Vi är elva. Leonidas, i feberns grepp,
uppe före gryningen och pickande i sitt hörn av trädgården,
försöker göra ett granitblock lika stort som henne till ett
Påsköansikte när ett fönster öppnas ovan henne. Anna Regn tittar
ned från andra våningen och vinkar, med kameran i hand och ett
oläsligt uttryck i ansiktet.
'Väckte jag dig?' säger Leonidas.
'Nej', säger Anna Regn. 'Eller jo,
men, bara titta.' Hon lutar sig längre ut, stirrande ned på marken
genom kamerailinsen. Och så lutar hon sig ännu längre. Och så
stiger hon ut genom fönstret. Och så tar hon ett steg till. Och ett
till. Hon rynkar på pannan stannar, i luften, och tar ett stort
skutt, seglande, vänder upp och ned, svävar, driver nedåt lojt på
rygg, flyger. Flyger. 'Det är luften, vet du?' säger hon. 'Jag rör
vid den, jag menar håller i den riktigt, åh, jag vet inte hur jag
ska säga det. Men det är så lätt att göra.'
Hon kommer till vila på magen,
guppande i knähöjd ansikte mot ansikte med Leonidas, som ligger på
rygg bland maskrosorna och granitsmulorna. Vi flinar båda som
galningar.
'Ge mig den där en stund', säger
Leonidas och sträcker sig efter kameran. 'Så att vi kan få några
bilder av dig. Den är på och allt, va?' jag pekar den bara på
dig?'
Utan ett ord lämnar Anna Regn kameran,
lika stor som hennes huvud, åt sin syster och stiger genast några
decimeter när hon minskar vikten. Hon vet att någon en dag kommer
att se på bandet med samma undran som om det var en inspelning av
eldens upptäckt, hon vet om att hon gör historia. Och hon hittar
den första halvan av vårt geni, vår begåvning för skådespeleri,
och hon tvekar inte, och hon spikar den första tagningen.
Med armarna vitt utbredda och ögonen
slutna faller Anna regn bakåt in i himlen, och vrider sig långsamt
till vad som skulle vara en stående ställning, om verbet "stå"
ännu betydde någonting. Men hennes huvud pekar bort från jorden
och hennes fötter mot den när hon pausar, mycket effektfullt, innan
hon börjar sin första dans.
'Jag är Leonidas D. Farber', säger
Leonidas, fortfarande liggande på marken, till kameran, 'och du ser
min tvillingsyster, den fantastiska flygande skjutande Anna Regn.
Förutom att det är jag som står för skjutandet just nu. Det är
för att vi vill att du ska se vad som händer. Se det noga, för det
här är den första gången det hände. Någonsin.' Hon håller
kameran stadigt som en sten, och hennes röst viker inte, fast bandet
fångar upp ljudet när hon gråter med stora skakande snyftningar
mellan vartannat ord.
Och Anna Regn gör allting hon ngonsin
velat men inte vetat att hon ens kunde föreställa sig. Hon snurrar,
först med fötterna på samma plats som en jordbunden varelse, sedan
framåt i en ändlös kullerbytta, sedan sidledes i en hjulning,
sedan i alla tre axlar samtidigt som ett gyroskop i mänsklig form,
och hon rör sig, vänder i sitt snurr i en spiral målad i luften
ovan trätopparna med en inituitiv grace som aldrig setts förut i
någon levande varelse. Snabb som vinden störtar hon genom det öppna
fönstet och återkommer med ett par sprejburkar och försöker måla
himlen, och fast hennes kometsvans i rött och gult bara varar ett
par sekunder innan den löses upp i luften får den Leonidas' hjärta
att värka. Hon ska senare observera att se sin syster göra denna
sak som ingen kunnat göra förut, och uppfylla en dröm lika gammal
som mänskligheten, inte betydde mycket innan hon såg henne använda
det till att göra konst.
En högst hemlig konst, bestämmer vi,
och vi slipar vårt skådespeleri genom att gömma den till och med
för våra föräldrar i mer än tre år. Anna Regn flyger nästan
varje dag, bara för att flyga, och Leonidas ser på henne nästan
varje gång, bara för att se, och det blir aldrig mindre
fascinerande. Även när Leonidas lär sig bemästra jorden på ett
vis som nästan motsvarar hennes systers konst med luften, och börjar
forma sten med sina bara händer, bryr vi oss knappast. Våra liv
kommer att handla nästan enbart om att flyga, och ändå lyckas vi
hålla dem närmast oss från att märka någon skillnad.
Utom far, förstås. Far märker
allting. Från när vi var små och inte ens mor kunde skilja oss åt
(innan Leonidas' stenhuggaremuskler framträdde), visste han alltid
vem som var vem, vid minsta blick. Vi lekte lekar med honom, sa att
han tagit fel, bytte kläder, föreställde varandra för att försöka
lura honom, men han visste alltid.
Vi kommer för sent, en gång, efter
tre års föreställning utan att tappa masken. Far är inte arg, han
tappar aldrig tålamodet, men han säger, 'Det är inte det att jag
inte vill att du ska flyga så mycket du vill, det vill jag, men vi
äter middag klockan sex, inte tjugo över.'
'Förlåt. Vänta lite?' säger Anna
Regn.
'Förlåt. Va?' säger Leonidas.
'Visst ja, det skulle ju vara en
hemlighet', säger far med ett elakt leende, och trycker sin gaffel
mot läpparna i en hyssjande gest. 'Nej, vi kan lika gärna prata om
detta nu när er mor inte är i stan.' (Mor befinner sig i det
oroliga landet Io, på journalistiskt arbete.) 'Jag tror det kan bli
svårt för henne att leva med, ja, om ni alls vill att hon ska
veta.'
'Hur länge har du vetat', frågar
Leonidas. Anna Regn yttrar en svordom som, fast tekniskt sett sann,
tycks ovänlig för ett barn att säga till sin förälder.
'Sedan dagen då din syster plötsligt
verkade längre än dig, försås', säger far. Han låtsas röka en
pipa och njuter av att leka Sherlock Holmes. 'Att bryta alla dessa
stenar har gett dig en fin stark rygg, mitt rara lilla troll, men jag
tror inte du skulle bli kortare bara för att du fått bredare axlar.
Så jag såg på dig, min söta lilla fågel, och märkte att dina
fötter inte riktigt rörde vid marken. Jag tror inte de har gjort
det sedan dess, heller.'
'Nej', säger Anna Regn. 'Inte
riktigt.' Hon ler, och tårar rinner nedför hennes kinder.
Obrydd räcker Leonidas armen över
bordet för att fatta Anna Regns hand. Hon vet vad de båda måste
känna, fast hon inte kan ge det ett namn än. Det tycks som om en
stor vikt, ett stenblock, ett berg börjar glida från hennes axlar.
Far, emellertid, tappar alla
föreställningar samtidigt som sina bestick och stiger runt bordet
för att omfamna sin till synes upprörda dotter. Anna Regn låter
honom trycka hennes huvud mot sitt bröst så länge som han tycks
behöva.
'Ingen fara med mig', säger hon när
han släpper efter. 'Jag är bara glad. Jag är glad att du vet. Det,
det är inte rätt att ingen ska få veta.'
'Nej', säger far, 'men ni gör rätt i
att inte låta dem veta i alla fall. Jag är rädd att tänka på vad
folks kulle kunna ta sig till, jag menar, de flesta kanske kan stå
ut, men det behövs inte många galningar för att skada dig.'
'Det var ungefär vad vi tänkte',
säger Leonidas. I hennes händer ändrar en keramikskål form till
en katt, som för en gångs skull överraskar far.
'Anna Regn kan flyga', säger hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar