torsdag 30 juli 2015

Människonätter

Jag har inte pratat med någon på hela dagen, eller tagit mig längre från lägenheten än tvättstugan, så vid midnatt går jag ut i regnet med bara fötter. Det ger mer att skriva om såna här saker än att faktiskt göra dem, har jag upptäckt, men ibland räcker det inte att fantisera.

Ibland måste man gå och blöta ned sig och känna gräset under fötterna och plaska i vattenpölar och se att man kan gå i en halvtimma i Sveriges elfte största stad utan att se en enda rörelse, utom en katt och en lastbil, båda på långt håll.

Det börjar bli mörkt på natten nu, men fortfarande härligt varmt. Drömmarna kommer närmare. Jag känner mer förväntan än obehag när kyrkklockorna börjar ringa, fyra minuter över midnatt, borta från Backens kyrka där Farfar är begravd. Jag står vid grusvägskorsningen och väntar ett slag, kanske kommer han förbi och vi kan samtala litet.

Sånt händer aldrig i mina historier, det är för konstlat, för klyschigt. Men det här är bara verkligheten.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag har inte hittat på ett ord på hela dagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar