Igår svor jag för första gången på typ tio år.

Det är inte så att jag ogillar svordomar. Men ju mer man använder dem desto mer kan de komma att fungera som en krycka, en genväg för att uttrycka sig kraftfullt som dels begränsar ens intresse (och därledes med tiden förmåga) till kreativt, varierat och betydelsefullt språk.

Och dels skapar inflation. Här finns en djupgående artikel om historien bakom klassikern "fuck" som exempel. Särskilt tycker jag om historien från första världskriget som berättar att soldaterna svor så mycket att ordet fick omvänd betydelse, och om någon sergeant inte sa "fuck" så fort han öppnade munnen så förstod männen omedelbart att nu var det något riktigt allvarligt som hände. Gåshud. Uppspärrade ögon. Trafiken stannar tvärt i hela staden och tiden vilar som en pil på spänd båge.

Det är just den reaktionen jag vill ha när jag svär. Så jag anstränger mig litet för att spara på krutet, så att säga.

Och du, kära läsare, undrar kanske vad var det som hände igår som var så ofattbart oerhört osannolikt att jag till sist släppte lös invektiven? Jag är rädd att det inte var så spännande. Jag var ganska onykter till att börja med. Men för att hålla mig till fakta kan jag berätta att det var Sverigedemokraternas fel.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag tror på ordets makt.