Två: Låten heter Celluloid Heroes, och den är ett måste för filmälskare att digga

Det är inte svårt för oss att få filmroller. Vi behöver, tack vare far, inte oroa oss om att betala hyran, och vi kan gå till så många provspelningar vi orkar med. Vi kan spela frivilligt i alla nollbudgetfilmer vi gillar, och vi kan stå på gatan och spela tarmarna ur oss många tråkiga eftermiddag. Det svåra är att få bra roller, eller roller i bra filmer. Vi vadar upp till knäna i indiefilm i ett halvår, och har mycket roligt, men skräms litet av hur mycket pengar vi förlorar, och sedan blir det svårare. Vi erbjuds att spela i porrfilm och tackar nej till job för första gången i vårt liv; detta markerar början på vår professionella karriär, för plötsligt vill alla ge oss pengar för att ta av oss kläderna.

De minst slemmiga gubbarna – de är gubbar allihop – vill ha antingen en av oss eller den andra. Vanligtvis Anna Regn. Någon pervers nyfikenhet eller kamplust får oss att besluta att bara spela i filmer där vi har liknande stora roller, tvillingsolidaritet utan identiskt utseende att kompensera för det. Och vi får små roller i en kedja fantasilösa actionfilmer, närapå utan enskilda kännetecken billiga gjorda för tevegrejor. Det fungerar alltid likadant: En av oss dyker upp i filmens början, inland ensam, ibland med hjälten, ibland naken, ibland naken inom kort. Också inom kort blir vi mördade av skurken. Ungefär halvvägs genom filmen dyker den andra upp och samma sak händer igen, ibland med mer sex, ibland med mer våld, ofta med både ock.

Efter tolv upprepningar på detta tema blir det outsägligt trist, men bara sett från bortom kameran. När vi är på scen, i ögonblicket, blir det verkligt för oss, varje gång som första gången, varje gång för sista gången. Vi lever i ett ändlöst utdraget ögonblick av extas och död, ryckande och skikande som om det höll på att bli omodernt. Vi roar oss med att jämföra de minimala skillnaderna mellan en sexscen och en dödsscen, och tävlar om vem som kan ge hjältarna flest erektioner – det mest pinsamma som kan hända dem och obekvämt för alla, men det händer ungefär en man på tio vilket vi tar för bevis på trovärdigheten i våra fejkade orgasmer.

Osäkra på vilken årstid som råder återvänder vi till vår lilla lägenhet efter en tre månaders sträcka i fem olika husvagnar och fem olika filmer och väntar oss den full av damm och kvävande hetta, men istället finns där far.

'Överraskning', säger han, självsäker.

'Men ditt mejl', säger Anna Regn.

'Ja, jag ljög', säger far. 'Jag har varit här fyra dagar.' Leonidas kastar då armarna om honom så hårt att ingen av dem kan andas.

'Så vad har ni haft för er?' frågar far, efter en stund.

'Äh, det vill du inte veta', säger Leonidas. 'Eller låt mig säga, jag vill inte att du ska se någon av våra filmer.'

'Han kunde se en, och sen skulle han inte behöva se några fler', säger Anna Regn.

'Ni är klara för vår semester då?' säger far.

'Å ja', säger Leonidas. 'Detta ögonblick blir bra. Kom så går vi.'

Vi tycks inte samla på oss någon tröghet, fast vi inte reser just det ögonblicket. Ett par dagar går åt till turistande och att gräva fram våra äldre, bättre indiefilmer och bli fulla för första gången – olagligen, som det händer sig – och spela Kinks' berömda låt medan vi går längsmed filmimperiets berömda stjärnbelagda boulevard som låter handlar om.

>Innehåll< | Fortsättning>