Här är en annan bild från den där fotoexpeditionen. Jag som sitter och lutar mig mot en björk, som en Umeåbuddha. Om mina pupiller ser omänskligt svarta ut är det för att de såg omänskligt röda ut innan jag rörde till det med Photoshop.Flaskbottenvarning ser jag nu. Borde verkligen skaffa andra glasögon. Mindre glasögon och särskilt tunnslipade linser.
Men i alla fall. Såhär ser jag ut.
Helt utan sammanhang kommer här ett urval av saker jag tjuvlyssnat om mig själv:
"Härligt låg röst. Jag älskar hans accent. Borde göra något åt skäggstubben."
-Kvinna på ett härbärge i Texas. (Översatt från Amerikanska.)
"Snuskig."
-Klasskompis på en syslöjdslektion i gymnasiet, efter att jag fått veta att en del av vävstolen kallas bröst och dragit det oundvikliga skämtet. Tänk vilket tråkigt folk som inte fattar det roliga med ett ohyggligt banalt och uttröttat skämt som man drar bara för att uppmärksamma hur dumma vissa traditioner är och därmed utmana dem och traditioner i allmänhet.
"Den där killen är en snäll kille."
-Fullständigt främmande flicka på kanske fem år i kön på Mias Grill i Umeå. Fast i just det fallet var det mer frågan om att inte kunna undvika att höra något som ropades så högt att alla i hela restaurangen vände på huvudet, än att tjyvlyssna.
"Jag tror att han hör allt vi säger."
-En av två kanske fjortonåriga flickor på sätet bredvid mitt på en buss, efter flera minuters intensivt, barnsligt rättframt och nyfiket samtal om mig som får mig att le som en idiot utan att kunna hjälpa det.
"Jag tycker synd om den som ska behöva sitta bredvid honom."
-Flygvärdinna på ett flygplan i Amsterdam där jag just satt mig ned efter en springtur genom hela flygplatsen, eftersom jag fått veta att jag hade fem minuter på mig att komma ombord. (Planet är fortfarande nästan tomt.)
Har varit med om samma saker förr om åren, typ när jag gick på högstadiet ocg gymnasiet, men numera har jag slutat lyssna. Det värsta med folks nedsättande kommentarer är just idiotin i att de inte begriper att den de pratar om förmodligen kan höra dem. För de skulle ju sällan komma sig för att kommentera personligen, utan liksom mumla det litet förtroligt till någon annan. Jag brukade tycka att det var ganska roligt att i tämligen lugn ton uppmärksamma sådana människor om att deras åsikter inte gick mig obemärkt förbi, och att de gärna kunde ta det med mig öga mot öga i stället för att viska. Det brukade få dem att skämmas ordentligt. Sådär lite svenskt och fånigt. Sådant lunde verkligen roa mig.
SvaraRadera