Två: en dröm börjar

Hennes fullständiga namn är Abagail Wong, får vi veta under de följande dagarna. Hon tror att hennes farfar kan ha hittat på det. Vi ser henne ibland på dagen, förklädd som en i mängden. Hon har inga hemliga blinkningar eller rosa hjärtan svävande kring huvudet. Vi vill spela med henne på film. Vi kan knappt vänta. Men bara hälften av oss möter henne, bara två eller tre timmar om dagen, och Anna Regn upplever tortyr. Varje hemligt stulet ögonblick med Abagail i nattens djungel smärtar mer än att vara åtskild från henne i dagsljuset; att vara så nära döden och ovanpå faran dessutom veta att det inte kommer att vara länge. När de kommer ut, säger de, ska de aldrig släppa taget om varandras händer offentligt; de ska sova under stjärnorna med besked även om stjärnorna inte är så vackra som här, de ska vakna tillsammans mitt på gatan och inte behöva bry sig även om hela världen vet, de ska springa genom staden nakna och följa med polisen frivilligt och inte oroa sig för att bli hängda.

Om den dagen någonsin kommer.

Men varje natt går Anna Regn suckande ensam tillbaka genom skogen, utan att ge någon en chans att se dem tillsammans; tidigt, utan en chans att hon ska somna och saknas på morgonen; och ren, utan minsta spår av Abagails lukt på sig, och slinker i sin systers armar och gråter bittert, tyst, hjälplöst.

Och var Abagail tar vägen vet vi inte.

Och dagarna glider samman, men Leonidas' Nya Stad fortsätter växa tills en dag ingen finns kvar utan ett gult stentak över huvudet. Stadsfolket vill börja en fest av särskild vikt samma stund som den sista familjen flyttat sin handful saker, men ingen bråkar när vi säger att vi ska fortsätta bygga resten av dagen, bara utifall att.

Och strax innan dagsljuset försvinner tar Anna Regn ännu en bild av staden, helt oienkännelig från den första.

Och i mörkret går vi till den hemliga källan igen, för sista gången. Det verkar konstigt utan Abagail där, men hon har redan gått långt bort, enligt planen. Vi har ingen praktisk anledning att gå hit. Vi borde vila från våra mödor, och för vår resa imorgon, men i stället plaskar vi runt i vår privata pöl. Vattnet är mycket godd, mycket kallt och mycket djupt och de främmande stjärnorna brinner evinnerligen i ovan och en ensam fågel sjunger och ingenting är annorlunda än någon tidigare gång Anna Regn varit här och det tråkar ändå inte ut henne mer än det gör Leonidas.

'Jag önskar att du kunde spara allt det här i en bild', säger Leonidas, på rygg i gräset, ren, uttröttad. 'Inte bara en bild, menar jag.'

'Jag tänkte just detsamma', säger Anna Regn, med hjässan tryckt mot sin systers. 'Jag vill liksom kunna se tillbaka på det här om tio eller tjugo år och undra om vi fortfarande är här på sätt och vis, om vi aldrig lämnade det här ögonblicket.'

'Det låter inövat.'

'Jaja, jag sa samma sak till Abby igår. Men det är sant.'

'Jag är så satans trött.'

'Inte så sugen på att göra om det här, va?'

'Jag gjorde lite matte. Bara en överslagsräkning, men du vet, det skulle inte fungera på lång sikt. Om jag gjorde det här varenda dag tills jag föll omkull död, av ålderdom vill säga, ingen stressrelaterad skada eller bränd på bål när folk får reda på att det är häxeri, då skulle jag möjligen – möjligen – hinna med att göra fula, identiska hus åt varenda utfattig jävel i världen som inte har något eget. Och sen faller de ihop inom hundra år. Det är inte, du vet, hållbart. Det jag gör kan inte, och kommer inte att förändra världen.'

'Nåja, de här utfattiga jävlarnas liv kommer aldrig att bli desamma. Det är ju något.'

'Ja, men är det nog? Är jag en dålig människa som inte vill göra mer?'

'Jag är ganska säker på att matematiskt sett skulle du kunna äta ett barn levande på teve varje dag de närmsta femtio åren och fortfarande vara en god människa för det du gjort här, i hemlighet. Ja, Leon, det är tillräckligt.'

'Mmm. Jag tror jag är litet ute i det blå. Tack för att du jordar mig.'

'Det är det jag gör.'

'Och det här är motsatsen mot det jag gör. De här dumma, enstyckes, fabricerade, jag tvekar för att kalla dem hus, det är ingen konst i dem, ingen fantasi. Jag vill göra mer än så, och nu menar jag konstnärligt talat. Jag vill ägna nästa årtionde åt att göra ett hus bara åt dig och Abby.'

'Underskatta inte dig själv, jag tror nog att du kan göra ett stort nog så att du också får plats vad säger du tror du att vi ska flytta isär?'

'Jag vet inte, det låter konstigt nu när du säger det.'

'Skräms inte.' Anna Regn vältrar upp i luften med en ryckning, landar på Leonidas och trycker ansiktet mot sin systers bröst.

'Förlåt', säger Leonidas, och stryker Anna regn över nacken, nästan som om hon kunde sväva bort annars. 'Så klart behöver vi ett stort hus. Jag kan inte tänka på såna här saker när jag är så här trött.'

'Du vet, jag skulle kunna förändra världen bara genom att ta en genväg när jag går till affären', säger Anna Regn. 'Lätt. Jag har bara hållit igen alla dessa år för att jag inte vill att du ska känna att du fick den sämsta delen av vår superkraftskombination.'

'Så klart du har', säger Leonidas. 'Det och brännandet och skjutandet och undersökandet av bitarna av våra bukspottskörtlar av galna vetenskapsmän.'

Stapplande tillbaka till vår lya för sista gången, Leonidas lutande på Anna Regn, smekta av ett milt regn, känner vi oss inte längre fångna i en dröm, och vi sover lätt.

>Innehåll< | Fortsättning>