Om sömnlöshet och skrivkramp

Häromdagen kom jag på att jag vill teckna en serie istället för att skriva en bok. Det händer ibland. Jag har ändrat mig fram och tillbaka ungefär åtta gånger på de tio år jag jobbat på den här historien. Den byter form fram och tillbaka och blir litet bättre varje gång. Här är några sidor från mitt senaste försök, bara för färgens skull:

Det är svårt att rita, mycket svårare än att skriva, fast det har sina fördelar. Jag växte upp med serier, jag lärde mig att skriva på allvar genom att läsa serier, så det faller sig väl naturligt att de historier jag vill berätta fungerar bäst som serier. Och så har serieformen så många ännu oprövade möjligheter som är spännande att utforska.

Det bästa vore förstås om jag hade en tecknare som ville jobba med mig. Du, kanske, kära läsare?

I alla fall fick jag omedelbart ritkramp när jag kom på detta, och en dag senare var jag så öm i baken att jag var tvungen att sluta gå på toaletten oavbrutet. Du förstår, min kropp vill så gärna skapa ibland att om jag inte ger den något utlopp med hand och öga finner den ett så att säga under bältet.

Min kropp verkar gilla ordvitsar.

Och så hände något underligt nu i natt. Kanske berodde det på att jag kopplat in högra hjärnhalvan ordentligt för att teckna; den delen av hjärnan som fungerar i en frånvaro av språk och logik, som tänker i former och färger och förstår sig på konst. Konstnärer brukar aktivera den genom att öva sig, men det funkar kanske lika väl att tänka med besatthet på att utöva konst.

Min förkylning kan ju också ha bidragit. Eller de fem-sex decilitrarna starksprit jag satt i mig under kvällens TV-maraton.

Hur som helst kokade huvudet med idéer när jag låg där och tänkte sova, ungefär som det som brukar kallas sömnlöshet. Jag brukar inte ha så stora problem med det, bara jag vaknar tillräckligt för att bli medveten om problemet kan jag fokusera på min andhämtning tills jag somnar. Fast i natt kunde jag inte behålla det medvetandet. Jag hade väckt det omedvetna (sa han, med vinden dramatiskt blåsande i håret).

Snurrande, ilande, dansande tankar överväldigade mitt sinne från alla håll. Osammanhängande ord som lät som tre personer med olika sinnessjukdomar som pratade i munnen på varandra drev runt i huvudet; bilder blixtrade förbi, fantastiska underbara vackra abstrakta landskap i en takt som inte alls lät mig uppskatta dem; och över och genom och inom allt annat dominerade en komplicerad, myllrande fläta av rörliga ting av sådan ren abstraktion att jag inte kunde förstå dem över huvud taget. Det var idéer utan form, utan språk. Det närmaste ting i sinnevärlden jag kan beskriva vore vågformer. Inte strålarnas eller vattnets vågrörelser, inte materia eller energi, utan bara den vågformade rörelsen hos tingen.

Dessa rörelser flöt in och ut ur varandra i ett mönster vars betydelse jag naturligtvis inte kunde motstå att försöka förstå. Mitt plågade sinne sökte desperat efter koncept som kunde appliceras på dem för att göra dem begripliga och fann två nonsensord. Jag minns inte precis vad de var, men låt oss kalla dem "immo" och "kobla". Dessa ord behövde uttalas, och därav kom en grupp människor som kunde säga dem, och den gruppen blev bisarrt nog huvudpersonerna i Community som vi tittat på hela kvällen. De kom i en ordning som gjorde att de kom före sig själva och mångdubblades.

Om jag kunde återskapa den där obeskrivliga, ofattbara ordningen är jag ganska säker på att jag kunde bygga en maskin av ord som kunde producera oändlig energi och resa i tiden.

Eller kanske det var ett meddelande till mig själv att inte glömma ordens kraft.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror på allt.