lördag 10 mars 2012

Om döden

Så jag drömde att jag dog. Det var fest i min lägenhet, och redan där borde jag ha gissat att det var en dröm. Men det kom aldrig upp, för jag blev snart distraherad av ett litet rymdskepp som flög in genom fönstret. En två-tre decimeterlånga utomjordingar klev ut och berättade att de skulle erövra världen och jag var nyckeln till deras plan. Nu visste jag att de här typerna var mycket farligare än de såg ut, och det enda jag kunde göra för att hindra dem var att skära halsen av mig. Så det gjorde jag omedelbart, bara för att demonstrera jordlingarnas tapperhet och skrämma slag på dem.

Så reste jag mig och lämnade min kropp i soffan. Den såg liten och grå ut, och jag misstänkte att många saker för mig måste se annorlunda ut än jag levde. Det var som en varning att inte lita blint på mina sinnesintryck.

Så vaknade jag sittande på min säng, och lägenheten var packad med folk som en sardinlåda, som på en sån där riktigt dålig fest. Det och det faktum att folk fortsatte festa utan att märka att jag var död borde ha gjort mig upprörd, men det verkade inte spela någon roll, kanske eftersom jag var död. (Nähä!) Jag vaknade precis i tid för att se kusin M tränga sig genom folkmassan i hallen, orolig som om hon visste på förhand vad som skulle komma. Rörd och sorgsen gick jag genom väggen till garderoben och vidare genom väggen till vardagsrummet för att komma dit innan henne.

Och så var min kusin och min kropp och jag ensamma. Jag började misstänka att jag som spöke hade förmågan att snabbspola mig framåt i tiden och hoppa över det tråkiga och det outhärdliga. Nu var det inte värre än att jag fick sitta med M på golvet intill soffan utan att kunna trösta henne. Jag kunde, naturligtvis, passera genom alla ting men inte röra vid dem. Fast jag kunde stöta till mitt soffbord av misstag precis som jag alltid gjort, liksom bara för att bekräfta att jag kunde spöka en smula. Kusin M var inte heller särskilt imponerad av detta bevis på mitt liv efter detta. Jag tror hennes exakta ord var "Jaha."

Följt av "Nu har det där spöket flyttat hit" när jag senare lyfte på en bok hemma hos henne. Det var nästan komiskt så aggressivt ointresserad hon var. Fast det slog mig att hon kanske bara var för snäll för att säga åt mig att dra och vila i frid eller vad som helst utom att hänga kring henne som en osalig ande. Kanske förstod hon det som jag ännu inte insett, hur smärtsamt det är att se på någon man bryr sig om som ser rakt igenom en som om man vore osynlig och förstå att det beror på att man är det och att hon aldrig, aldrig kommer att se en igen, och ville inte ge mig någon illusion om att hon kunde på något vis hjälpa mig.

Så jag gick för att vänta tills jag utvecklat mina poltergeistkrafter nog för att kunna kommunicera klart med de levande. Att lyfta på en kopp bara tillräckligt för att visa att man finns där är inte att samtala. (Sa han, som om han var någon auktoritet på samtalskonsten.)

Jag märkte att när jag bestämde mig för att gå någonstans, om jag väl kände till både platsen och vägen dit, kom jag dit direkt, som i en dröm. Fast tiden gick medan jag kom dit, det var inte som att jag teleporterades, jag var bara omedveten om resan. Samma sak som när jag väntade egentligen. Jag kunde inte resa i tiden, jag bara gav mig själv minnesluckor.

I alla fall gick jag till min gamla skola av någon anledning och svävade ovanför gymnasiebyggnaden. När jag väl lärt mig påverka världen effektivt, tänkte jag, skulle jag kunna göra mycket, kanske avslöja hemligheter som hjälten i min novell Ingen Ser som jag borde lagt upp här för länge sen. Men till dess var det snarast min samhällsplikt att spöka så mycket jag kunde och spionera på flickor i duschen.

Fast när jag tänkt så långt kom jag ihåg att jag inte längre var femton och gick istället till Ica för att leta efter vuxna kvinnor. Och så för att göra en mindre smickrande historia kort upptäckte jag att universum hade sina egna regler, och fantastiskt skrämmande sätt att få dem åhörda. När jag rörde min hand vid en kvinnas hud, med avsikten att inte passera genom henne, då vände hon ansiktet mot mig och såg genom mig med en helt uttryckslös blick i det tomma rummet och sa med zombieröst, "Du får inte göra så."

Ungefär då vaknade jag, inte det minsta glad med mig själv eller universum.

Mitt namn är Emil Wikström, och jag skulle vilja ha en sexdröm som en vanlig människa en enda gång åtminstonde.

1 kommentar:

  1. Hahaha!!!:D Ååå så underbar läsning! Inte underbart att du dog alltså, utan min spontana reaktion på spökandet: "jaha". Aggressivt ointresserad... Hahaha!:D Ååå jag skrattar sönder mig!!:D

    (Jag skulle nog inte reagera så där om du dog på riktigt. Eller om du spökade. Måste sägas, for the record. Men kul att du föreställer dig mig så i din dröm.)

    SvaraRadera