Två: Död och pina

Det är en lättnad för oss att dela våra hemligheter, om bara med våra föräldrar. De är stolta, och vi är stolta, och vi ser på Anna Regns videos av världen från ovan tillsammans, som en familj, och hon kan flyga runt huset fritt, och Leonidas formar sina stenskulpturer närmare och närmare skepnader som inga verktyg kunde skapa, våghalsigare och mer ihärdig i sitt verk nu när hon har dubbelt så många kritiker att lyssna på. I efterhand ska vi nästan kunna säga att det var värt att bli avslöjade.

Vi ska aldrig säkert veta hur historien spreds, förstås. Men det ska tyckas sannolikt att vår mor är den som pratar för mycket. Nyheter är hennes jobb, och hon sitter på två av de största knäcken sedan historier uppfanns, och hon spenderar mycket tid hemifrån, kanske på kontoret omgiven av människor hon tror att hon kan lita på, för att inte tala om många stora fester. Men när en tänker på saken, spelar det hur som helst ingen roll.

En kväll, snart efter vår femtonde födelsedag, invaderas vårt hem av tre maskerade män med pistoler. Vår familj har en del pengar, men inte den sorten som gör en känd, mor är ingen viktig eller ens kontroversiell journalist, och framför allt är det här en sömnig liten stad i norra Vorson där väpnade inbrott bara inte händer, ändå mindre kidnappningar, men inte desto mindre är det vad detta är; banditerna vet tydligen vilka de vill ha, och de har en vag bild av varför. Eftersom vi är två flickor som sägs kunna bryta någon slags naturlagar.

Far erbjuder männen pengar, lugnt, vänligt, mer pengar än vi tror att han kan få tag i, och även om banditerna säger att de inte bryr sig om sådana småslantar drar far dem in i en konversation, där de står utspridda i vardagsrummet i stället för att fly bort i vinternatten.

I ett hörn har vi oss, handbojade ihop med en av männen, som riktar en pistol mot far; far stor i nästa hörn med en man som trycker en pistol mot hans rygg, och tvärs över rummet har vi mor med den siste mannen bakom henne, som pekar en pistol mot hennes huvud och håller hennes vrist i ett grepp som ser smärtsamt ut.

Vi ska minnas mor mycket rädd, vidögd, kanske förlorad i sina egna minnen av barndomen i avlägsna, otrevliga Soss, en sekund innan sidan av hennes huvud exploderar med en hög knall och stänker oss med hennes blod.

En som det verkar mycket lång stund, fast den kan vara kortare än utrymmet mellan två hjärtslag, händer ingenting alls. Sedan händer många saker mycket fort.

Mors mördare spärrar själv upp ögonen, och hans pistol landar på golvet samtidigt som mors kropp.

Vi faller på knä, perfekt synkroniserade, och mannen som kedjat sig till Leonidas' hand dras ned till hälften med oss.

Mannen som vaktar far pekar sin pistol på sin mördarvän, som en anklagelse, och säger, 'Steve, din släpphänta jävel.'

Far tar tag i pistolen vid hans axel med båda händer och vrider den runt med sådan märklig fart och kraft att dess ägare klämmer till avtryckaren, kanske i ren överraskning, och skjuter sig själv i munnen.

Av farten i sin vridande rörelse med armarna, tycks far snurra runt omkring pistolen och landa hukande, med pistolen riktad mot oss, och så litet högre, och så skjuter han den andre mannen två gånger i bröstet.

Den tredje mannen, som böjer sig för att plocka upp sin pistol, blir sedan skjuten tre gånger.

Pistolen i fars hand säger klick.

De tre banditerna dör, som rättläkarundersökningen ska visa, innan de faller till golvet.

Anna Regn, den enda av oss som har en hand ledig, biter ihop och rotar genom den ångande högen dött kötts fickor och hittar en nyckel och befriar oss.

'Jag måste, kom', säger Anna Regn till sin syster och drar henne som om vi fortfarande satt ihop.

'Vi ska bara ut', säger Anna Regn till far, som sitter på golvet och stryker sin frus hår. Han ser upp när hon talar till honom, en flyktig blick med en glimt av någonting litet mer än tomhet. 'Vi kommer tillbaka alldeles strax. Bara vänta.'

'Ledsen', säger Leonidas.

Och vi är borta från världen, ut genom dörren och upp i skyn, skikande i kör som ett par nyfödda barn utan skinn. Anna Regn bär Leonidas, som väger minst fem gånger mer än något hon flugit med förut, i sina armar. Vinden piskar våra ansikten stumma och Leonidas vill veta hur snabbt vi flyger. Hon sluter ögonen och klänger i sin syster i naken skräck, och hoppas att hon ska leva länge nog att röra vid marken igen även i jämviktshastighet hellre än att kvävas eller frysa till döds vid rymdens kant.

Så stannar Anna Regn och Leonidas kikar och ser ingenting. Inuti ett moln i den mörkaste natt, utan någonting att se, någonting att röra utom kall fukt eller någonting att smaka eller lukta på utom fruktans kopparsmak, hänger vi och lyssnar på varandras raspande andetag och håller i varandra som om livet hängde på det.

'Släpp mig inte', säger Leonidas.

'Aldrig', säger Anna Regn. 'Jag kan dock inte hålla dig uppe egentligen. Vi faller långsamt.'

'Det kan jag leva med.'

'Och det närmsta flygplanet kommer att passera omkring två kilometer härifrån om trettio minuter, om du är orolig.'

'Jag har alltid misstänkt att du vet vad du håller på med.'

'Vad i Helvete gör vi här?' säger Anna Regn, med sprickande röst.

'Okej, det är en sak jag hade hoppats att du skulle veta litet bättre', säger Leonidas, och trycker sin syster närmare och rör sin kind vid sidan av hennes hals. Hon känner sin tyngdpunkt ändras, och Anna Regns grepp om hennes rygg slappna av, och inser att hon ligger på mage på sin tvilling. Hennes eget dödsgrepp lossnar också, en smula.

'Det är så här man ska resa', säger Leonidas. 'Vi kan marknadsföra dig som en flygande maddrass.'

'Kan du vara allvarlig en sekund?' säger Anna Regn. 'Jag tog hit dig för att jag ville mer än allt annat komma bort från alla, allting, hela världen. Och det är inte samma sak att vara ensam utan dig.'

'Jag vet', säger Leonidas. 'Det här är det bästa ögonblicket i mitt liv. Och det värsta. Fast den delen är inte ditt fel.'

Vi faller genom molnen och ser stadens spridda ljus, ännu för avlägsna att kasta nåot ljus på oss, så vi fortsätter att klänga vid varandra i mörkret, och ser på världen från utsidan, ensamma, tilsammans. Kylan sipprar genom våra tunna kläder, och skinn, och kött, in i märgen i våra ben, in i våra hjärtan, innanför våra hjärtan, och vi kan föreställa oss smärtans slut. Snö börjar falla, stora fluffiga lappvantar som tycks dröja med oss, och dansa på alla sidor om oss utan att vidröra oss.

Anna Regn sliter för att hålla oss uppe de sista hundra meterna, och släpper Leonidas i en snödriva från nästan en meter upp, och faller ned bredvid henne. Det mjuka pudret täcker oss som en kokong och verkar inte kallt och ett litet tag tycks det förnuftigt att gosa ihop oss och somna tillsamman.

'Du vet väl att vi har typ tjugo minuter på oss att komma härifrån innan vi inte kommer ut alls?' säger Leonidas.

'Visst, och jag kan garantera med hundra procents säkerhet att när de gräver fram våra frusna kroppar kommer pappa att ta livet av sig', säger Anna regn. 'Men bara fem minuter till.' Hon ringlar runt för att få det mer bekvämt och gnider sig mot Leonidas på ett sätt som kunde närma sig pinsamt om vi hade någon känsel i brösten.

'Vet du vad jag just kom ihåg?' säger Leonidas. Anna Regn svarar bara med ett ynkligt litet gnäll, och tanken kommer för Leonidas att detta händer på riktigt, vi är nära att dö av kylan i snön tvärtsöver gatan från vårt hem, och hon knuffar sin syster upp och bort från henne, hårt, med oväntad energi.

'Vad?' säger Anna Regn, butter som någon som väckts ur djup sömn, hängande osmidigt i luften ovanför sin syster.

'Jag glömde att du är den enda som är verkligt trött', säger Leonidas, och häver och gräver sig ut till vägen. 'Fördömda tvillingtelepati.'

Anna Regn låter Leonidas bära henne in i huset, fast hon känns misstänkt lätt. I farstulampans bleka sken ser vi att båda våra huvuden gnistrar, täckta av frost, och Leonidas' bara fötter lämnar blodfläckar där hon går.

'Om snuten frågar så blev vi litet galna och rullade runt i snön', säger Anna Regn när vi kommer tillbaka till det bloddränkta vardagsrummet, där far ännu sitter med mors halva huvud i sina armar. Han tycks inte ha rört sig.

'Pappa?' säger Anna Regn, med en obekant liten flickröst, och böjer sig vid hans sida, och lägger armarna om hans axlar i en stel, hård kram. Leonidas lämnar dem för ögonblicket, och tänker att hon, i alla falll just nu, är den mest samlade personen närvarande, och om någon ska ringa någon är det bäst att hon gör det, och Anna Regn var mors favorit i alla fall, så det verkar rätt att ge dem litet tid tillsammans.

Far reagerar långsamt, men han reagerar åtminstonde, tänker Anna regn, smärtsamt medveten om att Leonidas är hans favorit. Men smärtan avtar när han håller henne mot sitt bröst och vaggar henne sakta fram och tillbaka.

'Det kommer att bli bra', säger far. Anna Regn hör honom inte först, för hon försöker säga precis detsamma, fast det enda ljud hon gör är en kvävd snyftning, men han fortsätter och hans ord sjunker in. 'Nej, det är inte rätt att det här skulle hända, och inget kommer att bli som förut igen, men det kommer att bli okej. Vi kommer att bli okej.' Hans röst spricker bara litet, på slutet.

Det tar polismakten en halvtimma att ta sig över de långa snötäckta vägarna, och när de kommer står vi fortfarande i den stora duschen på övervåningen och värmer oss och gråter mycket och kramar varandra nästan oavbrutet.

'Jag önskar att jag hade kramat henne mer', säger Leonidas. 'Jag tror jag har kramat dig mer inatt än jag någonsin kramad henne.'

Och så är vi slitna, trötta, utarmade och lider av sömnbrist ovanpå sorgen när vi finner att vår natt knappt börjat. Detta är inget land för hjältar, får vi lära oss, med motvillig respekt, då vi alla tre tas i förvar av polisen. Vi blir hemkörda i den sena morgontimmen, kanske när de är säkra på att vi är för trötta för att ljuga, men far kommer inte hem med oss.

Kropparna är borta, och de största fläckarna, vilket är tur eftersom vi knappt lyfter blicken på vägen in genom huset. Leonidas dråsar i säng som en sten men Anna Regn, hellre än att flyta i sin egen, kommer snart till sin syster för första gången sedan vi var elva, helt skrämd och liten och ledsen.

'Detta är nog det värsta sätter att få huset för oss själva', säger Leonidas, och vi delar ett slitet, desperat skratt, och sedan en lång och bekymmerslös sömn.

>Innehåll< | Fortsättning>