Vi fortsätter med att göra
en dokumentärserie om Övernattningen utan någon som helst
verklighetsgrund, med namned Bakom Illusionen. Med bara Anna
Regn och Leonidas och ett par kameror följer vi med bandet på en
påhittad turnering på en hyrd buss, spelar in uppföranden av
fantasisånger, föreställer intervjuer med skarpa frågor som
bandmedlemmarna själva hittar på, nedtecknar deras biografier som
superdimensionella hemliga rockagenter, filmar konserer med inhyrd
publik, filmar med dolda kameror deras låtsade drogtripper och möten
med professionella porrskådespelare i rollerna som groupies och
gräver djupt i bandets icke existerande fejd med det futuristiska
rockoperabandet Protomen.
Alice överraskar oss alla
med att öppna sig i en serie intervjuer där hon varje vecka påstår
sig vara någon annan: Nu en skådespelare, nu en spion, nu en
ödlevarelse och avhoppare till mänskligheten från den
världsomfattande konspirationen, nu den reinkarnerade Buddha, nu
Adlai Stevenson i dödlig form, nu en antimateriakopia av president
Tarja Halonen, nu Spindelmannen, nu en köttglasspinne från en
fjärran framtid där musik är förbjudet, nu en gorilla
ursprungligen från en oupptäckt skog i planetens ihåliga inre, nu
en universell dubbelagent kallad John Blund som bekämpar
konspirationen från utsidan. Hon berättar sina livs historier i
långa, inlevelsefulla fria associationsföreställningar som inten
tror på en sekund.
Och någonstans omkring den
trettionde veckan märker vi att illusionen blir till verklighet, med
publik som kommer till föreställningarna i sådana mängder att
bandet tvingas sälja biljetter för att tunna ut dem, och
skivbolagsrepresentanter som dyker upp hur många gånger bandet än
artigt förklarar att de inte behöver hjälp med att publicera eller
distribuera sig själva, och groupies ivriga att ligga med
bandmedlemmarna på kamera som oftast kan övertalas att ge upp minst
ett av dessa mål. De tar inga verkliga droger, fast de ofta har
roligt med att låtsas bli höga tillsammans med fans som övertygar
sig själva att de är höga på riktigt.
Citat-slut citat
dokumentären kulminerar i en föreställning nära det ursprungliga
Woodstock, där bandet spelar en löst sammansatt sång som räcker
trettiosex timmar utan uppehåll, för en konstant växande publik
och en lajvsändning på Internet och ett besökande nyhetsteam,
tills vi alla sju somnar i en hög på scenen, till vaggsånger
sjungna av publiken.
Resan hem tar tre dagar, för
att alla vill sova och ingen vill köra. Vi håller kamerorna igång
för att fånga den där drömliga efterpartyglansen, och börjar
prata om framtiden, med skön, resonabel, jordisk musik svävande
över oss från radion, och alla lovar att vi ska göra det här
varje år. Ida, ovanligt allvarsam, lovar att ingenting är slut; att
Övernattning på Osynliga Universitetet bara har börjat, och att de
är en del av samma expanderande universum som allting annat och
därför bara kan bli större, bara växa i varje riktning för
alltid.
'Var det inte det Elvis
gjorde?' säger Leonidas, bakom kameran.
'O ja, vi ska definitivt bli
fetare', säger Ida och puffar ut kinderna och magen och liksom
vaggar på plats där hon sitter. 'Det kommer att få oss att låta
mjukare, saftigare och samtidigt tyngre.'
Leonidas skrattar och skakar
kameran och stänger av den och missar en glimt av smärtsam naken
ensamhet som far över Idas ansikte. Hon tittar på oändliga
majsfält som rullar förbi utanför fönstret och lutar huvudet mot
Idas axel och somnar snart, och drömmer om saker som växer och
luktar färsk jord, och hon gör glada små ljud när fingrar
försiktigt stryker hennes hår.
'Jag borde nog berätta',
säger Ida när Leonidas vaknar. Den korta, anspråkslösa kvinnan
ser ut genöm fönstret och döljer sitt ansikte bakom sitt raka
pageklippta blonda hår. 'Jag är kär i dig.' Hennes röst är
mycket tyst, knappt hörbar över Bryan Adams tandlösa kärlekssång
som spelas på låg volym på radion, i den stilla sovande bussen.
'Å', säger Leonidas.
'Jag menar, jag vet att du
är inne på killar, jag har inga illusioner. Det är mitt problem,
jag ska ta hand om det.' Leonidas' öga fångar hennes en bråkdels
sekund, och hon rodnar och tittar ned. 'Det här är bara pinsamt.
Men jag tyckte du skulle veta.'
'Öh. Jag uppskattar det.
Jag tycker du är väldigt modig. Jag menar, jag gillar dig, jag tror
inte någonting kommer att ändra på den saken, det är bara, jaa.'
'Du vill ha snopp.'
'Jo. Jag älskar penis.
Teoretiskt i alla fall.'
'Jag har lagt märke till
att du inte dejtar eller, du vet, nånting, med någon.'
'Jag är väldigt kräsen.'
'Det gör du rätt i.'
'Som jag ser det är vårt
enda val att slå oss ihop och hjälpa varandra. Vi ska stoppa dig i
en flicka, och?'
'Och linda dig kring en
gosse. Absolut.'
'Vi löser alla våra
personliga problem med samlag.'
'Världsfred också.'
'Och bonka fram själens
hemligheter.'
'Fast jag vet inte om sex
kan göra någonting av allt det där.'
'Jag vet inte ens om jag
vill ha sex.'
'Skit. Vi kanske måste
tänka om här', säger Ida. 'Jag menar jag vill inte ha sex med dig.
Okej, litet grand. Men det är inte det som är viktigt. Jag tror
inte att jag vet vad jag vill.'
'Pussas kanske?' säger
Leonidas. 'Jag har hört att kyssar är en vanlig längtan bland de
kärlekskranka.'
'Söta gudar', suckar Ida.
'Jag vill så gärna kyssa dig.' Hon korsar armarna över sin mage
och böjer sig fram och tycks fysiskt sjuk.
'Okej, det är inte så
bra', säger Leonidas och rör vid den andra kvinnans arm i omedvetet
medlidande. 'Men, det är ju mindre oklart då. Om inte annat kan jag
väl hångla ur dig den där kärlekssjukan, jag är kanske ingen
riktig lesbiska men jag har spelat en på film.' Hon slickar sina
läppar.
'Nej nej, jag kan inte låta
dig offra dig för mig på det viset.'
'Vi kallar det plan B. Men
allvarligt talat. Hm. Vet någon om det här?'
'Nej, jag förstod det
liksom inte själv förrän just nu.'
'Jag tror steg ett är att
prata med min syster och hennes fru. Vem vet, ni kanske kan komma på
något tillsammans. Anna Regn ser ut litet som jag, vet du.'
'Det är sjukt så besatt du
är av att få mig att hångla med dig eller någon som ser ut exakt
som du', säger Ida. 'Nej, jag borde göra just så.'
Leonidas ställer sig upp,
för att släppa ut henne från fönstersätet.
'Va, vänta, nu med en
gång?' säger Ida.
'Visst, när annars? Jag
tror hon vaknade när jag rörde på mig.' Leonidas höjer handen åt
sin syster, fem platser bort, som gäspar och gnuggar ögonen. Ida
sitter fastfrusen, och Leonidas tar hennes hand och drar lekfullt.
'Kom nu, minns du inte när du berättade för mig alldeles nyss? Det
måste ha varit skrämmande. Men nu är du uppvärmd och allt.'
'Pff jaja okej jag ska gå.
Jag är väl redan ganska hög på adrenalin i alla fall.'
'Så ska det låta.'
Leonidas sätter sig igen
och tittar ut genom fönstret och försöker knuffa tiden framför
sig med tankekraft, få den att gå fortare så att det inte tar så
länge att vänta. Hon koncentrerar sig, och en längd jord reser sig
ur marken utanför och slingrar uppför bussens sida och klämmer sig
genom fönsterglaset där hon fångar den i händerna. Hon knådar
vägdammet till något med samma konsistens som lera, formar den med
händerna som en vanlig människa, tar den genom en serie meningslösa
skepnader med ett blankt ansiktsuttryck, och så sätter fantasin
fart och hon rullar fram en tub, blåser in luft som om det var en
ballong, för att få den större, och härdar den i form av en
penis, leende som om hon sagt ett dåligt skämt.
Och hon sluter händerna
över den och får tillbaka den mjuka klumpen, och sträcker och
tummar den till en fjäril, en spindel, ett litet träd, en
miniatyrkatt, hukande, redo till språng. Hennes öga kisar och
kattens lena stenyta skimrar och ändrar färg från dammgrå till
glänsande svart; dess ögon öppnas och visar sig klart
smaragdgröna. Dess svanstipp vajar, mekaniskt, men hon tror att med
litet övning och referenser kan hon få den att se levande ut. Ett
annat trick. Hon håller kattens gestalt i sitt sinne, hel och
hållen, varje morrhår som bara hon kan som skapat den, och låter
den smulas sönder till sand i hennes hand. Torr sand, som rörs upp
i luften vid hennes andedräkt. Och hon drar sanden tillbaka till
katten, i en enda ryckning med tanken.
Katten vibrerar som om den
kurrade när hon klappar den, när Ida kommer tillbaka.
'Hur står det till?' frågar
Leonidas.
'Jag är mindre vettskrämd.
Du är fortfarande gullig. Vi borde äta middag någon gång, bara du
och jag.'
'Jag kan stå ut med en
middag.'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar