September 2: Återkomsten

Det är bra konstigt, jag hittade just ett par små trevliga gamla dagboksliknande saker jag skrivit och det visar sig att jag skrev båda två i September! En förra året och en gissningsvis 2008. Du får i varje fall avnjuta bägge på samma gång:

Timmen är noll, tiden är intet.

Det skulle jag veta även om jag hade en klocka.

Nattens milda Septemberregn rinner i håret och gör allting litet suddigare och litet ödsligare.

Mörk len nyvält asfalt blänker, våt, mjuk under mina bara fötter.

Vattnet rinner över gatan som om den vore oljig teflon, i nätmönster som bildar runor i något okänt språk.

Kanske stadens självgenererande infranäts egna språk.

Fem bilar kör förbi i en tät klunga, som vänner. Jag gömmer mig i det höga gräset vid sidan av vägen och blir blöt.

Jag är inte det minsta orolig för att slockna.

Jag är på väg hem.

Jag brinner ännu. Jag har varit med om något stort.

Vänskap.

Nattens obegränsade tomhet kan inte suga bort mig. Mörkret kan inte skrämma mig.

Kärlekens tårar är inte mer än de glänsande pölarna under mina fötter.

Så på jorden, och så i himmelen.

Låt oss titta närmare.

Och.

Så jag satt och väntade på bussen. (Hur många bra historier börjar på det viset?)

En semtemberdag i Norrland, med vasst solljus som får allt att avteckna sig i skarp relief och en bris som skakar om de gulnande björklöven och skär genom kläderna. Det verkar liksom verkligt.

Byggarbetsplatsen tvärsöver vägen tystnar så lunchdags närmar sig. Den ser övergiven ut, ett halvt framgrävt byggnadsskelett som står på en gammal fotbollsplan där jag som barn fnyst nedlåtande åt sportfånarna. En ensam hammare bankar högljutt mot stål någonstans därinne. Så sätter radion igång, väldigt högt. Den ekar över planen med sin plåtiga, raspiga röst. Jag kan praktiskt taget höra högtalarna. De kanske kan höra dem en kilometer bort.

Låten som spelas är Dire Straits Brothers in Arms. Det är underbart. Folk som går förbi saktar på stegen och ser sig omkring som om de vaknat upp. En del av dem hummar melodin. Jag sjunger, tyst.

Och så slutar sången och bussen kommer och allt är över. Det sägs att allt som har något värde måste ha en ände.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag börjar redan upptäcka återkommande mönster hos mig själv genom att föra dagbok.