Det var en gång för fyra veckor sedan som jag började skriva en novell som jag trodde skulle bli klar i en sittning. Den blev klar igår, och om jag får in den som en del av en karaktärs levnadshistoria i min bok som jag har tänkt kommer den gissningsvis att ta upp 75 sidor. Det gör den till den överlägset längsta sak jag skrivit hittills, så jag är stolt bara för det, även om den också är väldigt bra om jag får säga det själv. Så nu tänkte jag att du ska få läsa den.
Den passar nog bäst i små stycken, och det passar ju bra eftersom jag råkade skriva den på engelska och nu måste översätta, så jag kan lägga upp den här allteftersom jag blir klar, och du har antagligen en ny post eller flera att läsa dagligen den kommande veckan eller så. Så här börjar det:
TVÅ
Tvillingarna sitter i tjockt grönt
gräs och ser på en krusbärsbuske. Vi är kanske mindre än två år
gamla och vet inte att bären är ätbara. Vi bara ser på de
obekanta, runda mjuka sakerna i tystnad. I himlen ovanför driver
några vänliga fluffiga moln förbi, och allt är tyst. Leonidas ska
komma ihåg det här som sitt tidigaste minne.
Anna Regn ska istället minnas en natt
när hon vaknar i vår spjälsäng, med trästängernas skuggor högt
över sig. Mörkret trycker mot fönstret och far är inte där. Hon
snyftar, skriker nästan, och omfamnar sin syster och så försvinner
skräcken.
Det bästa vi vet är fars
godnattsagor. Fars ord gör levande systrar och mödrar och fäder
som kunde vara oss. Ibland läser han från böcker och ibland hittar
han på saker. Historierna fascinerar Leonidas, och Anna Regn ändå
mer, och när far blir sjuk med ont i halsen lär hon sig läsa dem
själv. De tar upp hela hennes dag och på kvällen läser hon för
Leonidas. Far ser på och hans ögon fylls med stolta tårar, men det
ser inte vi.
Anna Regn kommer inte överens med de
andra barnen i kvarteret och får ofta skulden för bråk där hon
inte lyft en hand. Leonidas försvarar henne med eftertryck, och
marken tycks skifta och det hörs ett sprickande ljud och barnen blir
rädda. Vi drar oss undan, eller dras kanske undan, och sitter för
oss själva i sandlådan, i ett hörn där de höga buskarna skapar
för oss en skyddande mur. Björklöven mumlar i vinden och skuggorna
dansar omkring oss och lukten av nypon fyller luften, starkare än
lukten av lera från den billiga sanden. Nyponsoppa ska ge både Anna
Regn och Leonidas obestämda känslor och röra upp märkliga,
omedvetna minnen för resten av våra liv.
Inte blind för våra svårigheter
frågar far en gång om vi skulle sakna någon eller något om vi
fyra skulle fara bort och aldrig komma tillbaka. Sex år gamla vet vi
litet om vad den frågan innebär och så ser vi ett stort hus bli
byfft långt bort från betongprojekten, ute på landet där bönderna
bor och brukar jorden, och när det är byggt flyttar vi in.
Skogen, den oändliga skogen, större
än världen, börjar på vår nya bakgård. Vi är inte ivriga att
gå dit, för det är en gammal skog full med djupa hål och rostiga
fornlämningar, och tät, där vi lätt kunde gå vilse eller göra
oss illa. Leonidas drömmer om träd fulla av liv och illvilja som
försöker riva sig lösa och fånga och döda henne, och hon
berättar om sin dröm för Anna Regn och vi är så skrämda vi kan
bli. Och trots det lockar oss skogen med sin fara, sitt djup och sina
hemligheter, och vi smyger ut om natten för att utforska den, och
söker efter spöken och skatter, och gömmer oss, och bygger små
hus av orbunkar och rostiga traktorskelett.
Och så finns ängarna och åkrarna
framför huset, en oändlig vindlande böljande sluttning full med
högt gyllene gräs, där vi kan springa i djupa traktorspår och
diken under den ljusa solen, försvinna från allt vi känner och
håller av, och springa ändå mer tills vi tröttnar, och ligga ned
och se på målnen vandra och vaggas till sömns av vindens mjuka
mummel. Och så finns våra grannar, som låter oss hjälpa dem med
korna och hästarna och matar oss med kakor och mjölk.
Anna Regn älskar att måla med
vattenfärg, och spela flöjt, och flyga drake, även om hon blir
besviken på sina resutat och slutar bry sig om dem efter ett tag.
Leonidas älskar att kasta sten, och gräva i jorden, och få smuts
mellan tårna. Hon börjar bygga skulpturer av lera och jord, även
om bara för att ha en ursäkt att röra vid materialet.
Ett ögonblick, ett hjärtslag, en tår
som faller tar den tid vi lever, och jordbävningarna glöms bort.
>Innehåll< | Fortsättning>
>Innehåll< | Fortsättning>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar