Två: Här börjar det svåra

En del älskar filmen. De flesta hatar den. Avatar kommer inte att göras färdig ännu på ett par år, och först då kommer folk att förstå den. Men vi har andra bekymmer. Efter vår tid i jorden känner vi oss bleka och kokta, och vi tar en solsemester. Bara Leonidas och Anna Regn och Abagail. Mysigt och enkelt och vardagligt, säger vi.

Vi är bara på fel plats vid fel tidpunkt. Det finns inget mer att säga, ingen poäng, ingen sensmoral. Inget vi kunde ha gjort annorlunda. Inte egentligen. Anna Regn halkar, och det är kanske vådslöst, men det måste sägas att ingenting i hennes liv någonsin gav henne anledning att vara rädd för att falla. Det är därför vi är på fel plats.

Hon halkar på en sten, när vi står axel mot axel och ser ned på den bara klippan vid vattenfallets fot och ser lagom imponerade ut av det höga stupet. Hon får panik, och skriker, och flyger upp igen, och står i luften intill klippan ett ögonblick och ser både litet skakad och skamsen ut innan hon kommer till oss på marken, för sent.

Hundrafemtiofyra människor stirrar på henne, ingen längre bort än hundra meter. Det är därför vi är vid fel tidpunkt. Denna ovanligt stora hop turister stirrar vidögda i grav tystnad i en sekund som verkar pågå för evigt och sedan kastar de sig, som en, över kanten.

Det har skrivits volymer om ämnet gruppsykologi, hur galenskap och dumhet kan infektera en mobb och eka och förstärkas inom den. Vi har aldrig trott på det, aldrig gillat det, aldrig tyckt det varit viktigt, och vi kan inte, vill inte förstå varför det här händer. Men inom tre sekunder är det alltför klart vad som händer. Hela familjer faller till sin död därför att de tror att de kommer att kunna flyga.

Kakafonin av krasande ben överröstar skriken, skratten, de rytande vattenfallen, alla ljud i världen. Anna Regn faller på knä och håller om sitt huvud som om hon vore rädd att det skulle explodera, med ett tyst skrik fruset i ansiktet, och hennes fru knäar bakom henne och griper om hennes axlar.

Leonidas hukar och lägger händerna på marken, lyssnar ursinnigt och trycker för att vända berget på sidan, välta hela världen, men hon är inte snabb nog, och hon faller på ändan och sträcker sig efter sin syster istället, tar hennes arm, söker hennes blick.

Men Anna Regn ser nu upp och hoppar upp i luften och skriker 'Nej.' Leonidas märker att hon kan höra henne och inser att människoregnet avtar. Där finns bara en sista kvinna som hoppar över kanten leende med en liten pojke tryckt till sitt bröst som ser väldigt rädd ut.

Och det är pojken som håller Anna Regns uppmärksamhet. Hon vet, med bitter övertygelse, att hon inte kan lyfta en vuxen människa, inte mer än hon kunde ha dragit hela folkhopen upp på samma gång. Så hon bestämmer sig för att glömma att kvinnan fortfarande lever och sliter i pojken i hennes famn och lyfter så hårt hon kan. Den falland ekvinnan saktar ned litet, men hon tycks besluten att döda sitt barn liksom sig själv och håller fast honom och kniper ihop ögonen.

Hjälpt av rörelsen i motsatt riktning mot hennes dragkraft, ändrar Anna Regn riktning ögonblickligen trots sin höga hastighet och plockar upp pojken i samma stund som hans mor spricker mot berget och släpper sitt grepp, och hon tumlar bara centimeter från den sluttande marken hela vägen ned till floden innan hon hittar vägen upp igen.

Pojken måste vara åtminstone fyra, men han pratar inte. Det gör inte vi heller, på de långa minuter det tar för bilarna med blinkande lampor att dyka upp.

Polisen verkar inte riktigt veta vad de ska göra med oss, men de ber oss att stanna på vårt hotell ifall de skulle vilja ställa några frågor om det absurda massjälvmord som vi är de enda som sett. Vi skulle misstänka oss med. Vi undrar om de skulle arresterat oss om vi varit mindre kända.

Bara kanalen med alla billiga science fictionfilmer visar inte nyheterna med etthundrafemtioen trasiga lik, men det tycks oundvikligt att vi ska ha teven på, så det är den kanal vi ser på, liggande i en hög i en av de massiva sängarna i vår lyxiga hotellsvit.

Anna Regn börjar darra var tioende minut och hennes familj försäkrar att inget av allt det hr är hennes fel. Hon säger att hon vet det, men ändå.

'Ändå vad?' frågar Leonidas, och stryker sin systers långa trassliga hår.

'Ja, är det så här livet är nu? Det är inte, inget kommer någonsin att bli som det var igen.'

'Vi klarar av det', säger Abagail, och stryker sin frus skuldra. 'Det är inte världens undergång.'

'Förändring är inte dåligt?' föreslår Leonidas.

'Jag pratar osammanhängande, visst?' säger Anna Regn. 'Vårt liv har förändrats för gott, vad har det att göra med att jag känner mig ansvarig? De kommer att behöva ett nytt namn för vad jag har, överlevareskuld och sentimentalitetssjuka, vad det nu heter, Marcel Prousts Syndrom?'

'Nostalgi?'

'Konservativ sjukdom?'

'"Jag gick igenom en livsomvälvande händelse där andra människor dog och jag fick den här billiga t-tröjan utav det". Jag skulle köpa den tröjan.'

Anna Regn står upp, omständigt, och går för att ta en titt i minibaren, och återkommer med ett glasspaket. Leonidas' hjärta värker när hon ser detta; hennes systers rörelser värker av smärta, som om hon åldrats hundra år. Hon verkar skör, och alltför medveten om det. Hennes steg är tunga och noggrant avvägda. Hon flyger inte längre, tänker Leonidas.

'Jag tror jag hanterar det här', säger Anna Regn, och till och med hennes röst låter försiktig, rädd att bryta sin lårbenshals, tunn och ömtålig. 'Tack för ert implicita stöd, förstås. Jag älskar er, ni vet.' Hennes röst spricker faktiskt, men hon forsätter, kanske uppmuntrad av frånvaron av smärta, och hon kryper tillbaka ned i sängen och ler sorgset. 'Jag älskar er båda två. Så mycket.

'Jag älskar dock dig på ett annat sätt, Leon, så jag måste be dig att gå ned till hotellbaren tre timmar eller så.'

'Oj, dina subtila antydningar är för mycket för mig, jag förstår inte vad du vill säga', säger Leonidas, men hon ställer sig upp och går mot dörren.

'Klarar du dig själv?' frågar Abagail.

'Hon är den som mår sämre', säger Leonidas. 'Ni ungdomar ska ha så kul med er "sexuella healing" eller vad det nu är. Ta hand om henne.'

Leonidas brukar inte dricka mycket eller ofta, men hon tömmer glas efter glas med whiskey bara för att tiden ska gå, i den mörka nästan obefolkade baren och hummar "Jag ska aldrig flyga igen" oavbrutet. Efter en timma ser hon teven bakom baren och inser mot sin förväntan varför folk i filmer aldrig vill se på nyheterna som de personligen upplevt.

'Kan du stänga av den där?' frågar hon bartendern, som lyder med en axelryckning.

'Det är väl tillräckligt med dåliga nyheter kan jag Guds balle också du är Leon Farber', säger bartendern, utan att ändra tonläge.

'Om du kan glömma att du hört talas om mig de följande två timmarna ska du få tricks nog att öppna ett eget hotell', säger Leonidas.

Bartendern böjer sitt mustaschbeklädda huvud och återgår till att torka glas, utan ett ljud, och när hon tömmer sitt glas fyller han det igen.

'Tack', säger hon. 'Ähm. Det var oartigt till och med för att vara en rik knös. Ursäkta.'

'Alla kan väl ha en dålig dag.'

'En dag snart kommer den här dagen att försvinna och aldrig komma tillbaka. Det är mitt största hopp just nu.'

'Höga odds på det, har jag hört.'

'Ha. säg, kan jag ge dig en autograf eller nåt?'

'Det vore skoj, faktiskt. Men jag får väl fortfarande det där hotellet?'

'Det var bara vredeslogik som sa det, jag har inte riktigt. Hm. Jag har en idé, varför säger inte du hur mycket du tycker att jag ska ge i dricks?'

'Jag vill ha en miljon fetiljon kabiljon.'

'Och jag vill gifta mig med Sebastian Bach, men livet är inte rättvist för någon.'

'Släpp inte den tanken', säger bartendern och dyker under baren. Han kommer upp med en kamera och tar en bild i farten. Bilden framträder, Leonidas godtar den, och hon skriver på den, Tack för att du fyllde mig med sprit och muntrade upp mig på dne tredje värsta dagen i mitt liv.

'Vad heter min herre?' frågar Leonidas.

'Leon', säger bartendern.

'Här trodde jag att det mest surrealistiska som kunde hända idag var att se hundratals människor begå självmord utan anledning', säger Leonidas. Hon signerar bilden Leon ♥ Leon och kysser den, med läpparna inoljade med vätska från en burk oliver, det närmsta läppstift någon av dem kan hitta.

'Vad betyder det', frågar Leonidas, 'om ens liv förändras för alltid och en inte kan säga om det ändrats till det bättre eller det sämre?'

'Det betyder att du fått nog', säger Leon, och ställer undan whiskeyflaskan.

'Jag är inte så full som du tror att jag är. Vänta. Jag blandade ihop repliken hopblandandet av den där repliken, vad roligt.'

'O ja, du är själva sinnebilden av nykterighet.'

'Okejej då. Men vad betyder det, egentligen? Det är inte jag som vill veta, jag frågar faktiskt bara för en kompis' räkning.'

'Det faktum att saker förändras? Det är väl bara så livet går till.'

'Ja, det är väl inte så illa, val? Man har ändå det förgågna kvar, minnena, man kan leva med dem, utom att man inte längre definieras av dem, det är en god sak.'

'Om man kan minnas. Din "kompi" kanske är rädd för att glömma det som varit.'

'Jag kan inte minnas vad vi pratar om. Hur mycket blir jag skyldig, Doktorn?'

'Leonidas ger en generös dricks till slut, och sitt telefonnummer, och tänker på vad de sagt hela vägen tillbaka upp till svinet. Det hänger fortfarande inte ihop, och de kommande åren ska hon ofta gå tillbaka till och nästan få ihop sin konversation med Andra Leon, spela upp den i sitt minne tusen gånger och undersöka dess delar från varje infallsvinkel som om den var nyckeln till att lösa mysterierna som lämnats kvar.

Mindre full än hon tror sig vara, glider Leonidas till sängs intill de hoptrasslade, sovande kvinnorna och slocknar snart med sin ärrade arm vilande på sin systers rygg. Hennes sista minne av Anna Regn är känslan av hennes hjärtslag mot handen.

Och hon vaknar skrämd, och hoppar ur sängen nästan som om hon flög. Ljuset och den ljudlösa teven slocknar när en blixt träffar byggnaden och ljus och åska strömmar in i rummet genom det öppna fönstret. De tunga gardinerna flyger i en vindstöt, och Lelonidas måste kämpa för att ta sig fram till fönstret när regnet börjar och hamrar hennes ansikte och bröst med snabbt flygande hårda kulor.

Vi är hon är vi är döda, tänker hon, med tårar strömmande över ansiktet innan hon rimligen kan veta något. Och hon lutar sig mot stormen och tittar ut genom det öppna fönstret, där hon skulle ha tittat upp mot himlen om hon letade efter sin syster, förut, men nu tittar hon rakt ned och ser blodet, över hela gatan, bilar stannar och förarna öppnar dörrarna och lutar sig ut och kräks och regnet faller, naturligtvis regnar det, och dränker in henne på bara några sekunder, och bara en av henne finns kvar och hon blöder från näsan och hennes knän viker sig och hon sjunker till golvet säker på att någonting i hennes huvud gått sönder och hennes första tanke är hur det här ska se ut för polisen.

Och så sitter Abagail vid hennes sida och torkar blodet från hennes ansikte med en näsduk som den vettigaste människan i rummet.

'Jag vill inte se', säger Abagail. 'Jag sviker henne.'

'Du måste inte', säger Leonidas. 'Det är bättre om du får minnas henne vacker.'

'Min fina ängel', säger Abagail. 'Det var mitt namn för henne, du vet, när ingen annan hörde. Det är roligt för att det är så gulligt. Var. Men ja. Jag skulle vilja minnas det. Jag skulle vilja att hon alltid vore vacker i mina tankar. Tack.'

'Jag kan inte ens anklaga henne', säger Leonidas. 'Det var så hemskt det som hände. Så vansinnigt. Och hon var den känsliga av oss. Jag skulle tro att hon inte kunde, tja, leva med det. Tydligen.'

'Du kan anklaga mig. Jag hade inte tänkt sova. Vilken bra idé det var.'

'Aldrig i livet.'

'Men-'

'Nej. Det är inte ditt förbannade fel att min syster är död. Varför måste allt vara nåns fel?'

'Jag tror dig', säger Abagail, och lägger armarna om Leonidas hals, litet stelt.

'Anna Regn', säger Leonidas, och snyftar. 'Hur ska du flytta stärnorna åt mig nu?'

'Ge inte upp hoppet', säger Abagail. 'Hon kanske är närmare stjärnorna nu.'

'Säg inte att du tror på något gulligt liv efter döden, din lantis.'

'Jag är Muslim. Ja, jag tror på paradiset.'

'Jaha. Jag har aldrig särskilt brytt mig om det där. Men nu vet jag inte, vad har jag kvar att bry mig om in denna världen?'

'Snälla ta inte livet av dig bara för att följa med henne.'

'Jag tänker inte ta några beslut så länge jag är uppenbart svårt chockad. Hur, hur mår du?'

'Ingen fara med mig, hela gänget kommer hit imorgon, då kan jag ha en hjärtattack i lugn och ro. Du är den som mår sämre nu, va?'

'Var det bra? Jag menar jag behöver inga detaljer eller så, men efter att jag gått, hade ni nåt bra?'

'Svårt att säga. Det var, hur ska jag säga det här utan för många detaljer? Annorlunda. Jag tror att hon ville du vet göra mig glad. Brydde sig inte om sig själv. Vilket är annorlunda. Var. Det var, jag har aldrig, det var första gången så länge jag känt henne som hon inte kunde få orgasm.' Abagail gömmer ansiktet i sina händer och gråter tyst.

'Förlåt', säger Leonidas. 'Nu känner jag mig dum som frågade. Jag ville bara att hon skulle, ja, att hennes sista timmar skulle ha varit trivsamma. Tänkte jag. Men jag, tack för att du öppnade dig i alla fall.'

'Åh, det var inte illa. Jag tror hon tyckte om det. Jag har aldrig känt mig så omhändertagen, ombrydd. Det sa jag till henne. Det var sista gången jag såg henne le. Egentligen, Leon, kan du göra mig en tjänst?'

'Vad du vill.'

'Håll om mig.'

'Leonidas står upp, fast hennes ben känns tunna och snara att knäckas som papper, och tar ett steg över heltäckningsmattans sunkiga träsk och går ned på knä framför kvinnan som förlorat lika mycket som hon själv, om inte mer, och drar henne till sitt bröst. Abagail tycks lika lätt och formlös som en rökpuff, och Leonidas håller henne mjukt, rädd att knäcka henne, och känner hennes heta tårar bränna mot sitt regnkalla bröst, och vaggar henne när hon skakar, och undrar var hennes egen smärta väntar.

Det är bara chock, samma sak som när man blir av med ett ben och det inte gör ont, tänker hon. Eller bägge sina ben. Eller sina vingar. Eller så har ett blodkärl i min hjärna brustit av stressen och delen som känner smärta håller på att drunkna. Eller så kanske jag inte kan se den eftersom jag är inuti den. Jag kan inte se världen och jag kan inte känna var det gör ont för att min värld är smärta. Det finns en oskriven hårdrocksballad här någonstans.

Hon märker inte att hon gråter förrän hon känner saltsmaken i Abagails går.

'Du luktar precis likadant som hon', säger Abagail. 'Det här är väldigt förvirrande.'

'Vi ska nog reda ut det', säger Leonidas och känner sig oanvändbar.

>Innehåll< | Fortsättning>