Hej, det vet inte jag heller.'

Någon tid går, i mörkret.

'Leon', säger far. 'Kan jag hoppas på att få några barnbarn?'

'Det är inte hopplöst', säger Leonidas. 'Jag kan föreställa mig att kämma ut några små monster, en vacker dag. Fast jag är inte säker på hur det skulle funka för mig, den biten där man, du vet, gör dem. Är det konstigt?'

'Det tror jag inte', säger far. 'Du kan vara asexuell, du kanske inte har mött den rätta, vem kan säga hur du ska känna dig attraherad, hur du ska känna kärlek? Din mor var den enda kvinna jag älskat, har jag sagt det?'

'Det har du. Det är hemskt rart. Jag tror jag har din monogamigen också. Jag kan tänka mig att bli kär, fast inte, du vet, knulla bara för att knulla. Jag kan knappast ens tänka mig att knulla en kille jag älskar.'

'En tjej du älskar, då?'

'Jag gjorde visst en Freudiansk felsägning där. Nej, tjejer är svårare att tänka sig.'

'Tysta, snälla', säger Anna Regn som sveper in i tältet utan förvarning. Hon viskar. 'Jag hörde allt slags förbjudet prat på väg in.'

'Åh nej', säger Leonidas, genast på fötter.

'Nu såg jag ingen i närheten av hörhåll', säger Anna regn, 'men hur skulle ni veta?'

'Vi är visst vårdslösa på gamla dar', säger Leonidas. Hon ligger ned igen, alert, obekväm.

'Grattis, förresten', säger far.

'Jag. Vad, hur mycket har du sagt?' säger Anna Regn.

'Ingenting!' ropar Leonidas, tyst. 'Han vet allting.'

'Vad är Abbys efternamn?' säger far.

'Det borde jag veta', säger Anna Regn.

>Innehåll< | Fortsättning>