'Tre ögon kan se lika bra
som fyra', säger Anna Regn, på sjukhuset, efter operation.
'Du var ändå alltid den
snygga av oss', säger Leonidas. Vi resonerar, och kramas, och
känner: Uttömd lycka. Stum, slö sorg. Kärlek och död.
Det värsta, observerar vi
på begravningen, är att det blir lättare att förlora våra
föräldrar.
Övernattning på Osynliga
Universitetet, Abagails band, sjunger oss en klagolåt som tycks säga
mer än Abagail själv kan klä i ord.
Det tycks vara många saker
som vi har svårt att säga med ord.
Vi lägger ned far i skuggan
av en lönn som råkar växa på en liten brant på vår stora
gräsmatta. Litet regn faller, men inte nog för att få oss att tro
att himlen gråter, som den borde.
Och så tar vi två
taxibilar in till stan och äter billig grillad kyckling och Leonidas
visar allas ina ärr och det kommer för oss att våra berömda
skådespelardagar är över och vi finner detta en bekväm tanke.
'Allt vi har kvar är
varandra', säger Leonidas ut i luften, och låter sina händer falla
till bordet. Anna regn, vid hennes sida, tar den ena medan Ida,
mittemot, tar den andra, överraskande.
'Vi kan vara fler än du
tror', säger Ida, med sina stora bleka ögon låsta vid Leonidas'.
Fyra händer till bildar en hög av sympati ovanpå deras, och
Leonidas ler genom tårarna.
'Jag tror vi ska vara nog',
säger Anna Regn.
Och vi rullar hem i en stor
taxi fulla av kyckling, flott och kärlek, tillsammans med våra ännu
nya vänner. Abagail tar sin gitarr och säger att hon vill göra
allt hon kan för oss. Vi säger till henne hur underbar hon är, och
så går vi till sängs, utan att ens låtsas att någon av oss vill
sova ensam.
'Farsan är död för
alltid', säger Leonidas, mumlande i Anna regns hår, med salta tårar
stickande i hennes ännu råa ögonhåla. 'Vi har all den här
visheten och vänskapen och magin och pengarna och antagligen allt vi
behöver för att hantera det perfekt och allting, men det är det
enda jag kan tänka på. Jag saknar honom så mycket redan.'
'Jag vet', säger Anna regn.
Leonidas' starka händer griper on hennes sidor och hon får en
känsla av att bli klämd som en stressboll och det hindrar henne
från att flyga ut genom fönstret och aldrig stanna. 'Det suger, så
är det bara.'
'Livet suger och sen dör
man.'
'Nä, vi kommer aldrig att
dö. Och det bästa av honom, det bästa av dem bägge, lever kvar
hos oss, visst? Det var han som sa det, inte jag.' Och vi håller
fast, och musiken dundrar genom våra kroppar från rummet intill,
och våra tårar tar slut, och i framtiden, där vi inte kan se det,
väntar fallet, och det hemska, och de brustna hjärtan.
Dagarna eller veckorna vi
hade tänkt spendera till sängs verkar löjliga när vi ännu efter
två timmar inte kan somna. Så vi hoppar ut genom fönstret, trots
allt, och springer nakna ned till havet, svart i den molniga natten.
Till och med över vågornas ljud och avståndet kan vi höra musiken
innifrån huset, eller kanske det drönande rytmiska bruset blandas
med sången och vi kan inte höra skillnaden.
Det spretiga nätet av stygn
på Leonidas vänsterarm svider i saltvattnet och hon håller sig
från djupet, och ser bara på när Anna Regns vaga speknad far vitt
och brett och sveper på ytan eller ibland ovanför den och dyker med
en luftficka vikt omkring sig som låter henne trycka isär vattnet
framför henne litet och skjuta genom det som en pistolkula. Hon
vinkar åt Leonidas hundra meter bort eller mer, dyker ned och
ploppar upp framför henne fem sekunder senare, och kramas, och drar
för att försöka få henne upp i luften. Men Leonidas, som aldrig
ska flyga igen, rör sig inte. Med ens känner vi oss inte längre
unga, inte längre i form att utföra mirakel.
Och Leonidas ligger ned på
klippan i land och sträcker ryuggen för att få stenen till en mer
bekväm form, och efter en stund lägger hennes syster sig med
huvudet på hennes mage, och vi ser tillsammans på de formlösa
molnen, medan de sköljer oss med varmt, varmt regn, och vi väntar
på att våra sår ska läka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar