torsdag 15 september 2011

Några tankar av världens ledande expert på ensamhet

Det var länge sedan jag upplevde en sådan sen, kylig, mörk och ensam kväll som den här. Hungern efter mänsklig närhet känns som faktisk, fysisk hunger och driver mig att äta för mycket. Frånvaron av samtal driver mig att uppfinna alltmer bisarra fantasier för att sysselsätta tankarna.

Det är onekligen användbart för mitt arbete. Den bästa historia jag hittills avslutat skrevs i det tillståndet. Fast inatt har jag inga fler sagor att komma på och jag sitter bara med en växande klump i halsen och tänker mörka, sorgsna tankar. Som hur lite tid jag spenderat med mina vänner, och hur den lilla tiden ofta under de senaste månaderna i tre fall av tre präglats av frånvaron av ögonkontakt och frånvaron av djupare samtal.

Inte för att jag är särskilt kunnig i ämnet fejstajm, men mina vänner kan spendera hela dagen med ryggen vänd mot mig, uppslukade av datorskärmar, telefonsamtal eller båda delarna samtidigt. Så jag frågar mig konstant om jag bara är vansinnigt tråkig att vara med eller om jag gör fel som ägnar hela min uppmärksamhet, varje tråd av medvetande åt den vän som sitter i rummet med mig; som hejdar mitt vanligtvis konstanta Internetanvändande ibland flera dagar i sträck och låter törsten efter information vänta tills jag har tid för mig själv.

Jag har ägnat omkring tio år åt att lära mig medvetet att kompensera för min medfödda saknad av sociala instinkter. Typiskt min tur om resten av världen samtidigt bestämt sig för att bli som jag.

Men. Även i mitt mörkaste ögonblick letar jag efter lösningar. Kanske beror det på Internet, de fundamentala skillnaderna mellan kommunikation i verkligheten och på nätet. Bara Facebooks blotta existens påverkar hur vi tänker på samtal, vänskap, människor, allting, oavsett om vi ens använder Facebook. Vi ser till exempel en trend mot något som på engelska kallas narrowcast, motsatsen till broadcast där information skickas godtyckligt till breda samhällsskikt. Den i praktiken oändliga mängd information som genereras och absorberas är ju inte tillgänglig för någon männniska. På Youtube laddas i genomsnitt upp tio timmar videos per sekund, trettiosextusen gånger mer än en enskild människa hinner se på.

Så vi filtrerar vad vi vill höra, och med tiden lär vi oss filtrera vad vi vill säga och tänka. Eftersom vi har lätt för att ignorera allt som inte stämmer överens med vad vi vill ska vara sant, slutar det ofta med att vi sitter i en liten, sluten cirkel av jasägare, där alla är varandras sykofanter och ingen någonsin behöver höra någonting de inte tycker om. Det är narrowcasting, ett som jag ser såhär i efterhand nästan helt meningslöst sidospår.

Men kanske meningen i allt vi säger och trovärdigheten hos alla som lyssnar på oss urholkas när vi har så väldigt många att tala och lyssna till. Kanske vi behöver mer nära, personliga, mänskliga kontakter än Internet erbjuder. Kanske Facebook lurar oss att distansera oss från dem vi älskar. Kanske lider vi av social näringsbrist, likt en kolibri som matas med kalorifritt sötningsmedel och snabbt svälter ihjäl medan den tror att den äter sig fet på socker.

Sluta genast läsa det här, kära läsare. Stäng av datorn, stäng av telefonen och gå på dina bara fötter till din närmaste vän och ge honom eller henne en kram och prata om någonting viktigt. Prata om någonting du vill göra som du kan se tillbaka på när du blir gammal utan att önska att du inte slösat så mycket tid på att göra det.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har abstinens av sockerfri pepsi.

4 kommentarer:

  1. Men? Det var ju i torsdags jag var hem till dig ju! Satt du och tänkte på allt det där då utan att säga nånting? :(

    SvaraRadera
  2. Eller vänta nu, jag ser ju att det var den femtonde du la upp det där inlägget... Nu fick jag lite mindre ångest faktiskt. Skulle känts jättehemskt om det varit jag som framkallat alla de där tankarna.

    Eller var det jag? :(

    SvaraRadera
  3. Nä det var mest Ludvig som var hos mig i två dar nästan enbart för att han inte hade Internet hemma. Och Tim som inte kan se på en film utan att surfa eller sova samtidigt.

    Du är jämforelsevis bra på att koppla bort resten av världen när du är med mig. Särskilt som jag vet att du är mycket mer upptagen än någon jag känner. Jag saknar dig när du bloggar i stället för att prata, men det är väl bara själviskt. Jag vet ju att det är många du har att berätta samma saker för.

    SvaraRadera
  4. Å finaste du! Det är ju klart att jag fokuserar på att umgås med dig när jag träffar dig. Annars kan man väl lika gärna sitta hemma och glo på film själv tänker jag... Hela vitsen med att göra nånting med nån annan är ju att man gör det MED någon annan, inte bara HOS någon annan. Fast nog kan jag vara slö och ofokuserad även när jag umgås, det medger jag. Jag försöker dock låta bli så mycket jag kan.

    Och det där med att blogga istället för att prata? Jo. Det är sant. Ibland är det bara lättare att skriva än att prata. Fast jag saknar ju givetvis gensvaret jag kan få om jag pratar om det istället. Jag brukar få kommenatarer av en tjej som inte vill att jag publicerar det hon skrivit, och det är ju alltid roligt med feedback. Fast att prata är bättre.

    Men SÅ värst många människor är det ju faktiskt inte jag delar med mig till förutom du.

    SvaraRadera