Två: Det uttalas Vast-RIMM-ox

Våren kommer med tiden, och när en gräsfläck dyker upp vid husets södervägg är vi där, på skumsittunderlag och lutade mot det varma träet och vi upptäcker att det inte går att vara ledsen med solen i ansiktet. Vi sitter orörliga tills solen passerar bakom ett träd. Då går Leonidas bakom huset, till sitt lila skjul, tar en hammare och mejsel och tar tarpulinen av en klump caledonit hon tror döljer formen av en krabba inom sig och påbörjar arbetet med att få ut den. Anna Regn flyter upp till sitt fönster på andra våningen, ostadigt, som om hon red en cykel för första gången på åratal, fast i luften. Hon tar sin kamera och börjar filma saker, flygande hit och dit omkring huset, obrydd om vad filmen skulle kunna avslöja om kameramannen.

Och vi fortsätter på de spåren tills tiden kommer att bestämma våra tolvårsprojekt, i skolan. En del bygger båtar, några syr kläder, vissa gör musik eller skriver eller misslyckas med att göra någonting. Leonidas gör en skulptur i naturlig storlek av mor i granit; hennes favoritsten. Och Anna Regn gör en tjugo minuters film om någon som försöker göra en film om sina återkommande drömmar och sakta förlorar sitt grepp om verklighet, dröm och film.

Leonidas skrapar och hackar tålmodigt på sina lediga stunder, och smyger till skolans skulpturpark om natten när hon märker att hennes lärare har rätt och det skulle ta tio års normalt arbete att göra det hon vill.

Och Anna Regn berättar för kameran, 'Det fina är att man kan komma undan med en hel del pretentiös konstskole-gullegull och surrealistiska drömsekvenser och grejor, det är bokstavligen det det går ut på, jag menar jag är en tonåring som gör en film om mina drömmar, förväntningen är att jag kommer att göra något som jag skäms att tänka på om fem år, jag kan lika gärna göra det på allvar, liksom få det ut systemet och kanske samtidigt få det att fungera, typ det kan bli ett ärligt,oblygt porträtt av tånåringens filmskapandeprocess.

'Oj, vad var det jag försökte säga? Det jag ska göra här är att utforska mina återkommande dfrömmar, försöka lista ut vad de betyder, på ett sätt som kan vara underhållande att se på, lite dramatiseringar, lite visuell symbolism, poesi, du vet, hela dokumentera-fast-försöka-vara-konstnärliggrejen, bara för att undvika en hel film med bara huvuden som pratar. Utom den här enda gången. Jag är ett pratande huvud just nu. Men det här är bara introt.

'Grejen är, de här drömmarna. Jag är inte så självkär att jag utgår från att mina drömmar är fascinerande, det är något jag tror är legitimt värt att berätta, det är som jag tar emot ett meddelande och jag vill förstå vad det är så jag kan föra det vidare.'

Hon säger allt detta med gapande hemsökta ögon mörkt glittrande och ostadiga i en perfekt imitation av knappt återhållen besatthet, galet rabblande nästan utan kontroll. Hon stirrar på kameran några sekunder i tystnad, osäker på om hon borde säga mer eller om hon sagt för mycket redan, innan hon ler nervöst och stänger av.

'Så vad är egentligen skillnaden mellan den här låtsaspersonen i filmen och dig själv?' säger Leonidas, som ser på.

'Jag vet inte', säger Anna regn. 'Visst är det underbart?'

'Fast du hittade väl på allt det där pratet om drömmar`' frågar Leonidas.

'Jag berättar alla mina intressanta drömmar för dig, det vet du.'

'Ja visst. I minutiös detalj.'

'Faktiskt skulle den där med den gigantiska pendeln kunna funka i filmen. Om vi kunde bygga en hundra meters pendel och åka på den.'

Vi pratar om drömmar en hel timma, och Anna Regn kommer på att spela in det, bara utifall att. De två tjejerna som ser nästan likadana ut och sitter på en säng och beskriver sina mer abstrakta drömmar blir ett av filmens mer sambundna - och sambindande - element, trots att psykedeliska färger och kritstrecksmonster passerar obemärkta genom rummet och de två tjejerna understundom blandas ihop till en.

Anna Regn klipper ihop denna konversation med drömsekvenser, oftast med en av oss eller båda omgivna av teckningar hon lägger in i filmen med en dator, i växlande stil. Vi kämpar med drakar och gömmer oss från spöken och simmar i godis och ligger med killar och äter bläckfiskar och klättar i berg och vandrar på blomstrande fält, i korta färgstarka explosioner med Anna Regns röst i bakgrunden med en tilltagande oro då hon snubblar över sig själv i försök att förklara vad allt detta betyder. Några scener har till och med andra människor, klasskamrater som vi lyckas övertala att hlälpa till och fylla ut skådespelarlistan. De flesta vill att Anna Regn målar över deras ansikten och förvrider deras röster så att ingen känner igen dem. Detta passar hennes vision bra.

I den sista scenen pratar Anna Regn (föreställd av sin syster) direkt till kameran igen, och gråter när hon medger att hon inte vet vad som händer, att hon inte vet vad hon gör. Hon låter skyldig. Filmen tycks ta slut mitt i en mening. Det är en oklar, otillfredsställande, obegriplig. Motsägelsefull slarvsylta till historia, med flera stilar som går dåligt ihop och ingen klar riktning och obehagliga nakenscener. Den har ingen musik, eftersom vi inte kommit att tänka på det förrän en vecka innan presentationen. Anna Regn kallar den för en perfekt storm av våghalsiga pretentioner, lillgammalhet, självupptagenhet, oerfarenhet och budgetbegränsning. Vi älskar den och skulle inte ändra på någonting om vi kunde.

En av våra lärare, en tråkmåns, begär att få se filmen dagen innan Anna Regn visar den för skolan och begär sedan att visa den för kollegiet i hemlighet och det slutar med att hon får godkänt och inte får visa skolan filmen hon kallar Drömjobbet. Vi är irriterade.

Leonidas håller sin presentation i skogen där hon för ett år sedan ställde granitblocket som hon förvandlat till en skulptur med kraftiga, rena linjer. Det är en änglalik, idealiserad bild av mor, med ett par barn i famnen, och Leonidas är glad att det tar tio minuter för folkmassan att gå dit för det ger henne bara tio minuter att föreläsa och hon vet ändå inte vad hon ska göra med all den tiden. Hon är stolt mest för sitt tålamod, att forma stenen bara litet i taget, omärkligt, men hon låtsas vara stolt för sitt hårda arbete och överraskad och litet ursäktande för att hon gått så långt över gränsen för den förväntade arbetsbördan, i stället.

Och så tar vi examen, och far kommer ut villkorligen, i ett konstigt sammanträffande. Vi firar våra frigörelser och vår återförening med en picknick i skogen, i skuggan av Leonidas' stora skulptur. Fars tårar gör kycklingen godare, påstår han. Han smeker statyns ansikte, jämför kanske med sitt minne, eller undersöker hantverket, medan han berättar om planen han kläckt under sin ledighet. Vi gillar den och skulle vilja påbörja den genast, men far har en del i den och han kan inte lämna landet ännu på några år. I alla fall inte utan att göra vissa personer nyfikna.

Så vi bidar vår tid, och lämnar landet i alla fall, bara vi två, för att söka lycka och ryktbarhet i Wastrimochsa, det stora landet i väst.

>Innehåll< | Fortsättning>