Två: efterspel

Med tiden kommer polisen, inspringande med dragna vapen. Det kan bara hända så många omöjliga dödliga olyckor i samma stad i närheten av samma kändisar på samma dag innan polismakten blir uppretad. Polisen som förhör Leonidas märker att hon döljer någonting, vilket gör henne mer uppretad. Leonidas tänker att det kan ha varit ett misstag att ge upp sin rätt till advokat och gråter i en perfekt imitation av oförstående sorg och insisterar att hon vill veta varför alla dessa människor dött lika mycket som någon annan, och särskilt hennes syster, och undrar rädd om snuten bluffar eller om hon förlorat sin begåvning i lögn.

'Hör här', säger polisen, vars namn Leonidas inte ska minnas. 'Vi håller fortfarande på att fiska kroppsdelar ur floden, ni är de enda överlevade, det är över hundra personer jag har att svara för, hundratjugo saknade hittills, deras vänner och familjer vill ha svar, och svaret är ganska jävla uppenbart.' Hon talar snabbt, med sammanbitna tänder, och medan hon talar griper hon Leonidas axel och kastar henne till marken och sitter på hennes bröstkorg, håller fast hennes armar med sina knän och klämmer hennes huvud mellan händerna, som om hon försökte pressa svaren direkt från hennes skalle. 'Din kära lilla syster gjorde nånting som orsakade den här masshysterin. Jag gissar att hon inte gjorde det med flit eftersom hon tog livet av sig mindre än tolv timmar senare.'

'Skuld', hon sa att hon inte förstod varför hon kände sån skuld', flämtar Leonidas.

'Käft med dina lögner', säger polisen. 'Jag pratar. Jag förstår att du vill skydda henne. Det du inte förstår är att hon faktiskt är död. Ingen kommer att göra henne nånting. Så allt jag vill höra från dig är vad hon gjorde, hur hon gjorde det och om det har något att göra med den detaljen att hon dök i trottoaren som en Satans bomb?'

'Jag vet inte', säger Leonidas, medan två poliser drar bort den första i armarna. Hon sätter sig upp, håller i sin högra axel med vänsterhanden och vänder huvudet litet åt höger för att visa sina ärr bättre och ser sårad och liten och vilsen ut. 'Och om jag visste tror jag inte jag skulle säga nåt till dig. Jag litar inte på dig.'

'Hör här', säger en av de nya poliserna, och ger Leonidas en hand. 'Du borde nog ringa en advokat och sluta prata nu.'

'Det spelar ingen roll', säger Leonidas och sätter sig på sin stol igen.

'Det var min partner som förmodligen just blev arbetslös. Jag ber om ursäkt. Det är inte, det är inte så här vi gör saker.'

'Det är ingen fara. Jag menar, jag tänker inte stämma er eller nåt. Vad skulle jag göra med de pengarna`Jag förstår att hon var, hm, upprörd. Jag är oskadd. Vi behöver inte göra nån regeringssak av det.'

'Tackar. Vet du, tills jag såg dig hoppades jag att det här skulle via sig, på nåt sätt, ett nytt påhitt av Supertvillingarna. Alla skulle dyka upp levande och ni skulle ge oss en stor fet check och alla skulle gå hem irriterade med förundrade.'

'Ja, visst skulle det vara fint?' säger Leonidas och torkar sina kinder. 'Men du glömmer att vi lovat att inte göra nåt mer sånt. Vi är färdiga.' Hennes röst sviker, hennes ansikte förvrids, hennes nacke böjs, hennes händer far upp för att täcka hennes mun. 'Jag är färdig.'

'Det tror jag med', säger polisen. 'Du kan gå hem.'

'Nej, det kan jag inte', säger Leonidas, men hon står upp i alla fall.

Leonidas och Abagail kommer till flygplatsen i tid för att ta emot bandet när de går av planet, och läser av nyheterna i de mosiga, sömnlösa, tårögda ansiktena och i utrymmet mellan de två kvinnorna. Leonidas söker efter ord och de omfamnar henne allihop, en efter en; först Abagail, sedan Ida, sedan Anja, sedan Alice och Adam, och hon svävar mellan dem, samtidigt viktlös och jordad, och litet hemma.

'Ni måste sluta dö hela tiden', säger en röst, till ett mumlande bifall. Hon tror att det måste vara Ida, fast rösten låter annorlunda och hon kan inte hitta styrka nog att öppna ögat.

'Ni med', säger Leonidas. 'Faktiskt förbjuder jag alla att dö utan mitt tillstånd.'

'Enhälligt', säger en röst som otvivelaktikt måste vara Anjas.

'Ja, ingen permission från livets plikter utan en dödsansökan lämnas in i tredubbla kopior två månader i förväg och godkänns av enhällig omröstning.'

Och de begraver det lilla som finns kvar av Anna Regn intill hennes far, i regnet som tycks ha följt dem hem. På fältet under huset där regnet inte når pluggar bandet in sina instrument och utforskar bergasalens ekon i en melodi där gitarren och cellon vrider sig om varandra i en spiral och stiger ovan och bortom basarna, dansar omkring och lyfter varandra allt högre, flyger mot himlens stenmur och slår igenom den. Deras ensamma publik ligger i gräset och tänker att hon och hennes syster står i alla nyckelpunkter i deras liv på samma gång, försöker föreställa sig tidens form, försöker tro att allt det goda fortfarande finns där, att hon kan gå in i historien och leva den om igen, allt samtidigt, för alltid.

Syntesisten, som inget har att göra i den här delen av sången, lägger sig intill Leonidas och vilar sitt huvud på hennes mage, med en kort blick för att söka tillstånd.

'Jag vet inte vad jag ska säga', säger Ida.

'Så är det alltid', säger Leonidas. 'Jag vet inte varför, det är bara så.'

'Jag är så, så ledsen', säger Ida.

'Tack', säger Leonidas, med en inte helt stadig röst. Hennes hand far över Idas hår. 'Tack för att du kom hit så här, också. Det hjälper. Jag gillar att känna den här, ja, närheten. Men jag kan tänka mig att det är svårt.'

'Inte så värst', säger Ida, och rör kort vid handen vid hennes huvud med fingertopparna, och vilar sedan händerna hopflätade på sitt bröst. 'Jag är fortfarande kär i dig. Men, när jag ser dig så här vill jag bara hjälpa dig. På nåt vis. Alla, allt jag kan ge dig. Det spelar ingen roll vad jag vill ha av dig.'

'Du är för snäll', säger Leonidas, mjukt, nästan viskande, under den lugna delen av låten. 'Om jag kunde älska en kvinna skulle du vara den enda för mig.' Hennes händer arbetar, nästan av sig själva, och formar en stenbit plockad från marken, vid hennes hals där ingen av dem kan se den.

'Ge mig inte idéer', säger Ida.

Leonidas ger henne en krona av mörk granit, i omöjligt tunna strån sammanvävda som blomstjälkar i mjuka elliptiska bågar.

Och den natten, när regnet piskar oavbrutet mot fönstren och mörkret verkar tjockt nog att skära med kniv, kommer Leonidas till Idas rum.

'Sover du?' säger Leonidas till den oformliga klumpen under täcket.

'Nnäh', säger Ida. 'Jag hörde dina steg. Tror att regnet hindrar mig att sova särskilt djupt. Kan jag hjälpa dig?'

'Ja', säger Leonidas, och sitter på sidan av sängen, sakta.

'Det här är en dålig idé, det vet du väl?' säger Ida. 'Om du inte hatar eller äcklas av mig i morgon så känner jag mig använd eller kanske jag blir besatt-'

'Nej, jag ville, jag ville bara prata', säger Leonidas. 'Jag kan inte sova alls, och natten är så lång när man är ensam. Vet du hur lång den är? Som om gryningen var hundra år bort. Jag brukade, när jag blir sån här så brukade jag knacka sten hela natten, men.'

'Åh, prata inte som om ditt liv är slut', säger Ida, och drar Leonidas ned i sängen i en hård omfamning. 'Det du gör, din konst, det sitter i ditt blod. Det är klart att du inte är på humör att få något gjort just nu, men det kommer att bli bättre.'

'Du har rätt. Jag vet hur jah låter, men det är bara för att jag har en tanke på hjärnan att ingenting kommer att bli som vanligt igen.'

'Det kommer det inte. Men du vet att förändring inte behöver vara av ondo.'

'Ja, jag vet. Det är inte det. Jag hade precis den här konversationen just innan hon dog, det är hela saken.'

'Vill du prata om det?'

'Jag vet inte om jag kan göra det när jag inte ens förstår det själv.'

Men hon berättar, och det fördriver tiden, och regnet slutar och solen kikar över horisonten, rakt in i rummet, och halvt sovande kysser Ida Leonidas och önskar henne godnatt, med ett leende, och somnar med sin kind vilande rakt på Leonidas hjärta, och Leonidas känner något för denna ledsna, ensamma tjej som försriver varje tanke på Anna Regn, något mer än hon känt för någon av de pojkar hon försökt älska, och hon kan inte förstå vad det är. Hon vill att det ska vara kärlek, det vore perfekt, bara bli kär och slut cirkeln och finn litet lycka mitt i sorgen, men hon vet att det inte är det. Hon kan ännu känna beröringen av Idas läppar mot hennes, det var en kort kyss, den bästa kyssen i hennes liv, men hon vill inte göra om det.

>Innehåll< | Slut>