Veckans filmval: Chronicle

Okej det är snarare årets film. En smärtsam och trovärdig och naken personlig historia om att som tonåring få superkrafter; det har aldrig gjorts förut. Inte ens i serietidningarna. En övertygande hemmavideo som visar hur människor lär sig att flyga; det har inte heller gjorts förut. Särskilt inte i serietidningarna. Filmen gjordes med en budget på tolv miljoner dollar vilket är så lågt att man kan få för sig att de fuskat genom att hitta några autentiska psykokinetiker.

Jag ångrar inte att jag betalade fyra biobiljetter för att se den med två vänner, eller att jag köpte den på blue ray dagen den släpptes. Sådan här konst måste man uppmuntra.

Och så har den inspirerat mig att berätta om den mest tillfredsställande dagen jag hade under mina tolv år i skolan. Låt oss kalla den här historien "Hur jag fick fem minuter för mig själv en helt vanlig Tisdag".

Jag går i sjunde klass i en liten barack skolan har hyrt för att få lokaler till de högre klasserna. Niorna är den högsta klassen eftersom de var den första klassen då skolan startade för nio år sedan. Ibland reflekterar jag över hur skolan byggs upp omkring oss medan vi rör oss genom årskurserna.

Jag skulle ha föredragit att gå sexan och sjuan i det fina gamla huset på andra sidan parkeringen som sexorna och sjuorna före oss. Där finns inga dåligt upplysta korridorer att stå och hänga i, utan liksom i de fem andra byggnaderna för de lägre årskurserna finns där inga ursäkter att inte gå utomhus på rasterna. Här finns ingenstans att vara för sig själv. Här finns heller inget svängrum när man måste springa eller slåss.

Kanske är det därför jag dröjer kvar i klassrummet den här rasten. Jag tror att jag upplever en motvilja mot att gå ut i korridoren till mina klasskompisar. Men efter någon minut går jag i alla fall. Jag tror att jag vill visa att jag inte är rädd.

Jag har således inget mål i tankarna när jag går förbi Cristofer Diaz och hans gäng betahannar. De tittar på mig med den där "Kom hit så vi kan göra saker mot dig"-blicken och jag går mycket fort. De följer efter och jag börjar springa. Efter ungeför fyra steg är jag inne på toaletten och vrider om låset på dörren samtidigt som grabbarna brakar in i densamma. De drar i dörren och säger med höga röster att jag ska öppna, att ingen har tänkt göra mig illa och att det är obegripligt att jag låst in mig här. Jag säger ingenting.

Med aningen lägre röster frågar de varandra vad jag gör, varför jag gör det, vad de ska göra åt det och vem som har en skruvmejsel. Det verkar osannolikt att de inte förstår att jag kan höra varje andetag på andra sidan dörren, men jag har ännu varit oförmögen att alltför grovt överskatta den här mobbens intelligens. När några irriterade steg närmar sig är jag beredd, och när något metallföremål klickar emot stålet i dörrlåset känner jag det eftersom jag håller i låsvredet med båda händerna.

De vill att jag ska komma ut. Jag tänker inte göra det lätt för dem. De tror att de kan tvinga upp låset. Jag vet redan att de kommer att bli tvungna att skruva av låset som sitter fast med fyra små stjärnskruvar för att få som de vill. Jag tänker inte särskilt mycket på att de mindre än tio minuter de har till förfogande inte särskilt troligt kommer att räcka till att hitta en skruvmejsel i rätt storlek eller öppna alla skruvarna. Jag tänker redan på hur mycket skit de kommer att få från de vuxna när skadegörelsen upptäcks och att det antagligen är värt vad de än gör med mig när de får ut mig som bestraffning för att jag försökt gömma mig.

Förbluffade röster hörs när låsvredet vägrar röra sig. Ansträngningarna fortsätter. Jag växlar mellan att hålla emot så hårt att vredet inte rör sig en millimeter och att ge efter en liten bit och sedan våldsamt vrida tillbaka, bara för att skapa en aning osäkerhet i fiendeleden. Deras anklagelser, försäkringar och andra lögner blir mer och mer frustrerade. Jag ler skadeglatt och fortsätter hålla emot och fortsätter att inte säga någonting. Alla pratar i munnen på varandra i alla fall, och om jag hade någonting att säga som jag trodde att mobben var förmögen att lyssna på skulle de inte höra mig.

Jag är nöjd med att låta mina handlingar tala för sig själva.

Till sist knäcks deras verktyg och trycket försvinner under mina händer samtidigt som någon metall klingande faller till golvet. (Det ska visa sig vara en särdeles ynklig bordskniv av rostfri plåt.) Förfärade skrik hörs. En liten stund senare låter det som minst halva klassen samlats i den trånga hallen utanför badrummet. Flickornas närvaro berättar för mig att jag är trygg - inte ens Cristofer är så dum att han skulle hoppa på den minste pojken i klassen utan förklarlig provokation i civiliserade människors närvaro. Men jag håller fortfarande i låset och säger fortfarande ingenting, bara för att berätta att idag gäller mina villkor.

En tid senare tvingas klassen att gå eftersom lektionen börjar. När de sista stegen avlägsnar sig öppnar jag dörren, och där står Cristofer. När han är ensam är jag inte lika rädd för honom, och jag tränger mig förbi honom utan tjafs. Han försöker dra en osammanhängande men hysteriskt rolig historia som handlar om att de försökte bryta upp dörren eftersom den hade gått i baklås, men ändrar sig omedelbart och frågar istället varför. Varför gjorde du det frågar han. Varför stängde du in dig så där?

Jag berömmer mig själv om att kunna tro på allting, men jag kan knappt tro mina öron. Jag vänder mig om och ser på honom som om han var en idiot, vilket inte kräver särdeles stor föreställningsförmåga.

Därför att ni ville få mig ut säger jag, inte det minsta tyst.

Mitt namn är Emil Wikström, och ibland får jag till det.