Anna Regn spenderar mycket
tid till sängs ändå, med Abagail, medan Leonidas gräver. Hon
märker att en stentavla i källaren ser ut som en hemlig dörr och
bestämmer sig för att få den glida ned i golvet och öppna sig för
en vindlande trappa som leder ned långt nedanför gas- och
elledningarna som korsar landet, nedanför den skiftande jorden och
in i urberget. Hon trycker mjukt och sakta, omärkt av seismologer,
omärkt av alla.
Efter två månaders jobb
dag och natt låter hon familjen komma ned och titta. Bandet har sett
våra särskilda gåvor i handling förut, men inte så här. Ingen
har serr någonting som det här, och Anna Regns haka faller med alla
andras när hon får se:
Efter flera hundra steg
nedför stentrappan, slät och jämn och belyst av några avlägsna
reflexer, öppnar sig ett rum, en grotta så vidsträckt att den
liknar en underjordisk bergskedja som försvinner bort i dimman. Det
tar ett tag innan hon inser att hon kan se mycket mer än hon borde,
att det är närapå dagsljus här nere. Och det växer saker som
bara borde växa i dagsljus här nere. Anna regn svävar över
skyddsräcket i trä utan att ens märka det, rör vid det grova
stentaket med handen och ser att hon är inuti en vagt hästskoformade
stenkupol med ett nätverk av utsirade pelare karvade från berget
som tycks hålla den uppe, och ser ner på det gräsbevuxna fältet i
dess botten. Hon hittar ett hål med handen, stort som ett finger,
och tittar och får se solljus ränga genom. När prickarna i hennes
ögon försvinner ser hon mängder av dessa hål, som hon antar
förklarar litet av mysteriet.
Men inte mycket, tänker
hon, när det sjunker in att i fältets bortre ände, där hästskon
öppnar sig, växer en tjock regnskog med träd som ser ut att vara
hundra- eller tusentals år gamla. Från sin punkt i kupolens topp
kan hon se trädtopper som en grön matta med mjukt svepande kullar
som sprider sig ut och ned i evigheten, men hon vill veta hur det ser
ut inifrån, på marknivå.
Hon märker inte att hennes
syn förvrängs av tårar förrän hon landar vid trappans fot med
resten av gänget och Abagail drar henne till sig och torkar hennes
kinder.
'Har du gjort allt det här?'
säger Anna Regn, riktad till sin syster med armarna om Abagail.
'Mer eller mindre', medger
Leonidas. 'Jag har lagt det hit. Jag drog fröna genom jorden – jag
har jobbat på att arbeta med trä – och jag sorterade fram
matjorden, förstås, och jag pressade dem att växa fortare. Litet
transparent kristall som släpper ned ljus, man kan inte ens hitta
hålen i marken däruppe. Hade inte nog färskvatten, så jag fixade
en reningsgrej som använder havsvatten och jordvärme, jag gör en
hel del med geotermik faktiskt, det gör skogen varmare, jag håller
på med en typ av ångmaskin med jättepistonger av sten som kan ge
oss el, vi kan bli självförsörjande.'
'Otrolighetskretsar
överbelastade', säger Adam och föreställer en robot som försöker
låta bli att explodera. 'Vänligen mata in dåliga nyheter för att
förhindra härdsmälta.'
'Det är rätt otroligt',
säger Ida, med ett flin som förråder hennes coola röst. 'Jag
menar hur stor är den där skogen?'
'Jag är mer nyfiken var den
kommer ifrån', säger Anja med sin låga melodiska röst. 'du sa att
du tog hit frön? Genom jordskorpan från, vad, Soss? Jag tror jag
har sett bilder av såna där träd från den trakten.'
'Ja, bland annat', säger
Leonidas. 'Men det är bara frön inbäddade i jorden, det är inte
som att de skulle kunna blomstrat om jag lämnat dem ifred,
antagligen.'
'Nej nej, jag tror väl inte
att du skulle skövla regnskogen, det är bara det att det är så
långt bort, jag förstår inte hur du kan nå genom Jorden sådär.'
'Jag lyssnar bara.' Leonidas
gräver ned tårna i gräset och håller upp ett finger för att säga
vänta en minut. 'Och den är stor nog, Ida, att förse hela staden
med syre. Jag har några ventiler som sköter det. Det finns en
guldåder tiotusen femtio kilometer åt det hållet.' Hon nickar
något nedåt. 'En stor, helt oanad. Olja, diamanter, järn, en
metallegering som inte har något namn än, en färskvattensjö som
legat orörd över tvåhundra miljoner år.' Hon pekar åt olika
håll, till synes slumpmässigt. 'Jag tror den ligger under Atlanten
någonstans, men det kan vara att Coroliseffekten leder mig snett.
Jag håller på att lära känna den här planeten inifrån ut, och
det är lätt att flytta runt saker när man har grepp om dem. I
tunna trådar åtminstonde.' Hon böjer sig och drar ut en guldtråd
från mellan sina fötter, tunnare än ett hårstrå, som ringlar sig
som om den levde, och rullar upp den i händerna.
'Det jag menar är, jag är
glad att alla gillar det här, det är gjort för att bli uppskattat,
men det är inte så imponerande som ni kanske tror. Det är bara att
knuffa runt saker en liten bit i taget.'
'Okej', säger Ida, och
stryker en hand genom det tjocka gröna gräset, 'men, frånsett
ansträngning och skicklighet, inser du väl att det här fortfarande
är otroligt fint gjort.'
'Ja. Tack så mycket', säger
Leonidas. 'Se, hon fattar. Och för det får du en blomma.' Hon ger
den sittande tjejen en orkidé av något slag, stor som en tumnagel,
med spetsiga kronblad av tunnaste guld.
'Vad är det där?' säger
Alice, den tystlåtna, och pekar på hörnet mellan fältet och
skogen.
'Du har ögonen öppna',
säger Leonidas. 'En överraskning till, faktiskt. Vem vill gå och
titta?'
Vi går över gräset utan
stigar, och var och en tar på vägen av sig strumpor och skor. Vi
går vid sidan av en liten bäck och korsar den på en liten upphöjd
träbro och hittar en dörr mitt i gräset, mellan två pölar med
klart vatten, inte långt ifrån bergväggen. En liten bula i marken
där dörren står visar sig vara en timmerstuga av något slag,
överväxt eller begravd, nästan en del av landskapet. På insidan
är allt gjort av böjt trä, levande träd vuxna i ringar kring lena
stenar och i form av möbler; ett stort rum, med ett bord uppväxt
mellan två bänkar, en bädd av mossa, en liten stenkanal längsmed
ena väggen som leder kallt vatten bekvämt i midjehöjd, en eldstad
till synes framväxt ur klippan; en dörr i bergväggen. En
okaraktäristisk glödlampa hänger från en sladd i taket.
'Jag klurar fortfarande på
metall, och tyg', säger Leonidas. 'Jag skulle vilja ha lite mindre
stenålder hos skogsalverna och mer mysigt, men men.'
'Jag gillar nog den här
rustika stilen', säger Ida. 'Jag menar mest för att det ser ut som
nåt från en annan värld, men det är enkelt, rättframt, eller jag
vet inte, elegant.' Hon ligger ned i mossan, försiktigt, som om den
kanske kunde spricka. 'Det är fint. Har du kanske något lövtäcke?
Och gjorde du den här sängen stor nog för oss sju med flit?'
'Nej och ja', säger
Leonidas. 'Vi kan ju gå ut och plocka några, kan tänka.'
De lägger sig ned alla fem,
en efter en, perfekt synkroniserade, som ett hjul med deras huvuden
vid navet, utan ett ord. Anna regn ser ner på dem med en min som om
hon såg på ett underverk. Så ser hon på Leonidas med samma min.
'Tack för att du gjort det
här', säger hon, och omfamnar sin syster som står där osäker på
vad hon ska göra.
'Tja, vad skulle jag annars
göra?' säger Leonidas, och besvarar kramen utan ett ögonblicks
väntan.
'Jag såg skogen uppifrån',
säger Anna Regn, viskande. 'Hur stor är den egentligen? Den är
oändlig, va?'
'Jag vet inte riktigt',
säger Leonidas. 'Den fick liksom liv av sig själv, den skrämmer
mig.' Till alla i rummet säger hon, 'Just det, innan jag glömmer,
skogen därute stör kompasser och GPS och växer möjligen så
snabbt att den kan täcka alla spår man lämnar. Gå inte vilse.'
'Gulp', säger Anja, och
alla skrattar. Adam, helt utan vidare, böjer på huvudet och kysser
henne på kinden, och hon vänder sig och kysser honom tillbaka, och
Leonidas gör ett flämtande ljud och rör vid halsgropen med sin
hand, och Ida påpekar att de måste ha fallit in i något parallellt
universum och bandet faller in i ett utbyte av interna referenser vi
inte hänger med i. Vi låter dem vara och sätter oss vid bordet och
delar på en träkopp med vatten.
'Jag tänkte att du kunde ha
satt upp nåt monument till mamma och pappa här någonstans', säger
Anna Regn.
'Jag funderade på det',
säger Leonidas. 'Kunde inte komma på nåt som varken var
sentimentalt, morbidt, dekadent eller billigt. Så jag karvade deras
namn in i första steget på trappan.'
'En dag lovar jag att jag
ska skriva ditt namn i stjärnor.'
Vi är unga, och våra ögon
är ännu inte tomma på mirakel. Världen är vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar