Rastlösa går vi tillbaka
till filmen, men vår enda roll som en sängbunden, bitter gammal
kvinna med staregiskt placerade bandage i ansiktet i ett medeltida
melodrama av håglös sort betraktas som en dödsrossling. Kritiker
anklagar oss för att anstränga oss litet; vi tror de kan ha rätt.
Men Anna Regn har en annan,
större, mer omskakande plan. Vår anmärkningsvärda förmögenhet,
säger hon, kan vara en ostoppbar slägga; varje spik kan slås ned,
så länge vi vågar svänga den. Vi köper, till att börja med, en
serie luncher med regissör- och manusförfattarkändisen Quentin
Tarantino, och får honom att putsa till Anna regns manus, och sedan
att inte klaga när hon putsar en del av det från igen. Vi köper en
bit öken, i hemlighet; en tom, livlös bit land mitt i ingenstans
som Leonidas kan förvandla utan att någon märker det till en
surrealistisk, vriden kopia av en frodig oas uppväxt över uråldriga
ruiner.
Så börjar vi anställa
folk: Kameror, ljus, ljud, rekvisita, transport, kostymer och alla de
andra sakerna som ska bemannas, förutom skådespelarna. En handful
handplockade stora namn kommer; Summer Glau, Keanu Reeves, Zoe
Saldana, Jackie Chan, Matt Damon, Milla Jovovich. Pengar löser det
mesta, och några medger att de är nyfikna på supertvillingarnas
nästa galna påhitt. Vi har inte sagt någonting till någon, fast
vi har gjort stort rabalder av att ta alla dessa berömda människor
bort till en otillgänglig, hemlig plats och skära av all kontakt
med yttervärlden.
Ungefär två år senare
dyker en video upp på Internet, på bandet Övernattning på
Osynliga Universitetets, som försvann tillsammans med resten av oss
och har saknats mycket av sina elva eller tolv fans, hemsida.
Filmen, vid namn Överlevare,
handlar om folk som vaknar på en främmande plats och blir tillsagda
av en röst i luften att de alla måste döda varandra eller bli
dödade. Till en början skrattar de, tills Leonidas D Farber dyker
upp från ingenstans, skär av ett par halsar och dyker i vattnet och
skapar mordisk panik bland folksamlingen. På icke mindre än fem
brutala timmar tunnas de nitton karaktärerna ut en kladdig dödsscen
i taget, medan de letar efter mat och skydd, gör vapen, gräver
fällor och bygger allianser. På natten ekar skriken mellan
ruinerna, av njutning och smärta, det ena ihåligare och mer
desperat än det andra.
Till slut visar sig ingen
mer desperat eller blodtörstig än leonidas, och hon sitter på en
hög lik och stryker blod ur ansiktet och håller om sig själv och
ser ut som hon är på väg att gråta när Anna Regn uppenbarar sig
iklädd en skir, fladdrande, vit dress och med en pistol i handen.
'Du?' säger Leonidas'
karaktär. 'Var känner jag igen dig från? Vad har du gjort med
mig?'
'Det är lättast om du inte
kommer ihåg så mycket', säger Anna Regns karaktär. Hon ser mycket
sorgsen ut. 'Jag är så ledsen, jag önskar att jag kunde berätta
allt, du borde inte behöva dö utan att förstå nåt av det här,
men det är så svårt.'
'Jag vet inte vad du pratar
om. Tänker du döda mig? Vad jhar jag gjort dig?'
'Nej, ingenting. Snälla,
bara lyssna på mig. Jag kan säga att. Allt du gjort här tjänar
ett högre syfte. Mycket kommer att ändras i världen på grund av
de som dött här idag. Och jag tror att det kommer att ändras till
det bättre. Faktiskt satsar jag mitt liv på det. Vad det nu är
värt. Jag är sjuk, jag kommer snart att dö i alla fall. Och jag
älskar dig. Jag har alltid älskar dig.'
'Jag förstår inte', säger
Leonidas' karaktär, skrämd, gråtande. Anna Regn spiller också
tårar, och skjuter henne i huvudet, och skjuter sedan kameran, och
bilden svartnar.
Innan filmen ens tagit slut
kommer polisen till Regnstenen och hittar Anna Regn ensam. Hon säger
ingenting. En undersökning på inspelningsplatsen upptäcker
blodspår från de flesta av de saknade personerna, och rättegången
tycks över i förväg, och Anna Regn säger fortfarande ingenting
förrän alla kommer ur sina gömställen. Då ber hon om ursäkt och
delar ut stora högar pengar åt alla dem vars tid vi slösat, och
alla är glada, och minst hälften av alla ser filmen.
Vi låter ingen betala för
att se den, dels för att vi inte behöver pengarna, dels för att
det verkar som dålig smak efter vårt billiga trick, och dels för
att prova på Övernattningens affärsmodell, som går ut på att
låta publiken betala så mycket eller litet de vill.
Affärerna blomstrar, men
det värmer inte våra hjärtan så mycket som att se den explosivt
växande indiefilmrörelsen, där det verkar som varje otänkbar,
osebar och osäljbar film under solen nu slår igenom stort på
Internet. Vi drunknar i reklam för sommarens kommande uppföljare
med jättebudgetar, som om folk var oroliga för att ingen skulle
vilja se dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar