Ett hus utan väggar eller dörr
För stort för att stänga någon in
För litet för att stänga någon ut
Ett med världen, och en
Jag vill så gärna nå dig
Om jag visste
Vilken riktning
Jag ska sträcka mig
Mitt namn är Emil Wikström, och jag kommer inte ut för julen står för dörren.
"Om det är en enda sak jag önskar för den här världen är det at alla ska kunna flyga med egna vingar." -Yukito Kishiro, Battle Angel Alita
söndag 22 december 2013
måndag 28 oktober 2013
Om vapenbröder
Soldaten som skjuter dig är inte din fiende. Han är ingen främling för dig.
Hans ledare har ljugit, hotat, förfört och tvingat honom hit precis som du.
Hans motiv, hans prioriteter, hans hopp och fruktan är saker du helt förstår och kan sympatisera med.
Han är din medarbetare, din förtrogne, din kollega.
Han är lojal, ärlig, pålitlig.
Han kommer aldrig utnyttja dig, aldrig överge dig, aldrig vara rädd för att dela med sig av sina problem med dig.
Om du dör för hans hand dör du inte ensam.
Mitt namn är Emil Wikström och idag lyssnar jag på Brothers in Arms.
Hans ledare har ljugit, hotat, förfört och tvingat honom hit precis som du.
Hans motiv, hans prioriteter, hans hopp och fruktan är saker du helt förstår och kan sympatisera med.
Han är din medarbetare, din förtrogne, din kollega.
Han är lojal, ärlig, pålitlig.
Han kommer aldrig utnyttja dig, aldrig överge dig, aldrig vara rädd för att dela med sig av sina problem med dig.
Om du dör för hans hand dör du inte ensam.
Mitt namn är Emil Wikström och idag lyssnar jag på Brothers in Arms.
torsdag 3 oktober 2013
Om jämlikhet
Om du kan se på världen idag och säga "Ja, det finns tillräckligt många bostäder och tillräckligt mycket mat åt alla människor, men om vi ger bort det gratis har de inte förtjänat det och ekonomin kommer att ta skada", då väljer du pengar framför människor, och jag har inget emot att säga dig att du valt fel.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror på samhällets bevarande och utveckling.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror på samhällets bevarande och utveckling.
söndag 22 september 2013
Dagens dikt
Fångens Litani:
Du kan ta allt från mig
som du kan ta från mig
för att jag inte kan hindra dig.
Du kan göra vad du vill med mig
som jag inte kan hindra dig att göra
för att jag inte kan hindra dig.
Du kan få mig att göra vad du vill
som du kan få mig att göra
för att jag inte kan hindra dig.
Du har exakt så mycket som du kan ta
och ingenting annat.
Du har ingenting som jag kan ge
och du får ingenting.
Du kan inte få min själ.
Du kan inte få mitt hjärta.
Du kan inte få mitt sinne.
Du kan inte få min respekt.
Du kan inte få min skuld.
Du kan inte få min kärlek.
Du kan inte få mitt hat.
Du kan inte få mitt hopp.
Du kan inte få min skräck.
Du kan inte få min omtanke.
Du kan såra mig
men du kan inte få mig att bry mig.
Du kan döda mig
men du kan inte rädda mig.
Du kan låsa in mig
men du kan inte få mig att vilja stanna.
Om du vill ha någonting av mig
får du det inte.
Jag är inte din.
Jag är fri.
Du kan ta allt från mig
som du kan ta från mig
för att jag inte kan hindra dig.
Du kan göra vad du vill med mig
som jag inte kan hindra dig att göra
för att jag inte kan hindra dig.
Du kan få mig att göra vad du vill
som du kan få mig att göra
för att jag inte kan hindra dig.
Du har exakt så mycket som du kan ta
och ingenting annat.
Du har ingenting som jag kan ge
och du får ingenting.
Du kan inte få min själ.
Du kan inte få mitt hjärta.
Du kan inte få mitt sinne.
Du kan inte få min respekt.
Du kan inte få min skuld.
Du kan inte få min kärlek.
Du kan inte få mitt hat.
Du kan inte få mitt hopp.
Du kan inte få min skräck.
Du kan inte få min omtanke.
Du kan såra mig
men du kan inte få mig att bry mig.
Du kan döda mig
men du kan inte rädda mig.
Du kan låsa in mig
men du kan inte få mig att vilja stanna.
Om du vill ha någonting av mig
får du det inte.
Jag är inte din.
Jag är fri.
torsdag 12 september 2013
Varar längst
Att jag inte postar så mycket, precis som att jag inte pratar så mycket, beror på att jag vill vara ärlig.
Visst lärde jag mig när jag växte upp att det oftast var ett misstag att prata, och självförtroendet har aldrig hämtat sig. Och jag försöker kompensera genom att säga viktiga, roliga, meningsfulla, mångbottnade, förtrollande saker som visar att jag är värd att lyssna på och anstränga sig att förstå. Mer eller mindre framgångsrikt. Men innan allt detta, har jag kommit på just nu, finns viljan att tala sanning.
Jag gillar inte lögner, för att använda en underdrift. Man skulle kunna kalla det en fobi, det vill säga irrationell skräck som inverkar på mitt vardagsliv och många av de beslut jag fattar, beroende på vad man menar med rationell. Det verkar rationellt för mig att avsky lögner så mycket. Fast jag är förstås av naturen fundamentalt oförmögen att hantera inkongruenta verklighetsbeskrivningar; det faktum att någon vet eller inte vet andra saker som inte passar ihop med vad jag vet eller inte vet är för mig ofattbart. Det förolämpar mig; det skändar; det befläckar världen att något sånt kan tillåtas att finnas.
Inte för att jag inte kan handskas med denna blinda fläck precis som människans fantastiska sinne så elegant brukar göra, genom att fylla ut det omgivande rummet, genom referenser, extrapolatering och så vidare. Intellektuellt kan jag förstå lögner, och till och med varför folk ljuger. Men det gör ingenting för att hindra den instinktiva känsloupplevelsen som inträffar när jag konfronteras med dem utan förvarning. Jag tror jag har pratat om det här förut.
Det som är nytt är att jag nu förstår, och lyssna noga för det här är något som händer mig mycket sällan, att jag vill något; jag vill tala sanning. Jag vill att du som talar med mig ska vara ärlig, och jag vill vara ärlig när jag talar med dig. Jag vill lita på dig.
När jag tänker på saken har jag alltid velat lita på alla jag möter, till varje pris.
Så det är så här det känns att vilja saker. Jag undrar om jag kan vilja något bara litet, i stället för att vilja så mycket att jag skulle kunna bränna ned världen. Små vettiga viljor kanske skulle räcka för att få något gjort utan att bli lamslagen av skräck för vad som skulle hända om jag inte fick som jag ville. Det är ett nytt och oprövat fält för mig men det verkar som jag kan hitta det som människan kallar motivation.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag har mycket att göra.
Visst lärde jag mig när jag växte upp att det oftast var ett misstag att prata, och självförtroendet har aldrig hämtat sig. Och jag försöker kompensera genom att säga viktiga, roliga, meningsfulla, mångbottnade, förtrollande saker som visar att jag är värd att lyssna på och anstränga sig att förstå. Mer eller mindre framgångsrikt. Men innan allt detta, har jag kommit på just nu, finns viljan att tala sanning.
Jag gillar inte lögner, för att använda en underdrift. Man skulle kunna kalla det en fobi, det vill säga irrationell skräck som inverkar på mitt vardagsliv och många av de beslut jag fattar, beroende på vad man menar med rationell. Det verkar rationellt för mig att avsky lögner så mycket. Fast jag är förstås av naturen fundamentalt oförmögen att hantera inkongruenta verklighetsbeskrivningar; det faktum att någon vet eller inte vet andra saker som inte passar ihop med vad jag vet eller inte vet är för mig ofattbart. Det förolämpar mig; det skändar; det befläckar världen att något sånt kan tillåtas att finnas.
Inte för att jag inte kan handskas med denna blinda fläck precis som människans fantastiska sinne så elegant brukar göra, genom att fylla ut det omgivande rummet, genom referenser, extrapolatering och så vidare. Intellektuellt kan jag förstå lögner, och till och med varför folk ljuger. Men det gör ingenting för att hindra den instinktiva känsloupplevelsen som inträffar när jag konfronteras med dem utan förvarning. Jag tror jag har pratat om det här förut.
Det som är nytt är att jag nu förstår, och lyssna noga för det här är något som händer mig mycket sällan, att jag vill något; jag vill tala sanning. Jag vill att du som talar med mig ska vara ärlig, och jag vill vara ärlig när jag talar med dig. Jag vill lita på dig.
När jag tänker på saken har jag alltid velat lita på alla jag möter, till varje pris.
Så det är så här det känns att vilja saker. Jag undrar om jag kan vilja något bara litet, i stället för att vilja så mycket att jag skulle kunna bränna ned världen. Små vettiga viljor kanske skulle räcka för att få något gjort utan att bli lamslagen av skräck för vad som skulle hända om jag inte fick som jag ville. Det är ett nytt och oprövat fält för mig men det verkar som jag kan hitta det som människan kallar motivation.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag har mycket att göra.
lördag 29 juni 2013
Igenkänningsfaktor
Clay, alias Hard, har alltid gjort mycket känsliga, mänskliga, insiktsfulla, upplysande serier, oavsett om de handlar om vad som händer när Spindelmannen inte hinner till badrummet i tid, om en nekrofil som ofrivilligt hejdar någon från att ta livet av sig, om klokheten i att inte tänka för mycket på vem din älskade haft sex med förut eller om hur jag upplever konversationer. (Höger)
Det var mer än jag hade tänkt säga. Egentligen ville jag bara dela med den här serien som visar att detta tydligen inte bara händer mig. Men gå för all del och läs Sexy Losers och Depression Comix. Roligt och sorgligt på samma gång.
Det var mer än jag hade tänkt säga. Egentligen ville jag bara dela med den här serien som visar att detta tydligen inte bara händer mig. Men gå för all del och läs Sexy Losers och Depression Comix. Roligt och sorgligt på samma gång.
tisdag 18 juni 2013
Huvudpersonens i den senaste filmen du såg jobb är nu ditt jobb för resten av livet.
Ach, det var så nära att bli Pootie Tang. (Pootie Tangs huvudperson Pootie Tangs jobb är att vara Pootie Tang.) Det hade varit spännande. Men nu var den senaste filmen jag såg True Grit. Så jag jobbar med bokföring och handel åt en sen artonhundratalsbondgård. Det tråkigaste jobbet i filmen. Men chansen är god att kusin Matilda läser det här innan hon hinner se någon annan film så det blir i alla fall kul att vara kollegor.
(Uppdatering 20 Juni: Hon hann inte se någon annan film.)
(Uppdatering 20 Juni: Hon hann inte se någon annan film.)
Om en resa
Först bor vi på ett hotell i Köpenhamn. Det är något konstigt med hotellrum, eller mer exakt att vara ensam i ett hotellrum. Litet som en egen värld; en mycket trång värld med gnisslande säng och högljudda grannar och tomma byrålådor och billiga trick för att få en att betala för hotellets gratis Internet och en kanal på den uråldriga teven som bara visar tre eller fem porrfilmer på en slinga och sådana menlösa program på alla andra kanaler att en bläddrar förbi om och om igen i morbid nyfikenhet, och avtryck i luften från tusen andra ensamma människor som legat här före dig och väntat. Ingen vill vara här; vi är här för att vi vill någon annan stans och måste vänta på att få komma dit.
Som Foxglove observerar så bryr sig inte hotellrum om du lever eller dör. De som tar livet av sig i hotellrum skulle inte ha gjort det hemma. Jag undrar om någon dött i mitt rum.
Så kommer vi till en højskola på landsbygden med intilliggande övernattningsrum som inte det minsta liknar hotellrum. Fast sängen är ännu smalare, ännu snedare, ännu hårdare och ännu mer knarrande; fast det inte finns Internet alls; fast duschen är sämre och kakelgolvet i badrummet en grönvit sjuttiotalsvariant i stället för modernt, diskret beige och jag inte kan stänga draperiet helt så trivs jag oerhört. Det beror på den lilla äppelodlingen utanför fönstret, det gigantiska kastanjeträdet runt hörnet, den tjocka gräsmattan där jag går barfota på morgonen utan att se en människa och hittar en stig av klippt gräs i djungeln som leder till en fotbollsplan och sedan till någon slags inhägnad äng, omgiven av ett knähögt ståltrådsstängsel, med främmande grässlag som växer minst midjehöga, omgiven av kanske den tjockaste skog jag sett, så tjock att jag inte orkar ta mig genom den för att komma runt den lockande mystiska taggtrådskrönta låsta grinden som avbryter stigen.
Så jag går tillbaka och undrar vem som byggt detta och varför, och njuter av gräset mellan tårna.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag har hälsat på släkten i Danmark.
Som Foxglove observerar så bryr sig inte hotellrum om du lever eller dör. De som tar livet av sig i hotellrum skulle inte ha gjort det hemma. Jag undrar om någon dött i mitt rum.
Så kommer vi till en højskola på landsbygden med intilliggande övernattningsrum som inte det minsta liknar hotellrum. Fast sängen är ännu smalare, ännu snedare, ännu hårdare och ännu mer knarrande; fast det inte finns Internet alls; fast duschen är sämre och kakelgolvet i badrummet en grönvit sjuttiotalsvariant i stället för modernt, diskret beige och jag inte kan stänga draperiet helt så trivs jag oerhört. Det beror på den lilla äppelodlingen utanför fönstret, det gigantiska kastanjeträdet runt hörnet, den tjocka gräsmattan där jag går barfota på morgonen utan att se en människa och hittar en stig av klippt gräs i djungeln som leder till en fotbollsplan och sedan till någon slags inhägnad äng, omgiven av ett knähögt ståltrådsstängsel, med främmande grässlag som växer minst midjehöga, omgiven av kanske den tjockaste skog jag sett, så tjock att jag inte orkar ta mig genom den för att komma runt den lockande mystiska taggtrådskrönta låsta grinden som avbryter stigen.
Så jag går tillbaka och undrar vem som byggt detta och varför, och njuter av gräset mellan tårna.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag har hälsat på släkten i Danmark.
tisdag 11 juni 2013
söndag 2 juni 2013
Om möjligheter
När jag som barn läste Bamse var Skalman min hjälte. Inte för att han var smart och uppfann saker som kunde göra vad som helst och kunde räkna ut allting; inte för att han var klok och läste böcker och citerade poesi och tog ansvar och höll sig vaken i veckor i sträck för att göra det han tyckte var riktigt viktigt; inte för att han var tålmodig och snäll och förlåtande mot de mindre begåvade; inte ens för att han hade modet att leva sitt eget liv med mat och sömn och kärlek på sina egna villkor helt utan respekt för samhällets normer. Även om allt det var och fortfarande är mycket eftersträvansvärda kvaliteter.
Nej, den egentliga anledningen till att jag beundrade (och forfarande beundrar) Skalman är hans starka känsla för prioriteter. Det som gör att han kan kasta sig med blixtens hastighet utan tvekan för att komma mellan sin vän och ett stort rovdjur med sitt hårda skal eftersom han rör sig så långsamt. Att han sparar sina krafter tills de behövs. Att han byggt upp en hel livsstil för sig själv fokuserad på att vara redo för de där sällsynta små ögonblicken då en människa eller sköldpadda behöver ställa upp för sina vänner.
Jag skulle kanske kunna ha en karriär, make, villa, volvo, vovve och 2.4 barn som vem som helst om jag ansträngde mig för att få det. Om jag ville göra det lätt för mig själv. Jag saknar förvisso ofta någon att dela mitt liv med. Men jag undrar ändå om det skulle vara obekvämt att gå hemifrån en lördagkväll helt spontant om jag inte bodde ensam, och ställa in alla planer utan förvarning när en vän behöver tröstas.
Det är sådana dagar jag är glad att vi ännu inte träffats, kära läsare. Då det är värt att vara ensam.
Mitt namn är Emil Wikström, och i mina vildaste drömmar hoppas jag att Skalman skulle vara stolt över mig.
Nej, den egentliga anledningen till att jag beundrade (och forfarande beundrar) Skalman är hans starka känsla för prioriteter. Det som gör att han kan kasta sig med blixtens hastighet utan tvekan för att komma mellan sin vän och ett stort rovdjur med sitt hårda skal eftersom han rör sig så långsamt. Att han sparar sina krafter tills de behövs. Att han byggt upp en hel livsstil för sig själv fokuserad på att vara redo för de där sällsynta små ögonblicken då en människa eller sköldpadda behöver ställa upp för sina vänner.
Jag skulle kanske kunna ha en karriär, make, villa, volvo, vovve och 2.4 barn som vem som helst om jag ansträngde mig för att få det. Om jag ville göra det lätt för mig själv. Jag saknar förvisso ofta någon att dela mitt liv med. Men jag undrar ändå om det skulle vara obekvämt att gå hemifrån en lördagkväll helt spontant om jag inte bodde ensam, och ställa in alla planer utan förvarning när en vän behöver tröstas.
Det är sådana dagar jag är glad att vi ännu inte träffats, kära läsare. Då det är värt att vara ensam.
Mitt namn är Emil Wikström, och i mina vildaste drömmar hoppas jag att Skalman skulle vara stolt över mig.
måndag 27 maj 2013
För varje tår som spills i en saga, var säker på att författaren gråtit tiofalt själv.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag skriver hemska sagor. Det är inget val, ingen mänsklig vilja som ligger bakom. Jag har lärt mig lita på historierna och inte försöka ändra dem, även om jag inte vill att figurerna i dem ska ha så ont; jag litar på att historierna själva gör sitt bästa för att vara bra historier om jag låter dem vara sig själva.
Fast det är inte lätt.
Fast det är inte lätt.
Två: Alla sorgliga sagors slut
Och till slut är det de
ensamma nätterna som inspirerar henne, när hon inte har någonting
kvar att bygga eller skulptera, ingen energi, inga idéer. Anna Regn
var den som hade idéer, tänker hon. Hon går långsamt fram och
tillbaka under jorden i det knappa ljuset bland sina stora, långsamt
pumpande pistonger och kan inte komma på något bättre att göra.
När Ida och Abagail blir tillsammans tycks det inte finnas något
kvar att prata om och ingen att prata med det om, varken natt eller
dag, och Leonidas förkunnar att hennes plats inte är här.
Hon gör det snyggt och
smidigt, med all lögn och allt hantverk hon förmår. Hon talar om
en längtan eller lockelse, något hon inte riktigt förstår men
inte kan, verkar det på de fantastiska elementärkrafter hon fötts
med, kosta på att ignorera; hon säger att hon måste vandra över
jorden, ensam, för att söka en riktning, en uppgift, kanske ett
hem; hon säger att det kanske är något slags spirituellt uppdrag
och förmodligen mycket viktigare än hennes liv här.
'Kanske jag ska göra hus
igen', säger hon, med en vink till Abagail. 'Jag skulle nog kunna
göra det bättre nu.'
Och de låter henne gå. Hon
skriver ett testamente, i hemlighet, för att försäkra att huset
och alla pengar finns kvar hos bandet. Och hon går mot landets
brantaste berg. Hon vet inte vad det heter, men hon kan känna var
det finns. Väder och vind viker för henne utan att störa henne,
hon håller sig utom synhåll för varje människa på vägen, stenar
blir till mat i hennes händer, och resan går lätt.
Hon klättrar uppför berget
i en rak linje, utan verktyg, utan att lämna spår. Det är inte
ohyggligt högt, och folk har bestigit det förut, och hon hoppas att
någon kommer att göra det igen. På krönet skriver hon namnet på
alla dem hon älskat, och lugnas när hon ser hur kort listan blir.
Hon skriver sitt eget namn, och lämnar ett fingeravtryck, i stenen,
och hoppar.
I luften försöker hon
komma ihåg ett glatt minne och minns dem alla i en ljus flod av
lycka. Hon känner doften av mogna nypon och vinden i ansiktet, och
hon känner hopp.
Två: efterspel
Med tiden kommer polisen,
inspringande med dragna vapen. Det kan bara hända så många
omöjliga dödliga olyckor i samma stad i närheten av samma kändisar
på samma dag innan polismakten blir uppretad. Polisen som förhör
Leonidas märker att hon döljer någonting, vilket gör henne mer
uppretad. Leonidas tänker att det kan ha varit ett misstag att ge
upp sin rätt till advokat och gråter i en perfekt imitation av
oförstående sorg och insisterar att hon vill veta varför alla
dessa människor dött lika mycket som någon annan, och särskilt
hennes syster, och undrar rädd om snuten bluffar eller om hon
förlorat sin begåvning i lögn.
'Hör här', säger polisen,
vars namn Leonidas inte ska minnas. 'Vi håller fortfarande på att
fiska kroppsdelar ur floden, ni är de enda överlevade, det är över
hundra personer jag har att svara för, hundratjugo saknade hittills,
deras vänner och familjer vill ha svar, och svaret är ganska jävla
uppenbart.' Hon talar snabbt, med sammanbitna tänder, och medan hon
talar griper hon Leonidas axel och kastar henne till marken och
sitter på hennes bröstkorg, håller fast hennes armar med sina knän
och klämmer hennes huvud mellan händerna, som om hon försökte
pressa svaren direkt från hennes skalle. 'Din kära lilla syster
gjorde nånting som orsakade den här masshysterin. Jag gissar att
hon inte gjorde det med flit eftersom hon tog livet av sig mindre än
tolv timmar senare.'
'Skuld', hon sa att hon inte
förstod varför hon kände sån skuld', flämtar Leonidas.
'Käft med dina lögner',
säger polisen. 'Jag pratar. Jag förstår att du vill skydda henne.
Det du inte förstår är att hon faktiskt är död. Ingen kommer att
göra henne nånting. Så allt jag vill höra från dig är vad hon
gjorde, hur hon gjorde det och om det har något att göra med den
detaljen att hon dök i trottoaren som en Satans bomb?'
'Jag vet inte', säger
Leonidas, medan två poliser drar bort den första i armarna. Hon
sätter sig upp, håller i sin högra axel med vänsterhanden och
vänder huvudet litet åt höger för att visa sina ärr bättre och
ser sårad och liten och vilsen ut. 'Och om jag visste tror jag inte
jag skulle säga nåt till dig. Jag litar inte på dig.'
'Hör här', säger en av de
nya poliserna, och ger Leonidas en hand. 'Du borde nog ringa en
advokat och sluta prata nu.'
'Det spelar ingen roll',
säger Leonidas och sätter sig på sin stol igen.
'Det var min partner som
förmodligen just blev arbetslös. Jag ber om ursäkt. Det är inte,
det är inte så här vi gör saker.'
'Det är ingen fara. Jag
menar, jag tänker inte stämma er eller nåt. Vad skulle jag göra
med de pengarna`Jag förstår att hon var, hm, upprörd. Jag är
oskadd. Vi behöver inte göra nån regeringssak av det.'
'Tackar. Vet du, tills jag
såg dig hoppades jag att det här skulle via sig, på nåt sätt,
ett nytt påhitt av Supertvillingarna. Alla skulle dyka upp levande
och ni skulle ge oss en stor fet check och alla skulle gå hem
irriterade med förundrade.'
'Ja, visst skulle det vara
fint?' säger Leonidas och torkar sina kinder. 'Men du glömmer att
vi lovat att inte göra nåt mer sånt. Vi är färdiga.' Hennes röst
sviker, hennes ansikte förvrids, hennes nacke böjs, hennes händer
far upp för att täcka hennes mun. 'Jag är färdig.'
'Det tror jag med', säger
polisen. 'Du kan gå hem.'
'Nej, det kan jag inte',
säger Leonidas, men hon står upp i alla fall.
Leonidas och Abagail kommer
till flygplatsen i tid för att ta emot bandet när de går av
planet, och läser av nyheterna i de mosiga, sömnlösa, tårögda
ansiktena och i utrymmet mellan de två kvinnorna. Leonidas söker
efter ord och de omfamnar henne allihop, en efter en; först Abagail,
sedan Ida, sedan Anja, sedan Alice och Adam, och hon svävar mellan
dem, samtidigt viktlös och jordad, och litet hemma.
'Ni måste sluta dö hela
tiden', säger en röst, till ett mumlande bifall. Hon tror att det
måste vara Ida, fast rösten låter annorlunda och hon kan inte
hitta styrka nog att öppna ögat.
'Ni med', säger Leonidas.
'Faktiskt förbjuder jag alla att dö utan mitt tillstånd.'
'Enhälligt', säger en röst
som otvivelaktikt måste vara Anjas.
'Ja, ingen permission från
livets plikter utan en dödsansökan lämnas in i tredubbla kopior
två månader i förväg och godkänns av enhällig omröstning.'
Och de begraver det lilla
som finns kvar av Anna Regn intill hennes far, i regnet som tycks ha
följt dem hem. På fältet under huset där regnet inte når pluggar
bandet in sina instrument och utforskar bergasalens ekon i en melodi
där gitarren och cellon vrider sig om varandra i en spiral och
stiger ovan och bortom basarna, dansar omkring och lyfter varandra
allt högre, flyger mot himlens stenmur och slår igenom den. Deras
ensamma publik ligger i gräset och tänker att hon och hennes syster
står i alla nyckelpunkter i deras liv på samma gång, försöker
föreställa sig tidens form, försöker tro att allt det goda
fortfarande finns där, att hon kan gå in i historien och leva den
om igen, allt samtidigt, för alltid.
Syntesisten, som inget har
att göra i den här delen av sången, lägger sig intill Leonidas
och vilar sitt huvud på hennes mage, med en kort blick för att söka
tillstånd.
'Jag vet inte vad jag ska
säga', säger Ida.
'Så är det alltid', säger
Leonidas. 'Jag vet inte varför, det är bara så.'
'Jag är så, så ledsen',
säger Ida.
'Tack', säger Leonidas, med
en inte helt stadig röst. Hennes hand far över Idas hår. 'Tack för
att du kom hit så här, också. Det hjälper. Jag gillar att känna
den här, ja, närheten. Men jag kan tänka mig att det är svårt.'
'Inte så värst', säger
Ida, och rör kort vid handen vid hennes huvud med fingertopparna,
och vilar sedan händerna hopflätade på sitt bröst. 'Jag är
fortfarande kär i dig. Men, när jag ser dig så här vill jag bara
hjälpa dig. På nåt vis. Alla, allt jag kan ge dig. Det spelar
ingen roll vad jag vill ha av dig.'
'Du är för snäll', säger
Leonidas, mjukt, nästan viskande, under den lugna delen av låten.
'Om jag kunde älska en kvinna skulle du vara den enda för mig.'
Hennes händer arbetar, nästan av sig själva, och formar en stenbit
plockad från marken, vid hennes hals där ingen av dem kan se den.
'Ge mig inte idéer', säger
Ida.
Leonidas ger henne en krona
av mörk granit, i omöjligt tunna strån sammanvävda som
blomstjälkar i mjuka elliptiska bågar.
Och den natten, när regnet
piskar oavbrutet mot fönstren och mörkret verkar tjockt nog att
skära med kniv, kommer Leonidas till Idas rum.
'Sover du?' säger Leonidas
till den oformliga klumpen under täcket.
'Nnäh', säger Ida. 'Jag
hörde dina steg. Tror att regnet hindrar mig att sova särskilt
djupt. Kan jag hjälpa dig?'
'Ja', säger Leonidas, och
sitter på sidan av sängen, sakta.
'Det här är en dålig idé,
det vet du väl?' säger Ida. 'Om du inte hatar eller äcklas av mig
i morgon så känner jag mig använd eller kanske jag blir besatt-'
'Nej, jag ville, jag ville
bara prata', säger Leonidas. 'Jag kan inte sova alls, och natten är
så lång när man är ensam. Vet du hur lång den är? Som om
gryningen var hundra år bort. Jag brukade, när jag blir sån här
så brukade jag knacka sten hela natten, men.'
'Åh, prata inte som om ditt
liv är slut', säger Ida, och drar Leonidas ned i sängen i en hård
omfamning. 'Det du gör, din konst, det sitter i ditt blod. Det är
klart att du inte är på humör att få något gjort just nu, men
det kommer att bli bättre.'
'Du har rätt. Jag vet hur
jah låter, men det är bara för att jag har en tanke på hjärnan
att ingenting kommer att bli som vanligt igen.'
'Det kommer det inte. Men du
vet att förändring inte behöver vara av ondo.'
'Ja, jag vet. Det är inte
det. Jag hade precis den här konversationen just innan hon dog, det
är hela saken.'
'Vill du prata om det?'
'Jag vet inte om jag kan
göra det när jag inte ens förstår det själv.'
Men hon berättar, och det
fördriver tiden, och regnet slutar och solen kikar över horisonten,
rakt in i rummet, och halvt sovande kysser Ida Leonidas och önskar
henne godnatt, med ett leende, och somnar med sin kind vilande rakt
på Leonidas hjärta, och Leonidas känner något för denna ledsna,
ensamma tjej som försriver varje tanke på Anna Regn, något mer än
hon känt för någon av de pojkar hon försökt älska, och hon kan
inte förstå vad det är. Hon vill att det ska vara kärlek, det
vore perfekt, bara bli kär och slut cirkeln och finn litet lycka
mitt i sorgen, men hon vet att det inte är det. Hon kan ännu känna
beröringen av Idas läppar mot hennes, det var en kort kyss, den
bästa kyssen i hennes liv, men hon vill inte göra om det.
Två: Här börjar det svåra
En del älskar filmen. De
flesta hatar den. Avatar kommer inte att göras färdig ännu
på ett par år, och först då kommer folk att förstå den. Men vi
har andra bekymmer. Efter vår tid i jorden känner vi oss bleka och
kokta, och vi tar en solsemester. Bara Leonidas och Anna Regn och
Abagail. Mysigt och enkelt och vardagligt, säger vi.
Vi är bara på fel plats
vid fel tidpunkt. Det finns inget mer att säga, ingen poäng, ingen
sensmoral. Inget vi kunde ha gjort annorlunda. Inte egentligen. Anna
Regn halkar, och det är kanske vådslöst, men det måste sägas att
ingenting i hennes liv någonsin gav henne anledning att vara rädd
för att falla. Det är därför vi är på fel plats.
Hon halkar på en sten, när
vi står axel mot axel och ser ned på den bara klippan vid
vattenfallets fot och ser lagom imponerade ut av det höga stupet.
Hon får panik, och skriker, och flyger upp igen, och står i luften
intill klippan ett ögonblick och ser både litet skakad och skamsen
ut innan hon kommer till oss på marken, för sent.
Hundrafemtiofyra människor
stirrar på henne, ingen längre bort än hundra meter. Det är
därför vi är vid fel tidpunkt. Denna ovanligt stora hop turister
stirrar vidögda i grav tystnad i en sekund som verkar pågå för
evigt och sedan kastar de sig, som en, över kanten.
Det har skrivits volymer om
ämnet gruppsykologi, hur galenskap och dumhet kan infektera en mobb
och eka och förstärkas inom den. Vi har aldrig trott på det,
aldrig gillat det, aldrig tyckt det varit viktigt, och vi kan inte,
vill inte förstå varför det här händer. Men inom tre sekunder är
det alltför klart vad som händer. Hela familjer faller till sin död
därför att de tror att de kommer att kunna flyga.
Kakafonin av krasande ben
överröstar skriken, skratten, de rytande vattenfallen, alla ljud i
världen. Anna Regn faller på knä och håller om sitt huvud som om
hon vore rädd att det skulle explodera, med ett tyst skrik fruset i
ansiktet, och hennes fru knäar bakom henne och griper om hennes
axlar.
Leonidas hukar och lägger
händerna på marken, lyssnar ursinnigt och trycker för att vända
berget på sidan, välta hela världen, men hon är inte snabb nog,
och hon faller på ändan och sträcker sig efter sin syster
istället, tar hennes arm, söker hennes blick.
Men Anna Regn ser nu upp och
hoppar upp i luften och skriker 'Nej.' Leonidas märker att hon kan
höra henne och inser att människoregnet avtar. Där finns bara en
sista kvinna som hoppar över kanten leende med en liten pojke tryckt
till sitt bröst som ser väldigt rädd ut.
Och det är pojken som
håller Anna Regns uppmärksamhet. Hon vet, med bitter övertygelse,
att hon inte kan lyfta en vuxen människa, inte mer än hon kunde ha
dragit hela folkhopen upp på samma gång. Så hon bestämmer sig för
att glömma att kvinnan fortfarande lever och sliter i pojken i
hennes famn och lyfter så hårt hon kan. Den falland ekvinnan saktar
ned litet, men hon tycks besluten att döda sitt barn liksom sig
själv och håller fast honom och kniper ihop ögonen.
Hjälpt av rörelsen i
motsatt riktning mot hennes dragkraft, ändrar Anna Regn riktning
ögonblickligen trots sin höga hastighet och plockar upp pojken i
samma stund som hans mor spricker mot berget och släpper sitt grepp,
och hon tumlar bara centimeter från den sluttande marken hela vägen
ned till floden innan hon hittar vägen upp igen.
Pojken måste vara
åtminstone fyra, men han pratar inte. Det gör inte vi heller, på
de långa minuter det tar för bilarna med blinkande lampor att dyka
upp.
Polisen verkar inte riktigt
veta vad de ska göra med oss, men de ber oss att stanna på vårt
hotell ifall de skulle vilja ställa några frågor om det absurda
massjälvmord som vi är de enda som sett. Vi skulle misstänka oss
med. Vi undrar om de skulle arresterat oss om vi varit mindre kända.
Bara kanalen med alla
billiga science fictionfilmer visar inte nyheterna med
etthundrafemtioen trasiga lik, men det tycks oundvikligt att vi ska
ha teven på, så det är den kanal vi ser på, liggande i en hög i
en av de massiva sängarna i vår lyxiga hotellsvit.
Anna Regn börjar darra var
tioende minut och hennes familj försäkrar att inget av allt det hr
är hennes fel. Hon säger att hon vet det, men ändå.
'Ändå vad?' frågar
Leonidas, och stryker sin systers långa trassliga hår.
'Ja, är det så här livet
är nu? Det är inte, inget kommer någonsin att bli som det var
igen.'
'Vi klarar av det', säger
Abagail, och stryker sin frus skuldra. 'Det är inte världens
undergång.'
'Förändring är inte
dåligt?' föreslår Leonidas.
'Jag pratar osammanhängande,
visst?' säger Anna Regn. 'Vårt liv har förändrats för gott, vad
har det att göra med att jag känner mig ansvarig? De kommer att
behöva ett nytt namn för vad jag har, överlevareskuld och
sentimentalitetssjuka, vad det nu heter, Marcel Prousts Syndrom?'
'Nostalgi?'
'Konservativ sjukdom?'
'"Jag gick igenom en
livsomvälvande händelse där andra människor dog och jag fick den
här billiga t-tröjan utav det". Jag skulle köpa den tröjan.'
Anna Regn står upp,
omständigt, och går för att ta en titt i minibaren, och återkommer
med ett glasspaket. Leonidas' hjärta värker när hon ser detta;
hennes systers rörelser värker av smärta, som om hon åldrats
hundra år. Hon verkar skör, och alltför medveten om det. Hennes
steg är tunga och noggrant avvägda. Hon flyger inte längre, tänker
Leonidas.
'Jag tror jag hanterar det
här', säger Anna Regn, och till och med hennes röst låter
försiktig, rädd att bryta sin lårbenshals, tunn och ömtålig.
'Tack för ert implicita stöd, förstås. Jag älskar er, ni vet.'
Hennes röst spricker faktiskt, men hon forsätter, kanske uppmuntrad
av frånvaron av smärta, och hon kryper tillbaka ned i sängen och
ler sorgset. 'Jag älskar er båda två. Så mycket.
'Jag älskar dock dig på
ett annat sätt, Leon, så jag måste be dig att gå ned till
hotellbaren tre timmar eller så.'
'Oj, dina subtila
antydningar är för mycket för mig, jag förstår inte vad du vill
säga', säger Leonidas, men hon ställer sig upp och går mot
dörren.
'Klarar du dig själv?'
frågar Abagail.
'Hon är den som mår
sämre', säger Leonidas. 'Ni ungdomar ska ha så kul med er
"sexuella healing" eller vad det nu är. Ta hand om henne.'
Leonidas brukar inte dricka
mycket eller ofta, men hon tömmer glas efter glas med whiskey bara
för att tiden ska gå, i den mörka nästan obefolkade baren och
hummar "Jag ska aldrig flyga igen" oavbrutet. Efter en
timma ser hon teven bakom baren och inser mot sin förväntan varför
folk i filmer aldrig vill se på nyheterna som de personligen
upplevt.
'Kan du stänga av den där?'
frågar hon bartendern, som lyder med en axelryckning.
'Det är väl tillräckligt
med dåliga nyheter kan jag Guds balle också du är Leon Farber',
säger bartendern, utan att ändra tonläge.
'Om du kan glömma att du
hört talas om mig de följande två timmarna ska du få tricks nog
att öppna ett eget hotell', säger Leonidas.
Bartendern böjer sitt
mustaschbeklädda huvud och återgår till att torka glas, utan ett
ljud, och när hon tömmer sitt glas fyller han det igen.
'Tack', säger hon. 'Ähm.
Det var oartigt till och med för att vara en rik knös. Ursäkta.'
'Alla kan väl ha en dålig
dag.'
'En dag snart kommer den här
dagen att försvinna och aldrig komma tillbaka. Det är mitt största
hopp just nu.'
'Höga odds på det, har jag
hört.'
'Ha. säg, kan jag ge dig en
autograf eller nåt?'
'Det vore skoj, faktiskt.
Men jag får väl fortfarande det där hotellet?'
'Det var bara vredeslogik
som sa det, jag har inte riktigt. Hm. Jag har en idé, varför säger
inte du hur mycket du tycker att jag ska ge i dricks?'
'Jag vill ha en miljon
fetiljon kabiljon.'
'Och jag vill gifta mig med
Sebastian Bach, men livet är inte rättvist för någon.'
'Släpp inte den tanken',
säger bartendern och dyker under baren. Han kommer upp med en kamera
och tar en bild i farten. Bilden framträder, Leonidas godtar den,
och hon skriver på den, Tack för att du fyllde mig med sprit och
muntrade upp mig på dne tredje värsta dagen i mitt liv.
'Vad heter min herre?'
frågar Leonidas.
'Leon', säger bartendern.
'Här trodde jag att det
mest surrealistiska som kunde hända idag var att se hundratals
människor begå självmord utan anledning', säger Leonidas. Hon
signerar bilden Leon ♥ Leon och kysser den, med läpparna
inoljade med vätska från en burk oliver, det närmsta läppstift
någon av dem kan hitta.
'Vad betyder det', frågar
Leonidas, 'om ens liv förändras för alltid och en inte kan säga
om det ändrats till det bättre eller det sämre?'
'Det betyder att du fått
nog', säger Leon, och ställer undan whiskeyflaskan.
'Jag är inte så full som
du tror att jag är. Vänta. Jag blandade ihop repliken hopblandandet
av den där repliken, vad roligt.'
'O ja, du är själva
sinnebilden av nykterighet.'
'Okejej då. Men vad betyder
det, egentligen? Det är inte jag som vill veta, jag frågar faktiskt
bara för en kompis' räkning.'
'Det faktum att saker
förändras? Det är väl bara så livet går till.'
'Ja, det är väl inte så
illa, val? Man har ändå det förgågna kvar, minnena, man kan leva
med dem, utom att man inte längre definieras av dem, det är en god
sak.'
'Om man kan minnas.
Din "kompi" kanske är rädd för att glömma det som
varit.'
'Jag kan inte minnas vad vi
pratar om. Hur mycket blir jag skyldig, Doktorn?'
'Leonidas ger en generös
dricks till slut, och sitt telefonnummer, och tänker på vad de sagt
hela vägen tillbaka upp till svinet. Det hänger fortfarande inte
ihop, och de kommande åren ska hon ofta gå tillbaka till och nästan
få ihop sin konversation med Andra Leon, spela upp den i sitt minne
tusen gånger och undersöka dess delar från varje infallsvinkel som
om den var nyckeln till att lösa mysterierna som lämnats kvar.
Mindre full än hon tror sig
vara, glider Leonidas till sängs intill de hoptrasslade, sovande
kvinnorna och slocknar snart med sin ärrade arm vilande på sin
systers rygg. Hennes sista minne av Anna Regn är känslan av hennes
hjärtslag mot handen.
Och hon vaknar skrämd, och
hoppar ur sängen nästan som om hon flög. Ljuset och den ljudlösa
teven slocknar när en blixt träffar byggnaden och ljus och åska
strömmar in i rummet genom det öppna fönstret. De tunga gardinerna
flyger i en vindstöt, och Lelonidas måste kämpa för att ta sig
fram till fönstret när regnet börjar och hamrar hennes ansikte och
bröst med snabbt flygande hårda kulor.
Vi är hon är vi är döda,
tänker hon, med tårar strömmande över ansiktet innan hon rimligen
kan veta något. Och hon lutar sig mot stormen och tittar ut genom
det öppna fönstret, där hon skulle ha tittat upp mot himlen om hon
letade efter sin syster, förut, men nu tittar hon rakt ned och ser
blodet, över hela gatan, bilar stannar och förarna öppnar dörrarna
och lutar sig ut och kräks och regnet faller, naturligtvis regnar
det, och dränker in henne på bara några sekunder, och bara en av
henne finns kvar och hon blöder från näsan och hennes knän viker
sig och hon sjunker till golvet säker på att någonting i hennes
huvud gått sönder och hennes första tanke är hur det här ska se
ut för polisen.
Och så sitter Abagail vid
hennes sida och torkar blodet från hennes ansikte med en näsduk som
den vettigaste människan i rummet.
'Jag vill inte se', säger
Abagail. 'Jag sviker henne.'
'Du måste inte', säger
Leonidas. 'Det är bättre om du får minnas henne vacker.'
'Min fina ängel', säger
Abagail. 'Det var mitt namn för henne, du vet, när ingen annan
hörde. Det är roligt för att det är så gulligt. Var. Men ja. Jag
skulle vilja minnas det. Jag skulle vilja att hon alltid vore vacker
i mina tankar. Tack.'
'Jag kan inte ens anklaga
henne', säger Leonidas. 'Det var så hemskt det som hände. Så
vansinnigt. Och hon var den känsliga av oss. Jag skulle tro att hon
inte kunde, tja, leva med det. Tydligen.'
'Du kan anklaga mig. Jag
hade inte tänkt sova. Vilken bra idé det var.'
'Aldrig i livet.'
'Men-'
'Nej. Det är inte ditt
förbannade fel att min syster är död. Varför måste allt vara
nåns fel?'
'Jag tror dig', säger
Abagail, och lägger armarna om Leonidas hals, litet stelt.
'Anna Regn', säger
Leonidas, och snyftar. 'Hur ska du flytta stärnorna åt mig nu?'
'Ge inte upp hoppet', säger
Abagail. 'Hon kanske är närmare stjärnorna nu.'
'Säg inte att du tror på
något gulligt liv efter döden, din lantis.'
'Jag är Muslim. Ja, jag
tror på paradiset.'
'Jaha. Jag har aldrig
särskilt brytt mig om det där. Men nu vet jag inte, vad har jag
kvar att bry mig om in denna världen?'
'Snälla ta inte livet av
dig bara för att följa med henne.'
'Jag tänker inte ta några
beslut så länge jag är uppenbart svårt chockad. Hur, hur mår
du?'
'Ingen fara med mig, hela
gänget kommer hit imorgon, då kan jag ha en hjärtattack i lugn och
ro. Du är den som mår sämre nu, va?'
'Var det bra? Jag menar jag
behöver inga detaljer eller så, men efter att jag gått, hade ni
nåt bra?'
'Svårt att säga. Det var,
hur ska jag säga det här utan för många detaljer? Annorlunda. Jag
tror att hon ville du vet göra mig glad. Brydde sig inte om sig
själv. Vilket är annorlunda. Var. Det var, jag har aldrig, det var
första gången så länge jag känt henne som hon inte kunde få
orgasm.' Abagail gömmer ansiktet i sina händer och gråter tyst.
'Förlåt', säger Leonidas.
'Nu känner jag mig dum som frågade. Jag ville bara att hon skulle,
ja, att hennes sista timmar skulle ha varit trivsamma. Tänkte jag.
Men jag, tack för att du öppnade dig i alla fall.'
'Åh, det var inte illa. Jag
tror hon tyckte om det. Jag har aldrig känt mig så omhändertagen,
ombrydd. Det sa jag till henne. Det var sista gången jag såg henne
le. Egentligen, Leon, kan du göra mig en tjänst?'
'Vad du vill.'
'Håll om mig.'
'Leonidas står upp, fast
hennes ben känns tunna och snara att knäckas som papper, och tar
ett steg över heltäckningsmattans sunkiga träsk och går ned på
knä framför kvinnan som förlorat lika mycket som hon själv, om
inte mer, och drar henne till sitt bröst. Abagail tycks lika lätt
och formlös som en rökpuff, och Leonidas håller henne mjukt, rädd
att knäcka henne, och känner hennes heta tårar bränna mot sitt
regnkalla bröst, och vaggar henne när hon skakar, och undrar var
hennes egen smärta väntar.
Det är bara chock, samma
sak som när man blir av med ett ben och det inte gör ont, tänker
hon. Eller bägge sina ben. Eller sina vingar. Eller så har
ett blodkärl i min hjärna brustit av stressen och delen som känner
smärta håller på att drunkna. Eller så kanske jag inte kan se den
eftersom jag är inuti den. Jag kan inte se världen och jag kan inte
känna var det gör ont för att min värld är smärta. Det
finns en oskriven hårdrocksballad här någonstans.
Hon märker inte att hon
gråter förrän hon känner saltsmaken i Abagails går.
'Du luktar precis likadant
som hon', säger Abagail. 'Det här är väldigt förvirrande.'
'Vi ska nog reda ut det',
säger Leonidas och känner sig oanvändbar.
onsdag 22 maj 2013
Nyrakad från hjässa till hakspets
Har mycket teater att spela idag, så de tre sista syckena av Två lär få vänta till imorgon. Njut av lugnet medan det varar.
Förresten har jag gått med i en teaterklubb. Kan berätta mer om det när jag listat ut vad som händer.
Förresten har jag gått med i en teaterklubb. Kan berätta mer om det när jag listat ut vad som händer.
Två: "Alla flyter här nere"
Stugan i källaren samlar på
sig många underliga små skulpturer och maskiner på sina hyllor de
följande veckorna, medan vi sitter och pratar om vad vi ka göra nu.
Dokumentärformatet kan ha vissa outforskade djup, tänker Anna Regn,
men vi kan göra mer än att hitta på en dokumentär om ett nästan
realistiskt rockband.
'En naturdokumentär', säger
Leonidas. 'Om djur påhittade av mig. Som något Ett med Naturen
skulle göra om de kunde resa till andra planeter. Det blir billigare
också.'
'Skoj, men tänk om vi hade
några humanoida rymdvarelser så att folk inte somnar? Nå,
humanoidistiska, vi vill förstås att de inte ska ha någon aning om
hur vi har gjort det, det kan inte se ut som människor i dräkter.'
'Vi kan göra civiliserade
varelser och ha någon slags handling utan att de ser mänskliga ut
alls. Vi ger dem bara kläder, verktyg, språk, ansikten med
någorlunda varierade uttryck.'
'Vad är det, egentligen,
som skiljer en verktygsbrukande utomjording från ett själlöst
utomjordiskt djur? Är det hans rymdkläder och raketbil? Nej, det är
medvetandet om dödsstrålar, förmågan att känna fruktan och hopp
för rymdframtiden och föreställa sig en bättre rymdvärld än
denna.'
'Ja, naturligtvis behöver
de filosofi.'
Vi ägnar fyra dagar åt att
designa våra utomjordingar, som till slut inte blir alltför
konstiga: Humanoider med två ben och två armar, långa spetsiga
öron sticker ut och guppar upp och ned när de går, stora ögon,
liksom smala huvuden, en och tjugo till en och femtio långa, seniga
muskler som passar en primitiv jägar-samlarkultur, lent mjukt
gulaktig sand-färgat skinn som glöder mjukt varmt rött i mörkret,
täckta av tatueringar och inte mycket annat – det blir inget
riktigt naturprogram utan några barbröstade kvinnor, insisterar
Anna Regn – och vårt naturandedyrkande, jättefågelflygande
stjärnfolk kommer så klart att passa fantastiskt illa ihop med
mästerfilmmakaren James Camerons Avatar, men det vet vi inte
än och vi fortsätter glatt bygga upp en simpel historia om våra
varelser, beslutna att lägga fokus på de mest spektakulära
omgivningar och bildspråk vi kan åstadkomma utan att folks ögon
helt enkelt exploderar.
I detta har vi tur då
underjorden är mörk, och grottsystemet Leonidas konstruerar i
Jordens heta inre skorpa där ingen märker det, nedkylda för vår
bekvämlighet med kylelement stora som berg, lyses bara upp av det
ljus vi själva tar med oss. Vår prunkande djungel, med omöjligt
höga träd av art som aldrig setts i landen ovan jord, översvämmas
av självlysande växter och djur bara för att göra mörkret till
en tjock, skum soppa där inget syns klart mer än en armslängd
bort.
Ett helt berg flyter i
luften i bakgrunden av vår infödingsby, långsamma vattenfall
sköljer över det från ovan och rinner som floder i luften mot
marken nedanför; en svävande klippa täckt av bärnstensglödande
blommor och lianer stora som skyskrapor som binder den vid marken,
och den syns bara klart ett kort ögonblick, i motljus från en
lavaström som ser ut som någon slags sol på kameran. Detta följs
av en glödande kvinna som kommer nedför berget ridande i luften på
ett fjäderklätt fyrvingat monster, flyger över kameran och
skrattar av den rena fröjden att flyga.
Och det är bara början.
Vår historia följer en
pojke tillhörande Askfolket på hans resa mot vuxendomen, med en hel
del klättrande i lianer, svampar och klippor, tämjande och ridande
av fåglar, jakt och plockande av sällsynta frukter, en dos
hallucinogener och samtal med förfäder, upptäckande av okända
länder, vinnande av en prinsessas hjärta och leva återstoden av
hans dagar i frid.
Anna regn målar över
filmen med sin särskilda kritfärgstil, som fördjupar surrealismen,
förhöjer färgerna och döljer mängder av omöjligheter, och
Övernattningen ger den ett lager musik i matta, tillbakahållna
toner, och Leonidas fyller igen hålen i Jorden och gömmer alla
bevis på att filmens många specialeffekter varit fysiska effekter,
och vi ägnar en drucken natt åt att komma på den
otillfredsställande titeln Jalii och Andarnas Fontän, och så
släpper vi den.
tisdag 21 maj 2013
Två: Många av tittarna skulle för alltid förväxla "bakom" med "under", och även det var en del av illusionen
Vi fortsätter med att göra
en dokumentärserie om Övernattningen utan någon som helst
verklighetsgrund, med namned Bakom Illusionen. Med bara Anna
Regn och Leonidas och ett par kameror följer vi med bandet på en
påhittad turnering på en hyrd buss, spelar in uppföranden av
fantasisånger, föreställer intervjuer med skarpa frågor som
bandmedlemmarna själva hittar på, nedtecknar deras biografier som
superdimensionella hemliga rockagenter, filmar konserer med inhyrd
publik, filmar med dolda kameror deras låtsade drogtripper och möten
med professionella porrskådespelare i rollerna som groupies och
gräver djupt i bandets icke existerande fejd med det futuristiska
rockoperabandet Protomen.
Alice överraskar oss alla
med att öppna sig i en serie intervjuer där hon varje vecka påstår
sig vara någon annan: Nu en skådespelare, nu en spion, nu en
ödlevarelse och avhoppare till mänskligheten från den
världsomfattande konspirationen, nu den reinkarnerade Buddha, nu
Adlai Stevenson i dödlig form, nu en antimateriakopia av president
Tarja Halonen, nu Spindelmannen, nu en köttglasspinne från en
fjärran framtid där musik är förbjudet, nu en gorilla
ursprungligen från en oupptäckt skog i planetens ihåliga inre, nu
en universell dubbelagent kallad John Blund som bekämpar
konspirationen från utsidan. Hon berättar sina livs historier i
långa, inlevelsefulla fria associationsföreställningar som inten
tror på en sekund.
Och någonstans omkring den
trettionde veckan märker vi att illusionen blir till verklighet, med
publik som kommer till föreställningarna i sådana mängder att
bandet tvingas sälja biljetter för att tunna ut dem, och
skivbolagsrepresentanter som dyker upp hur många gånger bandet än
artigt förklarar att de inte behöver hjälp med att publicera eller
distribuera sig själva, och groupies ivriga att ligga med
bandmedlemmarna på kamera som oftast kan övertalas att ge upp minst
ett av dessa mål. De tar inga verkliga droger, fast de ofta har
roligt med att låtsas bli höga tillsammans med fans som övertygar
sig själva att de är höga på riktigt.
Citat-slut citat
dokumentären kulminerar i en föreställning nära det ursprungliga
Woodstock, där bandet spelar en löst sammansatt sång som räcker
trettiosex timmar utan uppehåll, för en konstant växande publik
och en lajvsändning på Internet och ett besökande nyhetsteam,
tills vi alla sju somnar i en hög på scenen, till vaggsånger
sjungna av publiken.
Resan hem tar tre dagar, för
att alla vill sova och ingen vill köra. Vi håller kamerorna igång
för att fånga den där drömliga efterpartyglansen, och börjar
prata om framtiden, med skön, resonabel, jordisk musik svävande
över oss från radion, och alla lovar att vi ska göra det här
varje år. Ida, ovanligt allvarsam, lovar att ingenting är slut; att
Övernattning på Osynliga Universitetet bara har börjat, och att de
är en del av samma expanderande universum som allting annat och
därför bara kan bli större, bara växa i varje riktning för
alltid.
'Var det inte det Elvis
gjorde?' säger Leonidas, bakom kameran.
'O ja, vi ska definitivt bli
fetare', säger Ida och puffar ut kinderna och magen och liksom
vaggar på plats där hon sitter. 'Det kommer att få oss att låta
mjukare, saftigare och samtidigt tyngre.'
Leonidas skrattar och skakar
kameran och stänger av den och missar en glimt av smärtsam naken
ensamhet som far över Idas ansikte. Hon tittar på oändliga
majsfält som rullar förbi utanför fönstret och lutar huvudet mot
Idas axel och somnar snart, och drömmer om saker som växer och
luktar färsk jord, och hon gör glada små ljud när fingrar
försiktigt stryker hennes hår.
'Jag borde nog berätta',
säger Ida när Leonidas vaknar. Den korta, anspråkslösa kvinnan
ser ut genöm fönstret och döljer sitt ansikte bakom sitt raka
pageklippta blonda hår. 'Jag är kär i dig.' Hennes röst är
mycket tyst, knappt hörbar över Bryan Adams tandlösa kärlekssång
som spelas på låg volym på radion, i den stilla sovande bussen.
'Å', säger Leonidas.
'Jag menar, jag vet att du
är inne på killar, jag har inga illusioner. Det är mitt problem,
jag ska ta hand om det.' Leonidas' öga fångar hennes en bråkdels
sekund, och hon rodnar och tittar ned. 'Det här är bara pinsamt.
Men jag tyckte du skulle veta.'
'Öh. Jag uppskattar det.
Jag tycker du är väldigt modig. Jag menar, jag gillar dig, jag tror
inte någonting kommer att ändra på den saken, det är bara, jaa.'
'Du vill ha snopp.'
'Jo. Jag älskar penis.
Teoretiskt i alla fall.'
'Jag har lagt märke till
att du inte dejtar eller, du vet, nånting, med någon.'
'Jag är väldigt kräsen.'
'Det gör du rätt i.'
'Som jag ser det är vårt
enda val att slå oss ihop och hjälpa varandra. Vi ska stoppa dig i
en flicka, och?'
'Och linda dig kring en
gosse. Absolut.'
'Vi löser alla våra
personliga problem med samlag.'
'Världsfred också.'
'Och bonka fram själens
hemligheter.'
'Fast jag vet inte om sex
kan göra någonting av allt det där.'
'Jag vet inte ens om jag
vill ha sex.'
'Skit. Vi kanske måste
tänka om här', säger Ida. 'Jag menar jag vill inte ha sex med dig.
Okej, litet grand. Men det är inte det som är viktigt. Jag tror
inte att jag vet vad jag vill.'
'Pussas kanske?' säger
Leonidas. 'Jag har hört att kyssar är en vanlig längtan bland de
kärlekskranka.'
'Söta gudar', suckar Ida.
'Jag vill så gärna kyssa dig.' Hon korsar armarna över sin mage
och böjer sig fram och tycks fysiskt sjuk.
'Okej, det är inte så
bra', säger Leonidas och rör vid den andra kvinnans arm i omedvetet
medlidande. 'Men, det är ju mindre oklart då. Om inte annat kan jag
väl hångla ur dig den där kärlekssjukan, jag är kanske ingen
riktig lesbiska men jag har spelat en på film.' Hon slickar sina
läppar.
'Nej nej, jag kan inte låta
dig offra dig för mig på det viset.'
'Vi kallar det plan B. Men
allvarligt talat. Hm. Vet någon om det här?'
'Nej, jag förstod det
liksom inte själv förrän just nu.'
'Jag tror steg ett är att
prata med min syster och hennes fru. Vem vet, ni kanske kan komma på
något tillsammans. Anna Regn ser ut litet som jag, vet du.'
'Det är sjukt så besatt du
är av att få mig att hångla med dig eller någon som ser ut exakt
som du', säger Ida. 'Nej, jag borde göra just så.'
Leonidas ställer sig upp,
för att släppa ut henne från fönstersätet.
'Va, vänta, nu med en
gång?' säger Ida.
'Visst, när annars? Jag
tror hon vaknade när jag rörde på mig.' Leonidas höjer handen åt
sin syster, fem platser bort, som gäspar och gnuggar ögonen. Ida
sitter fastfrusen, och Leonidas tar hennes hand och drar lekfullt.
'Kom nu, minns du inte när du berättade för mig alldeles nyss? Det
måste ha varit skrämmande. Men nu är du uppvärmd och allt.'
'Pff jaja okej jag ska gå.
Jag är väl redan ganska hög på adrenalin i alla fall.'
'Så ska det låta.'
Leonidas sätter sig igen
och tittar ut genom fönstret och försöker knuffa tiden framför
sig med tankekraft, få den att gå fortare så att det inte tar så
länge att vänta. Hon koncentrerar sig, och en längd jord reser sig
ur marken utanför och slingrar uppför bussens sida och klämmer sig
genom fönsterglaset där hon fångar den i händerna. Hon knådar
vägdammet till något med samma konsistens som lera, formar den med
händerna som en vanlig människa, tar den genom en serie meningslösa
skepnader med ett blankt ansiktsuttryck, och så sätter fantasin
fart och hon rullar fram en tub, blåser in luft som om det var en
ballong, för att få den större, och härdar den i form av en
penis, leende som om hon sagt ett dåligt skämt.
Och hon sluter händerna
över den och får tillbaka den mjuka klumpen, och sträcker och
tummar den till en fjäril, en spindel, ett litet träd, en
miniatyrkatt, hukande, redo till språng. Hennes öga kisar och
kattens lena stenyta skimrar och ändrar färg från dammgrå till
glänsande svart; dess ögon öppnas och visar sig klart
smaragdgröna. Dess svanstipp vajar, mekaniskt, men hon tror att med
litet övning och referenser kan hon få den att se levande ut. Ett
annat trick. Hon håller kattens gestalt i sitt sinne, hel och
hållen, varje morrhår som bara hon kan som skapat den, och låter
den smulas sönder till sand i hennes hand. Torr sand, som rörs upp
i luften vid hennes andedräkt. Och hon drar sanden tillbaka till
katten, i en enda ryckning med tanken.
Katten vibrerar som om den
kurrade när hon klappar den, när Ida kommer tillbaka.
'Hur står det till?' frågar
Leonidas.
'Jag är mindre vettskrämd.
Du är fortfarande gullig. Vi borde äta middag någon gång, bara du
och jag.'
'Jag kan stå ut med en
middag.'
Två: Filmkonster
Rastlösa går vi tillbaka
till filmen, men vår enda roll som en sängbunden, bitter gammal
kvinna med staregiskt placerade bandage i ansiktet i ett medeltida
melodrama av håglös sort betraktas som en dödsrossling. Kritiker
anklagar oss för att anstränga oss litet; vi tror de kan ha rätt.
Men Anna Regn har en annan,
större, mer omskakande plan. Vår anmärkningsvärda förmögenhet,
säger hon, kan vara en ostoppbar slägga; varje spik kan slås ned,
så länge vi vågar svänga den. Vi köper, till att börja med, en
serie luncher med regissör- och manusförfattarkändisen Quentin
Tarantino, och får honom att putsa till Anna regns manus, och sedan
att inte klaga när hon putsar en del av det från igen. Vi köper en
bit öken, i hemlighet; en tom, livlös bit land mitt i ingenstans
som Leonidas kan förvandla utan att någon märker det till en
surrealistisk, vriden kopia av en frodig oas uppväxt över uråldriga
ruiner.
Så börjar vi anställa
folk: Kameror, ljus, ljud, rekvisita, transport, kostymer och alla de
andra sakerna som ska bemannas, förutom skådespelarna. En handful
handplockade stora namn kommer; Summer Glau, Keanu Reeves, Zoe
Saldana, Jackie Chan, Matt Damon, Milla Jovovich. Pengar löser det
mesta, och några medger att de är nyfikna på supertvillingarnas
nästa galna påhitt. Vi har inte sagt någonting till någon, fast
vi har gjort stort rabalder av att ta alla dessa berömda människor
bort till en otillgänglig, hemlig plats och skära av all kontakt
med yttervärlden.
Ungefär två år senare
dyker en video upp på Internet, på bandet Övernattning på
Osynliga Universitetets, som försvann tillsammans med resten av oss
och har saknats mycket av sina elva eller tolv fans, hemsida.
Filmen, vid namn Överlevare,
handlar om folk som vaknar på en främmande plats och blir tillsagda
av en röst i luften att de alla måste döda varandra eller bli
dödade. Till en början skrattar de, tills Leonidas D Farber dyker
upp från ingenstans, skär av ett par halsar och dyker i vattnet och
skapar mordisk panik bland folksamlingen. På icke mindre än fem
brutala timmar tunnas de nitton karaktärerna ut en kladdig dödsscen
i taget, medan de letar efter mat och skydd, gör vapen, gräver
fällor och bygger allianser. På natten ekar skriken mellan
ruinerna, av njutning och smärta, det ena ihåligare och mer
desperat än det andra.
Till slut visar sig ingen
mer desperat eller blodtörstig än leonidas, och hon sitter på en
hög lik och stryker blod ur ansiktet och håller om sig själv och
ser ut som hon är på väg att gråta när Anna Regn uppenbarar sig
iklädd en skir, fladdrande, vit dress och med en pistol i handen.
'Du?' säger Leonidas'
karaktär. 'Var känner jag igen dig från? Vad har du gjort med
mig?'
'Det är lättast om du inte
kommer ihåg så mycket', säger Anna Regns karaktär. Hon ser mycket
sorgsen ut. 'Jag är så ledsen, jag önskar att jag kunde berätta
allt, du borde inte behöva dö utan att förstå nåt av det här,
men det är så svårt.'
'Jag vet inte vad du pratar
om. Tänker du döda mig? Vad jhar jag gjort dig?'
'Nej, ingenting. Snälla,
bara lyssna på mig. Jag kan säga att. Allt du gjort här tjänar
ett högre syfte. Mycket kommer att ändras i världen på grund av
de som dött här idag. Och jag tror att det kommer att ändras till
det bättre. Faktiskt satsar jag mitt liv på det. Vad det nu är
värt. Jag är sjuk, jag kommer snart att dö i alla fall. Och jag
älskar dig. Jag har alltid älskar dig.'
'Jag förstår inte', säger
Leonidas' karaktär, skrämd, gråtande. Anna Regn spiller också
tårar, och skjuter henne i huvudet, och skjuter sedan kameran, och
bilden svartnar.
Innan filmen ens tagit slut
kommer polisen till Regnstenen och hittar Anna Regn ensam. Hon säger
ingenting. En undersökning på inspelningsplatsen upptäcker
blodspår från de flesta av de saknade personerna, och rättegången
tycks över i förväg, och Anna Regn säger fortfarande ingenting
förrän alla kommer ur sina gömställen. Då ber hon om ursäkt och
delar ut stora högar pengar åt alla dem vars tid vi slösat, och
alla är glada, och minst hälften av alla ser filmen.
Vi låter ingen betala för
att se den, dels för att vi inte behöver pengarna, dels för att
det verkar som dålig smak efter vårt billiga trick, och dels för
att prova på Övernattningens affärsmodell, som går ut på att
låta publiken betala så mycket eller litet de vill.
Affärerna blomstrar, men
det värmer inte våra hjärtan så mycket som att se den explosivt
växande indiefilmrörelsen, där det verkar som varje otänkbar,
osebar och osäljbar film under solen nu slår igenom stort på
Internet. Vi drunknar i reklam för sommarens kommande uppföljare
med jättebudgetar, som om folk var oroliga för att ingen skulle
vilja se dem.
Två: Heminredningsspecial (eller ut)
Anna Regn spenderar mycket
tid till sängs ändå, med Abagail, medan Leonidas gräver. Hon
märker att en stentavla i källaren ser ut som en hemlig dörr och
bestämmer sig för att få den glida ned i golvet och öppna sig för
en vindlande trappa som leder ned långt nedanför gas- och
elledningarna som korsar landet, nedanför den skiftande jorden och
in i urberget. Hon trycker mjukt och sakta, omärkt av seismologer,
omärkt av alla.
Efter två månaders jobb
dag och natt låter hon familjen komma ned och titta. Bandet har sett
våra särskilda gåvor i handling förut, men inte så här. Ingen
har serr någonting som det här, och Anna Regns haka faller med alla
andras när hon får se:
Efter flera hundra steg
nedför stentrappan, slät och jämn och belyst av några avlägsna
reflexer, öppnar sig ett rum, en grotta så vidsträckt att den
liknar en underjordisk bergskedja som försvinner bort i dimman. Det
tar ett tag innan hon inser att hon kan se mycket mer än hon borde,
att det är närapå dagsljus här nere. Och det växer saker som
bara borde växa i dagsljus här nere. Anna regn svävar över
skyddsräcket i trä utan att ens märka det, rör vid det grova
stentaket med handen och ser att hon är inuti en vagt hästskoformade
stenkupol med ett nätverk av utsirade pelare karvade från berget
som tycks hålla den uppe, och ser ner på det gräsbevuxna fältet i
dess botten. Hon hittar ett hål med handen, stort som ett finger,
och tittar och får se solljus ränga genom. När prickarna i hennes
ögon försvinner ser hon mängder av dessa hål, som hon antar
förklarar litet av mysteriet.
Men inte mycket, tänker
hon, när det sjunker in att i fältets bortre ände, där hästskon
öppnar sig, växer en tjock regnskog med träd som ser ut att vara
hundra- eller tusentals år gamla. Från sin punkt i kupolens topp
kan hon se trädtopper som en grön matta med mjukt svepande kullar
som sprider sig ut och ned i evigheten, men hon vill veta hur det ser
ut inifrån, på marknivå.
Hon märker inte att hennes
syn förvrängs av tårar förrän hon landar vid trappans fot med
resten av gänget och Abagail drar henne till sig och torkar hennes
kinder.
'Har du gjort allt det här?'
säger Anna Regn, riktad till sin syster med armarna om Abagail.
'Mer eller mindre', medger
Leonidas. 'Jag har lagt det hit. Jag drog fröna genom jorden – jag
har jobbat på att arbeta med trä – och jag sorterade fram
matjorden, förstås, och jag pressade dem att växa fortare. Litet
transparent kristall som släpper ned ljus, man kan inte ens hitta
hålen i marken däruppe. Hade inte nog färskvatten, så jag fixade
en reningsgrej som använder havsvatten och jordvärme, jag gör en
hel del med geotermik faktiskt, det gör skogen varmare, jag håller
på med en typ av ångmaskin med jättepistonger av sten som kan ge
oss el, vi kan bli självförsörjande.'
'Otrolighetskretsar
överbelastade', säger Adam och föreställer en robot som försöker
låta bli att explodera. 'Vänligen mata in dåliga nyheter för att
förhindra härdsmälta.'
'Det är rätt otroligt',
säger Ida, med ett flin som förråder hennes coola röst. 'Jag
menar hur stor är den där skogen?'
'Jag är mer nyfiken var den
kommer ifrån', säger Anja med sin låga melodiska röst. 'du sa att
du tog hit frön? Genom jordskorpan från, vad, Soss? Jag tror jag
har sett bilder av såna där träd från den trakten.'
'Ja, bland annat', säger
Leonidas. 'Men det är bara frön inbäddade i jorden, det är inte
som att de skulle kunna blomstrat om jag lämnat dem ifred,
antagligen.'
'Nej nej, jag tror väl inte
att du skulle skövla regnskogen, det är bara det att det är så
långt bort, jag förstår inte hur du kan nå genom Jorden sådär.'
'Jag lyssnar bara.' Leonidas
gräver ned tårna i gräset och håller upp ett finger för att säga
vänta en minut. 'Och den är stor nog, Ida, att förse hela staden
med syre. Jag har några ventiler som sköter det. Det finns en
guldåder tiotusen femtio kilometer åt det hållet.' Hon nickar
något nedåt. 'En stor, helt oanad. Olja, diamanter, järn, en
metallegering som inte har något namn än, en färskvattensjö som
legat orörd över tvåhundra miljoner år.' Hon pekar åt olika
håll, till synes slumpmässigt. 'Jag tror den ligger under Atlanten
någonstans, men det kan vara att Coroliseffekten leder mig snett.
Jag håller på att lära känna den här planeten inifrån ut, och
det är lätt att flytta runt saker när man har grepp om dem. I
tunna trådar åtminstonde.' Hon böjer sig och drar ut en guldtråd
från mellan sina fötter, tunnare än ett hårstrå, som ringlar sig
som om den levde, och rullar upp den i händerna.
'Det jag menar är, jag är
glad att alla gillar det här, det är gjort för att bli uppskattat,
men det är inte så imponerande som ni kanske tror. Det är bara att
knuffa runt saker en liten bit i taget.'
'Okej', säger Ida, och
stryker en hand genom det tjocka gröna gräset, 'men, frånsett
ansträngning och skicklighet, inser du väl att det här fortfarande
är otroligt fint gjort.'
'Ja. Tack så mycket', säger
Leonidas. 'Se, hon fattar. Och för det får du en blomma.' Hon ger
den sittande tjejen en orkidé av något slag, stor som en tumnagel,
med spetsiga kronblad av tunnaste guld.
'Vad är det där?' säger
Alice, den tystlåtna, och pekar på hörnet mellan fältet och
skogen.
'Du har ögonen öppna',
säger Leonidas. 'En överraskning till, faktiskt. Vem vill gå och
titta?'
Vi går över gräset utan
stigar, och var och en tar på vägen av sig strumpor och skor. Vi
går vid sidan av en liten bäck och korsar den på en liten upphöjd
träbro och hittar en dörr mitt i gräset, mellan två pölar med
klart vatten, inte långt ifrån bergväggen. En liten bula i marken
där dörren står visar sig vara en timmerstuga av något slag,
överväxt eller begravd, nästan en del av landskapet. På insidan
är allt gjort av böjt trä, levande träd vuxna i ringar kring lena
stenar och i form av möbler; ett stort rum, med ett bord uppväxt
mellan två bänkar, en bädd av mossa, en liten stenkanal längsmed
ena väggen som leder kallt vatten bekvämt i midjehöjd, en eldstad
till synes framväxt ur klippan; en dörr i bergväggen. En
okaraktäristisk glödlampa hänger från en sladd i taket.
'Jag klurar fortfarande på
metall, och tyg', säger Leonidas. 'Jag skulle vilja ha lite mindre
stenålder hos skogsalverna och mer mysigt, men men.'
'Jag gillar nog den här
rustika stilen', säger Ida. 'Jag menar mest för att det ser ut som
nåt från en annan värld, men det är enkelt, rättframt, eller jag
vet inte, elegant.' Hon ligger ned i mossan, försiktigt, som om den
kanske kunde spricka. 'Det är fint. Har du kanske något lövtäcke?
Och gjorde du den här sängen stor nog för oss sju med flit?'
'Nej och ja', säger
Leonidas. 'Vi kan ju gå ut och plocka några, kan tänka.'
De lägger sig ned alla fem,
en efter en, perfekt synkroniserade, som ett hjul med deras huvuden
vid navet, utan ett ord. Anna regn ser ner på dem med en min som om
hon såg på ett underverk. Så ser hon på Leonidas med samma min.
'Tack för att du gjort det
här', säger hon, och omfamnar sin syster som står där osäker på
vad hon ska göra.
'Tja, vad skulle jag annars
göra?' säger Leonidas, och besvarar kramen utan ett ögonblicks
väntan.
'Jag såg skogen uppifrån',
säger Anna Regn, viskande. 'Hur stor är den egentligen? Den är
oändlig, va?'
'Jag vet inte riktigt',
säger Leonidas. 'Den fick liksom liv av sig själv, den skrämmer
mig.' Till alla i rummet säger hon, 'Just det, innan jag glömmer,
skogen därute stör kompasser och GPS och växer möjligen så
snabbt att den kan täcka alla spår man lämnar. Gå inte vilse.'
'Gulp', säger Anja, och
alla skrattar. Adam, helt utan vidare, böjer på huvudet och kysser
henne på kinden, och hon vänder sig och kysser honom tillbaka, och
Leonidas gör ett flämtande ljud och rör vid halsgropen med sin
hand, och Ida påpekar att de måste ha fallit in i något parallellt
universum och bandet faller in i ett utbyte av interna referenser vi
inte hänger med i. Vi låter dem vara och sätter oss vid bordet och
delar på en träkopp med vatten.
'Jag tänkte att du kunde ha
satt upp nåt monument till mamma och pappa här någonstans', säger
Anna Regn.
'Jag funderade på det',
säger Leonidas. 'Kunde inte komma på nåt som varken var
sentimentalt, morbidt, dekadent eller billigt. Så jag karvade deras
namn in i första steget på trappan.'
'En dag lovar jag att jag
ska skriva ditt namn i stjärnor.'
Vi är unga, och våra ögon
är ännu inte tomma på mirakel. Världen är vår.
Två: Ingen sorg är den andra lik
'Tre ögon kan se lika bra
som fyra', säger Anna Regn, på sjukhuset, efter operation.
'Du var ändå alltid den
snygga av oss', säger Leonidas. Vi resonerar, och kramas, och
känner: Uttömd lycka. Stum, slö sorg. Kärlek och död.
Det värsta, observerar vi
på begravningen, är att det blir lättare att förlora våra
föräldrar.
Övernattning på Osynliga
Universitetet, Abagails band, sjunger oss en klagolåt som tycks säga
mer än Abagail själv kan klä i ord.
Det tycks vara många saker
som vi har svårt att säga med ord.
Vi lägger ned far i skuggan
av en lönn som råkar växa på en liten brant på vår stora
gräsmatta. Litet regn faller, men inte nog för att få oss att tro
att himlen gråter, som den borde.
Och så tar vi två
taxibilar in till stan och äter billig grillad kyckling och Leonidas
visar allas ina ärr och det kommer för oss att våra berömda
skådespelardagar är över och vi finner detta en bekväm tanke.
'Allt vi har kvar är
varandra', säger Leonidas ut i luften, och låter sina händer falla
till bordet. Anna regn, vid hennes sida, tar den ena medan Ida,
mittemot, tar den andra, överraskande.
'Vi kan vara fler än du
tror', säger Ida, med sina stora bleka ögon låsta vid Leonidas'.
Fyra händer till bildar en hög av sympati ovanpå deras, och
Leonidas ler genom tårarna.
'Jag tror vi ska vara nog',
säger Anna Regn.
Och vi rullar hem i en stor
taxi fulla av kyckling, flott och kärlek, tillsammans med våra ännu
nya vänner. Abagail tar sin gitarr och säger att hon vill göra
allt hon kan för oss. Vi säger till henne hur underbar hon är, och
så går vi till sängs, utan att ens låtsas att någon av oss vill
sova ensam.
'Farsan är död för
alltid', säger Leonidas, mumlande i Anna regns hår, med salta tårar
stickande i hennes ännu råa ögonhåla. 'Vi har all den här
visheten och vänskapen och magin och pengarna och antagligen allt vi
behöver för att hantera det perfekt och allting, men det är det
enda jag kan tänka på. Jag saknar honom så mycket redan.'
'Jag vet', säger Anna regn.
Leonidas' starka händer griper on hennes sidor och hon får en
känsla av att bli klämd som en stressboll och det hindrar henne
från att flyga ut genom fönstret och aldrig stanna. 'Det suger, så
är det bara.'
'Livet suger och sen dör
man.'
'Nä, vi kommer aldrig att
dö. Och det bästa av honom, det bästa av dem bägge, lever kvar
hos oss, visst? Det var han som sa det, inte jag.' Och vi håller
fast, och musiken dundrar genom våra kroppar från rummet intill,
och våra tårar tar slut, och i framtiden, där vi inte kan se det,
väntar fallet, och det hemska, och de brustna hjärtan.
Dagarna eller veckorna vi
hade tänkt spendera till sängs verkar löjliga när vi ännu efter
två timmar inte kan somna. Så vi hoppar ut genom fönstret, trots
allt, och springer nakna ned till havet, svart i den molniga natten.
Till och med över vågornas ljud och avståndet kan vi höra musiken
innifrån huset, eller kanske det drönande rytmiska bruset blandas
med sången och vi kan inte höra skillnaden.
Det spretiga nätet av stygn
på Leonidas vänsterarm svider i saltvattnet och hon håller sig
från djupet, och ser bara på när Anna Regns vaga speknad far vitt
och brett och sveper på ytan eller ibland ovanför den och dyker med
en luftficka vikt omkring sig som låter henne trycka isär vattnet
framför henne litet och skjuta genom det som en pistolkula. Hon
vinkar åt Leonidas hundra meter bort eller mer, dyker ned och
ploppar upp framför henne fem sekunder senare, och kramas, och drar
för att försöka få henne upp i luften. Men Leonidas, som aldrig
ska flyga igen, rör sig inte. Med ens känner vi oss inte längre
unga, inte längre i form att utföra mirakel.
Och Leonidas ligger ned på
klippan i land och sträcker ryuggen för att få stenen till en mer
bekväm form, och efter en stund lägger hennes syster sig med
huvudet på hennes mage, och vi ser tillsammans på de formlösa
molnen, medan de sköljer oss med varmt, varmt regn, och vi väntar
på att våra sår ska läka.
Två: Folk dör varje dag, det är inte mitt fel
Vi ska börja filma om några
dagar när vi en natt åker med en av producenterna på en biltur,
utan särskild anledning. Det är en ritual han gör för att ge sina
filmer tur, och vi kommer med för att vi är nyfikna och inte har
annat för oss. Far kommer också, för att vi gillar att ha honom
med, kanske vår egen slags ritual.
Far och producenten dör
omedelbart när bilen i hög hastighet träffar något mörkt och
tungt som mer eller mindre krossar hela den främre halvan och får
oss i baksätet att rulla och snurra.
Vi rör oss mycket fort med
metall som kvider hotfullt överallt omkring oss och inget grepp om
upp eller ner. Anna regn tror att hon kanske skriker men kan inte
höra sig själv. Leonidas' mun är sluten och hennes ögon blanka
när hon handlar med obekant snabbhet och säkerhet. Hon sliter av
sitt säkerhetsbälte och kastar det åt sidan och klättrar tre
decimeter bort till Anna Regn i en enda rörelse och lindar sig om
sin systers överkropp så mycket hon förmår innan vraket tippar
över på höger sida, där vi sitter. Anna Regn känner med
förvåning hur hård hennes syster blivit, till och med ansiktet är
som järn, och så förvånas hon igen när en bit förvriden asfalt
trycks genom fönstret under dem och skrapar mot Leonidas' huvud och
hennes järnkropp slappnar.
Ett sjunkande, bottenlöst,
gränslöst ögonblick finns vi inte. Där finns bara Anna Regn,
ensam, som vrider sig ur den före detta bilen där den vilar på
sitt tak, och släpar Leonidas lealösa kropp, och sitter i den mjuka
jorden i vägrenen, och vilar sin systers huvud i händerna, och
skakar långsamt, och gråter. Regnet faller, som på beställning.
Leonidas vaknar och försöker lugna Anna Regn fast hon knappt kan
tala och, orolig, berättar att hon inte kan se. Anna regn torkar
blodet från Leonidas' ögon och ryser hjälplöst när hon känner
en våt sörja där hennes ena öga borde vara. Leonidas höjer en
hand som verkar väga sextio kilo och stryker sin systers hand,
långsamt, svagt.
Just när Anna Regn kommer
ihåg konceptet första hjälpen kommer ambulanserna, kanske
ditringda av någon förbipasserande som vi aldrig såg.
Räddningshjälpen förklarar henne oskadd och leder bort henne och
täcker Leonidas' ansikte med bandage och lyfter upp henne på en bår
och anna regn försöker med en liten vacklande röst fråga om hon
kan åka med.
Och hon ger Leonidas av sitt
blod och håller hennes hand och håller sig lugn när hon ser såren
och hummar en tyst vaggsång och lugnar henne när hon vaknar,
ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)