Det är en ganska vag och abstrakt bild, eftersom jag vanligtvis arbetar med ord och att tänka i bilder faller sig inte naturligt för mig. Men vi får reda ut detaljerna som de kommer.
Jag ser en bild av glödande solljus som tränger in i ett fönster om morgonen och sätter hela världen i brand. Här finns värme, ljus, lugn, lycka. Solstrålarna spelar som flytande musik när de skärs av figurerna i motljuset.
Jo, det är ett par figurer i det här ljuset, fast vi knappt känner igen dem som människor. Deras konturer löses upp och deras ansikten suddas ut i det mjuka ljuset. De verkar som spöken, som ljus som knappast stelnat till fast form, och de dansar viktlösa i gryningen.
De är ett par älskare, och här finns ömhet, kärlek, kravlöshet, samhörighet, återhållen väntande lust. Den ena lutar sig över den andra som för att väcka henne med en kyss, som Törnrosa, och deras läppar nuddar vid varandra, så nära att vi nästan kan känna kittlingen. Vi kan nästan förlora oss i själva närheten mellan dessa människor, nästan känna lukten av solvarm hud och naturligtvis fantastiskt god morgonandedräkt.
Säger hjärnan, och hand och öga springer till verket med gott mod, för de litar på hjärnan till att fatta besluten och behöver i alla fall inte lida för sina misstag. Och så slutar det så här.
Mitt namn är Emil Wikström, och jag anser att lesbisk kärlek är vacker kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar