Två, del två

I skolan, långt hemifrån, i stadens utkant, får vi ett andra hem, en andra familj, fast den tycks inte kunna hålla vårt intresse. Vi flyter liksom vid sidan av vår klass och dess dussin barn. Anna Regn tecknar, skissar, målar vad hon än blir tillsagd att läsa, med vattenfärgerna som hon tycks bära med sig överallt, om hon inte går runt med näsan i en bok, medan Leonidas oftast sitter för ig själv på gräsmattan och arbetar med jord och lera och sten. Anna Regn skrämmer Leonidas, en gång, när hon inte hör sin syster ropa; Leonidas ser henne som i en dröm försvinna in i sig själv.

Och Leonidas tar sin systers hand och genast ser hon upp och glömmer sin bok, hon ler och griper handen så mjukt. Leonidas förstår, fast hon knappast kunde säga, att hon måste vara någon särskild för Anna Regn.

Och även om hon tror att hon aldrig kan bli någon speciell tror hon att hon kan vara nog för Anna Regn.

Ibland, väldigt sent på natten när regnet faller tungt och vinden viner kring husknutarna, vaknar Anna Regn full av skräck. Hon kryper då, och smyger, till Leonidas' rum och ligger ned nära intill sin syster. Ingen av oss kan säga säkert om hon är vaken eller inte, och på morgonen vaknar vi i varandras armar. Vi säger inget och försöker glömma, inte i skam men i vetskap att vi förstår detta mer än vi kan säga i ord.

Rädslan Anna Regn har är ensamhet och inget annat. Var för sig är vi ingenting, bara tillsammans är vi ett. Vi är och ska bli så mycket mer än summan av våra delar, och vi väntar.

Vi väntar.

I julklapp får vi en hammare och mejsel och ett marmorblock och en videokamera. Anna Regn filmar allting medan Leonidas hugger sten och fast våra sysslor håller oss isär så ser vi välvilligt respektfullt nyfiket på varandras arbeten.

Viljan att skapa driver oss allt mera. Varannan gång har den ena av oss har kramp och inga historier eller former kommer, men till den lidande kommer då den andra och bryr sig, kramar, står bi. Vi upptäcker att vi kan ge varandra styrka, mod.

En dag i skolan, på våren, frågas klassen vad de vill bli när de blir stora. Mellan några som ännu vill bli brandman och polis, och de som anser sig vuxna att säga skräddare, kock eller filmstjärna, säger Leonidas, stående vid sin bänk, 'Jag måste vara en människa som inte vill någon illa.'

Tystnaden växer, osäker, tvekande. Stora saker rör sig osedda omkring oss, skrämmande, krossande, och all sans och ordning tas bort och målas istället med tjocka lager mening. Utan förvarning står Anna Regn vid sin systers sida och tillägger, 'Jag måste vara en som inte gör några onda ting.'

Det verkar som om någonting skulle hända.

>Innehåll< | Fortsättning>