Nästa dag kommer journalisterna. Eller
en journalist, från den stora tidningen, som ringer på dörren
medan vi tuggar våra frukostmackor med bitter beslutsamhet och
erbjuder en sjusiffrig summa för en exklusiv intervju. Han lyckas
låta någorlunda medkänslig, och vi tror att det inte vore helt
outhärdligt att vara i nyheterna, och tänker på att låta alla
veta att vår far är en hjälte, och vi kommer överens med
nyhetsmannen. Överenskommelsen går ut på att han kör oss till
polisstationen där vi kan leverera några bekvämlighetsartiklar åt
far samt fråga honom att skriva på ett kontrakt för oss.
Och det gör han, till sist, efter
några förhandlingar. Vi finner det oväntat avslappnande att blotta
våra hjärtan för en bandspelare, och slantarna blir mer av en
eftertanke.
Så blir också lagens hederliga och
jämlika tillämpande, när far får sitta av sex år för att han
vägrar ljuga. Han kunde säga att han bara ville skuydda sin familj,
säger han i ett passionerat tal, och att han var förvirrad och
sårad, men det vore att förtiga.
'Jag sköt de männen därför att jag
ville se dem dö', säger far, med raka axlar. 'Fast jag ska ta mitt
straff därför att den handlingen också hjälpte att skydda mina
flickor. Det priset betalar jag gärna som far.'
De släpper ut honom till begravningen,
förstås. Han och hans vakter och vi och mor är de enda människorna
där, och vi vet inte riktigt vad vi ska göra, och det är en dyster
vinterdag med grå obrydd himmel som verkar vilja att alla ska skynda
sig och lämna den ifred, och vi gör så.
Avskilt säger far till oss att han är
äcklad av sin kapacitet för våld, och avskyr att han visat sig
vara en sämre pacifist än han skulle vilja vara, och förstår om
vi inte älskar honom. Vi försäkrar att det gör vi visst, kanske
mer än förr, och alla skulle skatta sig lyckliga om de kunde göra
lika bra i hans ställe, och vi är säkra på att vi alla skulle ha
dött om han inte gjort precis vad han gjorde.
Den sista delen har inte kommit för
honom, och så sitter vi tillsammans bedövade av ömsesidig
uppskattning tills far måste gå till fängelse.
Livet fortsätter, som det heter, och
inget förblir detsamma, och tillbaka i skolan finner vi oss mer
isolerade än förut, som vi skulle ha sagt var omöjligt, och
oförmögna att koncentrera oss på lektionerna, och vi går hem till
vårt stora tomma hus och äter hämtmat och blir kanske litet
tokiga.
Anna Regn flyger inte längre, och
Leonidas hugger inte sten. I stället böjer hon den för hand, till
abstrakta former som ingen stenhuggare skulle tro kunde finnas och
upplöser dem en efter en när hon inser att hon inte kan låta någon
se dem.
En mörk och molnig dag då skolan har
stängt och vi har tagit alla bad vi rimligtvis kan ta och tiden
tycks smälta ihop till ett oförgängligt, oöverstigligt berg
sjunker vi ihop tillsammans i soffan i tyst förtvivlan. Detta är
vårt lägsta ögonblick, detta är Helvetets botten, och om vi vore
hjältar i någon film, vet vi, skulle det vara nu vi finner någon
plötslig, oväntat och fullständigt oförtjänt inspiration som
vände på allting och gav oss frid och mening och lät oss komma
över mors död.
Men i stället sätter vi på teven.
>Innehåll< | Fortsättning>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar