Och till slut är det de
ensamma nätterna som inspirerar henne, när hon inte har någonting
kvar att bygga eller skulptera, ingen energi, inga idéer. Anna Regn
var den som hade idéer, tänker hon. Hon går långsamt fram och
tillbaka under jorden i det knappa ljuset bland sina stora, långsamt
pumpande pistonger och kan inte komma på något bättre att göra.
När Ida och Abagail blir tillsammans tycks det inte finnas något
kvar att prata om och ingen att prata med det om, varken natt eller
dag, och Leonidas förkunnar att hennes plats inte är här.
Hon gör det snyggt och
smidigt, med all lögn och allt hantverk hon förmår. Hon talar om
en längtan eller lockelse, något hon inte riktigt förstår men
inte kan, verkar det på de fantastiska elementärkrafter hon fötts
med, kosta på att ignorera; hon säger att hon måste vandra över
jorden, ensam, för att söka en riktning, en uppgift, kanske ett
hem; hon säger att det kanske är något slags spirituellt uppdrag
och förmodligen mycket viktigare än hennes liv här.
'Kanske jag ska göra hus
igen', säger hon, med en vink till Abagail. 'Jag skulle nog kunna
göra det bättre nu.'
Och de låter henne gå. Hon
skriver ett testamente, i hemlighet, för att försäkra att huset
och alla pengar finns kvar hos bandet. Och hon går mot landets
brantaste berg. Hon vet inte vad det heter, men hon kan känna var
det finns. Väder och vind viker för henne utan att störa henne,
hon håller sig utom synhåll för varje människa på vägen, stenar
blir till mat i hennes händer, och resan går lätt.
Hon klättrar uppför berget
i en rak linje, utan verktyg, utan att lämna spår. Det är inte
ohyggligt högt, och folk har bestigit det förut, och hon hoppas att
någon kommer att göra det igen. På krönet skriver hon namnet på
alla dem hon älskat, och lugnas när hon ser hur kort listan blir.
Hon skriver sitt eget namn, och lämnar ett fingeravtryck, i stenen,
och hoppar.
I luften försöker hon
komma ihåg ett glatt minne och minns dem alla i en ljus flod av
lycka. Hon känner doften av mogna nypon och vinden i ansiktet, och
hon känner hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar