Vi ska börja filma om några
dagar när vi en natt åker med en av producenterna på en biltur,
utan särskild anledning. Det är en ritual han gör för att ge sina
filmer tur, och vi kommer med för att vi är nyfikna och inte har
annat för oss. Far kommer också, för att vi gillar att ha honom
med, kanske vår egen slags ritual.
Far och producenten dör
omedelbart när bilen i hög hastighet träffar något mörkt och
tungt som mer eller mindre krossar hela den främre halvan och får
oss i baksätet att rulla och snurra.
Vi rör oss mycket fort med
metall som kvider hotfullt överallt omkring oss och inget grepp om
upp eller ner. Anna regn tror att hon kanske skriker men kan inte
höra sig själv. Leonidas' mun är sluten och hennes ögon blanka
när hon handlar med obekant snabbhet och säkerhet. Hon sliter av
sitt säkerhetsbälte och kastar det åt sidan och klättrar tre
decimeter bort till Anna Regn i en enda rörelse och lindar sig om
sin systers överkropp så mycket hon förmår innan vraket tippar
över på höger sida, där vi sitter. Anna Regn känner med
förvåning hur hård hennes syster blivit, till och med ansiktet är
som järn, och så förvånas hon igen när en bit förvriden asfalt
trycks genom fönstret under dem och skrapar mot Leonidas' huvud och
hennes järnkropp slappnar.
Ett sjunkande, bottenlöst,
gränslöst ögonblick finns vi inte. Där finns bara Anna Regn,
ensam, som vrider sig ur den före detta bilen där den vilar på
sitt tak, och släpar Leonidas lealösa kropp, och sitter i den mjuka
jorden i vägrenen, och vilar sin systers huvud i händerna, och
skakar långsamt, och gråter. Regnet faller, som på beställning.
Leonidas vaknar och försöker lugna Anna Regn fast hon knappt kan
tala och, orolig, berättar att hon inte kan se. Anna regn torkar
blodet från Leonidas' ögon och ryser hjälplöst när hon känner
en våt sörja där hennes ena öga borde vara. Leonidas höjer en
hand som verkar väga sextio kilo och stryker sin systers hand,
långsamt, svagt.
Just när Anna Regn kommer
ihåg konceptet första hjälpen kommer ambulanserna, kanske
ditringda av någon förbipasserande som vi aldrig såg.
Räddningshjälpen förklarar henne oskadd och leder bort henne och
täcker Leonidas' ansikte med bandage och lyfter upp henne på en bår
och anna regn försöker med en liten vacklande röst fråga om hon
kan åka med.
Och hon ger Leonidas av sitt
blod och håller hennes hand och håller sig lugn när hon ser såren
och hummar en tyst vaggsång och lugnar henne när hon vaknar,
ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar